onsdag 2 i fastan

Skottdag, när vi justerar vår tidsuppfattning...

Lukas 7:36-8:3

Det verkar vara lättare för Gud att förlåta.
Vi har en förmåga att förlåta för stunden, men vid lämpligt tillfälle gräva upp oförrätter som redskap att snärja och såra.

Jesus brukar fråga: "Vad vill du att jag ska göra för dig?", men kvinnan säger inget. Men även den som verkar i bakgrunden ser Gud, även den som inte skriker vid vägkanten "Herre, förbarma dig!"

Däremot hör Jesus vad farisén tänker i sitt inre, även om han håller tand för tunga. Det gör lite ont, eftersom jag själv ofta är stolt över att ha hållit tillbaka orden från tungan - men de har ju faktiskt byggt bo i min tanke, mea culpa.

Men farisén får inte syndernas förlåtelse av Jesus - för han ångrar inget.

Tisdag 2 fast

Tisdag morgon...

1 Kor 10:12-13

Det är lätt att själv tro att jag står stadigt - att det är de andra som faller.
Men visst händer det, så där en enstaka gång - att jag inte faller...

Livet är som att stå på kanten av stupet - livrädd sneglar jag ner och skulle aldrig för mitt liv kliva över - men det är något som drar, suger, skrämmer.

Det som gör att det gör ont att falla (obs tvetydigheten...) är just att prövningarna inte är övermänskliga - skulle de vara det så är det ju ingen konst att leva, så är det kört från början. Men nu...

Lycka till i balansgången även denna dag!

måndag - 2 i fastan

Jag har lärt mig följa KG Hammars läsplan inför söndagen, dvs att använda de övriga två årgångarnas texter måndag-lördag.

1 Kung 19:1-8

40! Åter detta tal som visar vandringen med Gud, förberedelsen, vägen upp! (Förresten - Jesus verkade under 40 månader, drygt 3 år)

Elia fick bröd och vatten av Gud för att orka gå till Guds berg.
Under Ginstbusken gav Elia upp och önskade sig döden av rädsla för den som lovat döda honom
- och då mötte Guds ängel honom som gav honom att äta och dricka
(liksom Jesus, efter hans ökenvandring).

Elia straffas inte för att han inte orkar, att han vill ge upp.

För egen del vet jag att det är många ögon på mig när jag slutar i Herrljunga. Det finns ögon som ser någon som "ger upp" - och de har rätt.
Men i spegeln ser jag någon som Elia börjar en ny vandring.

Utanför murarna

Som pilgrim fick jag lära mig att ordet "peligrinus" (pilgim) beskrev den som levde "utanför murarna, en främling". Nu kommer jag framöver att åter vara pilgrim, utanför kyrkans trygga(?) murar.

Jag lämnar kyrkoherdetjänsten i Herrljunga 1,5 år efter beslutet att börja söka nytt jobb utanför kyrkan. Jag gör det för min hälsas skull, jag gör det för familjens skull och jag gör det för att vara en del av Svenska kyrkan!

Jag äger inte ämbetet, utan tror och förväntar mig att jag kommer att tjänstgöra på andra sätt. Det är inte enkelt och självklart - men det är vägen jag valt.

Var går jag? Jag kommer att arbeta med administrativa frågor (dvs det jag gjort som kyrkoherde till 80%) på Samhällsbyggnadsförvaltningen, Borås stad. Bygglov, stadsplan, mätningar mm blir de frågor som jag kommer att leva med. Jag är glad att man vågade anställa mig - trots att jag är präst. Mina nya medarbetare kan vara lugna, de kommer inte att finnas med på bloggen, mer än att jag kommer att lära mig mycket om kyrka och tro av dom.

Pax et bonum!