Ständigt nya lager

Ofta när jag reflekterar över en bibeltext inför en gudstjänst överraskas jag av att jag faktiskt kan se något nytt. Det kan vara en liten detalj som berikar förståelsen, eller ett helt nytt perspektiv.

Mikalesdagen - inte den lättaste av söndagar, men när jag skrev mitt senaste inlägg så föll några bitar på plats när änglarnas budskap och svärd fördes samman - i Jesus. Ordet som kom, inte med fred utan med svärd...

Bilden av änglar blir helt annorlunda, rikare, mindre förutsägbar.

På stiftsgården fanns det en modern ikon - där änglarna inte hade vingar utan rakter, där de inte hade svärd utan laserpistoler. Nya perspektiv - där det viktigaste ska berättas, där detaljerna blir utbytbara.

Ringrost?

På söndag rycker jag in som vikarie vid tre gudstjänster. Det känns bra att kunna rycka in när det behövd, och att övriga präster inte behöver ställa in helgresor på ledig helg.

Att det är Mikaelsdagen gör det svårare, eftersom temat ofta känns förutsägbarhet och bilderna av änglarna är kapad av bokmärken och bilden av att vi blir änglar när vi dör.

Änglar har två redskap enligt Bibeln: ordet och svärdet, och i Evangeliet förs de båda samman av Jesus.

Perspektiv

Igår ringde kyrkklockorna. Utdelning av Bibel för barn och jag tänkte på alla de utdelningar jag varit med på - och de förväntningarna som hängt i luften.
Många gånger var Bibeln medel och inte mål. Medel att få kontakt för att rekrytera till verksamheterna.

I grunden är det församlingssynen jag brottas med. Min överkänslighet för när människor blir medel och inte mål. Det är verksamheten som blir målet, kvittot på tron,bekräftelsen på identiteten.

Bibel för barn är viktig, och då borde vi dela ut den till alla. Att behöva komma till gudstjänsten, gå fram och ta emot och ta i handen utsätter vi annars bara konfirmander för.
Tänk tanken att vi skulle göra så med de nyvalda kyrkorådet - ropa upp dom så att de ska gå fram i en fullsatt kyrka, ta emot ett bevis på uppdraget samt att vi ber för dem innan de ska ställa sig på en estrad innan de får gå och sätta sig igen.

För vems skull?

Relevant - här och där

Jag läser på annat sätt, ögonen söker med annat raster.

Var finns den kyrkliga relevansen i tidningen jag läser? Då söker jag inte en bild elle annons om kyrklig verksamhet - utan att det som är nyheter också har en bäring mot trosdimensionen i mitt liv.

Utifrån skapelseuppdraget är allt relevant - det handlar om att bruka, att vårda skapelsen och där kan inget vara för litet. Men det är inte så att det för den skull har en kyrklig relevans. Vissa saker ( deflesta) ska vi nog inte ta hand om som kyrka.

Utifrån  mitt dop har jag en kallelse i mitt eget liv, till min nästa. Här ser jag idag många frågor där jag i mitt nuvarande arbete kan visa omsorg om min nästa i ett samhällsperspektiv. Dopkallelsen är bu inte begränsad till min kyrkliga tjänst.

Det vardagliga blir just det - och trosdimensionen tränger bara igenom på det personliga planet. Visst kan jag ha åsikter om budgeten, men...
Trons relevans bryter igenom då och då. När fokusering flyttas från det vardagliga till det eviga.

Relevansen finns när "där" bryter in i "här". Men jag tror inte att allt ska in i kyrkan, eller att kyrkan ska in i allt. För de flesta är kyrkan " där" på ett avstånd, men samtidigt i högsta grad "här", helt relevant när det vardagliga inte räcker tio.

Men i tidningen är det mesta vardagligt, även de kyrkliga notiserna.

Bortdömd

Så är hockeyn igång i Borås. Den inleddes för en månad sedan men en jämlikhetsdebatt.
Eftersom det i tidningens spridningsområde finns två lag i samma division borde tidningen uppmärksamma båda lika mycket och inte mer på BHC som degraderades på grund av för dåliga resultat - ekonomiska.

Hur som helst så förlorade Nittorp eftersom domaren dömde bort ett mål. Nu var det ju inte mål eftersom domaren dömde bort det, men ändå.

Bortdömd - när jag inte förstår varför. Som Job ungefär.

Kejsaren är naken?!

I dagen BT lyfter Dan Lidman fram kvaliteten hos personer som ger/erbjuder samtalsstöd.
Det är bara om det står "leg." framför som personen kan klaga på samtalet - i en juridisk mening. (tänk om det gick för alla samtal: helt nöjd eller tiden tillbaka - och förresten tänk om någon klagar på mig...)

Dan är präst, så det var överraskande att han tog upp prästernas magra utbildning i samtalsmetodik, krishantering. Vi är vana vid att vara herrar på täppan och lutat oss mot 2000 års kollektiv kunskap, men nu nämndes det: Kejsaren är naken!

Jag är inte av annan mening.

Det är själavård som är prästens samtal, där relationen med Gud är i centrum mer än sin maka eller förälder (om du ursäktar mina fördomar). Och det är i bikten vi briljerar- för sär är det inte vi skälva som gör jobbet.

Jag säger inte att alla stödsamtal som sker under denna dag är bortkastade och dåligt genomförda - men vi präster gör det inte bättre än andra grupper utan "leg.".

Tack för att du vågar ropa Dan (och nej, jag motsäger inte at många diakoner har bättre kompetens för samtal än de flesta präster)

Bedömd

Tandläkaren, och ja, jag har borstat och petat mer de senaste dagarna - för min skull?

Nu gick det bra, eller om det var lika dåligt som tidigare.

Tandläkaren och Bilprovningen är ju till för min egen skull, min hälsa och min säkerhet.
Ändå kan jag sitta och hoppas att ev fel inte ska upptäckas - för att jag just nu ska slippa obehag och kostnader ( som ibland är ännu obehagligare).

Be - Dömd, och det är kanske just det, att jag bli/ upplever mig dömd, skyldig som skapar obehaget.
Jag borde betett mig på ett annat sätt.

I syndabekännelsen be(r) jag om att bli dömd - be-dömd. Frivilligt öppnar jag min mun och blottar det onda. Som röntgenbildens obeveklighet står det svarta i kontrast mot det vita.
Men  jag öppnar min mun, min bön mot någon som är här för min skull, för att hjälpa, att bota.

Nu har jag ett år till nästa gång - men det är jag själv som avgör om jag fortsätter att borsta och peta, eller om det blir när kallelsen kommer.

Moral - etik och synd

På väg till jobbet och orden synd, etik och moral dimper ner i mitt medvetande som en koppling på min följeslagare, frågan om varför svensken ska gå i kyrkan på söndag.

Nu startar tusentals konfirmander sitt år. De flesta jag mött förväntar sig 10 budord och det vaga begreppet synd. Skam känner de till, men synden är svårare att förstå.

Kommer jag till kyrkan med dåligt samvete, med skam, med outtalat misslyckande med mitt liv?
Vad kan kyrkan svara på det? Du är älskad!

Men var kommer det som gnager ifrån? Det som gör att jag själv minskar mitt eget liv?
Jag är syndare, jag missar målet, jag älskar mig själv mer än min nästa.  Jag kan bli förlåten, men det är svårare att hela otillräckligheten, när jag inte når upp till nivån jag tror mig behöva nå.

Det som tynger människan är Borde mer än Ska/Måste.

Borde är aldrig färdigt, aldrig tillräckligt, ofta omänskligt.

Åter till budorden - står det "Du borde..."?

Ett kort betyder så mycket

På väg till bussen klappade jag som vanligt lite här och där för att se om allt var
med - men inte nyckelkortet... Utan det ingen entré för kl 8, om jag inte ska stå och hänga i regnet i väntan på en vänlig själ som släpper in mig.
Det blev att gå in och leta - men inte finna. Vi får som det ligger på kontoret och väntar eller om jag behöver ordna nytt.

Nycklamakten ser annorlunda ut idag. Elektroniska lås som fjärrstyrs, nycklar som slutar fungera mes en knapptryckning. Det är spännande att se hur den teologiska reflektionen påverkas av nya låssystem. Petri nycklar?

Det är skönt att vår kyrka aldrig stänger någon ute, byter lås, ändrar kod.

Komplexitet

Graden av komplexitet ökar. Snabbare, fler, val, utveckling, vidare, öppenhet, förbättringar, möjligheter...

Vissa väljer att kliva ur tiden, stanna den eller vilja återvända till en viss punkt där man ser det som lagom/optimalt.
Men det går inte att helt kliva ur samhället, stänga sig inne, utesluta. Världen utvecklas och ställer oss i nya situationer.
Monotoni och enkelhet tröttar kroppen, men lämnar sinnet fritt. Komplexitet istället att kroppen inte hinner bli trött innan sinnet är utmattat.
På lördag springer jag med 5000 andra runt Borås. Majoriteten verkar vara högutbildade med komplexa jobb. (Källa: dagens Borås tidning,
Vi springer för att åtrötta ut kroppen, eller kanske för att få kroppen att bli lika trött som kroppen - att hitta en balans. Vi springer längre och längre för att komma ifatt sinnet.

Förr byggdes dörrarna höga för att Anden skulle kunna följa med från rum till rum. Nu behöver vi koppel för att få kroppen att hänga med.

Hur balansera så att både kropp och sinne hinner med varandra?

Fåglaviks kapell???

En tiondels tidningssida varje år är vikt åt pengar till kyrkorenoveringar, när stiftsstyrelsens beslut om fördelning av ersättning är klar. Det finns vinnare och förlorare, ibland stora förlorare.

För Herrljungas del blev Södra Björke och Bråttensby vinnare - medan Fåglavik förlorade stort, inte en krona blev det enligt de listor jag sett.

Beslutet som pastoratet skjutit framför sig i två år (och gamla Södra Björke pastorat i mer än 10 år före det ) tvingas nu in i budgeten. Helfinansiering, försäljning eller rivning?
Eftersom rivning av eternittaket blir dyrt är det väl bara att hoppas på en ny ägare.

För er som bor i Herrljunga rekommenderar jag fullmäktiges möte i början av november, det blir säkert spännande diskussioner.

I Borås är det en klockstapel som är aktuell. Kyrkan vill riva, kommunen bevara, kyrkan skänka till kommunen, kommunen vill inte ta emot, arrendet för marken är uppsagt.

För samhället är kyrkobyggnaden mer helig än för kyrkan.  Den ena ser på utsidan och historien, den andra på användningen och den himmelska framtiden.

Går intressena att förena?

Ett liv med frågor

En av de största förändringarna i att inte ha kyrklig tjänst är för mig att frågorna får så mycket större plats än svaren. Som präst ska jag alltid leverera svar, betraktelser som hjälper, predikan som vägleder och undervisning som vägleder.
Nu är mitt eget liv mycket närmare, frågorna jagar inte svar.

Jag funderar på  vad som är rikast: ett liv öppet för frågor, eller ett liv inbäddad i svar?

Nådd av nåd

Att be om nåd

Att benåda

Nåden når mig, det är inte mitt Kyrie, mitt rop på hjälp som är grunden för nåden.
Det är kärlek, empati, medlidande.

Gud är kärlek. Gud älskar sin skapelse. Gud önskar henne tillbaka till sig.
Nåden finns där, utsträckt, närvarande, redo.

Mitt Kyrie är insikten att jag behöver nåden - och att jag vet vem som kan ge den.
Jag ropar inte ut i ett mörker, jag snyftar in i en famn.

Imitatio - vem då?

Att vara förebild/föredöme är inte lätt. Även om jag ska älska min nästa som mig själv och handla mot andra som jag själv vill bli bemött blir det lätt moral istället för etik.

När vi talar om enhet i kyrkan talar vi om andra, de som är långt borta, som tror/handlar på ett sätt som inte stämmer med min/vår bild.
Imitatio Christi - att ha Kristus som förebild är en sak, men när jag sätter upp mitt eget liv som original i kopiatorn...

Enhet är inte en kristerlig Klon-arme, utan när vi rör oss mot och från samma punkt.

Jag känner enhet just nu, på bussen till jobbet - men förstår de som tvivlar på kyrkan eftersom vi så ofta ska samlas runt samma form istället för samma utgångspunkt och mål

Den skrivna predikan

Jag har läst Åke Bonniers blogg - för att få en uppfattning om honom, och jag funderar över det skrivna, talade ordet.

Det är alltför många predikningar som är publicerade (i god kristen tradition där jag ibland har förstått att predikan är mer skriven för den framtida publiceringen än öronen i kyrkan). Själv fick jag på Pastoralinstitutet insikten (stödd av läraren) att min egen predikan begränsades av de nedskrivna orden som fanns framför mig. De band mig till mina (tidigare) tankar och hindrade mig från att vara närvarande i nuet.

Att läsa en predikan är bland det tråkigaste och meningslösaste jag vet - för predikan är inte avsedd för mig, jag var inte på plats. Predikan, nedskriven, i efterhand blir som att se ett matlagningsprogram på TV - det går att lära sig teknik, det finns spännande tolkningar - men det är ingen doft, ingen smak (och försöker jag göra en kopia blir det sällan bra).

(All heder åt Karl-Gunnar Holmén i Herrljunga som kom till Caroli kyrka för att möta mig som predikant på plats - då jag inte hade en skriven predikan att skicka över.)

I nattvarden möter Gud. "För dig" hör jag, här, nu, smaka, se.

I den skrivna predikan är det "Av mig", där jag betraktar, observerar.

Åkes predikningar... men de ska höras och inte läsas, tas emot - inte betraktas.

Jag får gå till Caroli nästa torsdag och höra rösten.

Housemartins!

Ibland landar ens uppväxt i ens minne. När "Sitting on av fence" dök upp i reflektionen kring Enhet i Kristus, i kampen för att ena det som är delat så strömmade minnesfragmenten in.

Jag märker när jag lyssnat igenom en del favoriter från "London 0 - Hull 4" att jag har påverkats av gruppens text och musik från skivan.

"Take Jesus - Take Marx - Take - hope" står det på baksidan av skivan som jag idag inte har en aning om var den tog vägen - om jag ens ägde den från början.

Varför hör man inte detta längre - Kyrkokörer ta upp den i reportoaren!

http://www.youtube.com/watch?v=ooozXzkEqMs

Peopel Get Ready!

Two tribes

Aldrig mer skall de vara två folk, aldrig mer skall de delas i två kungariken. (Hes 37)

Från min uppväxt har jag med mig två texter om den uppdelade världen:

Frankie goes to Hollywood: Two Tribes

http://www.youtube.com/watch?v=RTOQUnvI3CA

The Housmartins: Sitting on a fence

http://www.youtube.com/watch?v=fudOagMeVKk

Enhet är enkelt - när man befinner sig på samma sida
Enhet är enkelt - när man har/skapar en gemensam fiende
Enhet är enkelt - när jag tar observatörens plats
Enhet är enkelt - om det blir på mina villkor

Var är jag?

I varje organisationsförändring är den första frågan: Var är jag i det nya?

Där befinner jag mig: i förändring, i det nya med frågan "Var är jag?"

Platsen där den stod är tom" var finns den nya platsen?
Den inre kallelsen säger: leda gudstjänst, tolka och predika.
Den säger utanför kärnan, utanför murarna som begränsar.
Den säger innanför traditionen, men i dagens form.
Den säger inte längre kyrklig organisation som bara förändras inom ramarna.

Vad säger den yttre kallelsen?

Varför?

Barnets återkommande fråga brukar vi vuxna snabbt tröttna på.

Framförallt för att det inte alltid finns ett Därför.

Varför då? Är ju aldrig fel, vi människor vill förstå, vill se sammanhang.
Många gånger är det svårt att släppa fram frågan, ofta för att vi är så upptagna med "att"

Att jag nu har ett annat perspektiv på kyrkan gör att jag fylls av "varför".
Jag är inte längre i positionen att besvara/försvara, jag är inte mitt i .

Mina varför gäller inte tron,  men dess uttryck, dess form.
När jag känner att det kyrkliga svaret är "därför" är det svårt att komma vidare.