Dessa aftnar

som blir viktigare än dagarna.

Namnsdagarna är jag för tillfället lite insöad på och har svårt att komma förbi dagens Sylvester. Efter lite grävande arbete (läs Wkipedia...) så kommer det fram att Sylvester, timmermannen, funnits som namnsdag redan före 1901.

Ursprunget är en biskop och biskop (Sylvester I) på 300-talet i Rom, enligt en legend den präst som döpte kejsare Konstantin den store. 31/12 är hans begravningsdag.

Såja, så går jag in i 2013 lite mer vetande.

Det är skönt att ge namnet ett annat ansikte än namnen Stallone...

"Och det blev afton, och det vart morgon" - så jag kanske ska backa när det gäller aftnarna och påminna mig att enligt den tidigare tidsräkningen så är det kl 18 som den nya dagen börjar.

Så för några hundra år sedan hade det bara varit 1 timme kvar till 2013.

Den förlorade sonen, del I

Åter dessa namn i kalendern som låter tankarna ta nya språng med gamla fakta. Paketeringen och sammanhanget ger alltid nya tankar.

Abel och Set, bröderna som aldrig fick träffa varandra..

Men Kain?

Kain - i Sverige finns det 9 personer med namnet Kain. Namn efter brodern som tog sin broders liv för att få det som "rättmätigt" skulle tillhört honom. Han som var förstfödd... Namnet betyder "spjut" eller "erhållet, förvärvat". Han fick inte - han tog

Kain är den första förlorade sonen.

Abel var sonen som Adam och Eva förlorade.

Kain var den förste som förlorade sitt eget liv, men fortsatte leva.

Abel (447 personer i Sverige, "andetag" eller "son till anden som andas") finns med i sju verser, som herde.
Set (808, namnbetydelse "rotskott", något nytt från ett befintligt träd) i 10 verser, som far till en son.

Abel och Set är oviktiga som individer - men viktiga för ursprunget. Idag är individen viktigast, oavsett sitt ursprung - ibland är ursprunget mer en belastning.

Abel och Set ställer frågan - Var är jag sprungen från?

Abel och Set kopplar Adam till Noa, den första skapelsen till den nya skapelsen. Abel och Set kopplar Abraham till Adam via Noa, till kallelsen till ett nytt land. Abel och Set kopplar David till Adam, via Abraham och Noa, till en ny ordning med konung för ett folk. Abel och Set kopplar Jesus till Adam, via Noa, Abraham och David, till en Skapelse, död genom vatten, kallelse och uppbrott, till relationen med Gud.

Abel och Set - kopplar mig till Skapelsen.

11 trojaner

Efter 50 minuters genomsökning hittade antivirusprogrammeg 11 trojaner som hade nästlat sig in i datorn, där de låg och bidadesin tid eller redan börjat invasionen.

Inbjudna var de inte, och vem som öppnat porten vet vi inte, inte heller vem de smög sig in tillsammans med eller i vilken skepnad de kom.

Guds rike kommer som en tjuv om natten säger Jesus, men inte förklädd.
Även om "förklädd Gud" är ett känt verk tycker jag att ordet förklädd är fel. Ja, Gud kommer i skepnader som vi har svårt att förstå att det är Gud som kommer, men förklädd?

Gud söker en relation, inte ett maktövertegande, en invasion.

Gud kommer inte som en tröjan (det är det någon annan som gör). Gud kommer med fredsfördrag, vit flagg, som en broder.

Gäst i kyrkan?

Två dagars gudstjänster i "nya kyrkor", dvd kyrkor där jag är ny.
Jag har blivit välkomnad, men en tanke infinner sig: Vem äger kyrkorummet?
Det fysiska kyrkorummet och utsmyckning är en sak, men för mig har det aldrig funnits "min kyrka" om någon fysisk byggnad.

För mig är faktiskt alla kyrkor "mina". Inte utifrån ägande, revir, historik, ansvar, församlingsgränser mm.
Kyrkan är ett rum för den levande kyrkan, en form som kyrkan lever i, ett rum fyllt av symboler,symbolik och närvaro.

Ju fler gudstjänster jag firar gudstjänst i, desto mer fördjupas min tro och ökar min insikt. Varje kyrkobyggnad  är på oändligheten.

Skulle då kyrkan ägas av någon, firas gudstjänsten alltid av samma folk i samma lokal så förtunnas den. Det är genom nya möten vi utvecklas, fördjupas, växer.

Nej, jag är inte gäst som ska välkomnas, som främling. Vi ska välkomna det nya för att växa.

Dop

Ibland är det enkelt.
Självklart rentav.

Kanske ännu mer mysterium - men en trygghet med barnet i sin vita dopdräkt, föräldrar som nervöst försöker hålla koll, faddrar som är osäkra på vad som förväntas av dom, far- och mormödrar som vallar över av känslor.

Mitt i detta en dopfunt. En stund av evighet med dopvattenet som riner nedför hjässan.

Jag är präst, just för detta.

Dagens namn

Gud räddar
Immanuel
Gud med oss
Underbar i råd
Fridsfurste
Kristus
Rabbi
Judarnas konung
INRI
...

Men i den officiella almanackan är det tack och lov tomt.

Namnsdagsfrossa!

Just kring jul är det riktig frossa i namnsdagar, som teolog alltså.

Redan den 18:e börjar det: Abraham, som kallades att gå till det nya landet
19:e: Isak, sonen som tog över.
20:e: Moses, som åter förde in folket i landet som tillhör Gud.

Sedan kommer den 21:a, vintersolstånd och Tomas, lärljungen, tvivlaren.

Den 22:a: Nathanael, Filippos förljeslagare

Sedan når vi fram till den 23:e - Adam, människan, stoftet.
Dagens namnsdag är Eva, livet, som kommer till det döda för att ge det liv.

Förresten - varför är det inte någon namnsdag imorgon? Eller är det självklart?

Bortglömd adventsdag

De är otacksamt för fjärde advent, särskilt när den (som 2017) infaller på julafton.

Mariadagen under advent - då graviditeten gått så långt att mamman hamnar utanför fokus och all uppmärksamhet riktas mot det kommande barnet.

Fyra ljus.
Fyra vädersträck.
Fyra årstider.

Maria - bärare. Idag är du och jag bärare. Förlossningen sker genom mitt och ditt liv.

Inte där och då, utan här och nu!

Våga vänta

Igår köpte vi gran. Den står i garaget för att komma in i källaren i eftermiddag. På söndag kommer den in i värmen för de sista förberedelserna, så att vi börjar fira jul på julafton.

Egentligen är det juldagen som firas. Jag kommer ihåg en julgudstjänst under studietiden då jag talade om advent somadventskalender med de 24 luckorna... Kyrkoherden påminnde mig efter gudstjänsten om att Jesu födelse brukar vi fira den 25:e...

Men det sociala firandet av jul vill jag spara - så att jag kan fira jul när det är jul.
I vår tid är det viktigt att vara först. För affärernas del är den som sist plockar fram julsaker i butiken den som säljer minst.

Ibland känns det så i kyrkan också. Den församling som inte börjar sjunga julpsalmer vid första advent upplevs som väldans konservativ. Ge folket vad folket vill ha.

Jag vill inte äta dessa julbord under hela december. Jag vill inte översköljas av julsånger från mitten av november. Jag vill att adventsljusstaken får stå där i sin ensamhet och räkna ner. Jag vill sjunga julpsalmerna först på julnatten/-morgonen.

Då blir det Nu, i Guds tid.

jag äger inte andra människors julfirande - men jag äger mitt eget. Jag kan välja att spara något till rätt tidpunkt för att var där, då, NU!

Gudstjänstplanering

Begreppet lyhördhet får andra dimensioner när planeringen sker per telefon, särskilt när det är en person jag inte träffat.
Ironi fungerar inte alls.
Jag märker att jag, precis som barnen, pekar på något för att förklara.
Min egen koncentration är mycket sämre då mina ögon kan vara mer intresserade av något annat.

Men trots detta har jag på två dagar planerat tre gudstjänster, där det har känts jättebra och att vi faktiskt fått kontakt (undrar hur det upplevts i andra ändan av samtalet?).
Det har varit tre dialoger där vi pratat om en gemensam bild av de tre gudstjänsterna. Vi har pratat om texternas funktion, om vilken karaktär musiken ska ha för att leda gudstjänsten vidare, inåt, framåt.
För min del finns det mycket positiv förväntan på gudstjänsterna, en förväntan på gudstjänsten, men också på att mötas för att göra det vi planerat, förberett.

Tre positiva samtal som får mig att inse vilken förmån präst och musiker har i gudstjänsten - vi är förberedda och kan kanske nå flera lager av gudstjänsten.
Jag tror inte på gudstjänstgrupper för egen del, men jag tror att det är viktigt att vara förberedd för att fira gudstjänst. Kyrkvärden som frågar vilken söndag det är har en bit kvar, medan hen som har läst alla texterna har dukat för måltiden.

Vem äger julen?

I dagens BT kommenteras Svenska kyrkans julundersökning. Kritiskt. Spär kyrkan på den stress hon vill visa på?

Det är dumt att ställa frågor där svaret är givet - om det inte finns en retorisk vinst med att få stöd för sin argumentation.

Jag tror inte att Svenska kyrkan behöver empiriska belägg för sitt budskap. Som BT skriver kan vi lätt hamna på fel sida av argumenten. Är målet att enbart synas har vi lyckats, men jag tror inte att kyrkan, likt SD får ett uppsving av negativ press.

Kyrkans budskap utgår inte från statistik (säger den som älskar statistik), vi ska bara använda den för att förstå.

Om julen reduceras till historisk matsedel och konsumism så reduceras inte vår tro på att Kristus är född i Betlehem. Kyrkan firar inte jul, vi firar att frälsaren är kommen.

För dig utgiven är något helt annat än För dig inhandlat. Alltid. Varje år.
Kyrkan kan inte äga det sociala beteendet (men mäta det kan vi), men vi äger något oändligt stort när vi lyssnar till änglasången, till herrarnas berättelse, de vise männens insikt. Julen är mysterium. Julen är uppenbarelse. Julen påverkar oändligt mycket mer än konsumism, mat, stress - den påverkar mig.

Begravningsdag

Adventsmys, julfest och matfrossande kan ändå inte dölja livet, inte stoppa mörker och död.
Snart står jag vid en kista för ett avsked av en medarbetare. Mörkret tränger sig på trots alla tända ljus.
Det är tydligt, dödens mörker kan bara ett ljus lysa upp.
Fröjda du storligen du dotter Sion.
Idag är en frälsare född åt er.
Kristus till jorden är kommen
Dagen är kommen, kärlek triumferar

Mat och stämning kan inte ge hopp, men psalmernas texter!

Det historiska arvet,

dvbf är en förkortning som kom till mig under den ekumeniska pilgrimsvandringen 2000.
Den gemensamma vandringen som gick allt längre inåt, utvecklades mot tystnad och stillhet, mot enkelhet och en vandring framåt fick dagligen en historisk gåva som hela tiden tog oss ett steg tillbaka. Dvbf.

Idag befinner sig kyrkan i en situation där hon förväntas göra nya saker, göra på nya sätt men aldrig sluta med något. Dvbf.

En gåva kan betyda mycket, men kan också låsa fast. Pianon i församlingshem, tavlor av skiftande kvalitet, fonder mm kan många gånger hindra. Dvbf

Olika exempel på "det var bättre förr" dvbf. Det är sällan medvetet, oftast är det den goda viljan som kan stå ivägen.

En klarsynt hockeykonfirmand så till sin pappa, som också var tränare "jag kommer aldrig att bli lika bra som du aldrig blev"...

Kyrkan i framtiden kommer aldrig att bli lina bra som den historiska kyrkan aldrig blev.
Arvet är viktigt, men det är bara ett arv. Den dagen då arvet blir en börda får vi lämna det vid vägkanten för att orka vidare.

Född av människa

En liten detalj i skapelseberättelsen är att kvinnan ska föda med smärta.
Även Jesu födelse sker i smärta, kommer inte av sig själv, pressar sig ut, är buren med möda.

Maria kan vara en förebild för oss alla i det är genom hennes liv Gud kommer.

I julkrubbor, i julspel finns Maria med - oftast efter förlossningen, strålande och stolt.
Inte höra förlossningssmärtan, mödan, värkarna. Nej, det är stilla och fridfullt.

Hur föds Jesus genom mitt liv? Hur föds tron på Gud, på frälsning och försoning?
Sällan stilla och fridfullt, ofta med vånda, med tvivel, med förluster av det jag haft.
Tron föds ofta som ett barn. Buret under lång tid, med möda - och så en natt förlossat.

Tron föds inte med kejsarsnitt, det är ingen annan som kan föda den.

Här och Nu

Snöskottning. Meditation. Mindfullness.

Tänk att det är i familjegudstjänsten det blir tydligast: Nu är Guds tid.

Nu. Alltid Nu. Gud Är, Är Nu.

Djävulen = Sedan...

Helvetet = att alltid leva i det förgångna, i Då, Tidigare, Förr. Du kan aldrig komma dit du önskar dig.

Men Nu är himlen redan här, när jag stannar i tiden, när jag stannar tiden, när tiden inte finns utan är.

Gudstjänstglädje

Julgudstjänster i Sandhult och Sandared!

Sedan jag prästvigdes har jag bara haft en jul utan gudstjänster: det var när jag var skolpräst i Timrå och kyrkorna inte räckte till för alla präster...

Julgudstjänster som är det enklaste - och därmed svåraste. Hur säga något som alla redan känner till? Hur säga något som går igenom känslor och traditioner? Hur göra julen till här och nu och inte där och då? Det kliar i fingrarna (säger han som inte skriver ner sina predikningar...)

Det ska vi fira

Luciamorgon.
Förvaltningen samlas i församlingshemmet för fika och luciatåg.
Vi firar lucia heter det.

Jag vet att vi är ungefär två personer som verkligen kan sägas fira Lucia, dvs den kristna förebilden i en människas liv och tro.
Vad gör de andra i sitt firande? Är det eksem fråga idag, ska vi inte bara låta svenskarna ha sina festiviteter på de kristna högtidsdagarna utan att lägga på trosdimensionen. Det räcker väl med att det finns ett litet budskap i någon sång ( inte i en tolkning, naturligtvis).  Kulturkristendomen får vi inte ifrågasätta.

När jag hade min första prästtjänst i Falköping pratade jag med missionspastorn om varför de använde ordet Konfirmation om det inte var kopplat till dopet. "Det är ett inarbetat begrepp" var svaret. Att de med sitt "konfirmandarbete" urholkade ordets betydelse var en ickefråga.

Vad är det vi firar? Hur mycket innehåll finns kvar? Visst behöver ett samhälle, en förvaltning anledningar till att samlas, att högtidlighålla viktiga milstenar i sin historia eller bara ha en fest. Men vi svenskar vet ju inte ens varför vi firar vår nationaldag, tänker sällan på midsommar som en fruktbarhetsrit, eller var riktig koll på de kristna högtidsdagarna. Men fira ska vi, dvs äta och dricka och vara lediga.

Egentligen behöver vi inte mer än en anledning. Men  när orden blir tomma, utan mening...?
Nu väntar helgonet Lucia och de tre vice männen (antagligen både i stjärngosse och pepparkaksmundering) på att sprida sitt budskap till slamret av kaffekoppar, pepparkaksruggande och saffransdoft.

PS i Uppsala missionskyrka blev en engagerad organist av med uppdraget då han improviserade över "vi komma, vi komma" som processionsmelodi då tre afrikanska pastorer var på besök. Egentligen var det stor teologi då van påminde om varifrån de första kom att hylla Jesus. Idag är det rasism, och kanske en fråga för landets rektorer att ta tag i. DS

Form och funktion

"Påven har börjat twittra" en nyhet, men...

Är det formen eller innehållet som är nyheten? Säger påven något nytt bara för att han gör det med 140 tecken?
Orden blir tillgängliga, vi använder ny teknik för samma budskap, som alltid. Det verkar mer handla om att hänga med och visa sig uppdaterad än att fundera över Vad som sägs.
Själv kan jag likagärna skriva i en dagbok och jag funderar ibland över riktningen med det jag skriver. Jag vet om en läsare, och på ett sätt är hen viktig för att jag ska skriva publikt.

Formen kan ibland hindra innehållet. Jag har ofta funderat över hur Bibelns böcker skulle läsas om de stod självständiga, för ibland förstår jag att omfattningen skrämmer. Att ta till sig allt/hela blir övermäktigt. Det som tidigare var prästens ansvar ligger nu på alla. Att ge konfirmander helbibeln kan i värsta fall hindra henne att se budskapet.

Det är nog få som säger att formen för budskapet är viktigare än innehållet, men tyvärr är det lättare att byta form än vad jag säger.

När är kyrkan som bäst?

"Vergang"? Nej, men när hon är riktigt liten eller riktigt stor.

Den optimala gruppen, kom vi fram till genom erfarenhet i Törebodas konfirmandarbete är sju deltagare och en ledare. Billy tänkte i formen av att alla får plats runt elden och i fyr kanoter, jag med min minibuss att alla fick plats i den. Men samtidigt var den så stor att den klarar att två-tre är borta, och att ingen blir utanför i samtalet.
Kyrkan är som bäst i den storleken, när den arbetar med dialog och ledaren är en del av gruppen, för blir gruppen större tar ledarskapet mycket tid och kraft.

Samtidigt är kyrkan bäst när hon representerar helheten - KYRKAN. Då lyssnar samhället. Där har ärkebiskopen sin funktion.

Alla mellanformer kämpar mellan att vara för små eller stora. För att bli för inklusiva eller exklusiva.
Vid nattvarden och trosbekännelsen är vi många, fler än i rummet. En oändlig styrka.
I gruppsamtalet tar inte "jaget" överhanden, där får jag själv mitt utrymme - utan att ta ditt.

Men framförallt, kyrkan är bäst i teorin. I praktiken begränsas hon av att jag själv alltför lätt tar för stor eller liten plats, att jag själv ger min nästa för stort eller litet utrymme.

När slutar man vara ny?

Det handlar inte bara om när man kom, utan mer om när det förväntas att man ska "ha lärt sig" och socialiserats.
För det är så att gruppen är nyfiken en mycket kort tid, sedan vill den återgå till det vanliga.
Ett tecken på att man definitivt inte är ny är när man första gången tänker: Det var ... förr ( Jag vill inte skriva ur Bättre, utan hoppas att läsaren förstår). För då är man inte ens nöjd med det man har.

En annan aspekt är ansvar. När börjar jag ta ansvar för det gemensamma? Då är man inte ny i sina egna ögon.

Jag själv tar ofta ansvar tidigt, tänker sällan att det var bättre förr, är kanske inte ens mer nyfiken i början. Jag fascineras av de som arbetat mer än 10 år på samma ställe, jag som har fem år som personligt rekord (inom ett års 50% föräldraledigt).

För kyrkliga gemenskaper krävs det för självbilden att det regelbundet ska tillkomma nya själar, samtidigt som man gärna vill ha kvar sin egen position (det är ungefär som ett socialt pyramidspel).

Det gäller fortfarande att de två tillfällen jag upplever total gemenskap i kyrkan är i nattvarden och trosbekännelsen - för då är vi inte riktade mot varandra.

Inifrån eller utifrån

Var kommer livet ifrån, det liv som pulserar och gör kyrkan levande? Inifrån, med traditioner, med hävdvunnen makt, med färdiga strukturer, där nästan på utsidan lätt blir ett objekt för den egna godheten och verksamheten.
Utifrån? Där nya röster tolkar, där nya erfarenheter vidgar, när nya möjligheter blir synliga.

Jag har aldrig varit bekväm med inifrånperspektivet. För mig bär det egna erfarenheter av grupper dit jag varit bjuden, men enbart som utfyllnad och inte in i hjärtat.
Samtidigt vet jag att jag har haft min egen plats på insidan med makt och befogenhet.

Jag vill kunna använda båda erfarenheterna. Uppleva en kyrka i gränslandet mellan inne och ute.

Ord som porten och grinden kommer till mig. Den som både står öppen, men samtidigt sluter in.

I de tidiga församlingarna fanns det en tydlig och pedagogisk vandring från det att man trädde in första gången till dess att man fick delta vid måltiden.
Idag börjar den kristna resan med dopet längst fram i kyrkan och brödet delar jag med barnen.
Men mentalt borde vi fira gudstjänster i vapenhuset, den plats som samtidigt är innanför och utanför.
Kyrkan behöver de nya vittnesbörden om den levande Gud och den samlade erfarenheten av den samlade uppenbarelsen.
På väg in - men samtidigt på väg ut.

Sitting on a fence

is a man WHO sees both sides of both sides. För att citera Housemartins.

40 veckor har gått sedan bytet av jobb, sedan jag klev ur Svenska kyrkan som arbetsplats, och det är just denna låttitel som beskriver var jag både fysiskt och mentalt befinner mig.
De nya perspektiven är utmanande, berikande, frustrerande, klargörande... Jag upplever att jag ser klarare, att distansen till kyrkan både gör mig mer ifrågasättande till verksamhetsförblindningen men samtidigt mycket mer ömsint till henne.
Livet "utanför" ger perspektiv på hur kyrkan uppfattas utifrån, vilken information som når fram, hur hon hörs och syns.

Men jag sitter " om the fence". Jag vet att jag befinner mig i en mellanposition, lite "ovanför", med en viss distans. Det går att fortsätta att sitta kvar och göra mig själv till betraktare, men då samtidigt alltid vara utanför, inte göra mig själv delaktig och aktiv.

Nu vet jag var jag har mig själv.

Vad tar fram det bästa i mig?

Det kanske tyder på bristande själviniskt när jag uppmärksammar saker i mitt eget liv, men...

Snöstorm, långsam trafik, långa köer, dålig betjäning, etc då märker jag att det tränger fram: Ömsinthet och överseende med min nästa. I nöden prövas min nästa.

Däremot har hen svårare att få min ömsinthet och mitt överseende när det inte är tvärdåligt, utan mer smådåligt. Det är som att jag då har svårare att ha fördragsamhet med det som stör bilden, de små missarna, den lilla förseningen... Men klantas det till rejält - då finns det nästan ingen gräns för hur mycket jag kan stå ut med utan att belasta min nästa.

Jag säger inte att jag är mer god än någon annan, kanske tvärt om. Men det är spännande att se vilka situationer jag klarar av med kärlek (och vilka jag möter med... det där andra som inte känns så fräscht).

Det är kanske så att rosen luktar godare på en soptipp?

En lång dags färd mot nått

Idag övas långsamhet och tålamod.
10 km/h på motorvägen till Göteborg i kyla och snö.

Men samtidigt avstressande eftersom jag inte jag inte kan påverka.

Jag tror vi mår bra av att befinna oss i kö.
Tålamod, eftertanke, fysisk närhet, kontemplation, ögonkontakt, identifikation, många små steg...

Tillbaka i Herrljunga. För en dag

Att återvända är inte lätt. T.ex. Sägs det att man aldrig kan gå ner i samma flod två gånger eftersom vattnet flyter vidare.
Även i Herrljunga flyter det på, även om nästan alla ansikten var bekanta. Men ändå har mycket hänt - med mitt liv. Även om mycket hände innan jag slutade så är även mitt liv i rörelse.
För mig var dagen viktig på ett annat sätt, som en del i att omforma min relation i/till Svenska kyrkan. På ett sätt förstår jag att min tid som pelegrinus, den som står utanför murarna är viktig. Den ger mig perspektiv både på var kyrkan är, men också på var jag själv står.

Jag var tillbaka i Herrljunga rent fysiskt, men tillbaka till det som var kan jag aldrig åka.
Jag var tillbaka i Herrljunga, men det var inte samma Per som kom tillbaka.

Men det var viktigt för mig att vara tillbaka, viktigt att få och ge perspektiv, viktigt att möta de människor vilkas liv jag delat.

WAD

Världsaidsdagen...

Gud, jag ber för de som idag lever med AIDS i sin kropp, för de som lever med AIDS i sin familj, för de som lever ensamma sedan den älskade har dött i AIDS, för de som tapper arbetar inom sjukvården för att lindra och trösta, för de som varje dag forskar för att hitta en väg att bota.

Gud, jag ber för de som idag undviker sin nästa på grund av AIDS, för de som dömmer de sjuka, för de som ger dålig råd om läkedom och hur man undviker AIDS utifrån sin övertygelse istället för sin kunskap.

Gud var med oss alla!

Advent är alltid mer än bara ljus

På aftonbladets hemsida:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article15858123.ab

Går det att begränsa något enbart till det vi benämner Kultur?

Vad händer när kulturyttringarna som går ut över någon annan? Det kan vara både positivt och negativt. Ett exempel på positivt:

Varför har vi i Sverige kollektivavtal där de flesta "storhelger" är de kristna högtiderna jul, trettondedag jul, påsk, Kristi himmelsfärds dag, alla helgons dag? Varför ska en person som inte är kristen få extra ersättning för att hen arbetar när vi kristna firar våra högtider?

Kulturellt är vi ett kristet land, men vad betyder det? Vad händer när den kristna tron blir mer än Kultur? När vi menar det vi säger...

Varenda adventsstjärna är för mig en predikan om att Kristus kommer - det spelar ingen roll om det är en muslim som pyntat sitt hem.

Varnda adventsljusstake med sina sju ljus (de med färre eller fler ljus har ingen koll) är en trosbekännelse av att Jesus är den väntade Messias - även när den är placerat i ett judiskt hem. (Här har vi annars en spännande teologisk vinkling...)

Varnda julgran är för mig en välsignelse som påminner mig om att Kristi ankomst öppnar portarna till ett nytt Eden, ett nytt paradis.

Varenda advenstljusstake med sin fyra ljus är för mig en påminnelse om den fastetid vi nu går in i, väntan och förberedelsen.

Bara Kultur?

Jag skulle aldrig bära en torshammer runt halsen för att det är vackert, aldrig teckna den indiska/persiska svastikan på något klädesplagg, inte bära en Djurgården-tröja, inte äga en Volvo, inte köpa lotter.

Som du ser blandar jag högt och lågt, men kontentan är att jag ser torshammaren som en bekännelse till en tro jag inte delar, svastikan som mer än en kulturell symbol från öster, och Djurgården var omöjligt för mig som AIK-are att säga något positivt om, Volvo är jag emotionellt negativt till sedan min barndom - det spelar ingen roll att mitt förstånd säger mig att de bygger bra bilar, lotter är ett sätt att (ofta med goda föresatser) fördela något på ett orättvist sätt (och där det oftast finns någon som dessutom ska tjäna pengar på mellanskillnaden).

För många är kristendomen enbart kultur, men kristen tro är aldrig kultur för den troende - det är Vägen.

Vi firar, vi hurrar, men..

Snart går barnens fackeltåg från skolan till kyrkan.
I föräldrabrevet står att de ska fira advent...

Det kanske inte enbart handlar om vad prästen säger, ber, välsignar, det kanske är större än så.

Om barnen denna dag firar något. Om barnen denna dag sjunger "Hosianna". Om barnen denna dag firar med "gofika" innan den vanliga skoldagen börjar - finns det något mer effektivt sätt att uppmärksamma vad advent handlar om?

Det är alltid mer effektivt med det man gör än det man säger...

Minneskapacitet

I datorernas värld utökas minneskapaciteten löpande. Med "molntjänster" är det ingen som längre tänker på att det finns en gräns.
För någon vecka sedan skulle jag spara en fil, men fick meddelande på skärmen att utrymmet på disken var fullt. Jag ringde it-samordnaren som så att det var lugnt, minnet utökas automatiskt när det är fullt.

Jag skulle önska att det fungerade likadant med mitt minne. Problemet är inte utrymmet, utan att medvetandet inte kommer åt informationen i tid. Mental överbelastning.

När det sker på datorn är det dags att rensa bort överflödiga filer med ett program så går det fortare. Jag kan låta datorn flytta om filerna så att den har lättare att hitta.

Omprogramering av människor finns, men då brukar syftet vara något annat.

Men en sak märker jag, att minnet är kopplat till känslan. Det är "jobbiga" saker som gömmer sig för medvetandet.
Att minnas är inte en intellektuell verksamhet utan en emotionell. Precis som tron.

Min tro är inte något intellektuellt utan emotionellt, men om inte det intellektuella kan komma åt de emotionella nivåerna så börjar jag tvivla.

Säsong för kyrka?

På söndag smäller det. Hosianna, ljus och advent... Men det är inte det dagens tanke om säsong gäller, inte riktigt.

Nyheten (nåja, inte jättenytt men värt lite plats i tidningarna) är att kyrkan stänger kyrkor under vintern, dvs efter julruschen...
På vintersäsongen är det för dyrt att värma upp kyrkorna = bättre att stänga.
Under sommarsäsongen vill svensken vara ute i naturen = lika bra att stänga kyrkorna för andra ändamål än turism och någon musikgudstjänst.
Tredje och fjärde advent går ändå inga i kyrkan så tätt efter första advent och för nära jul...
Samma sak kring allhelgona, då det är tomt före och efter...
Kristi himmelsfärd är alla vid kusten (Boråsmodellen).
Helgen efter påsk vill personalen få ledigt...
Under maj är kyrkorna fulla av konfirmander, och vi ska inte störa deras högtid...
Men några veckor januari till mars och september till oktober är det inget som konkurrerar...

Jag tycker det är bättre att vi gör söndagen till kyrkans säsong, varje vecka. Börjar vi backa blir det inte mycket kvar.
Om jag måste välja mellan vardagsverksamhet och söndagens gudstjänst? ...

Har allt sin tid?

I vår tid ska allt ha sin tid, eller snarare sin dag. Istället för helgondagar som påminner om att Gud verkar genom vanliga människor är det ostkakan, kanelbullen och andra kommersiella dagar. Det finns också andra dagar som ex WAD på lördag.
Men vissa tider brer nu ur sig. Även WAD märkte jag uppmärksammas i Borås den 3 dec istället för den 1:a, antagligen av praktiska skäl.
Julen börjar numera efter allhelgona, eller halloween som det heter i affärerna. Tidigare och tidigare kommer symbolerna fram, för agt man vill åt känslan lite tidigare, lite längre. Julkonserterna och julborden börjar före 1:a advent - för att vi ska hinna.
För att få fördelen av att vara först börjar det tidigare, ny tid mutas in.
I Herrljunga försökte organisten spara julmusiken till torsdagen före jul. Advent fick vara advent. Vi behöver längta och inte få allt på en gång, men på marknaden behöver man idag vara först för att synas.

Att göra en pudel

En intensiv dag med döden som osynlig medvandrare på förvaltningen mötte jag en pudel. Pudeln var försenad, men kom ändå.

Jag har själv väldigt svårt att erkänna när jag gjort fel. Min kreativitet går igång för att hitta förklaringar eftersom en ursäkt just då kostar mer.
Dagens pudel hjälpte mig att se kraften i att förbehållslöst erkänna att jag gjort fel. Den agressiva känslan hos den som drabbats kan istället bli till något kreativt.
Vissa saker är lättare att säga på annat språk, så: mea culpa, mea maxima culpa! Du vet var du hörde det först (för det har ju så svårt att komma fram annars).

Så länge det heter "idag"

Ännu har döden inte kommit mig riktigt nära, i den mening att en familjemedlem har dött.
Tankarna kommer då en medarbetare dog igår. Det var inte överraskande, då det snarare har handlat om när, men även mitt liv stannar upp.

Även om andra människors död inte har krupit riktigt nära inpå så har mitt liv alltid varit påverkat av döden - min egen.

Som 10-åring hade jag en "nära-döden-upplevelse" som präglat mitt liv.
Jag har ingen rädsla för döden, det finns ingen ångest, inga negativa bilder -den finns där som en famn.
Idag känner jag med arbetskamrater och familj, delar tomrummet. Men för L känner jag ingen oro, inga "om", inte sorg.
Vi lever idag, det är det vi vet. Vi kommer att dö, det vet vi lika säkert.
Döden skapar kontrasten i livet, ger fokus och riktning, betydelse och mening.

Men för mig finns inget hotfullt i döden. Idag får den mer tid, mer uppmärksamhet.

1 månad till juldagen om inte...

Skolverket ställer in högtiden... framförallt med tanke på att det inte längre är juldagen som firas i Sverige utan Julafton. Och då det är det kulturella som ska firas så måste det bli något annat -

Fornnordisk tomtedyrkan?
Ritualätande av fläskkött med tillhörande klövar?
Konsumtionsextasen i julklappssäcken?
Önskan om att hela familjen ska vara samlad?

Men det är klart - om det är nu någon som tror på det så rensas det väl ut. Det är bara det som ingen egentligen tror på längre som vi ska fira i Sverige.

Huvaligen vad jag låter bitter!

Kyrka utan Gud?!

Gud hör inte hemma i kyrkan - om skolan är där!

Skolverket är tydliga med sin tolkning - ska det vara adventssamling så får det inte finnas några religiösa inslag - som om inte själva advent är en enda stor kristen manifestation under tre veckor...

Så fort det blir tal om tolkning av tro, eller om att praktisera sin tro, då får det inte ske under skoltid. I Text-TV:s texter säger representanterna för Skolverkat att de iofs inte kan hindra om kyrkan en egen alternativ högtid i kyrkan - utanför skoltid. Hade de ens behövt kommentera det?

Jag är inte helt rättvis om at Gud inte får plats när skolan är på plats. Det är en relation till Gud som inte får plats, utan enbart den historiske Guden som man trodde på förr, eller som man kan ha ett filosofiskt förhållningssätt till eller betrakta sociologiskt. Men relation - nännemän.

Jag har alltid varit farscinerad av att FN:s resolution om mänksliga (även barns) rättigheter inte får plats under skoltiden, om det blir tal om att uttrycka sin tro i handling. I skolan är allt teoretiskt! Det skulle vara spännande med samma förhållande i hemkunskap, idrott och slöjd!

Jag tänker inte att skolgudstjänster är mission, men inte heller någon kulturhappening med mys och ljus. Advent är mer än facklor, lussebullar, ljus och lite allmänna sångtexter om ljus och mörker.

Det är sällan jag känner mig uppgiven, men med dagens klargörande är det väl bäst att alla rektorer börjar se sig om efter andra lokaler för framtida skolsamlingar. Kan vi inte göra det tillsammans bör vi inte göra det alls.

Dömd, och funnen...

vara en lätting.
I Fördomstolen konfirmanderna skulle ringa in fördomar om mig var det inte helt få "lat".
Eftersom jag själv brukar använda ordet om mig är frågan hur det kunde synas på utsidan.

Orden på lapparna var svåra, och som alla tonåringar ibland svårt att göra självständiga val med kompisar i närheten.

För mig var det kul att träffa konfisar i en lagom dos - och dessutom gamla kollegor.

Temat passar ju inför domsöndagen, men jag tror Guds dom bygger på andra kriterier än ungdomarnas.

På väg till domstol

Jag ska vara med på konfirmanddag i Caroli på förmiddagen. Som ett stationsmoment ska jag sitta i min Talar och låta ungdomarnas försommar komma ur. Sedan blir det samtal.

När jag har haft mångfalskurser har jag alltid inlett på samma sätt: att utgå från mig själv med fördomar och förutsättningar.

"Vem är du, vem är jag? Levande charader, spelar alla roller så bra."

Spela roll - smakar på dubbeltydningen...

Är jag, eller spelar jag? Går det att avgöra det själv. Är det åskådaren, domaren, som kan se det mer objektivt? Vi får se vad utslaget blir.

Bevarande även i skogarna

Utanför Fåglavik avsätter stiftet 6 ha att bruka genom att plocka ur enstaka träd istället för att ta ner alla på en gång.

Två reflektioner som kan motsäga varandra:

Hur arbetar vi med verksamheten/organisationen idag? Kalhyggan/ föeyngringsytor eller att ta ner det som ska skördas?

Vem har sagt att just detta bestånd ska bevaras? Lever vi med en bild av att det just här finns en isotop som är ursprunglig?
Om vi ställer det mot församlingsverksamheten är det samma tankar där?

Det finns inget som är rätt/fel, svart/vitt. Det vi kan vara säkra på är att när vi uttalar oss tvärsäkert är det stor risk att vi är långt från det objektivt sanna. Men det krävs av oss att vi tänker och reflekterar - och arbetar mot det gemensamma vi beslutat.

Det bristfälliga i mitt eget liv, i min egen förmåga blir allt tydligare för mig. Eller så kan man säga att jag inte längre är rädd för det.

Dags för beslut, men...

Idag beslutas om Svenska kyrkans nya organisation. Det blir lätt singularis, bestämd form, som om den kommande organisationsformen är DEN formen.

Det vi vet att vi om ett antal år åter ska ändra, och att dagens förespråkare blir stoppklossar. Organisation verkar vara bäst att skriva i blyerts (säger den som arbetat fem år med en organisatilnsförändring som använde mycket bläck). För oavsett blir organisationen aldrig något mer än organismerna i den.

Svårigheten blir när världen förändras, för det vill vare sig organisation eller organism, framförallt om förändring = försämring (vilket det ofta upplevs som).
Med mina erfarenheter idag hade jag säkert gjort mycket annorlunda i Herrljunga, framförallt hade jag aldrig sökt tjänsten.

Ny struktur för Svenska kyrkan, och ett visst antal personer får plats inom organisationen, precis som idag.
Kyrkan får aldrig en helt ny organisation förrän i himmelen, då jag hoppas den blir obefintlig eftersom den per definition stänger ute.
Här förändras organisationen ständigt, men det är en annan sak.

Jag är intresserad av organisationen, men känner idag inte att den kan vara något som jag förverkligar mig själv genom.

Rakryggad

En församling jag besökte i USA knäföll aldrig - för att påminna församlingen om att de var upprättade.
Visst faller jag, men grunden för mitt kristna liv är att jag är upprättad!

Växelbruk

Jag har lärt mig att man utarmar marken man odlar om man bara odlar en gröda på samma plats år efter år.
Dessutom behöver det viloår, träda, för att återhämta sig efter ett antal år.

För mig är den nya tjänsten mer än träda, annat än ett eller flera års referat.
Precis som växelbruket av odlingslanden bör planeras nogrannt är det viktigt både för mig och kyrkan att skapa ett hållbart växelbruk för de som är satta att både så och skörda.

Inom hållbart byggande räknas: socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

Efter mina fem år som kh var jag, likt jorden, utarmad mentalt och socialt. Som alla vet var jag som kyrkoherde inte utarmad ekonomiskt - men det kan aldrig väga upp att de andra delarna slits hårdare.

Jag måste hitta mitt hållbara växelbruk för att vara hel. Kyrkan måste hitta sitt förhållningssätt till hållbara tjänster: socialt, mentalt, ekonomiskt (för kyrkan), ekologiskt ( med pendling), teologiskt, lokalt & globalt...

På rätt plats

Efter dagens två gudstjänster vandrar tankarna åt många håll.

Vilka vägar finns det att vara präst i Svenska kyrkan utan att behöva vara heltidsanställd? Är anställningen ett självändamål? Jag skulle kunna tänka mig en 1%-ig anställning - framförallt för att bli en del av församlingens och stiftets gemenskap.
Idag kommer inga inbjudningar, inga kallelser - utan jag står under domkapitlets tillsyn om jag blir anmäld, men inte annars.

Skulle det vara möjligt med 50-50?

Går det idag att tala om Svenska kyrkan som inte primärt en arbetsgivarorganisation med en skvader av präster, musiker, pedagoger, barnledare, diakoner, assistenter, vaktmästare etc som har fullt upp med att samverka med varandra.

Hur skulle det se ut om vi var en grupp anställda som hade ansvar för verksamheten mer än att vara ett arbetslag som många gånger har mer ansvar för varandra?

Under pilgrimsvandringen mötte jag en präst i Lunds stift som arbetade 50% och ville leva ett stilla liv i enkelhet - men där de ekonomiska kraven gjorde att han  blev tvungen att utöka tjänsten.

Går det att tänka utanför "boxen"?

Det kom ett brev

med inbjudan till kyrkoherdeinstallation i Herrljunga. Sedan det blev klart med Tomas Elg som ny kg har jag någon gång tänkt tanken om jag skulle bli bjuden, så pass självcentrerad är jag uppenbarligen...

Jag ska åka till Herrljunga och både fira 1:a advent och ny kyrkoherde.

Allt mer växer det fram att jag kommer när kyrkan kallar. Inte till anställning (ännu?), men som vikarie (nu på söndag), att vara med på konfadag i Caroli (nästa helg).
Den yttre kallelsen är viktig för mig. Jag bestämmer inte själv över min vigning, den utgår från kyrkan, drar till kyrkan.

Hur är det med den inre kallelsen kanske vän av ordning frågar sig? Jo, tack, den finns kvar, lite tilltufsad och böjd, men inte knäckt.
Det finns en vilja,tanke och kanske kallelse till en speciell sak, men det är inte upp till mig. Men jag vet vad och hur, och jag vet hur vägen dit går, och vem som kan öppna dörren dit.

Dopet - en legal nyhet?

I Borås tidning finns döpta i Svenska kyrkans församlingar med som "legal nyheter".
Jag har inte sett notiser från de baptistiska församlingarna, men jag förutsätter att BT räknar även dessa som dop (även om tidningen inte längre har en så uttalad kyrkogrupp på redaktionen).
Att som legal nyhet ha nyfödda som motvikt till dödsannonserna skulle väl annars vara mer naturligt.

Jag prövar motsatsen: dopet som illegal nyhet. Så har det varit i historien, och är på vissa platser.

Är doplistan en rest av enhetssamhället där dopet konstituerade samhällstillhörigheten? När kommer listan med "omskurna" i balanseringen att inkludera alla?

Är det ett problem? Nej, inte alls, men det är tillräckligt för att få mig att tänka. Varför ska vi i Svenska kyrkan lägga ur en lista på döpta i tidningen? På hemsidan: javisst, med en uppmaning till förbön för barn och föräldrar. I församlingstidningen: javisst, för att påminna oss vårt eget dop. I gudstjänsten: javisst, med ljuständning och förbön.

I BT?

Orkar Gud?

Jag sitter framför två tonårstjejer på bussen. En imponerande ordström väller fram i glipan mellan stolarna. Även när jag försöker lyssna har jag ingen chans att hänga med.

Är det så för Gud när bönerna blir för många och långa, när det mer blir pågående småprat än en kommunikation?

Förhoppningsvis är bön så mycket större än enbart en radda ord. Förhoppningsvis blir min bön hörd av den som ser.

Vem bryr sig?

Att jag numera inte har min försörjning i kyrkan verkar ge mer frågor runt mig än inom mig.
Jag hade 1,5 år av reflektion, dålig nattsömn, beslutsfattande och har fullt upp med det jag ska göra under veckorna. Men jag märker att de som möter mig nu, utanför kyrklig anställning, reflekterar kring kyrkan och prästen. Det som varit självklart är det inte längre, fördomar besannas inte, man är tvungen att omvärdera.
Folk bryr sig, om mig och om kyrkan. Men man söker också en lösning på problemet - att återföra mig inom den kyrkliga ramen.

Det söker jag också en lösning på. Jag har idag inte något enkelt svar, en enkel lösning.

Den katolska lösningen finns alltid - att återvända till utgångspunkten, utan att själv passera "Gå".
Hur ser den teologiska, den pastorala, den organisatoriska, den realistiska, den optimistiska, den ... Lösningen ut?

Men mina medmänniskor bryr sig om mig, och om kyrkan. Och jag bryr mig, om mig själv och kyrkan.

På rätt kurs

Kan betyda olika saker... Just idag om jag kommer ihåg ansikten från första träffen - så att jag sätter mig vid rätt bord vid ankomstfikat.

"Fly som en fågel till bergen!" Ps 11:1

En körsång som jag associerar till utifrån Psaltarversen:

http://www.youtube.com/watch?v=JSPh7giG2JM

Afrikansk bön, musik Bengt Hallberg.

Ny målgest

Jag såg futsal mellan Egypten och Tjeckoslovakien. När Egypten gjorde mål föll målgöraren ned på knä - för att, likt påven, kyssa marken/mattan tänkte jag med mina förkunskaper och referenser...
Men det var pannan som skulle möta marken och då föll poletten ned - en muslimsk målgest av underordning under Gud. Sedan såg jag att övriga spelare gjorde likadant, även målvakten vid egna målet.
Vi är vana vid fotbollsspelare som tecknar korset på sig, som har bibelvers på t-shirt under tröjan.

Matchen väckte också frågor om individ och kollektiv när Egypten gjorde det avgörande målet och känslorna och det vanliga kramkalaset utbröt, då hade målvakten fallit ned på knä men tittade förvirrat på medspelarnas kramhög. Var målgesten planerad så gick den inte igenom känslorna.

Hur går det med de kristna fotbollsspelarna i Egypten? Korstecken och finger mot skyn som GTG (Glory ro God)?
Daniel någon?

frid

Min frid ger jag er...
...och give dig sin frid.

 Välsignelsen ger frid, är det märkbara resultatet av Guds närvaro.

Under arbetsdagarna är det sällan jag upplever frid. Det finns alltid saker som pockar på, nya frågor, nya uppgifter.

Men, längst där inne finns en frid, en existentiell frid som går djupare, som jag vilar i.
Även i den mörkaste dal - frid. När vågorna går höga - frid. När ingen lösning alls jag finner - frid.

KG Hammar talade i teve förra veckan om att han i dödens närhet blev osårbar (Annas eviga).

Gud räddar oss inte från mörkret, från döden, i nöden. Gud räddar oss i mörkret, i döden, i nöden.

"ska det va, ska det va 100%"

Det var väl Lotta Engberg som sjöng så, om 100%, och jag håller med.
Mitt problem är inte om det är mindre, utan när det är mer. Idrottare och andra "är fokuserade till 110% (citat från dagens BT) och jag undrar hur det går till - jag som har svårt att komma upp i 100%.

Helhjärtat sjöng vi om i ungdomens kyrkosamlingar, det var så nära 100% vi kom då. Dag Sandal citerar Karin Söder som tycker att kyrkan ska vara en plats för lagomkristendomen. Som statistiktänkande funderar jag om det kan vara över 50% - för majoriteten av identitenen är väl (C)?
Och Bibelns ord om ljumhet, var går den gränsen? 60%, 90%?
I kyrkans värld blir det ibland också mer än 100% i viljan att vara helhjärtad, i rädslan att vara ljum.

Gud så till Moses "Jag Är har sänt dig". Inte 100% Gud, inte absolut Gud utan Jag Är.

En del saker kan inte mätas i procent.

Jag är kristen.
Jag är döpt.
Jag är präst.

Mer än 100% mer än helhjärtat.

Ett guld betyder så mycket?

SM-guld till Elfsborg, till spelare, till Borås, till sponsorer. Ungefär i den ordningen.

Det var en italiensk präst som hävdade att fotbollen var viktigare än liv och död, men för mig kan det aldrig komma i närheten. Leken är på allvar när den pågår, men när den fortsätter efter att det är färdiglekt får de fel proportioner, då ersätter den det riktiga livet.

Guld till Borås, men hänger självbilden på att jag främst är bättre än någon annan eller att jag är bra?

Av bra och bäst väljer jag bra. Då är det mitt liv, min prestation i absoluta mått. Bäst är jag bara på bekostnad av någon annan.

Vikande frikyrklighet

Minskande siffror, en församling som försvinner varje vecka - men inre om Svenska kyrkan, utan om frikyrkligheten.
Jag tror inte att ex Frälsningsarmén är borta om tolv år som statistiken visar på, men det framtida kyrkliga landskapet kommer att se helt annorlunda ur.
I tisdags åkte jag förbi ett kyrkobygge i Huddinge, ortodox vad jag kunde se, så vissa växer idag. Invandrarkyrkorna hotas dock, liksam en gång de amerikanska indianerna av västerländsk smitta. Idag är det en sekularisering baserad på ointresse, dåliga erfarenheter och okunskap som "dödar" närheten till tro och kyrka.

Hur ser det kyrkliga landskapet ut om 20 år?

Liturgisk rikedom med mystik.
Fundamentalistisk bibeltro i små grupper.
Den amerikanska varianten av socialt sammanhang med moraliska övertoner.
Hembyggdsförsamlingen med verksamhet och traditioner med byggnaden i fokus.

Finns det plats för någon mer form, eller snarare ekonomiskt underlag?

Jag tror på Gud - och kan inte annat. Jag har svårt att tro på kyrkan, jag kan dela bekännelsen - men inte de tidsbundna formerna som evigt givna. Jag tror inte på mig själv i den meningen att jag tror mig om att ha svaret på kyrkornas alla frågor.

Stockholm och människor

Två dagars kurs i Skärholmen, PBL.

Att vara i Stockholm är som att vara mitt i en myrstack. Mängden av individer gör att det är svårt att se ansikten, människan.
Mängden av hus, vägar, trafik och tempot gör att det är svårt att fokusera.

I Skärholmen finns kyrkan mitt i centrum, och jag kunde se mig själv i kyrkan på ett helt annat sätt än i den medeltida kyrkan på landet.
Kyrkan i staden är något annat. För mig är de avsaknad av centerparti, hembygdsförening, aktiviteter, musikgudstkänster på sommaren befriande.
I Skärholmens kyrka så jag ett kloster, en tillflyktsort för att nå insidan, nå Gud. Inget minnesmärke utan en oas.

Katedralen talar sitt språk, men gör mig liten i det stora rummet. Är det så att vi faktiskt också måste bygga nya kyrkor med dagens proportioner för att tron ska få plats?

Vunna eller förlorade år?

Två rubriker i text-tv:

Jogga - lev 6 år längre!
Sluta röka - lev 10 år längre!

16 år på ett bräde...

Moroten kanske är starkare än piskan. Om åratals information om rökningens faror så fortsätter vi skapa nya rökare generation efter generation. Efter åratal av uppmaningar till ett aktivt liv så blir rapporterna om fetma allt tätare.

Vad är det att vara människa? Ska jag väl ta ansvar för min kropp? Är det i slutändan de ekonomiska konsekvenserna av mina livsval som avgör? (Hemska tanke att vi genom joggning och slutrökning ökar medellivslängden med 16 år - hur går det då med pensionen?)

Vad är då en människa? Den egoistiska njutningen att sitta framför teven med chipspåsen och läsken, eller stimulansen av att nikotinet kickar in är frestande nära.

I Moseböckerna är de många åren ett bevis på att man levt nära Gud, vårdat den relationen. Idag är de många åren ett bevis på att man vårdat relationen till sin hälsa.

När jag skrev rubriken fanns en sensmoral någonstans i min tanke. När jag läser det jag skriver så märker jag att det är svårt - det kan bli lika egoistiskt hur man än vrider det.

Jag joggar - för att jag mår bra av det, för att få frisk luft, för att tänka.
Jag röker inte - för jag är snål och mådde illa då jag provade.

Jag vet inte om jag blir 16 år äldre - men jag tänker gå ut i solen och kratta löv. Njuta av solvärmen, av ljudet av de frostkalla löven som prasslar, må bra av att jag rustat vår trädgård för vintertiden.

vad är då en församling?

En mycket nära vän var med i en walk-distans church, där alla i församlingen bodde i samma område. Rekryteringen skedde då kristna som ville åt teologi, gustjänst och gemenskap flyttade dit, inte att församlingen fick med sig någon "på vägen".
Svenska kyrkan är tvärt om, gemenskapen utgår från boendet och församlingen är en fysisk gräns (dessutom är det ytterst få som går till kyrkan (i dubbel mening)).
Frikyrkligheten har hälften av församlingen i verksamhet och hälften i matrikeln. Även här är det bilen som gäller, framförallt för barnfamiljer som alltid är i sista sekunden...

Vad är då en församling? Är det rimligt att ställa frågan? Ska Kyrkan dela in i områden eller ska vi som kristna dela upp oss som på fotbollsplanen i skolan?

I Svenska kyrkan vill vi (som alla andra) ha det bästa av alla världar: Den geografiska indelningen som ger ekonomi och avgränsning mot vår nästa. Den gudstjänstfirande Kärnan som ger gruppidentitet. Känslan av att man verkligen har Valt att vara med. En större % aktiva.

Denna tulipanaros finns inte, men jag märker själv att jag har svårt att förhålla mig till de som ser sig ha funnit Sanningen i organiserandet av församlingen.
Jag är allt mer frågande än svarande.

Träning ger?

Jag är ledare för äldste sonens innebandy. En utmaning på många plan, men framförallt när det gäller förväntningar.
Hur balansera det jag tycker är viktigast (lära sig kämpa, inte ge upp, respektera med- och motspelare, öva sin kropp, din koordination) med det andra (att vinna, att vilja bli bäst som  stavas bättre än andra, utslagning redan i unga år fast vi vet att vi utvecklas olika)?

Tänk om jag övade på samma sätt för situationer som är verkligt viktiga? 2 timmar i veckan på att bli mer tålmodig med barnen, en bättre man, chef, medmänniska...

Tänk alla elitidrottare som tränar heltid, men kanske som sprinters tävlar några minuter om året.

Är jag bäst när det gäller, på riktigt. Är jag tränad?

Vad är gudstjänsten en träning för?

Gungar sakta

Gungar sakta, nästan omärkligt
men hela jag sätts i rörelse.
I knät en liten pojke som snart inte får plats i pappas knä.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Instinktivt sätter jag våra kroppar i rörelse,
gungar, gungar och tiden står still.

I Gudsnärvaron sker samma sak.
En liten pojke som har blivit stor.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Och jag gungas av den som Är.
Tiden står still fast kroppen eöe sig som en tidspendel. Men det är inte tiden som rör sig, det är jag som rörs - av Gud.

Gungar, gungar

Bön utan ord

Jag fick en fråga om jag ber. Det är nyttigt med frågor som kan uppfattas som självklara och tvingar mig att reflektera.

Min personliga bön är nästan alltid utan ord. Min kyrkliga uppväxt gjorde mig skeptisk till ordrikedom i bönen. För mig hamnar fokus fel när bönen fylls med ord.

Närvaro, koncentration, inriktning, avslappning - det kan beskriva min bön. Oftast utan tydlig början och slut, och aldrig med Amen på slutet.

Det som är mitt undantag är Kristusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. (kortformen)

Den bär jag med mig sedan pilgrimsvandringen år 2000.

Eller rättare: Den  är mig

Fri att sjunga - fri att inte behöva?

En skola i Tranemo har friats av skolinspektionen. Eleverna har både sjungit psalmer inför och på en luciahögtid i kyrkan. Religionsfrihet har vi svårt att hantera i Sverige. Helst ska kyrkan, likt wallenbergarna, verka utan att synas.
I skolan handlar undervisningen Om den teoretiska/teologiska delen av tron. Tänk om slöjd, idrott och hemkunskap fick samma villkor? "Vi är veganer, så vår dotter får inte vara med på hemkunskapen om det ska användas de och de råvarorna".
Vi är fast i tankemönster.

Tänk om religionsfrihetslahen i botten beskriver att vi har en rättighet atomfartygs och leva i vilken tro vi själva "väljer"? Om 10% är uttalade ateister i Sverige, varför sätter de gränserna för våra tankar? Eller är det en konsekvens av statskyrkoordningen som gör Sverige likt en tonåring som ska bryta sig ut - mm som har svårt att hitta en vuxen relation efter uppbrottet.

Jag tror inte på en gudasvar, en statskyrka- men jag tror heller inte på modellen där det är rädsla och osäkerhet som styr vår bild av tro.

Vi vill den frihet...

Gryning eller skymning?

Det beror på varifrån ljuset kommer.

Att leva med årstiderna ger möjlighet till många existentiella tankar. Övergångar, födelse, ljus och mörker i ständiga skiftningar. Just nu är mörkret extra svart - precis som det kan vara i livet, det enda som reflekterar det svaga ljuset är små vattenpussar i gatan/på kinden.

Att J Gardells serie om AIDS sänds under hösten är naturligt, det är nu vi är mottagliga, det är nu som döden får sin plats. Jag hoppas att det är en tanke bakom, för det är det minsta berättelsen är värd!

En del söker sig till evig sommar med delårsboende i Thailand eller Spanien, andra har tomtarna framme ( och inte bara på loftet) för att leva i julkänslan. Jag trivs bäst i höstens temperatur, stunderna av kompakt mörker, av denna stund av väntan på nästa fas som ibland aldrig verkar komma.
Men ljuset kommer. Kaminen värmer vårt hus, de levande ljusens SVTs ljus tränger igenom, gemenskapens värme får annan nyans. Genom att våga vara i mörkret så ser jag ljuset som kommer, när det kommer. För den kommer, gryningen.

Rimligt krav

En insändare i dagens BT uttrycker besvikelse över en präst hen mött (hen är inte inlagt i mobilens ordlista än, men det var lysande i gårdagens Solsidan).
Det var avsaknad av att kunna ge bibelbelägg för prästens tolkning att homosexualitet är synd enligt Bibelt, eller rättare sagt avsaknaden av tolkning eftersom det enda argumentet hen (nu gick det bättre) fick var att det stod i Bibeln, och att min kollega bara kunde redovisa en bibliskt belägg.

Det rimliga kravet ligger på förväntan på vad jag som präst ska kunna redovisa i bibelverser, exegetik, teologiska referenser osv. Jag har stor respekt för präster som kan hålla sig uppdaterad och kunnig på alla områden. Men vad är rimliga krav att ställa på mig som präst?

Att kunna argumentera utifrån en ståndpunkt som ligger utanför kyrkans gemensamma hållning är en, den andra när det gäller frågor som ligger utanför samhällets normaldwfinition.
Kan jag inte ge skäl där har hen jag möter rätt att bli besviken.

Samtidigt - kyrkan är inte en åsiktsmaskin, inte en teoretisk, filosofik modell.

Kan jag inte svara direkt - hem och arbeta, dessutom lär jag mig själv.

Inropare

fd statsminister I Karlsson är tillbaka i födelsestaden, bland annat för att delta i en samtalsmväll i en kyrka. Solidaritet mm stod på programmet, likaså hans utträde ur kyrkan 1958 i samband med kvinnoprästfrågan (men i tidningen stod det inte vad han protesterade mot. Att lämna SvK just 1958 borde ju ske för att man tycker att dagens ordning är fel, men det kan finnas andra tolkningar)

Fullt var det i kyrkan i alla fall. Och det kanske var det viktigaste. Och trevligt. Och intressant. Och säkert fika också.

Den versionen av SvK är inte jag bekväm i. Det är svårt att vara med på det trevliga och sedan ha en andakt på slutet. Det svåra är när det förväntas att församlingsprästen ska behöva tycka att all verksamhet är jättebra ( både i kvalitet och form).
Prästen behöver inte vara med på allt för att bekräfta arrangörer och deltagare, inte heller behöver SvK arrangera allt för att vi har lokaler och ekonomi.

Men vi behöver fråga: Är detta kyrkans uppgift? Vad händer om inte vi gör detta? Krymper Guds rike eller skymmer det Kristus?

Giv akt! eller upplyft era hjärtan...

"Tandkrämstuberna står i givakt"

Ord som jag hört 1000 gånger, men så ramlar en ny betydelse ner. Eller ny, jag förstod vad det betydde från början.
Givakt är Giv akt, var uppmärksam, räta på dig, hitta din plats, total närvaro för uppgiften, befälhavaren är närvarande.

Under mitt besök i den evangeliska ortodoxa församlingen i Indianapolis hörde jag före varje textläsning "pay attention", och jag förstod meningen med "upplyft era hjärtan till Gud".

Idag var det Givakt som hjälpte mig. När vi lyssnar till bibelordet ska vi vara som soldaterna som står uppställda för sin befälhavare.

Det är inte Anslagstavlan på teve, inte allmän information, inget tillkännagivande - det är Någon som talar till mig som är Lärjunge.

Giv akt!

Hospitality

Är ett spännande ord.

Gästfrihet som jag tänker på inför dagens möte, dit jag har med egenbakad kaka för att göra det personligare och skapa gemenskap, att tillföra omtanke.
Samtidigt tänker jag på D Sandahls inlägg igår om att visa upp lyckade insamlingsresultat för Värlens barn i TV-rutan (där jag själv hörde kyrkligt förtroendevalda uttrycka stolthet med fjolårets resultat just för att Fristad syntes i rutan som +50 000kr, mer än för insamlingsmålet)
Birger Schlaug skriver i BT om inköpta ungmoderater som skulle servera kaffe. Inköpta via reklamfirma, samma grupp hade tidigare varit unga engagerade miljöpartister förstod han.

Gästfritt, men utan hjärta.

Sedan är det spännande med ordets närhet till "hospital", den gästfrihet som det innebär att bli vårdad.

Låt hjärtat vara med, mer än beräknande servicenivå.

Längst ner i näringskedjan

Som vapenfri fick jag göra det ingen annan ville i församlingen, en nyttig erfarenhet.
Min D2uppsats handlade om diakonalaårare, längst ner.

Som nämndsekreterare är jag också längst ner, får material lite för sent, i litet för dålig kvalitet, utan alla delar...

Nyttigt - för hur gör jag när någon står och väntar, när jag kan välja eller välja bort.

Makt är viktigt - men resultatet kommer av hur jag brukar den.
Idag känner jag mig lite hämndlysten, så det är bäst att jag håller mig för mig själv så att bara jag drabbas av mig själv.

ortodoxi

Förr...

Tänk vad vi styrs av det som varit.
Igår styr mycket mer än imorgon.
Vi kämpar med att upprepa gårdagen, nej, fel, vi försöker göra idag till det vi önskade att igår skulle blivit.
Den historiska kunskapen begränsar oss mer än den utmanar oss att inte göra samma fel igen.
All slags ortodoxi söker en återkomst till något som aldrig funnits mer än som nostalgi.

Det kanske var bättre förr, men förr kommer det aldrig mer att bli.

Jakten på jakten

Så ljusnar det, passen bemannas, termosarna är fyllda med kaffe och smörgåsarna är väl utvalda.
Älgjakt.

Efterlängtat, sparad semester, gemenskapen.

Frågan är om det finns något som är lika heligt som älgjakten i dagens Sverige.
Inte för alla, men för de som är med. Heligt som i dess betydelse av att vara avskilt från de övriga delarna av samhället, betydelsebärande för identiteten, avskilt i tid och rum.

I de här timmarna på jaktens första dag upplever nog många de mest intensiva och närvarande timmarna under hela året.

Jag är ingen jägare, jag förstår inte - men jag ser hur viktigt det är.

Återuppbygga eller bygga nytt?

I Ubbhult ska den nedbrunna kyrkan ersättas.

Jag skulle hoppas att man någon gång vågar bygga nytt istället för att återuppbygga det gamla, vem vet vi kanske blir överraskade i Ubbhult.

För mig betyder inte nytt automatiskt modernt. Nej, att man vågar se mot framtiden, vad som kommer. Går det att tänka nytt? Sitterden gamla bilden för fast?
Ska den kristna tron vara mer än historia, mer än traditioner, mer än antikvariska hänsyn, mer än - ja, vad vi nu blir använda till.
Hur bygger vi den fysiska byggnaden så att den talar om Gud idag? Är det så att vi överhuvudtaget bygger nytt, eller kan vi fira gudstjänster på annat sätt?

Själv älskar jag det liturgiska rummet, men vet att det har. Ett pris, ett höt pris.
Min kyrkosyn utgår från gudstjänsten, men kanske inte rummet.
Jag blir mer och mer osäker när tankarna går kring all organisation och struktur. Det fungerar inte utan den, men ofta dåligt med den.

Kan vi förenas i en gemensam bild av framtiden, eller förenas vi enbart (?) när vi vänder blickarna bakåt? Bygga nytt? Återuppbygga?

Okapi!

Jag läste Stillsams inlägg om kyrkoordning och skillnad mellan zebra och giraff.

Men Okapin är blandningen dem emellan, något nytt vi inte sett.

Sedan är det en annan sak att min iPhone skriver om Okapi till Oklokt...

Ett liv i mörker

Det är väl så det känns. Tidningen har helt uppslag med tips hur man ökar ljustiden, man åker hemifrån i mörker och hinner inte hem innan det är mörkt igen.

Nyheter om krig, sviktande ekonomi, utanförskap osv.

Inte alls trevligt - innan vi börjar julmysa och fyller mörkret med ljus och förväntan.

Men, inte är det för trevnadens skull jag tänder ljus, inte för en mysfaktor.

Ljuset är hopp. "Förbanna inte mörkret - tänd ljus"

Det finns ett begrepp "light-polution" att vi skräpar ner mörkret med ljus.
De finns de som hävdar argt gatlyktor stänger ute den existentiella upplevelsen av stjärnhimlen.
Ljuset som ska ge trygghet och säkerhet kan också bli för beskyddande.

"Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där" Psalmer i 2000-talet.

En tillrättalagd värld

Ikea justerade lite för att komma bättre ut - precis som vi alla gör.
På datorn finns wysiwyg - det är det vi ser som vi får, till dess vi kommer till skrivaren och märker att någonting har hänt med verkligheten.

Kluvenheten med den kristna tron är att vi är förlåtna syndare. Förlåten syndare.
Att jag är förlåten hindrar mig inte från att ständigt falla, och att alltför ofta försöka retuschera livet för omgivningen. Det goda jag vill...

Jag är inte värdig, jag är inte perfekt - men förlåten.

Utifrån den insikten minskar behovet av retuschering. Jag kan inte lägga tillrätta inför Gud, lika lite som Adam & Eva kunde gömma sig i Eden.

Men säkert kommer jag att försöka komma bättre ut även idag...

Lätt att vara präst

I dagens tidning intervjuas fängelseprästen. Det är lättare att vara präst innanför murarna än utanför.
Jag förstår och kopplar till pilgrimen, den som gick utanför stadsmurarna, lika för att det är tvärtom.

I det synes vanliga är det eviga, transcendensen, lika svår som viljan att börja banta veckan före jul, eller att ge sig ut på den första löparrundan i ösregn.

Själv har jag upplevt att den svåraste platsen för tron många gånger är mitt i församlingens verksamhet, att det är först då jag går utanför som frågorna blir existentiella, brännande.
Jag säger inte att det alltid är så, men många gånger.

För mig är det svårast att vara präst mitt i kärnan, mitt bland de mätta, omsluten av verksamheter och sociala bindningar. Därför, bland annat är jag inte i kyrklig tjänst idag.

Jag valde som 18-åring att inte fortsätta i den kyrka dit jag följt med mina föräldrar, där jag hade mina vänner. Där behövdes inte prästen/pastorn mer än som cermonimästare.

Min kallelse har aldrig varit till kyrkkaffeprat, småprat före gudstjänsten, trevliga verksamheter för att möta människor. Tack och lov har andra den kallelsen, men jag är osäker på hur/var min kallelse får plats i vår kyrka som söker trygghet och att bevara det vi ofta inte ens haft.

Jag är pilgrim, det är utanför församlingsmuren min kallelse ligger, för tyvärr är det en majoritet av den döpta församlingen som lever där och som inte känner sig välkomna innanför muren.

Ständigt nya lager

Ofta när jag reflekterar över en bibeltext inför en gudstjänst överraskas jag av att jag faktiskt kan se något nytt. Det kan vara en liten detalj som berikar förståelsen, eller ett helt nytt perspektiv.

Mikalesdagen - inte den lättaste av söndagar, men när jag skrev mitt senaste inlägg så föll några bitar på plats när änglarnas budskap och svärd fördes samman - i Jesus. Ordet som kom, inte med fred utan med svärd...

Bilden av änglar blir helt annorlunda, rikare, mindre förutsägbar.

På stiftsgården fanns det en modern ikon - där änglarna inte hade vingar utan rakter, där de inte hade svärd utan laserpistoler. Nya perspektiv - där det viktigaste ska berättas, där detaljerna blir utbytbara.

Ringrost?

På söndag rycker jag in som vikarie vid tre gudstjänster. Det känns bra att kunna rycka in när det behövd, och att övriga präster inte behöver ställa in helgresor på ledig helg.

Att det är Mikaelsdagen gör det svårare, eftersom temat ofta känns förutsägbarhet och bilderna av änglarna är kapad av bokmärken och bilden av att vi blir änglar när vi dör.

Änglar har två redskap enligt Bibeln: ordet och svärdet, och i Evangeliet förs de båda samman av Jesus.

Perspektiv

Igår ringde kyrkklockorna. Utdelning av Bibel för barn och jag tänkte på alla de utdelningar jag varit med på - och de förväntningarna som hängt i luften.
Många gånger var Bibeln medel och inte mål. Medel att få kontakt för att rekrytera till verksamheterna.

I grunden är det församlingssynen jag brottas med. Min överkänslighet för när människor blir medel och inte mål. Det är verksamheten som blir målet, kvittot på tron,bekräftelsen på identiteten.

Bibel för barn är viktig, och då borde vi dela ut den till alla. Att behöva komma till gudstjänsten, gå fram och ta emot och ta i handen utsätter vi annars bara konfirmander för.
Tänk tanken att vi skulle göra så med de nyvalda kyrkorådet - ropa upp dom så att de ska gå fram i en fullsatt kyrka, ta emot ett bevis på uppdraget samt att vi ber för dem innan de ska ställa sig på en estrad innan de får gå och sätta sig igen.

För vems skull?

Relevant - här och där

Jag läser på annat sätt, ögonen söker med annat raster.

Var finns den kyrkliga relevansen i tidningen jag läser? Då söker jag inte en bild elle annons om kyrklig verksamhet - utan att det som är nyheter också har en bäring mot trosdimensionen i mitt liv.

Utifrån skapelseuppdraget är allt relevant - det handlar om att bruka, att vårda skapelsen och där kan inget vara för litet. Men det är inte så att det för den skull har en kyrklig relevans. Vissa saker ( deflesta) ska vi nog inte ta hand om som kyrka.

Utifrån  mitt dop har jag en kallelse i mitt eget liv, till min nästa. Här ser jag idag många frågor där jag i mitt nuvarande arbete kan visa omsorg om min nästa i ett samhällsperspektiv. Dopkallelsen är bu inte begränsad till min kyrkliga tjänst.

Det vardagliga blir just det - och trosdimensionen tränger bara igenom på det personliga planet. Visst kan jag ha åsikter om budgeten, men...
Trons relevans bryter igenom då och då. När fokusering flyttas från det vardagliga till det eviga.

Relevansen finns när "där" bryter in i "här". Men jag tror inte att allt ska in i kyrkan, eller att kyrkan ska in i allt. För de flesta är kyrkan " där" på ett avstånd, men samtidigt i högsta grad "här", helt relevant när det vardagliga inte räcker tio.

Men i tidningen är det mesta vardagligt, även de kyrkliga notiserna.

Bortdömd

Så är hockeyn igång i Borås. Den inleddes för en månad sedan men en jämlikhetsdebatt.
Eftersom det i tidningens spridningsområde finns två lag i samma division borde tidningen uppmärksamma båda lika mycket och inte mer på BHC som degraderades på grund av för dåliga resultat - ekonomiska.

Hur som helst så förlorade Nittorp eftersom domaren dömde bort ett mål. Nu var det ju inte mål eftersom domaren dömde bort det, men ändå.

Bortdömd - när jag inte förstår varför. Som Job ungefär.

Kejsaren är naken?!

I dagen BT lyfter Dan Lidman fram kvaliteten hos personer som ger/erbjuder samtalsstöd.
Det är bara om det står "leg." framför som personen kan klaga på samtalet - i en juridisk mening. (tänk om det gick för alla samtal: helt nöjd eller tiden tillbaka - och förresten tänk om någon klagar på mig...)

Dan är präst, så det var överraskande att han tog upp prästernas magra utbildning i samtalsmetodik, krishantering. Vi är vana vid att vara herrar på täppan och lutat oss mot 2000 års kollektiv kunskap, men nu nämndes det: Kejsaren är naken!

Jag är inte av annan mening.

Det är själavård som är prästens samtal, där relationen med Gud är i centrum mer än sin maka eller förälder (om du ursäktar mina fördomar). Och det är i bikten vi briljerar- för sär är det inte vi skälva som gör jobbet.

Jag säger inte att alla stödsamtal som sker under denna dag är bortkastade och dåligt genomförda - men vi präster gör det inte bättre än andra grupper utan "leg.".

Tack för att du vågar ropa Dan (och nej, jag motsäger inte at många diakoner har bättre kompetens för samtal än de flesta präster)

Bedömd

Tandläkaren, och ja, jag har borstat och petat mer de senaste dagarna - för min skull?

Nu gick det bra, eller om det var lika dåligt som tidigare.

Tandläkaren och Bilprovningen är ju till för min egen skull, min hälsa och min säkerhet.
Ändå kan jag sitta och hoppas att ev fel inte ska upptäckas - för att jag just nu ska slippa obehag och kostnader ( som ibland är ännu obehagligare).

Be - Dömd, och det är kanske just det, att jag bli/ upplever mig dömd, skyldig som skapar obehaget.
Jag borde betett mig på ett annat sätt.

I syndabekännelsen be(r) jag om att bli dömd - be-dömd. Frivilligt öppnar jag min mun och blottar det onda. Som röntgenbildens obeveklighet står det svarta i kontrast mot det vita.
Men  jag öppnar min mun, min bön mot någon som är här för min skull, för att hjälpa, att bota.

Nu har jag ett år till nästa gång - men det är jag själv som avgör om jag fortsätter att borsta och peta, eller om det blir när kallelsen kommer.

Moral - etik och synd

På väg till jobbet och orden synd, etik och moral dimper ner i mitt medvetande som en koppling på min följeslagare, frågan om varför svensken ska gå i kyrkan på söndag.

Nu startar tusentals konfirmander sitt år. De flesta jag mött förväntar sig 10 budord och det vaga begreppet synd. Skam känner de till, men synden är svårare att förstå.

Kommer jag till kyrkan med dåligt samvete, med skam, med outtalat misslyckande med mitt liv?
Vad kan kyrkan svara på det? Du är älskad!

Men var kommer det som gnager ifrån? Det som gör att jag själv minskar mitt eget liv?
Jag är syndare, jag missar målet, jag älskar mig själv mer än min nästa.  Jag kan bli förlåten, men det är svårare att hela otillräckligheten, när jag inte når upp till nivån jag tror mig behöva nå.

Det som tynger människan är Borde mer än Ska/Måste.

Borde är aldrig färdigt, aldrig tillräckligt, ofta omänskligt.

Åter till budorden - står det "Du borde..."?

Ett kort betyder så mycket

På väg till bussen klappade jag som vanligt lite här och där för att se om allt var
med - men inte nyckelkortet... Utan det ingen entré för kl 8, om jag inte ska stå och hänga i regnet i väntan på en vänlig själ som släpper in mig.
Det blev att gå in och leta - men inte finna. Vi får som det ligger på kontoret och väntar eller om jag behöver ordna nytt.

Nycklamakten ser annorlunda ut idag. Elektroniska lås som fjärrstyrs, nycklar som slutar fungera mes en knapptryckning. Det är spännande att se hur den teologiska reflektionen påverkas av nya låssystem. Petri nycklar?

Det är skönt att vår kyrka aldrig stänger någon ute, byter lås, ändrar kod.

Komplexitet

Graden av komplexitet ökar. Snabbare, fler, val, utveckling, vidare, öppenhet, förbättringar, möjligheter...

Vissa väljer att kliva ur tiden, stanna den eller vilja återvända till en viss punkt där man ser det som lagom/optimalt.
Men det går inte att helt kliva ur samhället, stänga sig inne, utesluta. Världen utvecklas och ställer oss i nya situationer.
Monotoni och enkelhet tröttar kroppen, men lämnar sinnet fritt. Komplexitet istället att kroppen inte hinner bli trött innan sinnet är utmattat.
På lördag springer jag med 5000 andra runt Borås. Majoriteten verkar vara högutbildade med komplexa jobb. (Källa: dagens Borås tidning,
Vi springer för att åtrötta ut kroppen, eller kanske för att få kroppen att bli lika trött som kroppen - att hitta en balans. Vi springer längre och längre för att komma ifatt sinnet.

Förr byggdes dörrarna höga för att Anden skulle kunna följa med från rum till rum. Nu behöver vi koppel för att få kroppen att hänga med.

Hur balansera så att både kropp och sinne hinner med varandra?

Fåglaviks kapell???

En tiondels tidningssida varje år är vikt åt pengar till kyrkorenoveringar, när stiftsstyrelsens beslut om fördelning av ersättning är klar. Det finns vinnare och förlorare, ibland stora förlorare.

För Herrljungas del blev Södra Björke och Bråttensby vinnare - medan Fåglavik förlorade stort, inte en krona blev det enligt de listor jag sett.

Beslutet som pastoratet skjutit framför sig i två år (och gamla Södra Björke pastorat i mer än 10 år före det ) tvingas nu in i budgeten. Helfinansiering, försäljning eller rivning?
Eftersom rivning av eternittaket blir dyrt är det väl bara att hoppas på en ny ägare.

För er som bor i Herrljunga rekommenderar jag fullmäktiges möte i början av november, det blir säkert spännande diskussioner.

I Borås är det en klockstapel som är aktuell. Kyrkan vill riva, kommunen bevara, kyrkan skänka till kommunen, kommunen vill inte ta emot, arrendet för marken är uppsagt.

För samhället är kyrkobyggnaden mer helig än för kyrkan.  Den ena ser på utsidan och historien, den andra på användningen och den himmelska framtiden.

Går intressena att förena?

Ett liv med frågor

En av de största förändringarna i att inte ha kyrklig tjänst är för mig att frågorna får så mycket större plats än svaren. Som präst ska jag alltid leverera svar, betraktelser som hjälper, predikan som vägleder och undervisning som vägleder.
Nu är mitt eget liv mycket närmare, frågorna jagar inte svar.

Jag funderar på  vad som är rikast: ett liv öppet för frågor, eller ett liv inbäddad i svar?

Nådd av nåd

Att be om nåd

Att benåda

Nåden når mig, det är inte mitt Kyrie, mitt rop på hjälp som är grunden för nåden.
Det är kärlek, empati, medlidande.

Gud är kärlek. Gud älskar sin skapelse. Gud önskar henne tillbaka till sig.
Nåden finns där, utsträckt, närvarande, redo.

Mitt Kyrie är insikten att jag behöver nåden - och att jag vet vem som kan ge den.
Jag ropar inte ut i ett mörker, jag snyftar in i en famn.

Imitatio - vem då?

Att vara förebild/föredöme är inte lätt. Även om jag ska älska min nästa som mig själv och handla mot andra som jag själv vill bli bemött blir det lätt moral istället för etik.

När vi talar om enhet i kyrkan talar vi om andra, de som är långt borta, som tror/handlar på ett sätt som inte stämmer med min/vår bild.
Imitatio Christi - att ha Kristus som förebild är en sak, men när jag sätter upp mitt eget liv som original i kopiatorn...

Enhet är inte en kristerlig Klon-arme, utan när vi rör oss mot och från samma punkt.

Jag känner enhet just nu, på bussen till jobbet - men förstår de som tvivlar på kyrkan eftersom vi så ofta ska samlas runt samma form istället för samma utgångspunkt och mål

Den skrivna predikan

Jag har läst Åke Bonniers blogg - för att få en uppfattning om honom, och jag funderar över det skrivna, talade ordet.

Det är alltför många predikningar som är publicerade (i god kristen tradition där jag ibland har förstått att predikan är mer skriven för den framtida publiceringen än öronen i kyrkan). Själv fick jag på Pastoralinstitutet insikten (stödd av läraren) att min egen predikan begränsades av de nedskrivna orden som fanns framför mig. De band mig till mina (tidigare) tankar och hindrade mig från att vara närvarande i nuet.

Att läsa en predikan är bland det tråkigaste och meningslösaste jag vet - för predikan är inte avsedd för mig, jag var inte på plats. Predikan, nedskriven, i efterhand blir som att se ett matlagningsprogram på TV - det går att lära sig teknik, det finns spännande tolkningar - men det är ingen doft, ingen smak (och försöker jag göra en kopia blir det sällan bra).

(All heder åt Karl-Gunnar Holmén i Herrljunga som kom till Caroli kyrka för att möta mig som predikant på plats - då jag inte hade en skriven predikan att skicka över.)

I nattvarden möter Gud. "För dig" hör jag, här, nu, smaka, se.

I den skrivna predikan är det "Av mig", där jag betraktar, observerar.

Åkes predikningar... men de ska höras och inte läsas, tas emot - inte betraktas.

Jag får gå till Caroli nästa torsdag och höra rösten.

Housemartins!

Ibland landar ens uppväxt i ens minne. När "Sitting on av fence" dök upp i reflektionen kring Enhet i Kristus, i kampen för att ena det som är delat så strömmade minnesfragmenten in.

Jag märker när jag lyssnat igenom en del favoriter från "London 0 - Hull 4" att jag har påverkats av gruppens text och musik från skivan.

"Take Jesus - Take Marx - Take - hope" står det på baksidan av skivan som jag idag inte har en aning om var den tog vägen - om jag ens ägde den från början.

Varför hör man inte detta längre - Kyrkokörer ta upp den i reportoaren!

http://www.youtube.com/watch?v=ooozXzkEqMs

Peopel Get Ready!

Two tribes

Aldrig mer skall de vara två folk, aldrig mer skall de delas i två kungariken. (Hes 37)

Från min uppväxt har jag med mig två texter om den uppdelade världen:

Frankie goes to Hollywood: Two Tribes

http://www.youtube.com/watch?v=RTOQUnvI3CA

The Housmartins: Sitting on a fence

http://www.youtube.com/watch?v=fudOagMeVKk

Enhet är enkelt - när man befinner sig på samma sida
Enhet är enkelt - när man har/skapar en gemensam fiende
Enhet är enkelt - när jag tar observatörens plats
Enhet är enkelt - om det blir på mina villkor

Var är jag?

I varje organisationsförändring är den första frågan: Var är jag i det nya?

Där befinner jag mig: i förändring, i det nya med frågan "Var är jag?"

Platsen där den stod är tom" var finns den nya platsen?
Den inre kallelsen säger: leda gudstjänst, tolka och predika.
Den säger utanför kärnan, utanför murarna som begränsar.
Den säger innanför traditionen, men i dagens form.
Den säger inte längre kyrklig organisation som bara förändras inom ramarna.

Vad säger den yttre kallelsen?

Varför?

Barnets återkommande fråga brukar vi vuxna snabbt tröttna på.

Framförallt för att det inte alltid finns ett Därför.

Varför då? Är ju aldrig fel, vi människor vill förstå, vill se sammanhang.
Många gånger är det svårt att släppa fram frågan, ofta för att vi är så upptagna med "att"

Att jag nu har ett annat perspektiv på kyrkan gör att jag fylls av "varför".
Jag är inte längre i positionen att besvara/försvara, jag är inte mitt i .

Mina varför gäller inte tron,  men dess uttryck, dess form.
När jag känner att det kyrkliga svaret är "därför" är det svårt att komma vidare.

"En människa med rätt och fel

- det är det som gör en mänska hel."

Det är mycket man hör på radio. (I det här fallet Ann-louse Hanson "Vi är människor" en lite trallvänlig melodi med folkton)

"Det är mänskligt att fela" är en vanligare beskrivning av oss människor som jag har svårt att acceptera. Inte att vi människor gör fel - det vet jag mycket väl: men att det skulle vara något givet som människa att fela, att motsatsen skulle vara "omänsklig".

Det är inte en mänsklig egenskap att fela - det känns helt orimligt. Att vi som människor gärna omger oss med andra människor som vi upplever gör större och fler fel är en annan sak - men det gör ju faktiskt inte oss själva ett uns bättre.

"Gud såg att det var gott!" - inte hyfsat, sådär, OK, acceptabelt, godkänt osv Gott!

För felen kan aldrig göra oss mänskligare!

Låt kyrkan ömsa skinn

När vi var ute och gick vid Mölarps kvarn hittade vi ett ömsat huggormsskinn. Det gamla var förbrukat och lämnades kvar.
Jag längtar till dess att kyrkan åter har ömsar skinn, att en ny form framträder:

Färre anställda
Ett delat ansvar för kyrkorna med lokala hembygdsföreningar/kommuner
En fokusering på mässan
Verksamhet för barn, ungdomar och vuxna som kommer ur idellt engagemang
En internationell delaktighet

Har jag missat något?

Fråga om rapport - efter 15 år

Från Uppsala kom en fråga på mitt mobilsvar - vi vill ha en kopia på din undersökning om barnlöse 1997. Visst är det roligt att ens arbete och möda är efterfrågat, men varför inte tidigare?

Jag har själv försökt tillämpa resultatet från min egen forskning i Herrljunga, att öka andelen musik/körverksamheter istället för de vanliga grupperna.

Kör och musik har sin utgångspunkt i gudstjänsten, blir delaktiga, hittar ord för tron. (Statistiskt visat..)

Hur tar vi tillvara kunskaper mer än åsikter? Visst är det viktigt att ha en bild av hur man vill att det ska vara - men om den inte har en förankring i verkligheten?

Jag hoppas att Gunnel mfl kan hitta något i min rapport som kan bidra med något litet för att "Barn, musik,  gudstjänst" ska utvecklas - och att vi fortbildar ky Rkomusiker blir bättre barnlekars och barnlekarna bättre musiker.

Välkommen Åke Bonnier!

En hälsning från en av stiftets präster som hoppas att du också hittar tid och uppgift åt oss som inte är i församlingstjänst. Jag hoppas att du kan se en uppgift att kalla oss till tjänst även om vi inte är anställda.
Mitt vigningslöfte är inte kopplat till ett anställningsförhållande, utan till att både jag själv och Skara domkapitel har sett en kallelse, en uppgift för mig i Svenska kyrkan.

Själv ser jag att uppgiften är densamma, men formen är ny, med nya praktiska förutsättningar.

Välkommen till Skara stift, välkommen som biskop även för oss som (just nu) är utan anställning i en församling - vi behöver också dig som andlig ledare för vår kallelse

Hur länge är man sur?

Vi fick hem veden inför vintern i onsdags, prydligt i 6 stora säckar, torra och fina vedträn.

Så började det regna, sådär 25 mm på torsdagen, och veden var åter sur och fuktig.

Fördelen med ved är att vinden och värmen torkar den snabbt när regnet tar slut,
Dvs om man inte lägger locket på och stänger in det.

Frågan är om det går lika snabbt för oss människor när vi blir emotionellt sura.
Låter vi vind och värme komma åt oss, eller stänger vi in vätan till en riktig surdeg?

"Liksom vi förlåter dom..." Nådens och kärlekens vind vill jag ha i mitt liv.
Men ska det inte också gälla min nästa också? Kan jag görq den skillnaden?

Det är som med veden - sur till vi öppnar upp.

Döpt till...?

I dagens tidning finns en förutsägbar artikel om Svenska kyrkan och statistik.
Frågan gäller tillhörighet i olika församlingar i och runt Borås.
Kyrkoherdarna i bäst/ sämst församling uttalar sig - försiktigt och optimistiskt.
"så är det, beror på, vi satsar för att bli fler"

Min tanke blev: Är kyrkans mål att bli fler? Som ett egenvärde?
Är det inte viljan att kyrkan genom ord och handling, genom att dela
och sprida Guds kärlek ska visa på nåd och mening så att min nästa hör
och ser och kan treva sig närmare Gud?

Är det Guds rike eller den kyrkliga organisationen som ska växa?
Döps jag till himmel eller "tillhörighet"?

Alla är kallade, men alltid som mål och inte medel.

Nu vet jag att jag övertolkar, men inte så mycket. Bilden av
Svenska kyrkan blir som vi gör den.

Känsla av mening

Vid dagens intensivdag om att Förenkla för näringslivet att komma i kontakt med kommunens olika delar avslutade (de duktige) processledaren med att jämföra Myndighet -Näringsliv - Ideell sektor.

Det utmärkande för den idella sektorn var främst känslan av meningsfullhet.

Även om mitt nya jobb är meningsfullt, att jag ser vikten av de olika delarna, att jag personligen känner att jag bidrar - så når det inte samma djup som prästtjänsten.

Sedan är det inte hela bilden, och det sista som skulle göra att jag nu arbetar utanför kyrkan är väl känslan att prästtjänsten var meningslös - utan det är alla andra saker som i mina ögon var meningslösa som tog för mycket energi.

Jag saknar den känslan och upplevelsen av djupa mening i tjänsten som präst - men det väger inte upp andra delar. Det känns skönt att kunna se det.

Bra lär det aldrig bli II

Cornelis text ligger kvar och skaver - på ett bra sätt.

I min nya tjänst talar vi mycket om kvalitet, väldigt mycket. Lika mycket på dessa månader som under mina 20 år i kyrkan faktiskt. Framförallt utgår samtalen om kvaliett från att vi ska förbättra lite i taget - inte bygga något som kan vara mindre än perfekt. En viktig lärdom som det tar tid för mig att ställa in mig på - eftersom det i kyrkans värld är perfektion vi utgår ifrån och allt annat blir en brist.

Jag har fortfarande svårt när jag får höra att "det är bättre än ifjol" - eftersom det inte säger något om hur bra det är, utan oftast känns som en ursäkt att förklara dagens läge.

Kvalitetsarbetet är som ökenvandringen - på ett sätt en verksamhet som jag själv kanske inte får se resultatet av, på ett sätt hopplöst många gånger på väg mot horisonten. Men vi går ändå.

Eftersom självbilden i Svenska kyrkan är att allt blir sämre så är det svårt att förbättra. Små förbättringar skyms av en orealistisk historiesyn där man jämför med förr (utan att tänka på hur kvaliteten var då). Mycket i Svenska kyrkan görs med en hög kvaltiet - men med en väldigt låg kvanititet. 95% av resurserna fördelas till verksamhet som når 2% av de verksamheten vänder sig till, så det vore väl konstigt annars.

Flytta fokus! Låt inte verskamhetsstatistiken styra vår bild, att vara kristen är inte att vara en aktivitetsenhet som fyller lokaler och deltagarlistor.

Människors möte Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. - Hjalmar Gullberg

Här finns kvalitet! En flyktig kyrka som ger om vägen besked.

Det goda regnet

En halvtimmes löprunda i regn.

Varför kan inte regn vara vackert väder? Är regn en del av ondskan? I Bibeln är det snarare den brännande solen som är mer hotfull, som dödar och begränsar.

Nu försöker vi styra vädret för att passa oss. under OS i Moskva sköt man sönder regnmolnen för att ge alla en bild av perfektion under regimen. De naturliga växlingarna mellan översvämning och bränder förhindrar vi (i väst) genom dränering och brandgator - nu ska allt vara lagom.

Och varför bara friluftsgudstjänster under sommaren? Är det sommaren som dyrkas eller den skapande Guden? Fram för regngudstjänster, snögloppsgudstjänster, gudstjänster på frusna sjöar, gudstjänst i motvind (den fysiska motvinden alltså)!

Gåvornas förbannelse

Just nu är det en "altartavla" i Skara domkyrka som är på tapeten. (Jag sätter "fnuttar" kring altartalva eftersom jag i många kyrkor har sett tämligen dålig, men kristerlig, konst uppspikad längst fram i kyrkan - utan att ha skapats för denna plats.)

I många kyrkor och församlingshem förlamas verksamhet av hänsynen till en skänkt tavla, piano, kruka, matta etc. Inget om om viljan att ge - men många gånger verkar det vara ett självändamål och orden "att skänka av sitt överflöd" känns inte långt borta. Att skänka det man inte behöver gör inte verksamheten bättre.

För sedan sitter man där med gåvan som stoppar allt. För gåvan verkar ofta drabbas/förhärligas med en sakral dimension vilket gör den oflyttbar - "nu är och ska vara". Ibland har jag varit frestad att skänka något horibelt till församlingen för att visa på det absurda - och se om det finns någon nivå där kyrkorådet vågar säga "nej, tack". All heder åt kyrkorådet i Skara - utan att för den skull lägga en värdering i E O W:s konstverk.

(När det gäller Skara domkyrka så hade man ju hoppats att dels ett tidigare kyrkoråd vågat tacka nej till åbäket som skymmer östfönstret först togs till Skara - och sedan att ett långt senare kyrkoråd inte vågade fullfölja löftet till Beskow att inte ställa tillbaka det när fönstret var på plats. Slutligen kyrkorådet som för inte så många år sedan inte kunde "tappa bort" det vid den senaste renoveringen)

F ö känns konsverkat alltför platt i jämförelse med de starka och enkla bilderna från Ecce Homo.

"Det är att kristen heta"

Så står det i en av våra psalmer.

Spännande med kristen som namn, som något som är mig givet, som är bärare av min identitet.

Även om man tar sig ett nytt namn så finns de gamla kvar, som en grund man förhåller sig till.

Men nu är det inte att "heta kristen", läpparnas bekännelse - det är hur jag lever som i psalmen ger namnet.

Jag ser båda tolkningarna som lika viktiga - inte det ena utan det andra.

kyrkklockans tid

Ikväll hörde jag GA:s klockor ringa.
Lite före Kl 20, så jag undrade "varför just nu?"

Eller är det så att kyrkklockorna ringer om en annan tid med kallelse, vila och arbete.

"Nu är det dags!"

Men det är spännande att de flesta av oss tittar på våra egna klockor när det ringer - varför? (kolla nästa gång får du se)

"Går min klocka rätt"
"kan det stämma?"
"hinner jag?"
"vad händer i kyrkan vid den här tiden på dagen?"

Istället föra oss ur den historiska tiden och in i evigheten så verkar kyrkklockorna idag göra tvärt om. (hur många sitter och kontrollerar tacksägelseringningens längd?)

kommer du ihåg vad landet hette som Abraham kallades att lämna?

Att verka i det tysta

När jag inte längre har tjänst i kyrkan så är jag hänvisad till de "vanliga" kanalerna för att få veta vad som händer i den kyrkliga världen. Nu är jag antagligen tämligen receptiv och ser predikoturerna, ser annonser om musikgudstjänster, men skulle Svenska kyrkan vara ett företag...

Vi hemsidor etc kan jag leta mig fram till information, men om jag inte vet att jag ska leta? eller om jag inte vet vad jag letar efter?

Vi har våra kyrkor - och jag tror att vi måste tillbaka till söndaglig gudstjänst i varje kyrka! Dessutom samma tid varje söndag! Vet jag att det är gudstjänst kl 11 i Fristad VARJE söndag behöver jag inte leta efter information.
Vi hittar aldrig en tid som passar alla, vi hittar aldrig en gudstjänstform som passar alla, inte psalmer, texter, präster, solister, kyrkbänkar etc. ALDRIG!

Men - jag tror att det vi kan bäst är att vara kontinuerliga, förutsägbara, "tröga", vara där.

Om det sedan är mässa, familjegudstjänst, musikgudstjänst spelar nog mindre roll. Det är inte formen som är det viktiga - utan den innehållsdeklaration som våra kyrkor är i sig själv. Här möts Gud.

Berget

På väg mot ett halvt år med civilt jobb, 30 helgdagar utan prästtjänst

Det finns en kluvenhet, där en del kan se tydligt, har perspektiv - samtidigt som en annan del inte tas i anspråk.

Ser jag ett nytt land från berget? Kan jag få nya perspektiv på dalen jag har bakom mig?

Går det att vara präst utan den formella anställningen - och i sådana fall hur?
Finns det en ny kyrka som kan växa ur föreningskyrkan med sin organisation och sin saknad av enhetssamhället?

Hur mycket är form? Kan min blick låta bli att fastna på/i den i dalen instängda och inneslutna kyrkan? Är det bara en ny dal på andra sidan krönet - varför då  gå?

Läst Stengrunden - bra lär det aldrig bli

Det verkar inte vara mycket som förändras. När jag läst igenom Stengrunden under semestern är det som om handlingen utspelar sig idag - kyrkligt sett.

Men jag vet inte om jag ska känna en uppgivenhet i att alla problem verkar vara "eviga" - eller om jag ska se problemen som "eviga" och att det inte går att komma ifrån dem.

Min fru är lärare och genom hennes berättelser så har jag lärt mig att om man på en skola har den gemensamma självbilden att "allt är jättebra" - då bör man dra öronen åt sig (vilket är detsamma i församlingar enligt min erfarenhet). Inte för att jag missunnar någon lyckan av att vara lycklig - men det perfekta byggs nog ofta i form av nya Babels torn (som vi så mycket lättare kan se från utsidan).

I kyrkan möts vi med vår brist, i nåden och kampen för att bli bättre. Här är vi aldrig framme, här finns inte paradiset - och jag reagerar när vi i Stengrunden och i verkligheten uppfattar oss uppnått det bästa, det rätta, det ursprungliga.

 (Eller för att citera C Wreesvijk "För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli" Ballad på en Soptipp).

Det kanske skulle kunna vara undertiteln till både Stengrunden och Svenska kyrkan "bra lär det aldrig bli" - då kanske vi skulle kunna göra det bättre.

Vad är normalt?

Semester eller arbete - vad är normalt? Normaltid - sommartid...

Det är en sak vad vi gör med tiden, en annan om vi tror att vi själva vet vad man "ska" göra med den.

"Vad är då en människa"? Kan vi hitta andra ord än "normalt/normativt"? Det jag vet är att det är "idag" - idag också. Nu är Guds tid! Nu sitter jag åter på bussen för att "plantera mitt äppelträd".

Behövd

Kyrkan är många gånger som en fysisk person, med samma beteende och behov. Behovet av bekräftelse är en del, att bli sedd, hörd och älskad - Inte utifrån sitt uppdrag utan från sin självbild. Många gånger blir behovet av att ses större än att se. Kyrkan är svår som organisation, själva organiserandet skapar något fristående, autonomt. I kyrkoråd, nämnder och domkapitel har jag varit en del av denna organism, en aktiv deltagare som med statistik, utredningar, skrivelser och argumentation varit med att skapa dagens kyrka, även om mitt bidrag har varit begränsat (sett i efterhand). Men jag kan heller inte se något bättre alternativ. Men som en människa behöver även kyrkan se sig själv utifrån, se hur hon uppfattas, hur hon ibland behöver parrera vissa beteenden. När fokus ligger på de som inte är med, för att de inte ser eller förstår så behöver kyrkan se mer än att ses. Jag behöver kyrkan för min skull, inte för organisationens skull. Jag märker att det är något jag vill åt - både för mig och kyrkan.

distans

20 dagar utan blogg, fullt fokus på arbete, tagit all kraft att reda ur och strukturera det som är nytt för mig.

Var finns kyrkan då? För min del alltså...

Tron är där, samma Per, men...

Bekräftelse är viktigt - för kyrkan. Fokus på göra, på deltagande. Men när inte jag vare sig behöver bekräftelse för egen del eller kan / orkar ge bekräftelse genom deltagande - hur är det då?

Det jobbiga är att jag inte behöver kyrkan, men kyrkan behöver mig.

Inte för att jag är perfekt, utan för att bilderna av relationen är olika. Kyrkan behöver mig 24/7 för sin egen bild medan jag inte behöver den kyrkliga verksamheten.

Jag behöver mässan - så är det. Den behöver jag - inte det övriga.

Däremot är jag alltid en del av Kyrkan, precis som de flesta på morgonbussen. Men det är en annan sak.

Det är platsen vid nattvarden jag behöver, gemenskapen i bröd och vin, inte i åsikter och aktivitet.

En skara klädd i vitt

Nej, inte himmelska änglar utan studenter.
Vitt - oskuldens färg (är det oskuldsfulla som uttrycks i "och den ljusnande framtid är vår"?

Helheter ligger bakom enligt skyltar och banderoller, och framtiden rymmer inte möjligheten till en skugga. "Oändligt är vårt stora äventyr...

Man firar sin examen genom att i fest och berusning tappa konsonant efter konsonant tills bara iartikulerade vokaler är kvar.

Det värsta är att jag tänker: Det var bättre förr, i Skara...