Tomt påskägg II

Till gudstjänsten tog jag med det stora påskägget.
Ställde det mitt på altarringen.

Ägget var tomt, men förväntningarna många. Precis som med Jesus.

Graven är tom, men förväntningarna var många.

Gud sände inte Jesus för att uppfylla våra förväntningar - utan för att uppfylla sitt löfte.

Graven är tom. Det var inte det vi förväntade oss - det var det mänskligheten behövde.

Ett tomt påskägg

På Borås tidnings första sida är en stor bild på en påskkärring.

Det är en bild av dagens påsk, som i många stycken blir ett tomt påskägg. Färgglatt på utsidan, lätöppnat och fyllt med tomma kalorier.

Idag är de kyrkligahögtiderna gisslan bakom ledighet, godis och mat. Varför storhelgstillägg om det enda som påsken innebär för mig är att jag borde vara ledig och äta ägg, klä ut barnen till påskkärringar och trycka i mig godis. På långfredagen kanske jag reflekterar över den kristna tron, men oftast inte mer än så.

Åter ser jag en civil religion med många uttryck, men utan en existentiell kärna.

Hur ger påskägget mig en existentiell mening till mitt liv? Hur hjälper mig alla ätna ägg att reflektera över livet och döden? Hur förklarar vi för våra barn att de ska vara lediga om det inte finns ett kristet minne kvar hos mig själv?

Jag låter sur och tråkig, men känner mig som gisslan i min egen högtid.

Jag är tyst - Gud talar

Långfredag.

En dag av tystnad, stillhet, eftertanke.

Samtidigt den dag i Jesu liv som är mest detaljerat beskriven, den dag som rymmer händelser under hela dagen.

Jag får tystna denna dag och låta Gud tala.

Åter vid Skapelseögonblicket då det är Gud som handlar, Gud som talar.

Gud som talar i tystnad, i passivitet.

Ingen lång predikan av Jesus. Få korta meningar. Enstaka ord som påminner om den första skapelsen.
Långredagen är en skapelse i passivitet, en skapelse genom underordning, en skapelse i kärlek.
De mänskliga besluten ger konskvenser hela denna dag - särskilt om vi räknar dagen som på Biblisk tid, då dygndsskiftet var kl 18 på "kvällen före". Det finns ingen dag som är så intensiv som denna:

Måltiden
Getsemane
Fängslandet
Förhöret
Förnekelsen
Pilatus
Folkets förnekelse
Hånet
Korsfästelsen
Döden
Gravläggningen

Jag är tyst - Gud talar!

Bilden av svek

De senaste sex åren är en bild stark på näthinnan: Da Vincis Den sista måltiden.

Bilden mötte mig (och möter andra idag) i andaktsrummet i Herrljunga församlingshem (dock inte i original...). Det var där som jag såg vad bilden egentligen (?) visar: Judas svek.
Det är inte brödsbrytelse, inte kalken till syndernas förlåtelse, nej, det är Judas som sitter och håller i penningpåsen.

De andra säger "inte jag", dvs "inte ännu".

Skärtorsdagen blir inte mindre värdefull, men den kläds alltmer av allvar. "Älskar du mig?" - och visst svarar vi ja. Men, alltför många gånger märker jag hur svårt det är att älska någon annan eftersom kärleken till mig själv i form av pengar, bekräftelse, uppmärksamhet, makt osv tar för mycket plats.

Idag möter Gud oss på nytt och säger "för dig utgiven", och en del av oss håller hårt i penningpåsen.

Trots detta är jag älskad av Gud. Trots detta samlas vi tillsammans för att möta Gud som offrar sig för mig, för oss.

Vi möts i vår brist. Det gör inte festen mindre...

Var hör jag hemma?

Bläddrade igenom ett antal kyrkliga bloggar.

Det slog liksom i magen: Var hör jag hemma i Svenska kyrkan?
Så mycket energi som går till positionering, debatt, åsikter osv.

För 20 år sedan kände jag mig main-line, för 10 år sedan progressiv, idag?

Nu är då, och då är nu

På en del vetenskapskanaler går allt som oftast serier om Jesus och Bibeln. Fokus ligger på historieret, fakta och bilder på människor som går i kläder "från tiden". Även de svenska större kanalerna lägger pliktskyldigast också in lite "kristet" till påsk.

För mig når aldrig detta fram, det blir bara "då". Det är avskärmat, distanserat och kritiskt.
Jag har inte något mot den kritiska granskningen.

I kyrkan faller vi i land också i samma fälla, där det blir drama med kläder " från tiden". Vi lägger för stort fokus på "då". Så gör även jag.

Men om det nu är så att "nu är Guds tid" behöver inte tiden begränsa. Men för mycket "från tiden" börjar alltmer skymma sikten för mig. Det blir teori och distans.

Samtidigt är det inte bara "nu" - gör vi påsken bara i nutid får inkarnationen för liten plats.

Kristus är uppstånden! Då! Nu!

Att dela nattvarden med barn

Varje gång jag leder en mässa med ovana gudstjänstdeltagare uppstår en stunds vakuum. "Kom, allt är redo". Efter några långa sekunder reser sig den förste, sedan den andre...

Igår i Sandareds kyrka var de barntimmebarn, 4-åringar som fick bibel och en stor grupp konfirmander. Inte den mest nattvardsfitande gruppen vid första anblicken, och när jag såg hur många oblater vaktmästaren lagt i brödasken, var kanske inte jag den enda tvivlaren.

Men... Det var snart tydligt att vi var tvungen att dela alla små oblater för att det skulle räcka. Barnen kom med förväntansfulla ögon, och med förälder i handen. De fick dela. Hälften till barnet, hälften till mamma/pappa.

Samtidigt som brödet delades kändes det samtidigt så helt. Det är svårt att sätta ord på känslan, men Total närvaro är det närmaste jag kommer. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn...

Änglarna måtte ha jublat i Sandareds igår!

Tärningen - pedagogisk hjälp

Mina tankar spinner vidare på de olika bilderna folket möter Jesus med (se gårdagen).

Det finns flera perspektiv. Inget är mer rätt än det andra - för de visar olika sidor.

Till tärningen:

* Håll en tärning framför dig
* Hur många prickar ser du? (det kan vara mellan 1 och 15!) Det beror på omd u bara ser på en sida, två eller de maximala tre.

På samma sätt är det med bibeltexten - det finns olika sidor av Gud som vi kan se.

Dessutom finns det möjligheter att även förstå de sidor som vi inte kan se. Eftersom summan av då båda motstående sidorna är 7 (kolla - det stämmer) vet jag om jag ser fyran att trean finns på andra sidan.

Så är det också med Bibelnst texter om Gud. Vi kan se flera sidor, men ju mer vi tränger in i texten så lär vi oss också att se vad som finns på de sidor som jag inte kan se med ögonen..

Jesus rider in i Jerusalem - vi kan se olika sidor, en eller flera. "Summan" av den kunskapen är olika, för den som vill räkna kan man ta reda på hur många olika synkombinationer en enkel tärning kan visa för våra ögon. (Först en sida i taget = 6, sedan 2 åt gången..., sedan 3 åt gångern vilket ger .. möjlgheter)

Sedan kan tron hjälpa oss att få ännu fler möjligheter

Vem går med? Och varför?

Palmsöndag. Lärljungar, åsnan och folket.
Vad jag kan förstå var det bra uppslutning vid intåget, bra statistik.
Kanske inte så bra som vid bespksningsundrer, men ändå...

Mina reflektioner kretsar kring vad de som slöt upp kom för att se/uppleva.
För vissa var det efterlängtat - de hade hört om att Jesus botade, gjorde helt. De står längs vägen och ropar Hosianna, de ropar efter nåd i sitt mörker.
För andra var det också efterlängtat. De ropade sitt Hosianna till den nye konungen på Davids tron. De ropade på ett slut för ockupation.
Andra följde med och visste nog inte att de väntade eller längtade efter något särskilt - men var med när något hände.

Samma rop längs vägen, men med många nyanser.
Jag hör trettondedagens gåvor till en kung (guldet), en präst (rökelse) och läkare (myrran).

Inget rop är fel, men om jag tror att Gud kommer bara för en sak blir jag besviken.

Gud kommer till helheten - i mitt eget liv. Kunung med makt, präst med relation och läkare med helande.

Hosianna!

Balans

För ett år sedan köpte vi en balansbräda, framförallt till ett av barnen för att träna upp fotvalven. Nu är det mest jag som använder den och jag märker snabba förändringar. Inte på brädan, men när jag ska balansera för att sätta på strumporna osv.

Sedan finns den existentiella balansen...

Finns det träningsbrädor också för den? Hur lär jag mig att parters, planera, balansera i livet?

Idag är det klart att alla tjänster i Borås stad ska vara heltidstjänster. Ur jämlikhetsperspektiv är det jättebra, men vad händer när livet inte kan parter en heltid med resor, hämta & lämna, en trött kropp osv.?
Att begära partiell tjänstledighet går, men utmanar balanseringen på chefsnivå. Tjänstledigheten är en rättighet som förälder och studerande - men övriga?
En hel arbetsplats ska balanseras, och med fem anställda som har 20% tjledigt är man plötsligt en hel tjänst kort - som då måste fyllas med tidsbegränsade anställningar. You win some, you loose some...

Balansering kräver mycket träning innan det går av sig själv och balanspunkten är nådd.

"Sett allt"

Ständigt nya lager i bibeltexten.
Söndagens markustext har med just "sett allt".

Efter intåget "ser" Jesus allt och lämnar sedan templet och staden. Vad har han sett? Vad har han deltagit i?

Även vi säger ibland att "nu har jag sett allt" och menar då att vi överraskas, att vi inte tror att vi kommer att se något liknande igen. Var det så Jesus kände? "Nu har jag sett allt"

Eller var det närvaron i templet med dess liturgi och textmäsningar inför påsken som fick Jesus att förstå hans egen uppgift. Nu visste han att en ny påskdag skulle komma.

Nej, jag har inte "sett allt" i Bibeln - även om jag läst varje ord.

Tålamod...

Jag har ägnat dagen åt att förhålla mig till tiden på ett mer avslappnat sätt.

Under fyra dagar lever jag också enligt "Palu-time". Inte bara för att våra gäster inte ställer om tiden till svensk normaltid utan fortfarande har indonesisk tid på klockan. Dessutom är deras biologiska klocka nu sex timmar före.

Den största förändringen är att allt tar längre tid. Stress finns inte. Att stå och vänta på en enskild är helt ok...

Och jag börjar ställa om - först och främst genom att inte ha något annat i kalendern.
Men också mentalt för att jag vet att det tar längre tid, att tiden räknas annorlunda nu.

Vem har rätt tid?
Huvudsaken är att ha tid.

Kallad - till vad

Kallelsen finns i hjärtat, avslöjar sig i engagemang och vilja.
Kallelse finns i tron, i relationen till Gud som ständigt söker dialog och form med min nästa.
Kallelse finns i i den rationella tanken, i förnuftets röst, budgetens viskningar och klokskapens rop.

Kallelse finns i andra människors ögon som ser det jag inte själv kan se, inte själv kan bejaka.
Kallelse finns i gemenskapen där jag får formas, där jag får växa, där jag får uppgifter.

Tvivel och kallelse hör samman. Tvivlet gör mig ödmjuk och mindre säker på min egen väg.
Uppmuntran och kallelse hör samman, genom att få se det jag inte själv ser, genom att våga steg ur i det okända.

Så prövas min kallelse varje dag.

Det jag vet är att Gud varje dag säger: Vade me cum (förutsatt att Gud talar latin)

utanför insidan - innanför utsidan

Det är väl där jag befinner mig:

Utanför insidan av kyrkan. Tydligt utanför de vanliga sammanhangen, utanför vardagsverksamhet, utanför arbetet med förtroendevalda, utanför dagliga kontakter med andra anställda, utanför de vanliga kanalerna.

Tidigare var det innanför utsidan. Utsidan som ofta var tydligt åtskild från det dagliga, en insida som tydligt levde sitt eget liv innanför den osynliga hinnan av kyrklighet, innanför den kyrkliga tryggheten, utanför det sekulära sammanhanget.

En stor del av mina tankar rör sig i dessa gränstrakter: innanför - utanför

Pelegrino - utanför murarna. Pilgrim - på väg utanför kyrkorummet, bärande kyrkan.

Att stå till svars för andras predikningar

Pappa kyrkosångaren återvände i tid till fikabordet där jag och pojkarna satt och tog igen oss efter resan. Gudstjänsten var bra och uppenbarligen väldigt konkret. Väldigt.

Det var inga problem att återge det konkreta, symboliken, men vid frågan vad det skulle betyda blev det lite svävande. Men de var överens om att det var en bra predikan.

Sedan föll ju blickarna på mig med frågor om predikningar, om symbolik, att tala med/utan fusklapp etc.

Det kliar i mig att säga att detta var ett exempel på att just exemplet blir mycket starkare än budskapet, eller: exemplet blir budskapet.

Ofta är det dessa predikningar som ställs fram för mig som "bra" predikningar. Det är en "kul" form som är "ny" och "otraditionell". Ofta följs den av total okunskap om vad predikan vill säja.

En "god" predikan bli istället klassad som "trist" eftersom formen är (minst sagt) torftig och inte når in.

Det är jättesvårt att gå i kyrkan som präst utan uppgift i gudstjänsten. Dels försöker jag helhjärtat att inte bedöma predikan och liturgi med bra/dåligt och hur jag skulle gjort, dels känner jag ibland att jag behöver stå till svars för gudstjänsten i församlingens ögon. Fick den godkänt?

Återberättelsen av dagens predikan har fördelen med sig att jag verkligen får anstränga mig och min teologiska reflektion för att greppa den.

Hipp hipp, Hurra

Jag ser fram emot Hipp hipp:s nya serie om en kyrkoherde gestaltad av Johan Glans.

Igenkännandets glädje är ju alltid stor.
Farhågan är att jag kommer att haka upp mig på de små detaljerna som blir fel, för jag tror inte att jag har sett någon film med en inblandad präst som lyckats med liturgin. Det är alltid något som är fel pga okunskap eller att man valt en annan färg på stolan för att den är snyggare.

En annan farhåga är att det kanske inte blir en parodi utan en dokumentär... Jag befarar att jag själv med bara fem års erfarenhet kommer att känna igen varje situation.

Men det roligaste är att de väljer att gestalta Svenska kyrkan. Skapar man en humorserie om henne så tar man henne samtidigt på allvar. Det är ju ingen idé att skämta om något man inte bryr sig om.

Höga förväntningar - enligt vem?

Det finns höga förväntningar på Kyrkan - i dess alla former.
Förväntningar på en organisation.
Förväntningar på en företrädare.
Förväntningar på en "medlem".

Allt som inte svarar mot en förväntan blir ett misslyckande.

Nu granskas den nye påven med lupp.
Ett mindre lyckat lektionspass vid ett konfrimandläger.
En präst som inte klarar relationer med deltagare i verksamhet.
Lokaler som säljs för att prioritera verksamhet - men som även används av andra till en billig peng som som nu står utan "sin" lokal.

Förväntningar är positivt - om det svarar mot mål som vi själva ställer upp.
När vi inte når upp till de mål som andra sätter upp åt Kyrkan är det svårare, då är det en förväntan på något som vi själva aldrig sagt att vi strävar mot/vill nå.

Höga förväntningar är till största delen positivt - men vi kan behöva stanna till och se om förväntningarna i sig själva är något som vi i Kyrkan ställer upp som egna mål, uttalade mål.

Svårigheten är att alla genuina relationer bygger på en ömsesidig insikt i att vi ibland faller, ibland inte gör det vi vill göra. Finns inte den ömsesidigheten...

Habemus?

Ny påve vald.

Stor mediapådrag, men det känns som att det är två frågor som är på näthinnorna:

a) Det är lite spännande med påveval, odds, spekulationer, nord-syd och öst-väst-spänningar.
b) De viktiga frågorna i svensk media gäller kvinnliga präster och förhållningssätt till preventivmedel och homsexualitet.

För media verkar det vara "Habemus", dvs "Vi har". Den katolska kyrkans påve blir "vår påve" i dagens globala värld. Även de som inte är katoliker, eller ens kristna, har förväntningar/förhoppningar/farhågor med valet av ny påve. Det är viktigt för den sekulära världen att påven blir mer liberal.

För mig är det inte speciellt mycket Habemus - jag var mest orolig över att en nyvald påve behövde fysiskt stöd för att gå ut på balkongen och tala till folket - men det kan var för att skorna inte är ingångna...

För min vän Anders är det Habamus - och för det kan jag känna en liten avundsjuka (som jag som kristen inte ska känna, men det är svårt att hitta ett bättre ord som är mer pc) då Svenska kyrkans biskopar inte riktigt utstrålar lika mycket Habemus, att vi präster inte lika glatt säger Habemus efter biskopsvalet och ställer oss solidariskt bakom henom.

Men en sak är säker denna dag, Habemus Nix!

Nu

Alla längtar efter vår, efter ledighet, efter kärlek, efter högre lön (jag har lönesamtal för tillfället), efter ny bil, efter...

Längtan bär alltid med sig ett mått av flykt, av att något annat är bättre.
Längtan är imorgon, sorgen är igår. Men nu lyckas vi oftast bara fånga under korta ögonblick.
Förutom barnen som oftare lever i nuet. Det barnet längtar efter är ofta något vi vuxna målar upp: födelsedagspresenter, julklappar, eller framförallt alla dessa "sen" då vi lovar att något ska hända.

Med en dåres envishet återvänder jag till inledningsorden i familjegudstjänsten: Nu är Guds tid!

Men framtiden då?
Den hoppas jag på.

Tro - att vila i tryggheten i Bibelns böcker (igår)
Hopp - att vila i löftet inför framtiden (imorgon)
Kärleken - att leva här och nu, där jag är (idag)

I den bästa av världar

När vi planerar för framtiden är det lätt att låta hoppet hamna fel. Visst ska vi hoppas, men kanske inte låta våra önskningar styra våra val.

Visst kan vi i kyrkan hoppas på församlingen, på gudstjänstliv, på aktivitet och engagemang etc. Många gånger har jag gjort så, planerat utifrån det jag hoppats ska hända.

Men det är ju så att vi tvingas planera för att det ofta blir på ett annat sätt än vad vi hoppas. Att då planera utifrån förhoppningen tillför inget mer än ännu mera hopp, men nu kryddat i en form som får oss att tro att chanserna har ökat att det vi hoppas på kommer att hända.

Jag märker på mig själv att jag måste planera för att väga upp alla mina svaga sidor. Jag hoppas på det bästa, men planerar för det värsta.

Var kom denna dunkla tanke ifrån denna strålande vinterdag? Jo, från "Vida hon famlar" och synen på folkkyrkan. Jag ser att folkkyrkan aldrig kan vara ett mål i sig , i dess nuvarande form, men fungerar i den sämsta av världar.
Detta tillsammans med min egen självreflektion om mina begränsningar formar orden.

Jag har inte slutat hoppas, tvärtom, men jag kan inte längre planera utifrån hoppet.

Sorgeringning

Tio minuters sorgeringning i Stockholm för prinsessan Lilian.
Död, sorg, saknad men samtidigt hopp.

I P4 talades om att Lilian och prins Bertil nu möts i himlen.

Vid döden ställs de intellektuella tvivlen åt sidan och tron får ta plats.

Min chefs mor dog förra veckan, en kollegas mor lever sina sista timmar just nu - och det är inte svårt att prioritera i livet.

Kyrkans klockor kommer antagligen att ringa också för dom, förutsatt att de var en del av Svenska kyrkan, en del av Kristi kropp. Vi borde oftare ha sorgeringning i samband med dödsfallet. Vi borde vara tydligare med vad den kommande tacksägelsen med klockringning betyder, hur den ger perspektiv på döden, himmelriket - och livet.

Ring, klocka ring. Ljud ut med din tro, ditt hopp och budskapet om kärlek.

Olika referenspunkter

Jag har lärt mig att den tidigare "noll-referensen" för att fastställa den fysiska positionen i Sverige var ett kopparrör vid kallbadet i Varberg. Nu är det GPS som gäller.

Men det går att fundera över referenspunkter på andra sätt. Jag märker att jag har följande:

Min nära-döden-upplevelse som är en hörbit i mitt livs pussel för livet och tron.
Pilgrimsvandringen med både yttre och inre resa.
Asketernas väg, boken som jag bar med under pilgrimsvandringen 2000.
Gudstjänstens liturgi i Mässan
Tystnaden från Taize
Folkyrkotanken & J A Eklund som påverkar min församlingssyn
K G Hammars förhållningssätt

Det finns säkert fler som kommer att komma upp under dagen när jag väl aktiverat tankarna.
Varför skriver jag detta just nu? Jo, för jag märker att jag har Dad Sandals bok "Vida hon famlar" vid sängen. Inte som "bibel", utan som lackuspapper som jag kan pröva mina tankar mot och med. Där kan jag både definiera var jag inte står, men samtidigt ifrågasätta mig själv och min syn på kyrka och församling.

Att fastställa trons "råstenar" betyder inte att allt är klart. Det avgränsar och ifrågasätter mina begränsningar. För det kanske är just det som referenspunkterna också ger: begränsningar på gott och ont.

Information, reklam, marknadsföring - ändamål eller helgade medel?

Helgade medel, eller ändamål som helgar medel?

Bert Karlsson säger att all reklam är bra reklam. Då är det bara en mängdfråga.

Men hur ska vi i kyrkan ställa oss?

Först:
1. Är det inomkyrklig information för att låta de 95% som inte deltar veckligen i verksamheten ska bli mer aktiva?
2. Är det inomkyrklig information till de 5% som deltar så att de inte glömmer nästa träff?
3. Är det för att tala om att Kristus har uppstått och jag bjuds in till en relation med Gud?
4. Är det för att vi alltid har gjort så?

1 - Verksamhetskyrkan som lever av och för statistik och bekräftelse av den egna verksamheten. En kyrka som kretsar kring personalen och uppgifter som fyller deras arbetstid och behöver visa på att fler deltar.
2 - Enhetskyrkans rest som talar om "församlingskärnan" som "bärarlag" av det heliga. Denna grupp älskar församlingsblad med bilder från den egna verksamheten är min erfarenhet och här är det kyrkvärdar och kyrkorådsledamöter som driver.
3 - Ja, hur ska vi göra det här? Vi har ju försökt i 2 000 år... Vi kan ju lära av Livets Ord, ja kanske inte läromässigt, men av en undersökning där 95% av de som kom till kyrkan kom genom att de följde med en vän/arbetskamrat/granne. 5%, högst, kom genom annonsering och affischer... Den viktigaste informationsbäraren är då alltid jag och mitt liv. (Det gör det ju inte enklare...)
4 - Det är ju enklast. Vi syns i predikoturer etc.

På punkterna 1,2 och 4 skulle jag säga att vi låter ändamålet helga medlen, men att för puntkten 3 är det helgade medel (eller helgad medlem).

Vad händer den dagen då vi slutar att annonsera i tidningen? Händer någonting alls? Är det så att vi då behöver tala med vår nästa? Är det till och med så att vår nästa då talar med oss och frågar vad vi gör?

Många pastorat har en anställd informatör. Alla församlingar har fullt av levande informanter/missionärer/vittnen/församlingsbor

Förvaltare

Gårdagens Plus.

En spännande aspekt av Plus är att man kallar församlingen "kyrkoförsamlingen" - finns det något annat?

Huvudändamålet är dock tydligt: Det ställs krav på hur vi i kyrkan Förvaltar vårt pund. Att sälja något som har ett arrende som hindrar köparen att använda marken. Från min egen erfarenhet från Herrljunga så är det inte alltid så noga (där det bla fanns en del av en kyrkogård som låg på ofri grund, dvs kyrkan ägde inte marken enligt fastighetsregistret).

Även vårt eget stift hamnade i belysningen av någon anledning, oklart varför.
Kyrkoherden har hela ansvaret... även retoraktivt med att städa efter gamla förtroendevalda som använt kyrkoråd och kyrkonämnder som egna små projekt. Det är inte den egna ekonomin det handlar om, inte den egna vinsten, inte att kunna bestämma vem som ska få äga marken när den säljs.

Men varför kan inte församlingens själv svara på frågorna?

Nu blev det spel mot ett mål...

På väg

Ett gott samtal igår. Tack M!

På väg mot en ny balans, ny rutin.

Kommunanställd simul präst. Inte om utan hur.

Svenska kyrkan är inte primärt en arbetsgivare. Men som arbetsgivare får vi många begränsningar, har vi många utfästelser till personer som anställs i uppgifter som vi faktiskt vet att vi inte kan erbjuda en anställning fram till pensionen.
Uppgifterna finns kvar, men inte löneutrymmet.

Jag tror heller inte att det finns en biblisk förankring till att ha en anställd "klass" i kyrkan. Eller, ja, det var väl prästsläkterna som Jesus talade med...

Vad händer om vi tänker bort de anställda?
Ändras kyrkan då? Hur ändras hon?

Hur blir det för mig? Hur hittar jag en ny balans?

Precis som det ljusnar till vår så känner jag att även andra möjligheter kan öppnas.

Statistik och utträden

Så var det dags.
Årets utträdessiffror.
Minskning, bakåt.
Bjurholm undantaget (Sveriges minsta kommun dessutom).

Rätt eller fel?

Jag är mer fascinerad över antalet inträden, för man kan ju fundera över vad det är som gör att man vill gå emot trenden och både stå för en tro och betala ca 2 000kr per år. Har inte utträdeskampanjerna varit effektivare?

7 500 personer gjorde ett aktivt val att bli en del av Svenska kyrkan. Det är inte barnen som döps, utan ett personligt ställningstagande av en konfirmand, en förälder, en vän, en granne...

Visst blir 7 500 individer dålig statistik, men änglarna gläder sig.

Samtidigt är det en smärta att 53 000 inte vill vara en del av Svenska kyrkan. De som väljer en annan kyrka är en sak, liksom de som uttryckligen inte vill tro. Men kyrkan tvingar inte, hon kallar.

Förr - nu - sedan

För min egen del upplever jag fler nya perspektiv på vår kyrka under det senaste halvåret än alla de tidigare som anställd.
Utifrånperspektivet kommer snabbt, på gott och ont. Jag kan idag se min "resa" likt den långa pilgrimsvandringen 2000.

Att ställa sig utanför murarna. Att mer tolka utifrån mitt eget liv än inifrån en organisation.

Jag få perspektiv på Förr, det jag lämnar.
Jag är mer i Nu än tidigare.
Jag ser ett tydligt Sen i kyrklig tjänst.

Jag ser vår kyrka med samma behov av perspektivskifte. Jag har inga klara lösningar. Jag ser att vägen ligger framför. Jag ser att jag/kyrkan måste lära av historien, jag ser att jag/vi aldrig kan återvända till det som varit.

Men jag tror. Jag ser en framtid. Jag ser ett nytt Nu.

Bilen från Vesene

Gudstjänst i Tärby kyrka.
Då dyker den upp, bilen  från Vesene.

De trogna gudstjänstdeltagarna som med glädje och nyfikenhet passerar församlingsgränser.

När det inte är gudstjänst "hemma" sätter de sig i bilen, gärna tullen ny kyrka, nya intryck.

Tärby kyrka är ett annat föredömme, där renoveringen har gjort henne öppnare och närmare än tidigare.

Men det är de tre glada ansiktena som gjorde min dag. De predikar lika mycket genom sin närvaro, sitt exempel som kyrkorummet (och förhoppningsvis jag själv).