Vi firar, vi hurrar, men..

Snart går barnens fackeltåg från skolan till kyrkan.
I föräldrabrevet står att de ska fira advent...

Det kanske inte enbart handlar om vad prästen säger, ber, välsignar, det kanske är större än så.

Om barnen denna dag firar något. Om barnen denna dag sjunger "Hosianna". Om barnen denna dag firar med "gofika" innan den vanliga skoldagen börjar - finns det något mer effektivt sätt att uppmärksamma vad advent handlar om?

Det är alltid mer effektivt med det man gör än det man säger...

Minneskapacitet

I datorernas värld utökas minneskapaciteten löpande. Med "molntjänster" är det ingen som längre tänker på att det finns en gräns.
För någon vecka sedan skulle jag spara en fil, men fick meddelande på skärmen att utrymmet på disken var fullt. Jag ringde it-samordnaren som så att det var lugnt, minnet utökas automatiskt när det är fullt.

Jag skulle önska att det fungerade likadant med mitt minne. Problemet är inte utrymmet, utan att medvetandet inte kommer åt informationen i tid. Mental överbelastning.

När det sker på datorn är det dags att rensa bort överflödiga filer med ett program så går det fortare. Jag kan låta datorn flytta om filerna så att den har lättare att hitta.

Omprogramering av människor finns, men då brukar syftet vara något annat.

Men en sak märker jag, att minnet är kopplat till känslan. Det är "jobbiga" saker som gömmer sig för medvetandet.
Att minnas är inte en intellektuell verksamhet utan en emotionell. Precis som tron.

Min tro är inte något intellektuellt utan emotionellt, men om inte det intellektuella kan komma åt de emotionella nivåerna så börjar jag tvivla.

Säsong för kyrka?

På söndag smäller det. Hosianna, ljus och advent... Men det är inte det dagens tanke om säsong gäller, inte riktigt.

Nyheten (nåja, inte jättenytt men värt lite plats i tidningarna) är att kyrkan stänger kyrkor under vintern, dvs efter julruschen...
På vintersäsongen är det för dyrt att värma upp kyrkorna = bättre att stänga.
Under sommarsäsongen vill svensken vara ute i naturen = lika bra att stänga kyrkorna för andra ändamål än turism och någon musikgudstjänst.
Tredje och fjärde advent går ändå inga i kyrkan så tätt efter första advent och för nära jul...
Samma sak kring allhelgona, då det är tomt före och efter...
Kristi himmelsfärd är alla vid kusten (Boråsmodellen).
Helgen efter påsk vill personalen få ledigt...
Under maj är kyrkorna fulla av konfirmander, och vi ska inte störa deras högtid...
Men några veckor januari till mars och september till oktober är det inget som konkurrerar...

Jag tycker det är bättre att vi gör söndagen till kyrkans säsong, varje vecka. Börjar vi backa blir det inte mycket kvar.
Om jag måste välja mellan vardagsverksamhet och söndagens gudstjänst? ...

Har allt sin tid?

I vår tid ska allt ha sin tid, eller snarare sin dag. Istället för helgondagar som påminner om att Gud verkar genom vanliga människor är det ostkakan, kanelbullen och andra kommersiella dagar. Det finns också andra dagar som ex WAD på lördag.
Men vissa tider brer nu ur sig. Även WAD märkte jag uppmärksammas i Borås den 3 dec istället för den 1:a, antagligen av praktiska skäl.
Julen börjar numera efter allhelgona, eller halloween som det heter i affärerna. Tidigare och tidigare kommer symbolerna fram, för agt man vill åt känslan lite tidigare, lite längre. Julkonserterna och julborden börjar före 1:a advent - för att vi ska hinna.
För att få fördelen av att vara först börjar det tidigare, ny tid mutas in.
I Herrljunga försökte organisten spara julmusiken till torsdagen före jul. Advent fick vara advent. Vi behöver längta och inte få allt på en gång, men på marknaden behöver man idag vara först för att synas.

Att göra en pudel

En intensiv dag med döden som osynlig medvandrare på förvaltningen mötte jag en pudel. Pudeln var försenad, men kom ändå.

Jag har själv väldigt svårt att erkänna när jag gjort fel. Min kreativitet går igång för att hitta förklaringar eftersom en ursäkt just då kostar mer.
Dagens pudel hjälpte mig att se kraften i att förbehållslöst erkänna att jag gjort fel. Den agressiva känslan hos den som drabbats kan istället bli till något kreativt.
Vissa saker är lättare att säga på annat språk, så: mea culpa, mea maxima culpa! Du vet var du hörde det först (för det har ju så svårt att komma fram annars).

Så länge det heter "idag"

Ännu har döden inte kommit mig riktigt nära, i den mening att en familjemedlem har dött.
Tankarna kommer då en medarbetare dog igår. Det var inte överraskande, då det snarare har handlat om när, men även mitt liv stannar upp.

Även om andra människors död inte har krupit riktigt nära inpå så har mitt liv alltid varit påverkat av döden - min egen.

Som 10-åring hade jag en "nära-döden-upplevelse" som präglat mitt liv.
Jag har ingen rädsla för döden, det finns ingen ångest, inga negativa bilder -den finns där som en famn.
Idag känner jag med arbetskamrater och familj, delar tomrummet. Men för L känner jag ingen oro, inga "om", inte sorg.
Vi lever idag, det är det vi vet. Vi kommer att dö, det vet vi lika säkert.
Döden skapar kontrasten i livet, ger fokus och riktning, betydelse och mening.

Men för mig finns inget hotfullt i döden. Idag får den mer tid, mer uppmärksamhet.

1 månad till juldagen om inte...

Skolverket ställer in högtiden... framförallt med tanke på att det inte längre är juldagen som firas i Sverige utan Julafton. Och då det är det kulturella som ska firas så måste det bli något annat -

Fornnordisk tomtedyrkan?
Ritualätande av fläskkött med tillhörande klövar?
Konsumtionsextasen i julklappssäcken?
Önskan om att hela familjen ska vara samlad?

Men det är klart - om det är nu någon som tror på det så rensas det väl ut. Det är bara det som ingen egentligen tror på längre som vi ska fira i Sverige.

Huvaligen vad jag låter bitter!

Kyrka utan Gud?!

Gud hör inte hemma i kyrkan - om skolan är där!

Skolverket är tydliga med sin tolkning - ska det vara adventssamling så får det inte finnas några religiösa inslag - som om inte själva advent är en enda stor kristen manifestation under tre veckor...

Så fort det blir tal om tolkning av tro, eller om att praktisera sin tro, då får det inte ske under skoltid. I Text-TV:s texter säger representanterna för Skolverkat att de iofs inte kan hindra om kyrkan en egen alternativ högtid i kyrkan - utanför skoltid. Hade de ens behövt kommentera det?

Jag är inte helt rättvis om at Gud inte får plats när skolan är på plats. Det är en relation till Gud som inte får plats, utan enbart den historiske Guden som man trodde på förr, eller som man kan ha ett filosofiskt förhållningssätt till eller betrakta sociologiskt. Men relation - nännemän.

Jag har alltid varit farscinerad av att FN:s resolution om mänksliga (även barns) rättigheter inte får plats under skoltiden, om det blir tal om att uttrycka sin tro i handling. I skolan är allt teoretiskt! Det skulle vara spännande med samma förhållande i hemkunskap, idrott och slöjd!

Jag tänker inte att skolgudstjänster är mission, men inte heller någon kulturhappening med mys och ljus. Advent är mer än facklor, lussebullar, ljus och lite allmänna sångtexter om ljus och mörker.

Det är sällan jag känner mig uppgiven, men med dagens klargörande är det väl bäst att alla rektorer börjar se sig om efter andra lokaler för framtida skolsamlingar. Kan vi inte göra det tillsammans bör vi inte göra det alls.

Dömd, och funnen...

vara en lätting.
I Fördomstolen konfirmanderna skulle ringa in fördomar om mig var det inte helt få "lat".
Eftersom jag själv brukar använda ordet om mig är frågan hur det kunde synas på utsidan.

Orden på lapparna var svåra, och som alla tonåringar ibland svårt att göra självständiga val med kompisar i närheten.

För mig var det kul att träffa konfisar i en lagom dos - och dessutom gamla kollegor.

Temat passar ju inför domsöndagen, men jag tror Guds dom bygger på andra kriterier än ungdomarnas.

På väg till domstol

Jag ska vara med på konfirmanddag i Caroli på förmiddagen. Som ett stationsmoment ska jag sitta i min Talar och låta ungdomarnas försommar komma ur. Sedan blir det samtal.

När jag har haft mångfalskurser har jag alltid inlett på samma sätt: att utgå från mig själv med fördomar och förutsättningar.

"Vem är du, vem är jag? Levande charader, spelar alla roller så bra."

Spela roll - smakar på dubbeltydningen...

Är jag, eller spelar jag? Går det att avgöra det själv. Är det åskådaren, domaren, som kan se det mer objektivt? Vi får se vad utslaget blir.

Bevarande även i skogarna

Utanför Fåglavik avsätter stiftet 6 ha att bruka genom att plocka ur enstaka träd istället för att ta ner alla på en gång.

Två reflektioner som kan motsäga varandra:

Hur arbetar vi med verksamheten/organisationen idag? Kalhyggan/ föeyngringsytor eller att ta ner det som ska skördas?

Vem har sagt att just detta bestånd ska bevaras? Lever vi med en bild av att det just här finns en isotop som är ursprunglig?
Om vi ställer det mot församlingsverksamheten är det samma tankar där?

Det finns inget som är rätt/fel, svart/vitt. Det vi kan vara säkra på är att när vi uttalar oss tvärsäkert är det stor risk att vi är långt från det objektivt sanna. Men det krävs av oss att vi tänker och reflekterar - och arbetar mot det gemensamma vi beslutat.

Det bristfälliga i mitt eget liv, i min egen förmåga blir allt tydligare för mig. Eller så kan man säga att jag inte längre är rädd för det.

Dags för beslut, men...

Idag beslutas om Svenska kyrkans nya organisation. Det blir lätt singularis, bestämd form, som om den kommande organisationsformen är DEN formen.

Det vi vet att vi om ett antal år åter ska ändra, och att dagens förespråkare blir stoppklossar. Organisation verkar vara bäst att skriva i blyerts (säger den som arbetat fem år med en organisatilnsförändring som använde mycket bläck). För oavsett blir organisationen aldrig något mer än organismerna i den.

Svårigheten blir när världen förändras, för det vill vare sig organisation eller organism, framförallt om förändring = försämring (vilket det ofta upplevs som).
Med mina erfarenheter idag hade jag säkert gjort mycket annorlunda i Herrljunga, framförallt hade jag aldrig sökt tjänsten.

Ny struktur för Svenska kyrkan, och ett visst antal personer får plats inom organisationen, precis som idag.
Kyrkan får aldrig en helt ny organisation förrän i himmelen, då jag hoppas den blir obefintlig eftersom den per definition stänger ute.
Här förändras organisationen ständigt, men det är en annan sak.

Jag är intresserad av organisationen, men känner idag inte att den kan vara något som jag förverkligar mig själv genom.

Rakryggad

En församling jag besökte i USA knäföll aldrig - för att påminna församlingen om att de var upprättade.
Visst faller jag, men grunden för mitt kristna liv är att jag är upprättad!

Växelbruk

Jag har lärt mig att man utarmar marken man odlar om man bara odlar en gröda på samma plats år efter år.
Dessutom behöver det viloår, träda, för att återhämta sig efter ett antal år.

För mig är den nya tjänsten mer än träda, annat än ett eller flera års referat.
Precis som växelbruket av odlingslanden bör planeras nogrannt är det viktigt både för mig och kyrkan att skapa ett hållbart växelbruk för de som är satta att både så och skörda.

Inom hållbart byggande räknas: socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

Efter mina fem år som kh var jag, likt jorden, utarmad mentalt och socialt. Som alla vet var jag som kyrkoherde inte utarmad ekonomiskt - men det kan aldrig väga upp att de andra delarna slits hårdare.

Jag måste hitta mitt hållbara växelbruk för att vara hel. Kyrkan måste hitta sitt förhållningssätt till hållbara tjänster: socialt, mentalt, ekonomiskt (för kyrkan), ekologiskt ( med pendling), teologiskt, lokalt & globalt...

På rätt plats

Efter dagens två gudstjänster vandrar tankarna åt många håll.

Vilka vägar finns det att vara präst i Svenska kyrkan utan att behöva vara heltidsanställd? Är anställningen ett självändamål? Jag skulle kunna tänka mig en 1%-ig anställning - framförallt för att bli en del av församlingens och stiftets gemenskap.
Idag kommer inga inbjudningar, inga kallelser - utan jag står under domkapitlets tillsyn om jag blir anmäld, men inte annars.

Skulle det vara möjligt med 50-50?

Går det idag att tala om Svenska kyrkan som inte primärt en arbetsgivarorganisation med en skvader av präster, musiker, pedagoger, barnledare, diakoner, assistenter, vaktmästare etc som har fullt upp med att samverka med varandra.

Hur skulle det se ut om vi var en grupp anställda som hade ansvar för verksamheten mer än att vara ett arbetslag som många gånger har mer ansvar för varandra?

Under pilgrimsvandringen mötte jag en präst i Lunds stift som arbetade 50% och ville leva ett stilla liv i enkelhet - men där de ekonomiska kraven gjorde att han  blev tvungen att utöka tjänsten.

Går det att tänka utanför "boxen"?

Det kom ett brev

med inbjudan till kyrkoherdeinstallation i Herrljunga. Sedan det blev klart med Tomas Elg som ny kg har jag någon gång tänkt tanken om jag skulle bli bjuden, så pass självcentrerad är jag uppenbarligen...

Jag ska åka till Herrljunga och både fira 1:a advent och ny kyrkoherde.

Allt mer växer det fram att jag kommer när kyrkan kallar. Inte till anställning (ännu?), men som vikarie (nu på söndag), att vara med på konfadag i Caroli (nästa helg).
Den yttre kallelsen är viktig för mig. Jag bestämmer inte själv över min vigning, den utgår från kyrkan, drar till kyrkan.

Hur är det med den inre kallelsen kanske vän av ordning frågar sig? Jo, tack, den finns kvar, lite tilltufsad och böjd, men inte knäckt.
Det finns en vilja,tanke och kanske kallelse till en speciell sak, men det är inte upp till mig. Men jag vet vad och hur, och jag vet hur vägen dit går, och vem som kan öppna dörren dit.

Dopet - en legal nyhet?

I Borås tidning finns döpta i Svenska kyrkans församlingar med som "legal nyheter".
Jag har inte sett notiser från de baptistiska församlingarna, men jag förutsätter att BT räknar även dessa som dop (även om tidningen inte längre har en så uttalad kyrkogrupp på redaktionen).
Att som legal nyhet ha nyfödda som motvikt till dödsannonserna skulle väl annars vara mer naturligt.

Jag prövar motsatsen: dopet som illegal nyhet. Så har det varit i historien, och är på vissa platser.

Är doplistan en rest av enhetssamhället där dopet konstituerade samhällstillhörigheten? När kommer listan med "omskurna" i balanseringen att inkludera alla?

Är det ett problem? Nej, inte alls, men det är tillräckligt för att få mig att tänka. Varför ska vi i Svenska kyrkan lägga ur en lista på döpta i tidningen? På hemsidan: javisst, med en uppmaning till förbön för barn och föräldrar. I församlingstidningen: javisst, för att påminna oss vårt eget dop. I gudstjänsten: javisst, med ljuständning och förbön.

I BT?

Orkar Gud?

Jag sitter framför två tonårstjejer på bussen. En imponerande ordström väller fram i glipan mellan stolarna. Även när jag försöker lyssna har jag ingen chans att hänga med.

Är det så för Gud när bönerna blir för många och långa, när det mer blir pågående småprat än en kommunikation?

Förhoppningsvis är bön så mycket större än enbart en radda ord. Förhoppningsvis blir min bön hörd av den som ser.

Vem bryr sig?

Att jag numera inte har min försörjning i kyrkan verkar ge mer frågor runt mig än inom mig.
Jag hade 1,5 år av reflektion, dålig nattsömn, beslutsfattande och har fullt upp med det jag ska göra under veckorna. Men jag märker att de som möter mig nu, utanför kyrklig anställning, reflekterar kring kyrkan och prästen. Det som varit självklart är det inte längre, fördomar besannas inte, man är tvungen att omvärdera.
Folk bryr sig, om mig och om kyrkan. Men man söker också en lösning på problemet - att återföra mig inom den kyrkliga ramen.

Det söker jag också en lösning på. Jag har idag inte något enkelt svar, en enkel lösning.

Den katolska lösningen finns alltid - att återvända till utgångspunkten, utan att själv passera "Gå".
Hur ser den teologiska, den pastorala, den organisatoriska, den realistiska, den optimistiska, den ... Lösningen ut?

Men mina medmänniskor bryr sig om mig, och om kyrkan. Och jag bryr mig, om mig själv och kyrkan.

På rätt kurs

Kan betyda olika saker... Just idag om jag kommer ihåg ansikten från första träffen - så att jag sätter mig vid rätt bord vid ankomstfikat.

"Fly som en fågel till bergen!" Ps 11:1

En körsång som jag associerar till utifrån Psaltarversen:

http://www.youtube.com/watch?v=JSPh7giG2JM

Afrikansk bön, musik Bengt Hallberg.

Ny målgest

Jag såg futsal mellan Egypten och Tjeckoslovakien. När Egypten gjorde mål föll målgöraren ned på knä - för att, likt påven, kyssa marken/mattan tänkte jag med mina förkunskaper och referenser...
Men det var pannan som skulle möta marken och då föll poletten ned - en muslimsk målgest av underordning under Gud. Sedan såg jag att övriga spelare gjorde likadant, även målvakten vid egna målet.
Vi är vana vid fotbollsspelare som tecknar korset på sig, som har bibelvers på t-shirt under tröjan.

Matchen väckte också frågor om individ och kollektiv när Egypten gjorde det avgörande målet och känslorna och det vanliga kramkalaset utbröt, då hade målvakten fallit ned på knä men tittade förvirrat på medspelarnas kramhög. Var målgesten planerad så gick den inte igenom känslorna.

Hur går det med de kristna fotbollsspelarna i Egypten? Korstecken och finger mot skyn som GTG (Glory ro God)?
Daniel någon?

frid

Min frid ger jag er...
...och give dig sin frid.

 Välsignelsen ger frid, är det märkbara resultatet av Guds närvaro.

Under arbetsdagarna är det sällan jag upplever frid. Det finns alltid saker som pockar på, nya frågor, nya uppgifter.

Men, längst där inne finns en frid, en existentiell frid som går djupare, som jag vilar i.
Även i den mörkaste dal - frid. När vågorna går höga - frid. När ingen lösning alls jag finner - frid.

KG Hammar talade i teve förra veckan om att han i dödens närhet blev osårbar (Annas eviga).

Gud räddar oss inte från mörkret, från döden, i nöden. Gud räddar oss i mörkret, i döden, i nöden.

"ska det va, ska det va 100%"

Det var väl Lotta Engberg som sjöng så, om 100%, och jag håller med.
Mitt problem är inte om det är mindre, utan när det är mer. Idrottare och andra "är fokuserade till 110% (citat från dagens BT) och jag undrar hur det går till - jag som har svårt att komma upp i 100%.

Helhjärtat sjöng vi om i ungdomens kyrkosamlingar, det var så nära 100% vi kom då. Dag Sandal citerar Karin Söder som tycker att kyrkan ska vara en plats för lagomkristendomen. Som statistiktänkande funderar jag om det kan vara över 50% - för majoriteten av identitenen är väl (C)?
Och Bibelns ord om ljumhet, var går den gränsen? 60%, 90%?
I kyrkans värld blir det ibland också mer än 100% i viljan att vara helhjärtad, i rädslan att vara ljum.

Gud så till Moses "Jag Är har sänt dig". Inte 100% Gud, inte absolut Gud utan Jag Är.

En del saker kan inte mätas i procent.

Jag är kristen.
Jag är döpt.
Jag är präst.

Mer än 100% mer än helhjärtat.

Ett guld betyder så mycket?

SM-guld till Elfsborg, till spelare, till Borås, till sponsorer. Ungefär i den ordningen.

Det var en italiensk präst som hävdade att fotbollen var viktigare än liv och död, men för mig kan det aldrig komma i närheten. Leken är på allvar när den pågår, men när den fortsätter efter att det är färdiglekt får de fel proportioner, då ersätter den det riktiga livet.

Guld till Borås, men hänger självbilden på att jag främst är bättre än någon annan eller att jag är bra?

Av bra och bäst väljer jag bra. Då är det mitt liv, min prestation i absoluta mått. Bäst är jag bara på bekostnad av någon annan.

Vikande frikyrklighet

Minskande siffror, en församling som försvinner varje vecka - men inre om Svenska kyrkan, utan om frikyrkligheten.
Jag tror inte att ex Frälsningsarmén är borta om tolv år som statistiken visar på, men det framtida kyrkliga landskapet kommer att se helt annorlunda ur.
I tisdags åkte jag förbi ett kyrkobygge i Huddinge, ortodox vad jag kunde se, så vissa växer idag. Invandrarkyrkorna hotas dock, liksam en gång de amerikanska indianerna av västerländsk smitta. Idag är det en sekularisering baserad på ointresse, dåliga erfarenheter och okunskap som "dödar" närheten till tro och kyrka.

Hur ser det kyrkliga landskapet ut om 20 år?

Liturgisk rikedom med mystik.
Fundamentalistisk bibeltro i små grupper.
Den amerikanska varianten av socialt sammanhang med moraliska övertoner.
Hembyggdsförsamlingen med verksamhet och traditioner med byggnaden i fokus.

Finns det plats för någon mer form, eller snarare ekonomiskt underlag?

Jag tror på Gud - och kan inte annat. Jag har svårt att tro på kyrkan, jag kan dela bekännelsen - men inte de tidsbundna formerna som evigt givna. Jag tror inte på mig själv i den meningen att jag tror mig om att ha svaret på kyrkornas alla frågor.