Vinnaren i spjut under VM hade under nästan 10 år kämpat för guldmedaljen.
Silver, brons, 4-5-platser, men inget guld.
Nu stod hon högst upp på prispallen. Äntligen. Och många unnade henne vinsten.
I min tanke flög orden "och nu?"...
Om jag hade arbetat så fullständigt mot ett mål, under så många år, visst är glädjen stor, men vad händer sedan, vad driver mig imorgon?
Vilka mål sätter jag upp som driver mig? Och vad händer när jag står vid målet?
Ska jag sätta nya, högre, mål, eller vara nöjd?
Vad är det Paulus skriver? "Idrottsmannen kämpar för en krans som vissnar". Fåfänglighet.
Jag märker att mina mål är andra, och annorlunda mot bara för ett år sedan. Perspektiven har skiftat, den breda penseln har bytts mot en lite nättare. Det känns som att målen till viss del är mindre "jag", för att bekräfta mig själv, samtidigt som jag känner att målen blir mera "jag" eftersom de mer utgår från mina möjligheter än mina visioner, mer tro än hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar