Kyrk-o-rum

Ibland blir kyrkan tyvärr ett "o-rum".

Rummet försvårar mer än möjliggör, hindrar istället för att öppna upp, begränsar istället för att bjuda in.

Om vi är många eller få är viktigt för oss (vilket inte jag nödvändigtvis håller med om) och det vi mäter mot är antalet tomma platser. "Utsålt" är målet, det nya "alla".
Är kyrkan liten behöver vi inte vara många innan det är fullt, när vi mäter med statistikens mått.

Jag får erkänna att jag under tiden på forskningssekretariatet ville göra det ännu värre, nämligen genom att föra in antalet "sittplatser" i statistiken - för att kunna redovisa "fyllnadsgraden" i en kyrka/församling etc. Mitt eget mål var att kunna utjämna mellan stor och liten församling, men det var nog tur att jag inte hann börja samla in data. Med våra nya "all-in-one-kyrkor" (med inbyggda församlingshem) skulle statistiken förbättras direkt, när det gäller fyllnadsgraden.

Vissa kyrkor kräver fullsatt för att fungera, medan andra är flexibla och kan få gudstjänsten att fungera när vi är färre.

Mässfall...

... Blev det inte. En församlingsbo kom till mässan.

Visst kan vi som kyrka misströsta.
Visst kan vi bläddra i statistiken utan att finna ökningar.
Visst känns det konstigt att avlöna tre för att betjäna en församlingsbo (med stöd av en kyrkvärd).
Visst skulle det vara "roligare" om det var fler som deltar i gudstjänsterna.

Visst skulle det - men mässan igår blev betydelsefull för alla som var där.

Exakt samma liturgi, men vi satt tillsammans.
Allt närmare samtal än predikan.
Enkelhet i psalmsång utan orgel, där vi stöder varandra.

För min del är känslan större av framtid efter gårdagen.

Paradox eller kallelse? Eller just båda?

Växa i tro

Hur ska jag betona rubriken?

Växa - att gå från liten till större, utvecklas från något till något annat högre?
I - att kunna hantera/fungera i en något som jag fått.
Tro - att det är tron som ger växten

Det är de sista två jag är bekväm med, som talar om tro som relation och inte prestation.

Denna Johannes...

Inför söndagen är det Johannes som talar i evangeliet.

Själv är jag mer åt Matteus-hållet, så Johannes med sitt språk är inte alltid lättillgängligt.
Till skillnad från de övriga tre evangelierna känns Johannes mer utgå från en läsare än en lyssnare.
Det krävs koncentration, det krävs möjligheter att återkoppla till olika syftningar.

På söndag i Sandhults kyrka finns det säkert några konfirmander på plats, så här i slutklämmen av konfirmandtiden då statistiken (eller pinnjakt som är dagens ord i nyhetsflödet) ska hyfsas.
Vad förstår de av texten?

Vad förstår jag?

Men vem har sagt att det ska vara enkelt.

Tack och lov vet jag många som är min motsats, dvs att de gärna flyr in i Johannes ordflöde och inte finner njutningen i Matteus mer teologiska kopplingar till Gamla testamentet.

Men "denne Johannes" talar till oss på söndag. Även till mig, och även genom mig.

Uppgift och verksamhet

Jag tror att jag måste skilja mellan uppgiften och verksamheten.

Uppgiften är det viktigaste. Kallelsen. Livet i dopet. Varje kristens uppgift - och kyrkans gemensamma.
Uppgiften är gemensam över tid och rum, över samfundsgränser.

Uppgiften att leva som Gud skapade oss - till att älska, bry sig, dela.
Uppgiften att leva försonad, med erfarenhet av förlåtelse och kampen att ständigt falla - men bli upprest igen.
Uppgiften att tala om det som skett, att älska min nästa så att jag vill henne försoning också med Gud.

Uppgiften är oändlig, men möjlig i varje stund.


Verksamheten däremot lever inte för sin egen skull. Grupper, caféer, samtalsgrupper, barntimmar, församlingsresor är inte i sig Kyrkans uppgift. Däremot är de viktiga mötesplatser i fördjupning av vår uppgift.

Verksamheten statistikför vi ofta, gärna och mycket.
Vi kan räkna - både de som var med och de som var frånvarande.

Det är inte verksamheterna som förenar oss, tvärtom är det i verksamheterna vi kan visa på Guds storhet, bredd. "Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt." 1 Kor 12:6

Men i uppgiften förenas vi.
Utifrån uppgiften går vi sida vid sida även när vi inte är tillsammans i någon verksamhet. 

Uppgiften levs i vardagen av Hela församlingen. På olika sätt, mer eller mindre framgångsrikt för egna eller andras ögon.

Verksamheten levs i organisationen, genom beslut, anställda, ledare, planering, utvärdering.

Frågan jag tänker på tills imorgon: Är gudstjänsten en uppgift eller en verksamhet?

Avhandlingen som inte blev (mer än en artikel)

Uppsala år 1994. Nybliven Teol.kand. Antagen doktorand i religionssociologi.

Tema: Nationalekonomisk utbudsteori möter kyrkan.

Anslag: Människan är social. Varje grupp har en kritisk massa som kan bära sig själv innan den blir för stor.

Resultat: Det bidde en "tumme" - en artikel i den årliga statistikvolymen av Tro & Tanke om korrelationen mellan antalet konfirmationsgrupper och antal konfirmander. I den ordningen.
Ju fler grupper det fanns på samma antal 15-åringar, desto fler konfirmerade.

Alla var kallade, både genom dopet och den skriftliga (och oftast också muntliga) inbjudan som församlingen lämnade. En var alla välkomna. Ofta blir de utsatta tonåringarna i skolan lika utsatta i kyrkan, eller så passar de på att undvika gruppen i konfirmationen. "Jag" är inte välkommen, då det ofta inte tas hänsyn till individen då konfirmationen ofta är gruppinriktad. Ofta missar vi att möta ungdomarnas frågor utan ger dom våra svar.

I Töreboda bjöd vi ett år in till 20 olika grupper - till ca 50 möjliga 14-åringar. Många var med, för de fick välja inriktning, de fick välja grupp där klassens härskare inte var med osv. Samtidigt gjorde vi mycket tillsammans med läger och specialdagar. Men individen fick sin plats i gruppen.

Alla var kallade - och vi hade gjort allt för att alla skulle vara välkomna, att det garanterades plats för dom.

Avhandlingen blev inte - men bra konfirmadverksamhet.

Många är kallade- men är alla välkomna?

Statistiken är en kär vän.

Precis som med alla vänner har även statistiken mindre bra sidor, men de är lätta att leva med när man lärt känna dom.

Kyrkklockan ringer samman - men alla får inte plats. Det är bara i Jällby socken och några andra småförsamlingar (eller församlingar/socknar med gigantiska kyrkor) alla verkligen får plats. Det är inget att hymla med. Skulle alla kommit i Herrljunga skulle vi behöva ha 17 gudstjänster per söndag.

Vi bjuder in till barngrupper och är glada att det kommer så pass många. Skulle alla kommit skulle det statistiskt sett vara 20 gånger så många - räcker fikat?

Eller tvärt om: kyrkan i Fristad är fullsatt varje söndag - succé! Men 90% var inte där. Gäller succén enbart de som fick plats?

Stora barngrupper och "livaktig" verksamhet - men 90% av barnen får inte plats runt bordet.

Jag tror inte att det finns en perfekt församling, men jag vet att vi inte sa lura oss själva. Min vän statistiken kan ibland vara ironisk och få oss att se på fel ställe.

Min vän statistiken kan trots allt hjälpa oss. Om vi i varje läge ser att "alla" är där, att alla görs delaktiga då är vi 100%. Samtidigt lever vi med en sorg om det bara skulle vara en som saknades.

Gudstjänstdeltagarna är inte församlingen, verksamheterna kan inte få alla resurser.
Församlingen är en bristfällig skara - men alltid 100%.

Ett blueprintat samhälle

Volkswagen har en beteckning för snåltrimmade modeller, Bluemotion. Ordet ska låta som "blueprintat" som används när man fintrimmar en motor till perfektion, att den i varje del ska motsvara "blåkopian" av ritningen. Man tar bort alla små fel som uppstår när man tillverkar, man tar bort tolerenser som uppstår vid stor produktion.

I mitt eget liv, i mitt arbete, i samhället, i kyrkan, överallt märker jag att vi kräver perfektion. Varje del ska vara blueprint, utan tolerenser, avvikelser.

I Plan- och bygglagen som jag nu arbetar nära måste varje avvikelse beslutas av politiken. I förslaget till nuvarande lagstiftning ville förslagsställarna ha "rimlig avvikelse" för att få en rimligare lag.

I jakten på 0-tolerens offras något annat. Människan.

Inte så att "det är mänskligt att fela", då smiter jag undan mitt ansvar, utan jag ser ett samhälle där vi sätter mål och gränser som gör livet och samhället orimligt.

Ligger kvaliteten i detaljen eller helheten? Jagar vi fel eller strävar vi framåt.

I idrottens värld blir det tydligt när målvakten, den sista utposten, gör en felbedömning. Om anfallarna skjuter 20 skott på en match utan att göra mål blir bedömningen mildare än när målvakten missar en gång.

Jag kan allt mer förstå de "red-necks" som ställer sig utanför samhället, utanför den hårda bedömningen, som skapar en ny referens (även om den nya referensen blir en ny norm att förhålla sig till.

Ja, just nu känner jag många förväntningar att vara blueprintad, jag ser den blueprintade omgivningen och ser mest en rädsla att göra fel i detaljen än lusten och viljan att ska något tillräckligt bra tillsammans.

Att ha relation till tro eller tron som relation

Oförskämt nöjd med one-linern.

Men det är inte så enkelt att dela upp.

Vi pratar om relationell gudstjänst teori där Guds-, existentiella och sociala relationer ska få plats. Tron som relation kräver även en intellektuell relation som inte enbart är xisrentiell. Vi behöver båda leden, både att leva så att min tro utgår från relation, men också att "hela mitt förstånd" kan omfatta trosrelationen.

Det är som att lära känna en människa, det räcker inte att ha kunskap om, känna till, ha fakta, utan om att gå in i en relation. Men det räcker inte heller att bara ha den sociala/emotionella relationen, vi behöver veta mer också, ha kunskap om historia och bakgrund för att djupare förstå.

Så kom Gud till värden - för att ge möjlighet till relation. På alla plan.

När man tar av sig går det lättare

En vinter med skyddsutrustning - mot kylan.

Vid löppassen (som blir färre under vintern) är det lager på lager som skyddar och gör kroppen instängd och orörlig. Kläderna hindrar den fria rörelsen, friktionen mellan de olika lagren ökar.

Men igår var det dags för de tunnare klädena, för den ökade rörelsefriheten.

Eftersom jag hela tiden arbetar i liknelser i mina tankar är det enkelt att se likheterna till livet, där jag byltar in mig i olika skyddslager mot det som hotar mig och andra lager som ska ge den rätta ytan.

De flesta av oss rör sig med otymplig livsmundering. Vi rör oss tyngre, långsammare, begränsat. Så även jag.

Precis som när kroppen tyngs av de många klädlagren finns det lager i mitt liv som just nu hindrar, begränsar, tynger.

Likt ett vårregn

Att längta efter regnet.

Förra veckans kalkning tränger nu ännu längre in i marken.
Vårregnets värme tinar de platser dit solen inte når och luften värmer så långsamt.

Regnet genomtränger påbetat sätt som inte solen eller vinden kan göra, genomsyrar.

Psaltaren talar om Gud som ett vårregn. Jag är övertygad om att våren är annorlunda hos oss än för psalmisten, men här kanske ännu starkare, tydligare.

Det gäller även livet och tron.

Bilden av Gud som ljuset, energin som vi vänder våra ansikten mot, av gudsvinden som sveper en med Anden och väcker till liv - och vattnet, dopvattnet, som tränger helt igenom, genomsyrar.

Tron behöver alla tre vägar in i mitt liv, men ofta glömmer vi vårregnet.

Att komma ut

... kan tolkas på olika sätt.

För mig är det i dess konkreta mening att det blir tid och närvaro i trädgården med solen, vinden och grannarna inom synhåll, planering av små och större projekt.

Från att ha varit instängd bakom väggarna med snö, tjäle och mörker så vänder allt, även om det fortfarande är fruset i skuggan och det inte går att plantera idag.

Men viktigast - jag har kommit ut!

Till prydnad

Varför gör vi som vi gör?
Varför gör jag som jag gör?

Usteende, beteende osv - är det funktion eller prydnad? Eller kan prydnaden ha funktion?

Vi lägger ofta ner mer pengar, tid och energi på formen än innehållet, och ofta för andra.

Inte alltid för andras glädje, andras hjälpt - utan för andras ögon och bild av mig själv.

På samma sätt i kyrkorna som vi "pryder" - men är det för en fördjupning av tron, ett uttryck för tacksamhet - eller bara ögongodis.

Dagar med den uppståndne

40 dagar efter påsk.

En ny förberedelsetid - för det nya livet.

Jesus medvandraren, nära, uppenbar.

Genom livet har även jag haft "påsktider" då Kristus varit särskilt nära och uppenbar.

Att Jesus återvänder till himmelriket betyder inte att han är borta. Men närvaron blir inte lika påtaglig. 50 dagar efter påsk kom Anden - den nya livslånga gudsrelationen.

Mina dagar med den uppstånde har varit mycket viktiga, men de utgör inte hela min tro.
Påsktiden är närvaron, pingsten är relationen.

Under påsktiden får vi njuta av närvaron av den uppstånde, jubla över livets seger över död. Här och nu!

Men samtidigt en förberelsetid, de 40 dagarna, inför den kommande relationen.

På väg - inåt

I en pilgrimspsalm sjunger vi om "en rastplats för bön och sång".
Det är där jag har varit under ett år. På en rastplats, lite vid sidan av vägen.

Jag märker att jag börjar packa ihop matsäcken, sträcka på mig och göra mig redo att gå, igen.

De sju nycklarna börjar jag fingra på där de ligger i fickan: andlighet, bekymmerslöshet, delande, enkelhet, frihet, långsamhet och tystnad.

Rastplatsen har givit vila för kroppen, tid att reflektera, gett perspektiv, ordlös bön.

När det gäller sången är det som med vårt ostämda piano hemma. Det står och väntar på att klinga ur, väntar på att brukas - men innan tonerna klingar harmoniskt låter det hemskt och skär genom existensen.

Det är dags att börja gå - både i det yttre igen, men framförallt vägen inåt.

Stänga ute - stänga in

Att skapa ett paradis i helvetet är förståeligt, det får ju världen att bli skönare, mer acceptabel, mindre ångestladdad.
Den andra vägen är att stänga ute, att inte sätta upp nya innerväggar i helvetet, utan att istället rikta blicken inåt. Verkligheten finns kvar, men för att orka stänger vi av, skapar ett nytt centrum, en alternativ värld som blir ny i avsaknad av det som stör, vi placerar oss i en medveten öken.

I kyrkan är den första vägen församlingshemmet och den andra klostret.

För mig har tron alltid fört mig till Klostret, till den inre kampen, till en kristen minimalist.
Det är den inre resan. Nöjd med det Manna som vi hittar varje dag i kyrkorummet, tystnaden och mässan. För mig behövs inte Vaktlarna.

Jag vet att vi är olika. För vissa behövs Församlingshemmet för att tron ska orka. Det är för dessa vi bygger vår verksamhet, vår organisation och kyrkans självbild.Vi vill synas, och det gör man inte i Klostret.

Kyrkorummet är Klostret för mig, men jag undviker det när Församlingshemmet kommer på besök med trevligheter, underhållande musik och kyrkkaffe. Jag tillhör en grupp som per definition inte bildar en grupp utan ett nätverk med tysta nickningar, en gemenskap i det outsagda, i det korta samtalet, brödet som bryts i hast.

En tanke som inte släpper taget

Bilden av att vi vill bygga ett paradis i "helvetet" släpper inte taget.
Att vi skapar en alternativ värld mitt i det svåra.

Jakt på perfektion, på lycka, på bekräftelse, på rikedom, på självförverkligande, på makt osv.

Det går mycket kraft till att inte vara där vi är, och på ett sätt är det inte fel att skapa, göra vackert, lyfta fram. Men inte som verklighetsflykt.

Jag flyr ofta från verkligheten. Olika alternativ som just nu gör livet enklare, godare, bekvämare.
Även mitt liv blir som de vackert vitkalkade gravarna snygg på utsidan och död på insidan.

Riktigt så illa är det kanske inte, men...

Det jag alltid har haft svårt att ha fördragsamhet med är de kyrkliga trivselträffarna. Jag kan se den diakonala aspekten, men mer att vi fyller tomrum med vetebröd och underhållning. "Bröd och skådespel" var det någon som sa... Det blev tydligen undergången för den romerska civilisationen.

I Skara var ett paradnummer av oktetten DQ; "hora nona", som nattvakten gick runt och sjöng för att tala om att allt var lugnt, ingen behövde oroa sig.

Som sagt, det är något som skaver.

Den yttersta rikedomen är tid

Det sägs att när man inte kan köpa fler prylar så inser man att betalningen/rikedomen är att köa sig tid av någon annan. Tvätta, städa, klippa, handla, eller snabbare jetplan, vip-köer på Liseberg...

Rikedomen mäts i det jag inte gör.

Men om vi mäter rikedomen i vad jag gör, hur blir det då?

Mäter vi fortfarande det exklusiva, eller går det att tänka på något annat sätt?

Det är en rikedom att leka med barnen, inte avlöna en barnvakt.
Det är en rikedom att städa upp efter kalaset, inte att sitta själv.
Det är en rikedom att sitta vid en dödsbädd, inte att undvika döden.

En del säger Mindfullness, en del säger närvaro, andra säger Nu.

Det är rikedomen som är just nu som ger ett oändligt värde.

Har vi gjort helvetet till ett paradis?

När jag hade en av pojkarna i knät för morgonens tandborstning slog en tanke till ur det undermedvetna om Maslovs behovshierarki:



Är det så att vi försöker att nå fram till att vi inte behöver kämpa för de olika behoven, utan de ska stoppas ner i våra öppna munnar?

Det fysisk förutsätter vi att andra ordnar, och det blir hotfullt när vi hör om ex klimatförändringar.
Tryggheten är också självklar i Sverige, och det känns overkligt när positionerna flyttas i Nordkorea.
Gemenskapen är mer eros än agape, mer romantik än solidaritet.
Självkänslan är den starkaste drivkraften när vi ska ha ett arbete, dvs det sök bara tillföra saker till mig i form av lön (hög), självförverkligande, position (hög även här), makt, ledighet på mina villkor etc. Jobbet finns till för min skull, inte för andras.
Självförverkligandet blir en rättighet och ges mig efter mina personliga egenskaper.

Med barnet i knät vill jag ge honom allt, men kanske då tar ifrån honom det viktigaste: kampen, arbetet, mödan.

Jag fick en bild av att vi i det "helvete" som livet är med möda, hunger, ensamhet och död reser nya innerväggar för att skapa ett paradis, även om det blir begränsat. Matrix val mellan de båda pillren (att kliva in i en skitig verklighet eller leva i en fiktiv lycka) ligger nära.

Paradiset kan vi inte ärva, men jag tror att jag genom mitt liv kan få paradiset att återskapas, om än för bara några korta ögonblick.

När Israels folk vandrade i öknen längtade de tillbaka till fångenskapen i Egypten eftersom den var tryggare. Är det inte likadant idag? När vi inte står ut med verkligheten klär vi vårt fängelse med nya tapeter och kallar det frihet.

Good enough?

I många situationer är det bra att tänka good enough, att inte spräcka sig av orimliga krav.

Men i församlingen, när är det good enough?

I gamla tider så fanns det konkreta mått när det gällde kunskap, gudstjänstdeltagande och framförallt sakramentalt liv (nattvard en gång om året). Men nu?

Mina egna erfarenheter är att jag trots prästvigning, trots lång pilgrimsvandring, trots kyrkoherdetjänst, trots uppdrag i domkapitlet fortsätter att vara ändå känner mig långt ifrån good enough. Det känns som att det krävdes mer av mig, krävdes något annat än den jag var.

Jag förstår församlingsbor som känner samma osäkerhet.

En konfirmand sa till sin pappa/hockeytränare "jag kommer aldrig att bli lika bra som du inte blev"  - oerhört kloka ord av en 15-åring.

Är det på samma sätt i församlingen, att de ser på ledarna och känner på samma sätt, dvs jag kommer aldrig att bli lika bra som du inte själv är? Jag kan själv ana ett vi lätt tävlar i fromhet (tack biskop Erik för de skarpa orden vid en middag på Flämslätt när tonläget blev lite väl fromt "det här är ingen tävling i fromhet") när vi jämför oss, framhäver oss, vill mer...

Nej, vi är som människor aldrig good enough! Det är därför vi behöver tron, vi behöver förlåtelse, behöver upprättelse, behöver nåden. I tron är vi alltid good enough, för den kan vi inte mäta. Men i livet blir vi aldrig good enough, men vi kämpar!

Uppmärksamhet krävs så att tron inte kvävs.
Viljan att göra får inte kväva längtan att tro.

Visst skulle jag vilja att församlingen var mer aktiv, mer troende, frommare, sjöng starkare, var mer solidarisk, var mer generös... men får leva med att den aldrig är good enough, men att det är just därför kyrkan finns. Hon finns för vår svaghets skull, inte för våra styrka och framgång.

Jag vill inte vara "protestant"

I bussen på vägen hem gled samtalet från pensionering via PRO-träffar och kyrkliga dito in på Luther. Min vän hade bilden av att protestantismen var ett självändamål även för
Luther, dvs att befria sig från katolicismen.

Jag fortsätter att fundera och kommer fram till att jag inte vill vara "protestant", dvs definiera mig ed vad jag inte är.

Att vara annorlunda är naturligt, under tonåren. En del fortsätter på den vägen hela livet och står glatt i sitt protesterande och visar på fel och brister.

Jag vill inte låta det sippra fram ut mig. Jag vet att det även i mig bor en "protestant", men jag vill inte att det är detta som ska styra mig. Jag säger inte att det är fel att protestera och peka på brister, men...

Vår Svenska kyrka har sin historia, sina förutsättningar, sina begränsningar men också alla möjligheter.

I det teologiska rummet går det att definiera mig som protestant, men inte i vardagsrummet.

Går det att hitta ett annat ord för att beskriva Svenska kyrkan här och nu?

Trojanska hästar

Vi bygger upp brandväggar för att skydda oss mot omvärlden.
Angreppen är väntade.
Programvara som skyddar oss är mer eller mindre bra och mer eller mindre gratis.

Många gånger försöker vi själva komma åt information som andra vill stänga oss ute ifrån - då blir vi sura.

Svenska kyrkan kom innanför murarna i det forna Öst-tyskland. Ett viktigt arbete där som på många andra platser. Men samtidigt som vi öppnade vägar genom muren tänkte vi kanske inte på att det gick att komma igenom åt andra hållet - in i vår egen organisation.

Jag är stolt över att vår kyrka inte låter murar stänga evangeliet ute, men samtidigt rädd att vi ska bli onödigt misstänksamma när andra närmar sig oss.
En del ligger under tystnadsplikten - och där ska den vara.

Det som inte ligger där bör vi kanske inte se som hemligt - tänk vad tråkigt det blir att spionera på oss då. Bjud in och berätta. (Och ja, det är inte så enkelt i praktiken, men...)

"I" Påsktiden

Här är vi, i påsktiden.
Inte efter påsk, utan i.
Tron är alltid i påsktiden - och alltid i den yttersta tiden.

Nu, här, omdelbart och oändligt. Påsk.
Döden har gått förbi, men inte besökt mitt hus.
Förhänget i templet skymmer inte längre Gud för min blick. Den nya tiden, den nya skapelsen.
Jag tror på orden Kristus är uppstånden, de placerar in mig i påsken, i uppståndelsen.