31 mars, 2015

Som en åsna

Intensiva dagar för åsnan.
Förra veckan dök hon upp i sitt lilla paket. Ur den trånga plaspåsen vecklade hon ut sina ben, korppen och sitt huvud. Färdig att tas i bruk - precis som en annan åsna.

I Tranemo fanns inte någon jul- eller påskåsna att använda vid dramatiseringar.
Lösningen fanns (som ofta) på Internet och en åsnedräkt för oss upp till 185 cm (det finns en för riktigt stora åsnor också...).
Nu har jag i åsnans skepnad mött pensionärer, föräldrabarngruppen, Ambjörnarps elever och 6 klasser på Tranängsskolan. Det har varit varmt (polyester andas inte så bra...) men bra!

Fördelen med åsnedräkten är att den säger något som kompletterar prästskjortan. Tillsammans verkar de bli en bra helhet. Och det är klart, likt åsnan ska ju också vi bära Jesus.

Men det starkaste intrycket för åsnan var familjegudstjänsterna i söndags, då två pappor vågade klå på sig åsnerollen och delta i dramatiseríngen. Modigt!

18 mars, 2015

Psalm 524

För tillfället är det mycket bläddrande och klinkande med psalmboken vid pianot.

Jag söker inte något särskilt, utan söker spår som tar mig vidare:

Tonsättare
Textförfattare
Stiftsanknytningar
Tidsepoker

och då fastnade jag på psalm 524 "Är dagen fylld av oro och bekymmer"

Inte en psalm att sjunga i "jag"-form, utan den talar till mig. Till ett "du".

Det återkommande

...så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få. (v.1)

Ett stort tack till Maj Bylock som skrivit texten och Annfinn Öien för tonsättning!

Tänk att den funnits där och väntat på precis det här ögonblicket att dyka upp för mig!

17 mars, 2015

Ellington och anställningsförhållanden i Svenska kyrkan

Jag påverkas av en musikgudstjänst/konsert jag inte gick på i söndags.
"Sacred concert" text & musik D Ellington.

Särskilt är det "Is God a Three-letter word for Love?" som snurrat några varv.
Inte om kombinationen Gud-Kärlek, snarare att ett ord säger något annat.

Efter ett långt samtal igår är det ordet Makt som lever vidare.
Makt i och i relation till kyrkan.

Den som har Makt använder den. Aktivt eller passivt.
Det är som ett trumf i kyrkans liv, som när som helst kan användas ibland för vad som helst.

När Makt är ett uttryck för Kärlek (som hos Ellington) svämmar det över av omsorg, insikt, närhet. Och det är sällan vi tänker på Makt då. Allt är gott!

Men när Makt blir något annat, blir egenkärlek, att driva mitt egna...

Vi talade om anställningsförhållanden i Svenska kyrkan. Ett inte ovanligt samtalsämne för oss som rör oss mitt i den s.k. smeten. I samtalet påmindes jag av ord från den tiden då prästen gick från stifts- till pastoratsanställd.
En medarbetare sa "varför kan inte vi bli stiftsanställda istället?"

Att vara sänd är något annat än att vara anställd.
Utifrån båda perspektiven är vi utvalda till en tjänst, till en funktion, till att tjäna.

Som lokalt anställd blir det problem när det blir problem, eftersom det inte (ofta) finns någon möjlighet att sändas till en ny plats. Vi avslutar anställningen - och med det blir det för vissa omöjligt att få en ny anställning. Som en syndabock sänds man ut i öknen.
En stiftsanställning är inte oproblematisk, men den håller samman sändningen med vigningen.

För att citera Bamse: "Den som är stark måste också vara snäll" kan omformas till "Den som har makt måste också älska". 

11 mars, 2015

Pastoralt dilemma

Pastoralt betyder ju dels "omsorg" om församlingen och dels den administrativa nivå som vi skapat i kyrkan.

Pastoratet utgår från "Pastor" - prästens arbetsområde.

Igår på bilfärden norrut åkte jag förbi ett församlingshem under ombyggnad. Samtidigt har en ny skylt satts upp utmed vägen: "Svenska kyrkan X pastorat".
Det var inte i orten X församlingshemmet ligger, snarare tvärt om.

Jag uppskattar vårt emblem, vår fana, som talar om att Svenska kyrkan finns här.
Men undertexten är svårare: församling? pastorat? stift?

För vems skull markerar vi med ett lokalt namn - när det inte är lokalt utan berättar att denna plats ingår i något större (och då inte den världsvida kyrkan utbredd över tid och rum) administrativt.

Området "pastorat" och "kontrakt" har idag ingen koppling till församlingsborna. De framhärdar oftast i att tro att deras "socken" är deras "församling".
Den lokala kyrkobyggnaden, den lokala prästen och stiftets biskop är gräsrotens näring.

"Pastorat" och "kontrakt" är strukturer som vi anställda och förtroendevalda lever i och av.

För när de närboende till X-församlingshem samlas där är det ju inte som "pastoratsbor" de ber, som en del i den administrativa strukturen det sjungs samman, som en del av kyrkans grafiska profil man samlas runt ordet och bordet.

För att lösa våra stora åtaganden när det gäller våra kyrkor och begravningsverksamheten bör kanske det åtagandet delas på ännu fler.
För att just nu organisera de många anställda på ett arbetsrättsligt och arbetsmiljömässigt tillfredsställande sätt kan vi inte klara oss med lokalt engagemang och kompetens.

Men det är inte heller därför församlingshemmet i X står där, även om skylten säger det.

04 mars, 2015

I ondskans närhet

På nattduksbordet: Desmond Tutu:s bok om försoningsarbetet i Sydafrika
I bilstereon: Björn Hellbergs bok Skarprättaren
I BT...
Söndagens rubrik: Kampen mot ondskan

Vi behöver ju inte leta efter ondskan.
Vi behöver överleva den.
Vi behöver övervinna den.

Med kärlek.
Med förlåtelse.

01 mars, 2015

Mos(s)ebo kyrka

Alltid lika spännande att fira mässa i "ny" (för mig) kyrka.
Alla kyrkor har sina speciella förutsättningar och begränsningar.
I Mossebo var det fyra bibliska företrädare som stod för (läs framför) predikan.

Moses (nordost) och Aron (sydost)
Paulus (nordväst) och Petrus (sydväst)

Först trodde jag att det var de fyra evangelisterna som placerats centralt i kyrkan för ex evangelieprocession.
Men så var det inte. Det var lite av känslan från Helsingfors domkyrka med sina figurer: Luther, Melanchton och Agricola.

Det blir en utmaning att hitta mitt uttryck tillsammans med kyrkans förutsättningar.

27 februari, 2015

Fadder - för vems skull

Jag mötte pedagogerna i pastoratet och pratade om dopet idag.
Vi berättade om våra egna dop, datum, kyrka, faddrar.

En tanke har bitit sig fast. Om faddrar.

Vid dopet är den döpta/e så mycket i centrum att vi kanske inte lyfter fram fadderskapet.

Själv är jag inte fadder till någon. Kanske naturligt eftersom jag ofta har en annan roll vid dopet. Jag har heller inte någon fadder kopplat till mitt eget dop.

Det är faddern som har ett slags föräldraansvar för den växande tron.
Vid dopet  borde faddrarna uppmärksammas mer, deras ansvar, förebildligheten, uppmuntrandet, nyfikenheten.
Vi som fyller all tid med aktiviteter - var finns aktiviteten för döpt och fadder? Hur kan faddern få hjälp att ta med till kyrkan.
Ska bibelutdelningen ske tillsammans med faddrarna? Kyrkvandringar, dopfester etc.

Jag märker att jag inte helt hittar tillbaka till förmiddagens klara tanke.

Själv skulle jag behövt en fadder under prästutbildningen, pastorsadjunktsåret.
Under första året som kyrkoherde hittade jag en medvandrare, men jag behöver det lika mycket idag.
En fadder till konfirmander, brudparet, änkan, kyrkvärden, kyrkorådsordföranden, biskopen, den unge ledaren...

23 februari, 2015

Inga pengar i svaghet

Mycket pengar att tjäna på att slå ut svaga spädgrisar vid uppfödningen.
Mycket pengar att spara på att skolan inte har elever med särskilda behov.
Mycket pengar att spara om vi inte tar emot flyktingar.
Mycket pengar att spara om vi inte trilskas med ekologiska produkter.
Mycket pengar att spara om vi låter låglöneländer sy våra kläder.
Mycket pengar att spara genom att ge hemtjänsten mindre tid med brukaren.
Mycket pengar att spara genom att dra in busslinjer där det inte bor så många.
Mycket pengar att spara...

Ja listan kan säkert bli längre.

För allt ovan är ju sant.
Om vi inte gallrar ur de grisar som inte växer ordentligt blir ju prislappen högre i affären.
Om vi i "vår" skola slipper barn med särskilda behov sparar vi in specialkompetensen.
Om vi inte tar emot flyktingar så finns ju inte de kostnaderna.
Om vi struntar i ekologiskt kan bonden vara mer rationell.
Om någon med min egen lön skulle sy min skjorta...
Om personalen sitter och pratar bort sin arbetstid...
Om vi kunde centrera alla människor, eller åtminstone enbart låta välbeställda och bilburna bo utanför stadsgränsen...

För mig, rent konkret, är inte ekologiska produkter, flyktingar etc inte en bra affär.
Jag tjänar inga pengar på detta.

Men jag kan inte tänka mig att inte vilja betala för välmående grisar, att alla barn får så bra förutsättningar som det går, att den som är på flykt ska vara välkommen till Sverige, att barn till de som syr mina kläder går i skola, att välja ekobananen, att mötet i hemmet inte har en stämpelklocka utan ett hjärta, att bussarna fortsätter att gå.

Vårt samhälle växer, vi får allt fler möjligheter att hjälpa, vi hittar nya, miljövänliga, alternativ osv.

Även jag kan ha synpunkter på Hur vi gör.
Det finns många som kan ha synpunkter på vad Jag gör.

Men jag vill försöka att världen ska bli lite bättre - och det blir inte gratis.

20 februari, 2015

Fasta/förberedelse

Olle predikade vid askonsdagsmässan om fastan.

Mina tankar spinner vidare
Blir fastan ytterligare något för vår självcentrerade tid. Min prestation?

För min del har fasteperioderna allt tydligare blivit förberedelsetid inför en kyrklig fest.
Den Lila tidens övningar, tänkande, bedjande, samtalande.

Jag gör mig redo att fira. Redo att ta emot.

"Se, vi går upp till Jerusalem" sammanfattar det.

Denna fasta är en förberedelsetid för stilla veckan.
Och framförallt en förberedelse inför uppståndelseropet på påskdagens morgon (eller när vi firara gudstjänst).

Är jag redo att höra?
Har mina öron öppnats?
Kan mina ögon se?
Kan jag med mitt förstånd greppa något av mysteriet?
Kan mitt hjärta öppnas för Guds närvaro i Kristus?

Jag tränar!

18 februari, 2015

Den gemensamma svårigheten

Det är väl så det är.

Att vara flera tillsammans blir svårt - vi verkar ju alltid vilja lite olika.
Få mycket - ge lite.
Mycket makt - lite ansvar.

Storleken på gruppen verkar också ge speciella problem.
Upp till 8 personer - Lätt, och alla blir sedda
8-15 - kan gå hyfsat, trots att vi delar upp oss i två, tre... undergrupper. "Är alla här?" hörs det ibland.
15-30 - Nu vet vi att alla inte är här - men vem är det som saknas? Eller var hon med förra året? Nu behöver vi mera strukturer, en tydlig ledare (och oftast en lika tydlig opposition) - Har informationen nått ut? Jag har inte fått något meddelande...
30-100 - Nu finns det en struktur. Gärna tre personer som tar på sig ansvaret för att leda gruppen. Vi får ordning på samlingarna, statistiken förs ordentligt (Hurra!) - för vi blir enheter och inte individer. Och förresten - när var det senast alla kunde vara med? Men 50% är ju bra för oss som är med - och vi får mer fika (som de frånvarande bjuder på).
100-500 Än så länge känner vi till varandra - och vi har fått ett kansli! En deltidsanställd också, som någon kände. Nu blir det ordning! Hemsidan har kommit upp, en styrelse har bildats. När vi samlas är det ca 10% som deltar och vi rekryterar medvetet Stödmedlemmar som ska tycka att det vi håller på med är bra, men inte så intressant att man ska vara där själv.
500-1000 Två anställda... Nu blir det problem vid årsmötet. Det är flera viljor som drar
1000-10000 Kansliet växer - och ordföranden är arvoderad. Det rapporteras hit och dit. Förresten kanske fler ska få arvode så att vi kan bedriva den verksamhet som styrelsen beslutat. Nu är det dags för styrelse och kansli att åka på Kick-off - men inte tillsammans naturligtvis!
10000- Nu blev det flera avdelningar, kanslier. Ansiktet utåt är anställd på meriten att just vara ett ansikte som andra känner igen - från helt andra frågor. Vi börjar få problem med ekonomin, eftersom en allt större del går åt till att gå åt i att förvalta själva organisationen. Vi har köpt ut några besvärliga medarbetare som envist hävdade att vi borde göra andra saker alt. märkte hur lätt det var att komma in och åka med på den "anställdes räkmacka".

Jag har antagligen helt fel i min bedömning.

När jag läser igenom texten själv märker jag att jag funnits med i alla storlekar.
Vilken är bäst - ja, problemet att vi ofta inte väljer detta. Det är ju så kul att växa och bli fler...

11 februari, 2015

Gymnasiekonfirmander

Ett knappt 100-tal av våra tillhöriga 1996:or är inte konfirmerade.
Om några månader är det student - och svårare att nå dom som grupp.

Nu försöker jag hitta vägar att ge möjligheten till konfirmation också under den hektiska våren.

Två vägar: Vardagsvägen på onsdagskvällar eller Helgvägen på helg- och lovdagar.
Men en gemensam resa efter studenten. Två dagar av upplevelse och innehåll.

Men vart ska vi ta vägen? Högst 1,5 timmes resväg från Tranemo.

Studiebesök som tar vägen till djupet.
Glädjefulla samtal i en strålande försommar.
Mysigt logi lagom långt från allt - så att gruppen håller samman.
God mat som gör livet till en fest.
Rastplatser som kan öppna oväntade luckor till himmelen.

Förslag mottages tacksamt!

10 februari, 2015

Vårt uppdrag...

I rubrikraden i mailet står det "Vårt uppdrag - nytt rekord för julkampanjen".

Det finns mer att läsa som ger en helt annan bild. Men den första raden släpper inte riktigt taget om mig.

Är vårt uppdrag själva insamlingsverksamheten?
Är vårt uppdrag att arrangera gudstjänster?
Är vårt uppdrag att erbjuda verksamheter till barn, vuxna och äldre?
Är vårt uppdrag att skapa musikgudstjänster?
Är vårt uppdrag att att utrota hunger?

Alla uppdragen jobbar vi aktivt med.
Organiserar.
Bemannar.
Finansierar.
Lokaliserar.
Informerar om.

Jag önskar att jag så enkelt skulle kunna säga att Svenska kyrkans uppdrag är så enkelt att definiera.

Vad säger jag till konfirmanderna i konfirmationsgudstjänsten?

"Gå därför ut och gör alla människor till mina lärjungar"
"Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till era medmänniskor?"

"Ni är kallade till den stora uppgiften (där kom det) att göra hans kärlek och rättfärdighet kända i världen."

Det finns uppgifter inom uppdraget.
Men uppgiften är inte alltid hela uppgiften.

05 februari, 2015

Kyrkan som redskap för egen vinning

I radion idag uppföljning av gårdagens razzia mot organiserad ekonomisk brottslighet med kyrkor som redskap.

Det är enkelt att vara upprörd, arg och förtvivlad över att en kyrka blir redskap i organiserad brottslighet i behov av fasad och trovärdighet.

Mina tankar snuddar vid andra tillfällen då Svenska kyrkan, även där jag verkat, blivit redskap i personers egenintresse. Genom kyrkan har olika projekt och åsikter drivits fram som inte är komna ur evangeliet - utan av en egen agenda.

I mindre kommuner är personunionen ofta påfallande. När jag var kyrkoherde utgjordes Kyrkonämndens AU av Tekniska nämndens ordförande, Oppositionsrådet, Socialnämndens ordförande, ledamot i socialnämnden samt det lokala partiets (med en stor andel röster) företrädare.
Det var ibland svårt att få damerna att återvända till AU:s dagordning om gårdagens kommunala sammanträde inte var riktigt färdigpratat.

Där var det inte tal om organiserad brottslighet - men jag förstod att Svenska kyrkan lätt kan bli slagträ i en helt annan debatt.

03 februari, 2015

Skolavslutningar som slagträ i debatten

Med en vacklande majoritet i riksdagen är det spännande att se vilka frågor som rycks ur för att "passa på" att få igenom/ändra på.
Vårdnadsbidrag är ett. Skolavslutningar ett annat.

Frågan är om en ändring av de striktare reglerna kommer att bli så beständiga, eller om det blir ytterligare en ändring med en ny och fastare majoritet.

Av det jag läser i tidníngar och nät undrar jag om jag gör fel som inte uttryckligen tvingar alla som deltar i gudstjänsterna att högt stämma in i trosbekännelsen eller av hjärta och mun be böner högt.
Jag har nog den svagheten att jag bjuder in församlingen att dela trons bekännelse, inte bara med mig - utan också med hela kyrkan i alla tider.
Bönen sker väl inte bara med uttalade ord? Det är sedan "Amen" som gör bönen till församlingens.

Jag tycker nog mest synd om de rektorer som mot föräldraföreningar, insändare och andra försökt att anpassa skolavslutningarna efter dagens lagskrivningar. Konsekvensen för dem är ju att de måste ändra tillbaka när/om lagen ändras - i konsekvensens namn.

02 februari, 2015

Ung i kyrkan

Igår mötte jag unga ledare och konfirmander i Tranemo kyrka.

Nu ligger det på mitt ansvar att använda min tid, de medel jag har, de förebilder jag kan hitta, de gudstjänstformer där en plats för gudsmötet kan utformas - för ungdomarna i Tranemo och Kind.

Konfirmander
Unga ledare
Gymnasister på väg till dopet och konfirmation
Växtplats för den unga tron

Och framförallt det vi alltid strävar mot: En enhet i söndagens mässa mellan gammal och ung, man och kvinna, hängiven och trevande, trosviss och tvivlare, sångare och kraxare, aktiva och passiva, erfarna och nybörjare, anställda och ideella, rika och fattiga, lyckliga och sorgsna, friska och sjuka, snabba och långsamma, osv...

Min ingång är unga - men den ingången öppnar också upp alla andra dörrar.

31 januari, 2015

Flerfrontskrig

I de yngre delarna av familjen finns det ett intresse och en fascination av krig och militärer.
Som personer är de nog det mest fredliga man kan hitta - men de brottas med frågor om vapen, anfall, gränser et i lekens värld (om inte alla kunde stanna där...)

Idag var det dags att pröva den egenutvecklad spelplanen.

Men fyra länder samtidigt... Som gjort för pakter etc...

Hur är kyrkans "krig" idag?
Räcker det med fyra fronter?

Är det detta som gör det så svårt att samverka: Vi alla ser "fienden" men hen kommer från så olika håll och iklädd så olika rustning som kräver olika val av moteld.

Är det så jag kan förstå mina trossyskon när jag lyssnar och läser och inte riktigt kan förstå?
De ser något helt annat än vad jag gör.

För vissa är fienden nära och starkt rustad - och reaktionen med den.

Jag får fortsätta följa pojkarnas kamp med det militära - och kanske lära mig mer på många plan.

30 januari, 2015

"Det är så vackert"

Begravning idag.
Vinterklätt i kontrast till den sorgeklädda församlingen.

Ibland är det enkelt att veta vad jag ska säga.
Ibland får jag till och med upplägget från de anhörigas berättelser.
Idag hade jag hjälp av den avlidnes ord under de sista dagarna.

I rummet på sjukhemmet var det han såg så vackert.

Även om alla vi andra kanske hade begränsat vår syn till väggar, tak, möbler och utsikt genom fönstret.

Men ibland går synen längre än det fysiska.

Kan det sägas bättre på en begravning?

"Det är så vackert"

28 januari, 2015

Analysera mera...

Min vikarie-efterträdare Jonas Bromander blir frilans-analytiker.

Analyser behövs.
Eftertanke också.
Självkritik inför fakta.
Andras perspektiv.

Vi vrider och vänder på siffrorna.
Just nu håller jag själv på att skapa en bild över konfirmandläget i Kinds pastorat.
Frekvenser, antal kyrkotillhöriga i olika åldrar, antal ej döpta, ej konfirmerade i våra församlingar.

Diagram och kurvor.
Trender och konsekvenser.

För min del så blir analysen ett redskap dels inåt - för att ge underlag till beslut om vilka medel som behöver avsättas för att nå alla de ungdomar i gymnasieåldern som inte är döpta/konfirmerade. Analysen ska också ge möjlighet till ett långsiktigt perspektiv - hur ser det ut nästa år, och nästa...

Men analysen är inte min huvudsakliga uppgift. Den är ett redskap, men i varje % och "pinne" i exelarket representeras en församlingsbo som jag har fått en uppgift i att försöka nå och erbjuda fördjupning, dop och möjlighet att bekräfta sin tro.

Jag lämnade Kyrkans Hus och forskningssekretariatet december 1995 med insikten att jag har en kallelse till präst i verksamhet - inte som forskare, analytiker. Jag har redskapen och kunnandet att analysera - men jag märker att det är få som lyssnar, förutom anda analytiker... Många gånger kan det klia i fingrarna, men det är fler som lyssnar i kyrkan på söndag än läser analys-rapporten.

Jag önskar Jonas allt gott nu när han också slipper ut från Kyrkans Hus.
Jag önskar hans efterträdare lycka till - det lär behövas.

27 januari, 2015

Skolbesök

Möte med högstadiet i Tranemo idag.
Positivt på alla sätt.

Eleverna tystnade och tittade en del när en präst dyker upp...

Bra lokaler, en god känsla.

Jag ser fram emot att vara där igen.

26 januari, 2015

Välkomnad!

Det är så jag känner mig efter gårdagen i Tranemo: Välkomnad!

Även om jag träffat medarbetarna, varit på fest med kyrkorådet osv, är det först i gudstjänsten som jag känner mig inlemmad i Tranemo församling och Kinds pastorat.
Det är inte på expeditionen, vid skrivbordet, vid datorn där kärnan är.
För mig är den alltid i kyrkan, i gudstjänsten.

Jag var lite orolig inför högmässan eftersom jag haft svårt att riktigt relatera till själva kyrkorummet.
En Langlet-kyrka har sina fördelar med korta avstånd - men samtidigt en bredd som är svår att ta in.
Renoveringen 1938 gav också kyrkan ett helt nytt innertak, utan ljus, och med en form som får ljudet att rulla med en vådlig efterklang.

Men det gick bra!

Lars-Olle välkomnade både i gudstjänsten och vid kyrkkaffet. Pålitlig - Erfaren - Rolig var sammanfattningen så här långt,

Av kyrkorådet fick jag en stor bukett med tulpaner som nu pryder sin plats här hemma.


23 januari, 2015

Dit jag aldrig når...

Igår bjöd kyrkorådet i Kund de anställda på en lite fest- middag på Glasets hus.
Min kunskap om medarbetarna utökades något, samtidigt som jag fick möte några förtroendevalda.

Som en del av festiviteten skulle de anställda som arbetat 25 år i Kontraktet/nuvarande Kinds pastorat premieras och uppvaktas. Själv var jag inne på min 10:e dag...

Jag förstod också att jag själv aldrig kommer att hamna i det rampljuset.
45 år idag + de 25 åren blir 70 år.

I och för sig kan det ju vara så att pensionsåldern fortsätter att höjas, så det kanske...

22 januari, 2015

Alla räknas

I en av de deckare av Lee Child som jag läst om Jack Reacher finns just orden ung. "Alla räknas".
För honom i rollen som militärpolis gick det inte att behandla personer olika, alla hade rätt att "räknas".

Jag tänker på det idag då jag har plöjt igenom uppgifter i Kyrkobokföringens tillhörighetsregister för att få en bild av Kinds pastorat. Framförallt är det min uppgift att söka de som står införda som "Ej döpt" och "Ej konfirmerad".

I statistiken försvinner snabbt individen i kollektivet, i %-andelar och sammanställningar.

För mig är det ett stort antal kyrkotillhöriga som inte har tagit emot dopets gåva av ett eller annat skäl.
Varför är ointressant för mig.
För mig är det individer som vi som kyrka har en särskild uppgift att försöka nå med erbjudandet. Inte tränga oss på, inte tjata i onödan - men verkligen sträcka ut Nåden.

Dessa ungdomar (just nu är det de som är i fokus) har jag en särskild kontakt med även om jag aldrig har träffat dom, även om jag inte har en aning om var adressen finns.

Alla räknas!

21 januari, 2015

Stockholmsvita kyrkor och andra med kritvit insida

Jag satt med utsikt mot Länghems kyrka under förmiddagen.
Kyrkan inramades av snön på marken, på muren, på gravstenarna, på taket, på träden, i molntäcket.

I kontrast till detta vita, rena, framstod kyrkan som "stockholmsvit", kanske färgändrad av fukten  från luften som väggen sugit åt sig. Kanske blir det vita "vitare" när kontrasten är det gröna gräset och den blåa himlen.

"Stockholmsvit" ser vi dagligen i fönsterkarmar, foder och lister runt fönster och dörrar. Inte helt vitt.
Färgtorget har mer att berätta om S-0502Y som färgen heter på NCS-språket.

När det var dags för Änglagård 3 att spelas in, var den "tvungen" att börja med en begravning av en av karaktärerna som inte längre fanns i det verkliga livet, och alltså inte kunde medverka i den fiktiva verkligheten heller. Jag var med när Collin Nutley med team var och rekognoserade i Öra kyrka.

Sedan förra filmen hade kyrkan renoverats. Vit och fin var hon på insidan.
Så vit och fin att det inte skulle gå att filma där. Det vita var för vitt för filmkamerorna Så målare fick anlitas för att måla om de nymålade väggarna i en "smutsigare" kulört.
Efteråt ansåg Öra-borna att den mer ovita färgen skulle vara kvar.

Det "stockholmsvita" upplevs varmare och behagligare. "Ljust & Fräscht" som Schyffert och Lindström turnerade med. Vitt och rent, men inte för vitt.

Må dopklänningen inte blir "stockholmsvit", för jag tror inte "den himmelska hären" (Apg 19) har annan NCS-färg än S-0500N! 
gOch även om mitt eget yttre aldrig förmår bli mer än "stockholmsvit", som Länghems kyrka denna dag, då förtröstar jag på att Gud har gjort mig "vit som snö" (Ps 51:9).

20 januari, 2015

Jag har aldrig uppskattat...

...Tegnérlador... Men...

Esaias Tegnér, biskop i Växjö, strävade efter att ersätta de gamla, trånga, mörka medeltida kyrkorna med nya, större, ljusa och moderna kyrkobyggnader. Han lyckades på många platser, till den grad att det är just den modellen av kyrkobyggnad som barn ritar när de ska rita en "kyrka" (även om kyrkan i deras församling ser helt annorlunda ut).

Jag har aldrig insett fördelarna med denna kyrkotyp. Som präst är det svårjobbat med stora avstånd, ett kor som bara en stor kör kan fylla upp, en akustik som inte bär i mindre sammanhang m.m.

Men. För Tegnér var en av drivkrafterna att kyrkan skulle rymma församlingens hela vuxna befolkning. Alla skulle få plats. Det fanns en plats som var avpassad för mig.
Nåja, eftersom barnen inte räknades in finns det kanske lite mer att önska.

Rummet sätter gränser för hur många som är räknade med. Ett ungdomsrum med en hörnsoffa rymmer bara ett visst antal t.ex.
Är "alla" välkomna - eller är alla välkomna till "något" som bara räcker till några?

19 januari, 2015

Inte nervös

men nyfiken och förväntansfull.

På söndag tas jag emot som präst i Tranemo församling.
Ännu har jag hunnit träffa medarbetarna - men nu ska jag möta församlingen.

"First impression last" - och det är lätt att vilja göra lite mer än vanligt, att försöka framställa mig lite "bättre" än vad jag tycker att jag är annars. På samma sätt kan det vara även i Tranemo kyrka på söndag, kanske lite finare fika, kanske lite mer uppmärksamhet.

Det är en kamp i att vara sig själv.

Det som gör att det finns stråk av nervositet ligger just i att det finns en fara att jag inte vågar vara mig själv, utan att vara någon som de jag möter ska tycka mer om mig.

Så jag försöker uppmuntra min nyfikenhet - att fokuset inte ligger på mig i mötet.
Förväntansfullheten - att det kommer några och möter mig.

Nu är det en veckas kamp att inte göra för mycket.

16 januari, 2015

"so find yourself somebody to love"

En del sånger verkar banala, enkla, förutsägbar.
Med en viss sångare/artist så faller de bort från början.
Men med ett annat sammanhang, med nya ögon så kan också Dean Martin ha något att säga...

Vi behöver bli älskade (och se upp så att vi inte blir nya Doktor Glas).
Men istället för att sitta och vänta på att bli älskade "so find yourself somebody to love"

(Gud satt t.ex. inte och väntade...)

15 januari, 2015

Inför mina ögon

På väggen framför mitt skrivbord är en glasmosaik av den helige Ande närvarande.
En duva som sänker sig ner mot jorden, likt den som lämnade arken för att finna nytt land. Det nya landet, den nya människan landar i Jesus vid Jordan. Anden svävar inte längre i luften, utan gör nu allt levande. Till pingst är det konfirmation och dags att påminna konfirmanderna om att också de i dopet fyllts av helig ande, blivit levande mark.

Vid Tranemo kyrkas senaste renovering fick mosaiken en ny placering och ny uppgift (som mig själv!?).

I veckan efter Jesu dop blir anden synlig också här. Jag ska byta till en LED-lampa så att den kan lysa med sin närvaro hela tiden.

14 januari, 2015

Från mitt fönster

En dag med snöfall och ishalka,  men också solen som brutit igenom.

Från mitt fönster ser jag församlingshemmet till vänster, kyrkans torn bakom det, sjön är skymd i mitten men flyttar jag huvudet lite så har jag sjöutsikt (vi får se om den är kvar när vattennivån sjunker tillbaka),skolan till höger och längst ner till höger min tappra lånetid som tar mig fram när Skodan får ny lackering på valda delar.

Det var utsikten.
Insikten idag: Det ska bli roligt!

Pax et bonum!

13 januari, 2015

I Tranemo

Idag började ett nytt kapitel i mitt liv.
Det var första dagen i Kinds pastorat och Tranemo församling.
Komminister med särskilt ansvar för unga ledare i pastoratet.

Med det nya kapitlet är det också dags för Kyrkelvan att vakna igen.

Det är det 8:e pastoratet jag börjar tjänstgöra i: Falköping - Töreboda  - Timrå - Borås Caroli - Herrljunga - Sandhult - Alingsås - Kind.

Det tredje stiftet: Skara - Härnösand  - Göteborg.

Idag bröts den "röda tråden" vad gäller mina tjänster: I Tranemo finns inte en järnvägsstation och det gamla järnvägsspår har blivit cykelled.

Som sagt är det något nytt som börjar!