"När det stormar.."

Så sjöng jag i söndagsskola, som nying och som scouterna.

Som lärjunge i båten på väg över sjön i storm, är jag liten och rädd.

Idag rustar vi för storm. Den fysiska stormen som vi ser i radarsekvenser, vars verkningar vi ser i TV-inslag från England och Frankrike och i morgondagens rapporter från Sverige.
Stormen kommer. Vi kan bara förbereda oss.

Det som stormar i den kyrkliga bloggosfären är en storm som vi kunde förutse ännu längre i förväg än vindarna som i eftermiddag kommer från sydväst. Kvinnor som präster, biskopar och nu ärkebiskopar bara en konsekvens av 50-talets beslut, liksom än förändring i synen på homosexualitet, skilsmässa, förståndshinder, jämställdhet etc

50-talets beslut tolkar jag som en konsekvens av den nya bibel-exegetiken som gav fler perspektiv, andra vinklar än den svartvita "så står det". När jag fördjupade mig i folkkyrkotanken fascinerades jag av prästerna i slutet av 1800-talet som införlivade den nya bibel-tolkningen, men som inte visste hur den skulle kunna förmedlas till församlingen. Det gick inte att backa teologiskt, men man visste inte hur man skulle förklara det "nya".

Till stora delar är vi kvar i samma spänning idag som då.

Men från vilket håll kommer stormarna. Som boende i Fristad, Borås vet jag att (nästan) alla (väder-) stormar kommer från samma håll - från sydväst. Hemma i Fristad lutar alla tallar, mer eller mindre betänkligt mot nordost efter årtionden av stormar som böjt dom åt samma håll.

I kyrkan kommer nu stormarna från olika håll. Inomkyrkligt, ekumeniskt, från media, internationellt.
Argumentationsträden som lutat åt samma håll i många år går inte längre att luta sig mot. Vi tvingas söka nya fotfästen, nya spjärn för vår tro.

Av lärjungarna var det inte de som satt still i båten som väckte Jesus med bönen att stilla stormen.
Men det är klart, det var de som väckte honom som fick dagens utskällning: "Ni trossvaga..."

Nej, inte sitta still i båten när det stormar. Tro. Tillit. Tillförsikt.
"Gud är stark, men jag är svag. Han hjälper mig att ta nya tag." lyder resten av texten i sången.

Stormen kommer. Det vet vi, och kyrkan är fortfarande ett skepp som bär oss alla.

Men jag fruktar stiltjen mer.

Sista resan

På bussen för sista resan till förvaltningen.

Busspendlandet kommer jag att sakna. Lugnet och reflektionsrid, bloggande, resekamrater, avslappning m.m.

Det finns mycket jag kommer att sakna på förvaltningen också. Medarbetare, nämndarbetet, stadsbyggnadsfrågorna.

Men det är en del av mig som saknas när jag inte har prästrjänst. Vikariat är viktigt och roligt, men inte långsiktigt. Går det att skapa en kombination av präst och annat jobb i en bra fördelning? För mig, för kyrkan?

Nu ska det sista avslutas, överlämnas, gallras, ställas iordning för en ersättare. Jag hoppas att jag lämnar tjänsten med tillräckliga rutiner men samtidigt så öppet att näste person kan göra det på sitt sätt.

Några hållplatser kvar. På bussturen. På arbetet.

"Förstår du vad du läser?"

Idag läser jag vidare om diskussionerna om bibeltolkning i efterskalven av ärkebiskopsvalet. I lördags skrev BT:s chefredaktör Stefan Eklund Ledare i frågan och på många bloggar bryts tankar och reflektioner.
På tidningen Dagens hemsida fann jag en debattartikel av Ulf Ekman som ledde tankarna till ett bibelcitat (Apg 8:30) "Förstår du vad du läser?"

Är det inte detta som vi ständigt brottas med? Inte alltid med frågan om jag själv förstått vad jag läst, utan oftare vad andra inte förstått...

Det är frestande att skriva om vad den sjuke pojkens far ropar via Markus evangelium: "Jag förstår. Hjälp min oförståelse".

Ytterligare en pusselbit har jag fått från en inredningstidning som ligger i tidningskorgen på toaletten:  "Vi ser inte världen som den är. Vi ser världen som vi är".

Bilden framför mig är klar och tydlig. Oftast alltför klar. Jag ser det jag ser, för perspektivet är ständigt detsamma. För att vidga, öppna kan jag inte förvänta mig att hela världen flyttar på sig. Det är jag som måste flytta på mig - hur smärtsamt det än är.

Jag vill ha hjälp att förstå. Det är sällan samma sak som att jag behöver få veta vad någon annan redan har förstått. Om båda är döva hjälper det inte att skrika.

Hjälpen att förstå måste komma från frågorna jag ställer.
Och jag kommer att få fler svar.

Att leva är inte enkelt och smärtfritt.
Att älska är inte enkelt och smärtfritt.
Att tro är inte enkelt och smärtfritt.

Men varje dag gör jag det: Lever, älskar och tror. Smärtsamt medveten om mina brister.

Klockorna ringer

Nu är det inte Coltings nedräkning-inför-döden-klocka jag tänker på.
Det är de gamla, tunga, klämtande klockorna i/vid våra kyrkor.

Jag har haft förmånen att även utanför kyrklig tjänst få ha fönster mot Gustav-Adolfskyrkan i Borås - och fått lyssna till klockorna.

Varje gång det ringer stannar min tid upp.
Helt plötsligt förs jag mentalt in i kyrkorummet, in i gudstjänsten, in i döden och livet, sorgen och glädjen.
Klockorna drar mig till sig. Kallar.

De får mig att lyfta blicken, både konkret och bildligt, från det jordiska.

Klockorna påminner om mötet mellan himmel och jord, både i tid och rum.

"Här, nu", "Här, nu" ringer ut, ringer in, ringer samman.

Samma klocka som markerar den världsliga tidens gång, markerar ännu mer den eviga tidens intrång i mitt liv.

Nedräkning

Idag är sista nämnden där jag är sekreterare.

Och det är mycket annat som också är sista just nu.
Avslutning, avrundning, avtackning, avresa, avskiljas...

Av. Något bryts - av

Men. Samtidigt nytt inom synhåll, greppbart. På väg till.

I dagens BT: http://www.bt.se/nyheter/boras/hoppas-pa-succe---med-dodsklockan(3984290).gm

Där är jag inte än. En klocka som räknar ner mina levnads-sekunder. 
Jag är fortfarande i nuet, men förbereder mig, tränar inför det ny-gamla. 
Planterar mitt äppelträd, lär mig av gårdagen.

Nästa fredag ger jag mig av, avgår mot nästa del i mitt liv, mot en ny morgondag.

Det som hörs

Någon är alltid först.

Någon blir alltid sist...

Nyhetsvärde - Ja. I rubrikernas värld. Och så först blir inte Antje som högste biskop, även om hon blir den första kvinnan med just Ärkebiskop som ämbetsnamn. Det dök helt plötsligt upp flera biskopar som både hade det högsta biskopsämbetet och är kvinnor.

Det blir en utmaning att lämna rubrikerna om "första kvinnan" och bli hörd för det hon säger och gör.
Frågorna är redan formulerade, Artiklarna är redan skrivna, nya rubriker är klara att trycka.

De yttre förväntningarna på det annorlunda, på nyskapande, kan bli för sin egen skull.
Jag har flera gånger blivit fångad av att vara ung, ny och modern - och de förväntningarna som följer med det. Agendan är redan klar, rollen väntar på mig på församlingsscenen - action! Jag blir en bricka i andra människor och gruppers spel om makt och position, ett slagträ i en debatt. Vad kan jag göra? Stängs jag in i den roll som tilldelats mig, med repliker och scenkläder?

Spelar det någon roll vad jag säger, när det på förhand är klart vad det är som hörs?

Och, hemska tanke, begränsar jag min nästa lika hårt i vad hon ska säga och göra?

Lyssnar jag? Hör jag? Ser jag?

Språkrörsbiskop

Ny ärkebiskop.

Ny "förstebiskop" som jag kan förklara för en lärare, där det nu landet runt har utsetts förstelärare inom kollegiet med högre lön, men oklara arbetsuppgifter. Ja, det är ju inte kollegiet som utser den främste bland sig, det sköts längre upp i hierarkin.

Hade biskopskollegiet, inklusive emeriti utnämnt "den förste bland likar" hur hade det gått då?

Om vi i vigningstjänsten skulle utse den förste bland oss, vad händer då?

Idag väljer vår kyrka ett språkrör. Jag kan inte hitta en bättre jämförelse.
Formellt sett har ÄB inte mycket makt, men en fin tjänstebostad i hjärtat av Uppsala. Den viktigaste delen är att vara ansiktet "utåt", vara medial, citatvänlig, fånga journalisternas vilja att tala om kyrkan, visa på det nya.
Vi får inte en ordförande med en utslagsröst. Inte en position där mötet kan ledas, frågor prioriteras etc.
Vi får inte en förankrad ledare som många har suttit och pratat med på tumanhand, utan i bästa fall hört på någon föreläsning.
Vi får inte en chefsteolog som samlar kyrkan i dess historiska och teologiska kontext och skapar ramar som förenar.
Vi får inte en VD som tar de yttersta besluten, som har en fallskärm som trygghet när det är osäkert vilka beslut som måste fattas, men där man måste fatta beslut.

Vi får ett språkrör

En stege upp eller ner?

Frälsningsarmen har en annonskampanj som jag reagerar på. Inte budskapet om att öka kärleken på jorden. Men sättet.

Tre frälsningssoldater står och blickar upp mot molnet med en stege rest och färdig. Orden "Nu tar vi ner Gud på jorden" skaver i mig.

Är det vi människor som tar ner Gud på jorden? Är det inte Gud som kommit till jorden som är kyrkans budskap?
Det finns en dubbeltydighet med att "ta ner på jorden" som inte känns lyckad.

I Bibeln finns stegen med, i Jakobs dröm. Där är det änglar, budbärarna som rör sig mellan Gud och människa.

Att Gud genom sin helige ande verkar genom sin kyrka, genom Frälsningsarmén bl.a. det är vår tro. Men inte att vi "ber ner Gud".

En bild säger mer än tusen ord, och dagens annons säger mycket. För mycket.

Varje dag kan jag göra mig redo att vara Guds verktyg på jorden. Det behövs inga stegar, däremot en försiktighet med de bilder vi använder, så att bilden inte döljer Gud utan istället framhäver oss själva...

Var leder den smala vägen?

Jag skummade igenom Kyrkanstidnings hemsida och fastnade vid en insändare som varnade för "den breda vägens ÄB-kandidater" och jag förstår vad han menar, eller vad han "far efter". Den "breda vägen" ligger alltid och hotar med sin lätthet, trygghet och inställsamhet.

Men är det säkert att en smal väg alltid leder rätt?

Som kristen är det väldigt enkelt att hitta en smal väg, en nisch, där jag känner mig annorlunda, utanför, speciell, utvald etc. Jag väljer ofta den smala vägen själv i rädsla för att vägen jag går är "den breda vägen".

Många gånger har jag mött människor som valt en smal väg, som är smal enbart för att den inte är den breda vägen. De blir medkristna som jag känner går nere i diket, bredvid den breda vägen, eftersom vägen de valt enbart blir alternativet till den breda, som en spegelbild. Det är svårt att gå för långt bort från den breda vägen, för då kan man inte veta om jag går på den smala...

Även jag har en benägenhet att ge mig ner i diket, eller smyga i buskarna utmed den breda vägen. Jag satt med fickbibeln i gymnasiet för att visa min tro, kanske mer än att läsa/lära. Fler exempel orkar jag inte ta upp för att inte helt göra mig till åtlöje inför mig själv (Gud vet ju redan..)

Idag ser jag att den smala vägen ligger framför mig. I varje beslut, i varje möte, i varje tanke.
Den breda vägen ligger alltid bakom och längre fram. Bakom i form av att jag ständigt det mig om för att utifrån gårdagen bestämma dagens riktning. Längre fram eftersom blicken inte är idag, utan imorgon, var jag trampar idag kan betyda mindre.

ÄB-kritikern vill inte att nästa ÄB ska gå den breda vägen som Svenska kyrkan slagit in på. Han vill att ÄB ska gå den breda vägen som andra kyrkor går, eftersom den vida vägen är smal.

Som pilgrim tar vi ett steg i taget. Och när vi är vilse får vi gå tillbaka till en punkt som vi vet var en del av den rätta vägen. Men gå, det måste vi. Ite

Ringrost

Det tog till tredje träffen innan jag märkte att jag är en ringrostig konfirmandledare, framförallt i 1,5-timmesformen.

Jag hade alldeles för mycket att säga.

Det blir att öva på Less-is-more...

Framförallt märker jag att det inte bara är att göra som jag gjort innan. Även jag har förändrats/utvecklats. Och jag behöver mer reflektionstid.

Under de många åren i Uppsala var nästan allt reflektionstid, diskussionstid, lästid. De femton åren efter prästvigningen var mer produktionstid då jag gjorde, genomförde, prövade, lyckades och misslyckades.

De senaste åren har gett möjlighet till ny reflektion i grunden. Och nu behövs reflektion i formen, i verksamheten, i församlingen.

Jag är tillbaka på samma punkt som efter prästvigningen. Med en annan erfarenhet och fler kunskaper. Till en kyrka med andra förutsättningar.

Ringrost

Det enda som inte är ringrostigt är den silverring med Kristusmonogrammet som jag haft sedan prästvigningen.

lite vakuum och mycket arbete

"Sitting om a fence is a man WHO sees both sides of both sides" Housemartins

Mellan två jobb, eller rättare sagt i två jobb samtidigt. Förvaltningen med sista nämndsamnanträdet med handlingar, utskick osv, samtidigt som ersättaren ska instrueras. I Sandhult konfirmander och gudstjänst och ett par dop. Samtidigt som innebandysäsongen går igång.

Många parallella upplevelser, många relationer som kräver avrundning, start och lära känna.

Det känns som Housemartins text, att jag sitter på staketet och just nu tror mig om att kunna se båda sidorna av båda sidorna.

Snart kliver jag över staketet ordentligt.

Urskuld

I onsdags var det mitt första kontraktsmöte på två år. De flesta var bekanta, medan andra var nya ansikten för mig.
Magnus Abrahamsson talade om sin bok om Brott och förlåtelse.
Ett ord fastnade i mina tankar: Urskuld.

I föredraget i betydelsen att urskulda sig, dvd minska sitt eget ansvar för det jag gjort. Men jag såg också ur-skuld, det vi kallar arvsskuld.

Ursprunglig skuld. Nästan biologiskt när vi säger att det är mänskligt att synda. En urskuld jag inte kan/vill/förmår bryta med.

"Inte jag", för jag urskuldar mig med urskulden, jag är bara ett offer för omständigheter, nästan ett offer själv...

Men, vi kan vrida ordet en gång till:

Att komma ur skuld, det är både förlåtelse från den jag felat mot och en försoning med mig själv med min handling. Det är jubelår! Inte så enkelt som att bli skuldfri till banken, inte att uppväga mitt onda med god kompensation.

Ur skuld. I grunden.

Gamle Jörgen fick mig att tänka

Jag fik intro igår, Skara stifts tidning.

Där var min gamle arbetskamrat Jörgen Straarup med utifrån en ny bok. Jörgen är religionssociolog och betraktar som sådan kyrkan utifrån, objektivt.
Från referatet på en sida fastnar en mening:

"Problemet är att allt det där är till för dem som redan är inne i kyrkan" apropå de förändringar i psalmer och bibelöversättningar som skett.

Vi förändrar, men ändrar i grunden väldigt lite.

Ett TV-program om S:t Clara i Stockholm, om att gå ut på gator etc gav en annan vinkel, men i mina ögon samma bild ur ett annat perspektiv. Det som vi uppmärksammar "Bullkyrkan" är egentligen en skillnad i "hur" mer än "vad" och beror på de lokala förutsättningarna. De gör ett strålande arbete - men är ingenting som vi kan "ta med hem". Vi möter utsatta varje dag i varje församling.

Tillbaka till en annan mening från gamle Jörgen "Strunta i gudstjänstförnyelse och organisationsförändringar". Återigen ändrar vi på insidan, möblerar om.

Jörgen och hans forskarkollega vill satsa på utbildning.
Men jag tror att det behöver gå djupare. Det handlar inte om kunskapen i utbildningen. Jag tror att det handlar om en dialog med sin kyrka. Gemensam reflektion där jag får tillgång till skatten i lerkärl, den vi gemensamt förvaltar i gudstjänst och samtal.

Det är som en restaurang. Om man flyttar till nya lokaler, byter möbler, moderniserar, ger rätterna nya namn - men serverar samma mat: då kommer samma gäster.

Styrkan i Svenska kyrkan ligger inte i förändringar och anpassningar, den ligger i kontinuiteten och tydligheten - för det är väl det utbildningen kan hjälpa oss att hitta in i. Bullkyrkan hjälper människor hitta in från ett hopplöst läge på alla sätt, i den gamla församlingen finns det många som också har ett hopplöst läge i relation till tron och kyrkan. Inte alltid från utanförskap, utan oftare från innanförskapet.

"det är de innestängda som måste komma ut"