Behövd

Kyrkan är många gånger som en fysisk person, med samma beteende och behov. Behovet av bekräftelse är en del, att bli sedd, hörd och älskad - Inte utifrån sitt uppdrag utan från sin självbild. Många gånger blir behovet av att ses större än att se. Kyrkan är svår som organisation, själva organiserandet skapar något fristående, autonomt. I kyrkoråd, nämnder och domkapitel har jag varit en del av denna organism, en aktiv deltagare som med statistik, utredningar, skrivelser och argumentation varit med att skapa dagens kyrka, även om mitt bidrag har varit begränsat (sett i efterhand). Men jag kan heller inte se något bättre alternativ. Men som en människa behöver även kyrkan se sig själv utifrån, se hur hon uppfattas, hur hon ibland behöver parrera vissa beteenden. När fokus ligger på de som inte är med, för att de inte ser eller förstår så behöver kyrkan se mer än att ses. Jag behöver kyrkan för min skull, inte för organisationens skull. Jag märker att det är något jag vill åt - både för mig och kyrkan.

distans

20 dagar utan blogg, fullt fokus på arbete, tagit all kraft att reda ur och strukturera det som är nytt för mig.

Var finns kyrkan då? För min del alltså...

Tron är där, samma Per, men...

Bekräftelse är viktigt - för kyrkan. Fokus på göra, på deltagande. Men när inte jag vare sig behöver bekräftelse för egen del eller kan / orkar ge bekräftelse genom deltagande - hur är det då?

Det jobbiga är att jag inte behöver kyrkan, men kyrkan behöver mig.

Inte för att jag är perfekt, utan för att bilderna av relationen är olika. Kyrkan behöver mig 24/7 för sin egen bild medan jag inte behöver den kyrkliga verksamheten.

Jag behöver mässan - så är det. Den behöver jag - inte det övriga.

Däremot är jag alltid en del av Kyrkan, precis som de flesta på morgonbussen. Men det är en annan sak.

Det är platsen vid nattvarden jag behöver, gemenskapen i bröd och vin, inte i åsikter och aktivitet.

En skara klädd i vitt

Nej, inte himmelska änglar utan studenter.
Vitt - oskuldens färg (är det oskuldsfulla som uttrycks i "och den ljusnande framtid är vår"?

Helheter ligger bakom enligt skyltar och banderoller, och framtiden rymmer inte möjligheten till en skugga. "Oändligt är vårt stora äventyr...

Man firar sin examen genom att i fest och berusning tappa konsonant efter konsonant tills bara iartikulerade vokaler är kvar.

Det värsta är att jag tänker: Det var bättre förr, i Skara...

Mitt hemland är...?

Nationaldag...

Folkkyrkan ställs denna dag inför utmaningen att definiera sig i sin folklighet.

Är den av folket?
Med folket?
För folket?
En del av folkligheten?
Begränsad till folket?
Nationell kyrka eller nationalkyrka?
Fortfarande Statskyrka?
Det gula korset i fanan?

Är Svenska kyrkans uppgift att skralisera nationen - genom nationaldagsgudstjänster, genom flaggor och fanor i gudstjänsten? Spelmanslag högt och lågt? Invasion av hembygdsföreningar?

Vi ska be för Sverige, för dess uppdrag, ansvar, förtroendevalda - men ska vi be för att Sverige ska vara just "Sverige"? Är de geografiska gränserna av Gud givna? Är "segerns baner" gulblått?
Svenska kyrkans uppdrag begränsas i sitt församlignsuppdrag till de nationella gränserna - men spränger de när det kommer till diakoni och mission.

Jag är inte "stolt att jag är svensk" - men jag är stolt över många saker som förknippas med Sverige.
Jag blir engagerad då Sverige deltar i idrottsevenemang - men vill inte att Sverige ska vinna på någon annans bekostnad.

Det viktigaste denna dag, för mig, är inte flaggan/landet - det är att vi denna dag har vår bröllopsdag!

Att återvända

Igår var jag tillbaka i en kyrka jag tjänstgjort i för många år sedan. Mycket var sig likt - men det var ingen som älskade henne (kyrkan)... Oordning, ingen struktur, ingen tydlig plan - som fikarummet på jobbet...

Visst hade det hänt saker i kyrkorummet, moderniserats, men jag fick inte en "känsla" för rummet.

Det är som när min fru provar kläder - det är i hennes ögon jag ser när det passar, när det blir ett med henne, när hon är sig själv i det hon provar. När det gäller kyrkan funderar jag över vem som "hör hemma" i kyrkan - eller om den är till för "någon annan"

Den härligt obegripliga treenigheten

"Gör dig inte någon avbild"... Nej, Gud är inte fysisk entitet, inte begränsad av min bristande verklighetsuppfattning eller tids och rumsgränser.

Trosbekännelsens tretakt är skön att luta sig mot:
Skaparen, föräldern och det oföränderliga
Sonen, befriaren och det fysiskt närvarande
Anden, livgivaren och möjligheten för Guds närvaro - i mig!

Gud ÄR!