Ta steget

Det kom en fråga via eposten.

En yttre fråga om tjänst, och samtidigt en inre.

Den yttre frågan är det enklare att hitta ramarna för med möjligheter, begränsningar och konsekvenser för familjen.
Den inre...

...är kanske inte svårare, men har inte lika givna ramar. Att vara på väg, att lämna och gå till något nytt. Varaktigheten.

Vilka steg kan jag själv ta, och vilka bestäms av andra? Förväntningar, historia och visioner finns både hos mig och en församling.

Ett vikariat, som under försommaren, är på många sätt enklare, mer rehabiliterande för mig i att hitta min plats som präst i kyrkan.

Vägen ligger framför.

Livets skörhet

Det är svårt att tro, men det blir mindre TV för mig. Inte pga tidsbrist eller att jag har viktigare saker för mig.

Det blir svårare och svårare att se program utan att de kopplar till existentiella frågor. Inte nödvändigtvis till mitt eget liv, men det är skikt av programmen jag inte reagerat på tidigare.

Det är både känslor av empati, av livets skörhet och bräcklighet i enskilda människors lov, i berättelsen och känslan av meningslöshet när det existentiella saknas.

Det är jag som förändrats.
Min blick som söker och finner något annat.

Känslorna av meningsfullhet och meningslöshet ligger så nära att det är svårt att skilja åt.

Att inte se så mycket på TV löser inget, men det känns bra. Och faktiskt blir tiden utan TV mer meningsfull.

Renovering & återinvigning

Caroli  kyrka är stängd.
Renovering.
Förbättringar.

1/9 återinvigs den.

Är dopet återinvigningen av Gudsrummet som är jag?
I skapelsen lades grunden, restes hjärtväggar, drogs nervbanor, fick jag fönster mot omvärlden, putsades mitt yttre...

Men i dopet togs jag i anspråk.
Utsidan är densamma, men funktionen är ny.

Förlåtelsen är mitt ständiga återöppnande.

När målet är nått

Vinnaren i spjut under VM hade under nästan 10 år kämpat för guldmedaljen.
Silver, brons, 4-5-platser, men inget guld.

Nu stod hon högst upp på prispallen. Äntligen. Och många unnade henne vinsten.

I min tanke flög orden "och nu?"...

Om jag hade arbetat så fullständigt mot ett mål, under så många år, visst är glädjen stor, men vad händer sedan, vad driver mig imorgon?

Vilka mål sätter jag upp som driver mig? Och vad händer när jag står vid målet?
Ska jag sätta nya, högre, mål, eller vara nöjd?

Vad är det Paulus skriver? "Idrottsmannen kämpar för en krans som vissnar". Fåfänglighet.

Jag märker att mina mål är andra, och annorlunda mot bara för ett år sedan. Perspektiven har skiftat, den breda penseln har bytts mot en lite nättare. Det känns som att målen till viss del är mindre "jag", för att bekräfta mig själv, samtidigt som jag känner att målen blir mera "jag" eftersom de mer utgår från mina möjligheter än mina visioner, mer tro än hoppas.

Annars?

Ibland blir obegripligheten tydlig.
På väg till lunchen hörde jag två damer i 60-70-årsåldern inleda sitt möte med "Annars?" (Jag har hört "Hur är det annars?", men nu verkar det ha förkortats.)

Hur tänker man då (förutsatt att man menar vad ordet betyder)?
Ska jag svara hur det är annars än just nu?

Är det allting annat än hur jag mår som ska komma fram?

I och för sig är det ju ärligt. När vi frågar "Hur mår du?" är det ju sällan vi verkligen vill veta...

Om jag svarar "Bara bra" - betyder det då att det inte är bra just nu, för "Bara bra" mår jag annars, dvs inte just nu...

Jag vet att "det bara är ett uttryck, men ett uttryck för vad?

Mest av allt vill vi ju faktiskt säga hur det är "annars", vi kanske inte ens själva orkar med "just nu".

Det sociala spelet är både enkelt och obegripligt. Vi behöver mötas på en socialt acceptabel nivå som inte utmanar svårare känslor, inte lyfter fram svårigheter. Därför undviker vi sörjande, sjuka och arbetslösa, vi frågar inte Hammarby-supporten hur det går osv... Vi vet att vi då ska röra oss in på ett minerat område där existentiella frågor kan dyka upp, där det kan förutsättas att jag själv ska öppna min dörr på glänt.

Det kanske inte var så dumt att hälsa med ett "Annars?" - men det är obegripligt.

Meningen med mitt liv

Vaknar före väckarklockan.

Vet inte vad klockan är, men det har ljusnat utanför - men inte tillräckligt för 06:30 ska infinna sig.

Tankarna virvlar igång, tränger sig på, kräver sin plats.

Jag försonas med att tänka kring "mening" även om tankar på jobb, uppgifter, husreparationer etc gärna vill vinna kampen.

Jag slussar in tankarna på mening, en av de existentiella frågor som min tro nu fokuseras på, där den andra är "vad händer efter döden". Det känns som att de två täcker ganska bra, och den andra frågan har jag aldrig haft svårt att svara på - så det blev meningstänkande.

Jag är medveten om att mening är viktigt för mig. Meningsfullheten kan inte bara sträcka sig till mig själv, mina känslor och behov. Jag behöver mening som sträcker sig vidare, utanför, bortom.
Det är inte så enkelt som "vad är meningen med mitt liv", att det bara finns en fråga och ett svar.

Yngste sonen återkommer med konkreta frågor "vad är det för mening med det här". Jag kan inte ana existentiella frågor, mer en ärlig undran kring något som kräver ett svar.
Just nu ställer vi samma fråga, sonen och jag, men med lite olika utgångspunkt - tror jag.

Ser på mig

Två par ögon möter mig:
Den uppståndne på trappan till sin kyrka.
Utsträckta armar, välkomnande.

Men längre ner ser ett annat par ögon mig.
Med bok i händerna och huvudet lite på sned blir jag betraktad:

Vill du följa med?

Gud = IQ?

Gårdagens nyhet att troende är mindre intelligenta är jag uppenbarligen inte tillräckligt "Bright" för att kunna uttala mig om. Men att ödmjukt reflektera bör ju prästen klara av...

Visst är det så! kan jag säga.

Bibeln säger att sanningen uppenbaras för de som inte är kloka i värdslig mening.
De första ska komma sist.
Gud döljer uppenbarelsen för de lärde
etc, osv. m.m.

Men! Men, det finns också en sida av trosrelationen som ger utrymme för tanken, för klokskap, för vishet. Inte alltid i värdslig mening.

Bara för att Gud uppenbarar sig för de små, betyder ju inte att Gud inte uppenbarar sig för Mensa-gänget.
Bara för att Gud ser till den sjuke betyder inte att Gud inte bryr sig om oss som är ohälsosamt friska.
Bara för att Gud säger oss att sörja för de fattiga, så bryr sig Gud också om den rike.

Jag är rationell som person.
Jag gick Naturvetenskaplig linje.
Jag skrev specialarbete om fiberoptik.
Jag älskar statistik.

Jag tror att Gud också uppenbarar sig inom ramen för det rationella, att delat tänkande och reflekterande kan hjälpa tron, utveckla människans relation till Gud.

Se om ditt hus

Visst gäller det oss alla - att vi står inför döden.

Också vi kan vända oss mot väggen, in i bönens rum och ransaka vårt hjärta och gråta över vår dödlighet.
Kanske kan vi som Hiskia bli bönhörda.

Om den gammaltestamentliga texten tar utgångspunkten i döden så tar episteln sin ur födelsen, hela skapelsen ropar som i födslovåndor.

Det är något nytt som ska komma. Något som ropas efter.

Det förenar - ropet till Gud, om det är ropen i födslovåndor från oss där Anden bor, eller om det är bönen, vänd mot väggen i tårar.

Så skall Gud befria oss, befria vår kropp ur förgänglighet och begränsning.

Tillbaka

En dag av saker jag kom ihåg, som ex lösenord osv - och saker jag glömt, som användarnamn...

Tillbaka rymmer mycket.
Jag har varit någonstans, men är där inte längre.

Återvända klingar liknande, men mer slutgiltigt.

Ad fontes var populärt som begrepp för några år sedan - till källorna, tillbaka, återvända.

Mitt jobb kom jag tillbaka till igår efter sju veckors ledighet.
Inte odelat.

Hur långt tillbaka vill jag gå?
Till vad vill jag återvända?
För hur lång tid ska jag vara här?

Jag vill tillbaka till att vara präst i församling. Tillbaka till prästtjänst.

Men just nu är jag tillbaka på femte våningen i Stadshuset, tillbaka även idag.

slut för den här gången

Då är det dags för arbete igen, för väckarklocka och buss till Borås.
Igår reflekterade jag över att jag skulle ha strumpor för första gången på mer än en månad, förutom när arbetsskorna åkt på.

Hur ser framtiden ur för mig?
Prästtjänst drar i mig, sliter i tankarna.

Jag hade helst varit på väg någon annanstans nu på morgonen.
Men nu är det inte så, nu gäller att leva idag, just nu.

Torka och regn

Idag regnar det. Äntligen!

Veckan på Mallorca gav insikt i att leva i torka, på en ö där sommaren är nästan helt utan regndagar, där regnfårorna ligger torra.
Även om man är omgiven av vatten går det inte att använda.

Jag tillbringar allt mer tid i trädgården. Lär mig bit för bit om växterna, ansar den blivande häcken, binder upp klätterrosen i dess färd och vattnar.
Vi har många krukor som kräver mer omtanke än det planterade i landen.
I krukan kan de inte hämta vatten och näring från marken utan lever i sin mikrovärld.

Solen och värmen behövs för växt, men också regn.

De bilder jag har av regnet i Bibeln är dels syndafloden, där regnet kväver - men oftare bilden av att Gud kommer som/med ett regn till en torr värld.

Blomman Per behöver:

Jord att leva i.
Näring.
Värme.
Sol.
Och vatten.

Fristad - mitt i livet

Livet rör sig hela tiden.

Klostret på berget får finnas i det inre livet, i de korta stunderna då det tystnar, eller då jag sluter mig i mig själv mitt i bruset och stimmet.

Fristaden i Origo, nollpunkten.

Här är jag i balans, här finns min fristad - i Kristusbönen.
Aldrig långt borta, aldrig pretentiös, inte mångordig och pratig.

Jag behöver påminna mig själv om att återvända till min nollpunkt, min utgångspunkt.

Mallorca

En veckas retreat med familj, värme och bekymmerslöshet.

Min blick drogs till ett kloster högst uppe på ett berg när vi bilade längs nordkusten.
En del av mig vill dit, uppför berget, från mödornas dal, till avskildhet och tystnad.

Jag vet att det främst är en flykt från ansvar och besvär i vardagen, från omöjligheter i arbete, i kyrka, i alla val osv.

Jag vet att jag innanför klostrets murar är samma Per som nere i dalen.
Jag bär med mig samma frågor och problem.
Klostergemenskapen skapar nya besvär, nya relationer som skaver, nya brytningar mellan gammalt och nytt.

Men jag är glad att klostret ligger där. Som en påminnelse.

I den lilla Fiat Pandan, i vår lilla kommunitet som familjen är, kan jag aldrig fly från livet. Men tillsammans kunde vi under en vecka "gå i kloster" från husbekymmer, matlagning och andra "måsten" i vardagen.

Lika lite som jag går i kloster, lika lite kan vi bli kvar på hotellet för evigt.

Men en stund på berget kan ge insikt, utsikt och perspektiv. Kan ge vila och ro.