Ibland släpper det taget

På väg till Sandared släppte det taget två gånger.

"Svart-is" som låg där förädiskt på asfalten fick bilen att åka kana för någon bråkdels sekund.
Helt plötsligt maktlös.

Det spelar liten roll att ha en ratt att styra med, en broms att stoppa med och en gas att reglera farten med när hjulen inte har fäste.

Temperaturmätaren visade på +5 grader. Bilens eget varningssystem slår till vid +4...

Efter de korta delarna av en sekund fick hjulen fäste igen.

Men känslan av det tappade greppet finns ju kvar. Och tankarna på att det ofta blir så i livet också - att det plötsligt tappas tag, fäste och grepp. Korta millisekunder då insikt, kunskap, liv och död, kärlek och svek, lycka och sorg får livet att åka kana.

Det finns fler bottnar i bilden, men jag nöjer mig med att däcken fanns sitt grepp idag.

Tidens mått

har fyllts till randen." (v 1)

Psalm 425 ligger i gränstrakten mellan Domsöndag och Advent.

Denna vecka är som tiden mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst en tid av både närvaro och frånvaro, både här och då. Men i ett tydligt brytningsskede. I den närvarande frånvaron.

Vi väntar på den som kommer - samtidigt som han redan kommit!

Maranatha får sitt svar i Advent. Han kommer ju! Ridande på en åsna (Matteus) och sittande i synagogan efterr läsningens av Jesajatexten (Lukas). Här! Nu!

Att drömskt sitta och blicka mot horisonten får oss sällan att se Gud. Inte heller att vända oss in mot våra egna liv och kretsande kring får navel. Inte heller att titta bakåt mot historian.

"Fri från tvång att fly och leta hjärtats tro står tygg" (v 7)

Men framför mig står min nästa. Bredvid mig vandrar Kristus. Nu är Guds tid.

Brottningens fördelar

Det är lätt att tänka i banor av problem, svårigheter etc - särskilt inom kyrkan.
Vi brottas med olika problem.
Vi har olika åsikter och framförallt så gör vi på olika sätt.

Och det är så svårt att få andra att förstå att jag har rätt...

Jag vill inte skriva om problem, om svårigheter. Jag vill inte vara negativ. Men brottningen behöver inte vara negativ. Men nu tänker jag inte på brottningen med en domare som ska döma en som segrare och den andre till förlust. Jag tänker på Jakobs brottning vid Jabboks Vad.

Brottningen jag tänker på handlar lika mycket om brottningen med mina egna bilder, egna idéer, egna förslag - som att brottas med någon annan. Men många gånger behöver jag brottas med någon annan för att också kunna brottas med mitt egna.

Brottning, diskussioner, planeringar handlar allt mer för mig om att få tillfälle att brottas också med mina egna tankar, idéer och allt mindre om att övertyga andra om mitt eget. Däremot hoppas jag att jag kan hjälpa den andra att börja brottas också med sig själv och inte bara med mig.

Om jag går ifrån en planering/diskussion och har fått igenom allt mitt egna så känns det allt mindre som att jag har vunnit - och allt mer att vi har förlorat något. Målet för mig var inte mitt eget, utan att jag genom det jag kan bidra med bidrar till egen och andras brottning.

Jag vill inte få ett "Ok", för då har man lagt sig platt/givit upp. Det jag behöver bli bättre/träna på är att säga att lyfta fram den andres förslag för att jag tycker att det är bäst just nu, eller att vi hittar en tredje väg som är bättre än vägarna var för sig. Inte kompromiss, utan en ny väg.
Kompromissen har två förlorare, den nya vägen två medvandrare.

Vilket mått mäter vi Kyrkan med?

Jag läser Kyrkans Tidning och ser på bilderna.
Det välfyllda gudstjänstrummet med mycket aktivitet och delaktighet.

Är det Målet med stort M för Kyrkan? Är det med gudstjänststatistikmåttet vi ska mäta?

Känslan av misslyckande och litenhet smyger sig gärna på, både präst, kyrkoråd och församling när man själv jämför bilden i tidningen med hur det såg ut från läktaren i söndags. Det blir lätt att söka fel i val av liturgi, av mässa eller inte, av prästens förmåga, musikerns konservatism/nymodighet, i kyrkorådets oförmåga att prioritera gudstjänsten, i avsaknaden av de anställda, osv.

Mäter vi så finner vi alltid att något är mer och något mindre, något bättre och något sämre, något svagare och något starkare.

De senaste åren har inneburit för mig att jag dels försöker att undvika att mäta och recensera gudstjänsten utan hålla mig till nuet, det som sker, dels att jag numer ser mig själv på den delen av mätskalan som mer visar min begränsning, mina brister, mina tillkortakommanden. Jag tror mig om allt mindre.

Men konstigt nog känner jag mig inte mindre för det. Det är inte mitt egenvärde som påverkas, utan min syn på hur stort värde jag själv bidrar med till det som syns.

Det är i efterhand som vi mäter, bedömmer - men det är inte i efterhand som mitt värde som Per finns.
Det värdet finns bara i nuet.

Mina erfarenheter gör att jag förstår att jag själv måste anstränga mig mer för min nästa, för min uppgift.

Under gudstjänsten är vi alltid 100%!
Det är vi som är här i nuet och möter Den Som Är...

Visst kan vi alltid bli fler, men inget sker om inte vi som är där ser att vi är 100% just nu.

Genom filter

Ibland blir det tydligare när jag får ett filter jag kan tjuvkika genom.
Då ser jag andra saker än annars.

Att planera och fira gudstjänst med konfirmander är ett sådant filter. Frågor som Varför? och Hur? Kommer fram tydligt.
Men också något annat.

Behovet av att vara delaktig. Kanske inte för att förstå allt intellektuellt, utan snarare att göra det möjligt att integrera i sig själv. En hel del saker lär vi ju genom att göra snarare än att få det förklarat för oss.

Konfirmanderna påminner mig om att gudstjänstdeltagara är subjekt. Något jag naturligtvis alltid "vetat", men på samma sätt som konfirmanderna lär sig genom att göra, lär även jag genom plötsliga insikter mitt i händelsen. Det jag "vet" når djupare helt plötsligt.

Samtidigt är gudstjänstens objektiva del viktig för mig. Att den finns där även när jag själv inte förmår något själv (som om det skulle ske ofta...).

Här sker balansgången.
Ibland kan vi uppleva via andra, men det når inte in som det jag upplever själv.

Om 3,5 timmar upplever jag "den yttersta tiden" genom begravningsfiltret, enom sorg, död och återkomst, uppståndelse. De olika filtren är nyttiga för mig som präst. Som människa behöver jag se öga mot öga.

Det gnager

Tankar och känslor efter gårdagen lever kvar.

Ingen snilleblixt som löser världens alla problem har kommit till mig, inte ens hur vi löser Kyrkans problem (vilket kanske är svårare).

Hur ska vi vara kyrka? Vad är uppgiften?
Efter fleråriga teologiska studier, 17 år som präst - och frågan blir allt svårare att svara på. Eller rättare sagt så blir svaren allt fler.

Jag märker själv att jag dras mer in i den fysiska kyrkan, in i gudstjänsten. Det är därifrån jag sänds i världen. Det är inte svaret på allt. Men här står jag idag och söker svar.

Hjälp på beställning

Att möta en hjälpsökande som vet exakt vad hen vill ha/behöver är inte lätt.
Det är oftast så att Kyrkan inte kan ge enligt kravspecifikationen och sällan att det vi kan erbjuda är något som är intressant att ta emot.

Jag betvivlar inte behovet, men känner många gånger ett obehag i situationen. Särskilt när jag inte kan ge det det frågas efter. Då får jag en föreläsning om vad kyrkan borde göra, vad en präst borde göra, vad en kristen borde göra. Då är det helt plötsligt något annat.
På samma sätt som man kan utnyttja ett överläge går det att utnyttja underläget.

Det river i mig. Det enklaste vore att falla till föga och ge. Enklaste för mig. Jag kan inte säga emot den predikan jag får i ansiktet.
Men...

Att utnyttja kyrkan och kräva hjälpen blir så fel.
Hjälpen ges, den krävs inte, då kvävs den.

Man ska inte komma med mössan i hand till kyrkan, vi ska komma med vår nöd. Kyrkan ska hjälpa hela människan.

Jag skriver mest utifrån min känsla, men jag vet inte hur vi kan göra annat. Det går inte att bete sig enbart förnuftigt när någon knackar på.

Jag kan ärligt säga att jag inte vet hur jag ska göra. Jag känner stor respekt för de som möter detta varje dag.

Jag gör mitt yttersta med det yttersta

Det är sällan jag arbetat så länge och tankemässigt med en söndag.

Men söndagen före domsöndagen 2013 arbetar aktivt i mina tankar. Framförallt för att konfirmanderna ska vara delaktiga i planering och genomförande av gudstjänsten. "Kunde du inte valt en lättare söndag?" kanske någon undrar, för det är ju svårt att hitta en söndag med "svårare" tema.

I eftermiddag ska konfirmanderna stöta och blöta texter, läsa psalmer, sjunga sånger.

Troligtvis är söndagen före domsöndagen mer problematisk för oss "aktiva" i kyrkan. Vi målar upp de problem som andra kan ha - innan vi har frågat.
I samband med Operation Dagsverke på en skola, där de insamlade pengarna skulle gå till Svenska Kyrkans Mission var det någon som underade om inte ordet "mission" skulle avskräcka ungdomarna. Men nej, de tyckte tvärtom att det var bra att det gick till några som hade en tydlig uppgift. Ordet Mission har ju flera lager än bara det inomkyrkliga.

På samma sätt anar jag att konfirmanderna kommer att ha lättare att prata om den yttersta tiden än vad vi har runt fikaborden i Kyrkans Hus eller var vi sitter. Att världen är bräcklig, ändlig är inte något som vi behöver tala om för ungdomarna.
Det vi behöver tala om för ungdomarna är att vår kyrka tror att "Jesus kommer igen" för att ta oss med till den himmelska festen. Det är Guds löfte.

Vår uppgift?

Håll lampan brinnande!

Just nu fastar en Filipinsk representant vid klimatmötet - för att få något att hända.
Kan han göra skillnad? - Ja, det hoppas jag.
Kan jag göra skillnad? - Ja, det finns ingen annan väg att gå.
Kan konfirmanderna göra skillnad? - Ja!

Den självklara insidan

Ibland tvingas jag tänka efter.
Ibland lyckas jag göra det innan jag pratar - men långt ifrån alltid.

Sorgehussamtal (dvs prata med de anhöriga inför en begravning, appropå "insida") där det inte alls fanns med tankar om kantor - eftersom kompisen/solisten kompade sig själv - eller psalmer, eftersom det var solosångerna som man lagt ner tankar på. Dessutom lite Vikingarna på CD.

Det blev en bra planering, men jag fick tänka till om vad det är som är självklart för mig, för kyrkan.
Jag tror att det finns en styrka i de fasta formerna, i traditionerna - tillsammans med tillämpningen i stunden.

Men det är en lång resa för den ovane att ta in hela insidan.

Jag tror inte att framtiden ligger i att flytta positioner bakåt, förminska, förenkla - för då är det snart inte något kvar.
Jag tror att vi måste vara stolta över formen, traditionen och bjuda in alla till att vara delaktiga, vara med.
Formen kräver sitt innehåll. Stunden kräver sin tolkning.

Retuscherat

Vi vill gärna ge en retuscherad bild av oss själva och våra liv.

Det är så mycket enklare om världen är sådan som vi vill att den ska vara.

Visst vill vi att det ska vara trevligt. "Trivselträffar" förekommer ofta i den kyrkliga annonseringen - då vi ska träffas för att ha trevligt enligt planeringen. Det behövs underhållning när vi ska göra något som kan upplevas vara lite tråkigt - som ett årsmöte eller vad det kan vara.
När jag var liten fick vi alltid efterrätt efter blodpuddingen. Konstigt nog fungerade prägligen på mig, för jag får positiva tankar av ordet Blodpudding, även om jag inte ätit det på flera år. Men den efterföljande efterrätten av konserverad frukt gav en förväntan som skulle underlätta att genomlida huvudrätten.

Men ska livet retuscheras, läggas tillrätta?

I Borås tidning undersökte man hur väl bilderna på hamburgerreklamen stämde med verkligheten... Och vi kan ibland ha svårt att hitta de miljöer som resebyråns broschyr visat.

Vi vet att vi blir "lurade", dvs att bilden inte stämmer. Men vi lever med det, lever lika mycket med min egen bild som med verkligheten (om inte mer).

För mig är tro och kyrka mer gråskala än regnbågens palett.
De nyanser som mitt hjärta och min hjärna söker verka fungera bäst i svart-vitt. Konturerna och kontrasterna blir tydliga för mig, detaljerna klarare.

Den retuscherade bilden visar idealet.

Själv önskar jag naturligtvis att jag skulle kunna "paint-bruscha" mitt liv i efterhand.
Täcka över och lyfta fram.

Med det är då inte längre jag, inte längre mitt liv.

Den fasettslipade prisman kyrkan

När du vet att det är mer som du inte vet än vad du vet - då vet du mycket.
Så brukar vi säga för att hålla ödmjukheten högt.

Just nu är kunskapen om kyrkan, dess teologi, dess praktik, dess uppgift, dess undervisning, dess ledarskap, dess utträden, dess konfirmander, dess byggnader etc så pass komplex att det inte är möjligt att överblicka.

Istället för att världen öppnar sig, blir det allt mer svårt att se klart.

Istället som ikonen, vara fönster mot himlen, blir inblicken i kyrkan allt mer likt enfasettslipad diamant. Den är värdefull, gnistrar, innefattas ofta i guld, har ett oändligt värde.

Men. Men, är lika hård att tränga in i ibland. Kan vara så hård att den som kommer henne nära rispar sin tro på kanterna.
Men, det går inte längre att se genom hela kyrkan. Ljuset bryts i så många fasetter att ögat ser ljuset, men vi vet inte varifrån det kommer, mer än att det inte är från andra sidan.

Visst är det en vacker bild att som kyrka återspegla det himmelska ljuset i dess olika nyanser och sprida det vidare. Men det blir samtidigt för komplicerat att se helheten, att se var ljuset kommer ifrån.

Ibland behövs tiden att ta ett steg tillbaka, vrida runt prisman eller vandra runt den, för att få fler perspektiv - och inse att jag som bäst kan se hälften av fasetterna. Och som bäst inse att det bara är hälften av kyrkan som jag kan greppa/gripa.

Spåren från kyrkogården

Konfirmanderna fick en kort presentation av kyrkogården.
De gamla hällkistorna, information om gravdjup, askgravlunden osv.

Idag lever vandringen kvar i form av leran på mina skor.
Jag tänker på prästen i Eleanor Ribgy "whipping the dirt from his hands as he walks from the grave. No one was saved". Kyrkogården lämnar spår.

Men till skillnad från kollegan McKenzie så vill jag gärna behålla jorden på handen (ofta lägger jag jorden på kistan med handen och inte med den lilla "spaden") eller känslan från kyrkogården genom löv som fastanar eller lera på skorna.

Det finns en del saker som mår bra av att inte tvättas bort.

För mig blir det allt tydligare att "spåren från kyrkogården" inte leder till graven utan till uppståndelsen.
Minnet av de avlidna är inte lika starkt som hoppet och tron på himmelen.

Psalm 742 "Varför blickar ni mot gravens djup? Han är inte här. Han lever!"

Det som blir sått förgänligt uppstår oförgängligt!

Som småsaker i fickan

Jag har en vana att plocka upp skräp.
Ligger det stenar, papper, plast etc på golvet i kyrkan eller idrottshallen försvinner de ner i fickan i väntan på att det ska vidare i papperskorgen. Ofta tar det lite längre tid än tänkt. Är det t.ex. en kastanj får den ligga kvar lite längre med sin organiska form...

Då ligger de där i fickan så att fingrarna stöter på dom allt emellanåt. De blir fysiska minnen för händerna, kan hjälpa till att hålla en helt annan tanke vid liv.

Ord och bilder från samtal blir kvar i fickor i medvetandet. Efteråt dyker fragment upp som gör sig påminda, skaver lite eller lockar fram ett leende. Ofta kan det vara det som i ett sammanhang är "skräp", dvs det som just då inte var viktigast (som stenen som var på fel plats på golvet) som återkommer och tar tanken vidare.

Jag tror att stora delar av evangelierna är sådana ord av Jesus som lärjungarna lagrat, många gånger utan en tydlig koppling till ett större sammanhang. Det var ord som "skavde" där de dröjde sig kvar i medvetandet, för att senare få en klarhet i ett annat samtal, ett annat sammanhang.

Min nya kollega spara ord i en bok. Jag vet inte var orden sparas hos mig, men bilden av alla de småsaker jag alltemellanåt hittar i fickorna är nog en ledtråd.

Satt på plats

Att vara "satt på plats" brukar ju inte vara något positivt.
Då får man reda på att man har gjort något fel, tillrättavisas, korrigeras.

Riktigt så känns det inte för mig.

Mer att vara "satt på plats" utifrån att jag placerats där jag ska vara, utifrån min kallelse och vigning.

Det är spännande att komma till ett "nytt" pastorat. Samtidigt som allt som sker sker i alla andra pastorat också så görs allt på ett särskilt sätt också här i Sandhult.

Kollegorna är unika, men har många "act-a-likes" i andra församlingar och pastorat.

Det är verkligen som när jag var pastorsadjunkt - det är nytt och ovisst. Det går inte bara att gå rakt in och göra som jag gjort förut - det händer saker i Svenska kyrkan (kanske också med mig).

Jag märker ett genomgående drag i mina tjänstgöringar: Jag har aldrig haft tjänsterum mer än 500 meter från en järnvägsstation! Falköping - Töreboda - Timrå - Borås - Herrljunga - Ljung och nu Sandared. Rälsen binder samman tjänsterna - även om destinationerna är olika. Från Sandared är jag mellan Borås och Göteborg, på den delen av sträckan där tågen går som mest sakta har jag förstått. I väntan på Götalandsbanan är järnvägen smal och krokig som trons väg.

Utsikten idag:

Insikten idag: Det är nyttigt att få börja från början!

Vad brinner jag för?

Till församlingstidningen Kyrktuppen i Sandhult skulle jag svara på tre frågor.
Det kan väl inte vara så svårt?

Den tredje var "Vad brinner du för, vad är din särskilda kallelse?"

Frågan fick mig att inte bara skriva ihop något lämpligt utifrån min historia, utan att stanna upp och reflektera, var är jag idag? Likt en verksamhetsrapport så har jag gjort mycket under präståren, och som student/tjänstebiträde. Ett långt CV som fylls av aktivitet, av frågor, grupper och ämnen som jag brunnit för och lagt all min tid och kraft på.

Men idag?

Jag landade i min reflektion i Helheten. Jag skrev det som en "hållbar kyrka", på samma sätt som vi talar om hållbarhet socialt, ekologiskt och ekonomiskt.
Jag har själv dragit igång olika projekt, uppmuntrad av många som såg värdet i att pröva något nytt. Men jag har många gånger saknat sammanhangen, projekten har fått leva sina egna liv med sin inriktning, sina mål och deltagare. Och alla var nöjda med det.

Men idag?

Hur ser en hållbar kyrka ut? Vad orkar hon bära av allt de nya i form av utmaningar och förväntningar, kunskap och teologi? Vad orkar hon bära av historia och erfarenheter, av tradition och bevarande? Vad orkar hon bära av förhoppningar och framtidstro, av generationsväxling och ny teknik?

Är det här min kallelse är idag? Att balansera

Ledig måndag

För 10 år sedan gjorde lokaltidningen en reportageserie om de som var lediga på måndagar, bl.a. om mig. Då var livet annorlunda. Vi bodde i lägenhet, vi hade inte fått barn, dvs den lediga måndagen var totalt ledig till TV (MotoGP gick i repris på måndagar), handla på Coop, läsa och promenera, möjligen städa om de behövdes.

Nu är det åter lediga måndagar framöver. Åren i Herrljunga valde jag att ha lediga fredagar, eftersom det var mer effektivt att arbeta måndagar och få igång administrativa veckan då - och att komministrarna hade nästan alla begravningar som ofta är enda fasta punkten på fredagar för en präst.

Barnen är lämnade vid skolan efter lovet, dvs med en full kasse med stövlar och regnkläder som varit hemma. Huset är tyst. Men uppgifter saknas inte numera. Framförallt är dagens uppgift att rensa ur garaget som åter ska husera den nyinköpta bilen som ska besparas vinterns regn och rusk. Skodan är tåligare och får stå kvar i det fria.
I källaren ska jag... Barnen hämtas efter lunch...

Vi får se om det blir någon MotoGP eller annan "pappa-TV" som barnen säger...

Men måndagen är ledig.
En annan veckorytm börjar.

Första dagen

1:a november och första dag som vikarie.
Inte på kontoret - det hann jag med i onsdags - tillsammans med planeringen för helgen.

Nytt, men efter många vikarie-söndagar är många ansiktena bekanta och vägarna kända.

Imorgon är det vikariat i Rångedala på förmiddagen, lovat sedan i augusti, innan det blir dags för Requiem med mässa av Hambe & Kennermark i Sandhults kyrka kl 18. Vi firade den i Herrljunga för några år sedan, då var vår musiker Susanna gästande solist.

Till hemmet jagas ett skrivbord som kan vara mitt eget, med placering i källaren.
Hur mycket jag boar in mig i församlingshemmet i Sandared får vi se - det får bli det viktigaste.

Eftermiddagen for vi, som alltid fredag före Alla helgon, till Kärråkra och Murum med ljus till mina svärföräldrars föräldragravar. Många bilar på parkeringarna vid kyrkorna vi stannade vid eller passerade. 1997 fick jag ha öppet på begravningskapellet i Falköping med andakt, musik och kaffe när jag var pastorsadjunkt där. Idag är det sociala mötet i landsbygdskyrkorna så aktivt denna dag att man ibland inte hinner tända ljusen och sitta ner.