För vem ringer klockan?

Fortsatta tankar om våra kyrkklockor, och för vem de ringer.

I varje kyrka finns en särskild ordning för när det ska ringas, och kanske varför.
Idag är riktningen mest liturgisk. Det är få som lyssnar till riktningen en timme före gudstjänst och då börjar göra sig iordning för att gå till kyrkan.
Prästaringningen en kvart före gudstjänst fungerade när prästen bodde i prästgården bredvid kyrkan.
Sammanringningen före det att gudstjästen inleds, för att få om folket från kyrkbacken är idag en del av gudstjänsten, ofta inskriven i gudstjänstordningen.

Vem lyssnar? Varför?

På klockan finns en bibel- eller psalmvers som ska eka ur över bygden med varje slag. Kalla till gudstjänst. Ringa samman hjorden.
Varje klockslag är en förkunnelse. Idag ofta reducerad till en tradition utan innehåll.

Vi behöver nyöversätta klockornas språk. Vi behöver veta varför det ringer, och kanske våga ompröva traditioner för att budskapet ska nå ur.

Ring klocka ring - som larm

Biskopen i Visby ringer i kyrkklockan varje morgon kl 7 som en protest mot ändrade turer på färjan till/från fastlandet till Fastlandet (jag kunde inte låta bli ordvitsen).

Kyrkklockorna har ringt och larmat när kriget kommer, när fara är åfärde, för att samla till sockenråd.

Med tanke på vad jag skrev igår så uppstår ännu en pusselbit i det sekulära samhället. Om kyrkan använder klockan till att ifrågasätta staten och kapitalet, ska den få ringa då? S-politikern i måndagens TV-debatt såg klockringningen som kultur. Är det ok om det ringer till protest.

Kommer kyrkan att få ansöka hos kommunen om när och för vad vi ringer? Gudstjänst =ok, men kanske inte midnattsmässa. Morgonringning kl 7=?, protestringning=???.

Jag tycker att biskop Fast gör rätt.

Ring, klocka ring - sista skriket

Då var vi igång igen.

Rädslan för böneutropen får konsekvenser av förbud mot kyrkklockor. Centern gjorde ett nytt utspel i Aktuellt genom en nitisk företrädare. I Botkyrka ska det inte ropas ur reklam för Islam om det så ska innebära slutet för klockringning i våra kyrkor.

Nej, det är inte ett nytt samhälle som växer fram. Det är det gamla som försvinner.

Det som i framtiden ska eka mellan husen ör glassbilens glada köp-trudelutt.

I Borås kan vi dock vara säkra på klockspelets psalmmelodier - från Rådhuset.

Inom kyrkan måste vi börja fundera över varför vi ringer. För vem? När? Hur länge? Det håller inte att enbart luta sig mot traditionen, det ordnar andra krafter i samhället.
Vad vill vi med klockornas klang idag?

Diakonal omsorg - men inte här

Det finns tillfällen då jag känner att mitt civilkurage brister. Jag är feg.

När en aktiv person i en församling sitter med Frälsarkransen runt handleden säger att det är tur att det flyttar in "riktigt folk" i husen, så att inte "socialfall" kommer in.

Vad finns det att säga?

Att den kristna tron är mer än musikgudstjänster och samkväm?
Att den barmhärtige samarien faktiskt kan lära oss något?

Hur ska jag våga?

Bleka dödens minut

Så har döden knackat på - och lämnat oss med det som en gång var.

Vi rör oss i ingemansland utan tid och rum.

Ibland är allt som vanligt - ibland obegripligt. Ibland skratt, ofta tårar.

Sorgen och saknaden bär många skepnader under dagen, hos oss, hos mig.

"Fly från detta"

Min relation till kyrkan är inte enkel.

Tonårens frigörande till en egen tro, mitt i Missionskyrkans färdiga paket (Min tolkning. Då)

Vägen in i Svenska kyrkan. Framförallt med alla samtal med PH som tvingade mig att hitta min egen väg in, gav mig en egen relation.

Arbetet med kyrkans statistik och doktorandstudier där kyrkan var ett objekt, ett stort och stabilt skepp.

Vägen in i uppdraget som präst, där jag fick möjligheten att stå för "det nya" - som jag nu i efterhand ser var enbart knutna till mig och inte församlingen.

Ett turbulent år i Timrå där jag nådde vägs ände som "ungdomspräst", där jag gick in i den vuxnes relation till kyrkan.

5 stilla år i Borås Caroli, där vigningen hittade hållbara former, där jag blev allt mer en del av kyrkans egen organisation.

4 år i Herrljunga, 2 år i Domkapitelet, där jag gick "all in" för att med de redskapen kunna vara med och forma en kyrka som kunde finna en ny balans med kvardröjande struktur och nya förutsättningar.

I R Williams bok som jag blädderläser kommer orden "Fly från detta" från en munk som efter andakten rusar till sin cell. Ord jag brottats med tidigare.

För mig är det mycket vi behöver "fly från". Vi sitter fast i en slags Lyxfälla, där vi är intecknade upp till ronspiran av stadskyrka, fastighetskostnader, vardagsverksamhet, arbetsgivaransvar osv.

Men som munken flyr jag inte klostret/kyrkan. Jag flyr till min cell. För stunden.

För i cellen kan ingen tro överleva.

Döden knackar på

I släkten finns vi nu vid en sjuksäng.

Kritiskt läge, Stroke, förlamning och kampen att andas.


När jag är där känns det som att döden är nära, att den strax knackar på dörren och vill komma in.

Ingen vill att döden kommer, samtidigt inte en objuden gäst.

Varje andetag kan vara det sista. Även för mig.

Ingen rädsla utan medkänsla, värme, närvaro.

Men vi väntar på att det knackar på dörren.

textrevision

På begravning idag.
Från bänken, avlägsen och ingift satt jag i en landsbygdskyrka och orgeln spelade Gammal fäbodpsalm.

Vid förbönen rycket jag till.

Hade prästen läst fel? Hade hon gjort en egen version av den sjungna förbönen vid begravning?
Jag ryckte till, för den rytm som jag levt med i femton år var borta. Orden som jag bär i mig, utantill.

Det var nya ord.

Väl hemma ser jag att just denna förbön har genomgått en textrevision.

Visst kan jag förstå att just den bönen inte är skriven på nusvenska, men det är själva rytmen som rubbade mina cirklar. Antal stavelser, orden som löser av varandra.

Det är kanske tecknet på att jag nu inte är en del av den nya kyrkan. Förändringarna stör mig.

Jag kommer ihåg min totala oförståelse inför "den nya kyrkohandboken" och "den nya psalmboken" i slutet av 80-talet då jag började läsa teologi och började resan som gudstjänstledare. Jag visste inte om något annat.

Det är viktigt att ruskas om. Men det som är nytt är långt ifrån alltid bra. Mycket av det som jag har försökt tillföra har fallit platt till kyrkgolvet. Det nya behövs ständigt. Men det kan behövas "varningsskyltar" under detta kyrkoår så att vi hinner förvarnas om att rytmen rubbas, texter prövas.

Jag kommer ihåg att jag för 7-8 år sedan argumenterade vid en prästträff för att vi skulle återvända till latinet i liturgin. Då behöver vi ständigt arbeta med tolkningen, förståelsen - men liturgin är densamma. Antagligen ett lika dumt förslag som något. Men det är något som lockar mig. Rytmen. Orden som bärs av Jaget. Kontinuiteten.

Cermoni eller gudstjänst?

På lördag ska jag ha två dop (ha och ha, men det är ju så vi brukar säga vi präster...).

Det ena är enkelt, man ser inte att man kan delta, utan låter dopet vara ett dop. Man litar på kyrkan, att hon är som förra gången.
Det andra är mer som "istället för bröllop". Agenda (eller programblad) där vi nu ska prata om olika delar av "cermonin".
Jag kan förstå att man ser det så. Det finns inte så många andra ord som uttrycker något storslaget. I idrottsvärlden har man priscermonier - och riktigt upp till "gala" kan vi inte nå...

Det som gnager hos mig är ordet cermoni som mest uttrycker en form, en viss karaktär på en "yta".

Hur når jag fram med att dopet är mer än en familjefest med programblad och solister?
Räcker inte den "vanliga gudstjänsten"? Vad är det som saknas?

Norska kyrkan valde vid vigsel att säga att "detta är obligatoriskt" - men att ex solosånger etc var det mer fritt fram med så länge de kompletterade och inte ersatte.

Det är kanske där det skaver för mig. Att det kan vara så att man egentligen vill ersätta delar av dopgudstjänsten med något allmängiltigt, vackert, känslomässigt...

Men den "civila religionen" finns inte i Sverige. Namngivningscermonier når inte hela vägen fram - de berör kanske inte de existentiella lagren? En kompromiss blir aldrig vacker.

Jfr Austin Princess:  Bilen som formgavs av en kommitté. Alla fick igenom sin lilla detalj, men helheten...

Gudstjänsten ska vara just helhet, men kan ibland överskuggas av cermonielet.

Att förtjäna förlåtelse

Världen sitter klistrad och ser hur Lance Armstrong talar ut i TV.

Raka besked att han inte skyller ifrån sig blandas med förkalringar till varför.

Idag på nätsidor: "Jag förtjänar att få börja tävla igen"...

Förtjäna förlåtelse?

Om det är så att jag genom att bekänna mina synder "förtjänar förlåtelse" - vilken förlåtelse är det då vi pratar om. I det mediala landskapet finns ofta den underströmmen. Det är bra att "gå ut" och erkänna sina fel - för att sedan få en ny chans.

Numerärt underläge

Vid gudstjänsten igår var vi fyra i "betjäningen", tre vuxna och nio konfirmander.
Är det så på fler platser att det är konfirmandern som "bär" gudstjänstfirandet?

Jag säger inte att det är fel, men det ger oss en helt annan utgångspunkt. Det tvingar oss att svara på många frågor.
Konfirmationen ska leda in i församlingens liv. Hur går det om konfirmandverksamheten redan är det livet?
Hur firar vi gudstjänst när själva gudstjänsten är ett redskap för att konfirmeras, och inte gudstjänsten i sig själv?
Hur gestaltar vi gudstjänsten när bärarna är helt oerfarna?

Jag känner inte att jag lägger en värdering i frågorna. Jag vet inte ens om jag har ett upplägg för ett svar.

Rubriken talar i en bild där det finns motsättningar. Så är det inte, vi firade gudstjänst tillsammans. Så är det, för konfirmanderna är ännu inte mogna att spela med i gudstjänsten.

Vem äger gränsen?

Under veckan läste jag en lite notis.
En man blev arg.
Försäkringspremien till bilen höjdes.
Fast han bodde kvar på samma adress bedömdes det som en högre risk.

Orsak 1: Svenska kyrkan hade gjort en församlings- och pastoratsreglering för att fördela sina kostnader (så antagligen hade mannen även fått höjd kyrkoavgift utan att veta om det...)
Orsak 2: Försäkringsbolaget använder Svenska kyrkans församlingsgränser för att bestämma sina avgifter (så även staten för sin indelning).

Ergo: Har man rätt att bli arg på kyrkan för att försäkringsbolagen använder de kyrkliga gränserna för sin taxering?  Är det Svenska kyrkan man ska bli arg på?

Även om vi är ett sekulariserat samhälle så bestämmer boende i Svenska kyrkans församling vilken skatt man betalar, vart man är folkbokförd.
Det är Svenska Kyrkans områdesgränser som indelar samhället när lagfarter ska redovisas.

Vem äger Svenska kyrkans gränser? Hur kommer det sig att konsekvenserna av en reglering för kyrkans verksamhet påverkar hela samhället?

Hur stark är den civila identiteten?

Påverkan

Mötet med en människa, naturen, döden, litteratur, musik etc. påverkar alltid.
Kyrkan förväntas också påverka, men inte på djupet. I mötet med kyrkan är det en påverkan som leder till stillhet (att fylla med eget innehåll), tradition (dock inte den kristna tron), moral (dock inte utifrån sammanhanget till tron), högtid (dock inte kopplat till den kristna innebörden som vi firar), arkitektur (dock inte kopplat till kyrkan som symbol för Kristi kropp och den kristna utvecklingen).

Jag tror inte att vi kan utesluta påverkan. Den finns alltid och överallt. Det viktiga är att göra den tydlig, att jag vet vem/vad jag möter.
Men det finns aldrig ett möte utan påverkan, och aldrig möjligheten att bestämma i förväg hur det ska påverka.

Fredspipa

Idag har jag suttit och rökt fredspipa.

Ja, det är klart att vi inte satt och rökte på tjänsterummet.
Idag får vi använda andra metoder för att nå samma resultat.

I det här fallet var det en fråga "kan du hjälpa mig med..." Vi behövde inte prata om frustrationer och spänningar, om att vi befinner oss på olika positioner i en fråga.

Genom en enkel fråga så fick vi möjligheten att börja om - och att vi båda ser att samtalet om den frågan också kommer att hjälpa oss att mötas i de andra, där vi inte är klara.

Det finns många vägar att lösa knutar, så idag känner jag mig förlöst.

Nådavitt

Det händer något med mig när det kommer snö. Allt det vita.

Renhet, oskuld, ljus

Upplevelsen av renhet blir så mycket större när jag vet hur det ser ut under. Upplevelsen av renhet blir så mycket större när jag vet vad som tvättats bort.

Oskuldens vita färg. Det som var från begynnelsen, ursprunget, det orörda. Dopklänningen som täcker mer än det vi ser.

Snön som reflekterar även det minsta ljus. Snön lyser inte, men det lyser om snön.

Alla bilder har sina begränsningar. Jag vet att det kan komma tö imorgon - och göra allt ännu gråare.
Men idag, nu: Renhet, oskuld, ljus.

Ps 51:9 Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö

Livets källa

I Borgstena rinner Nossan upp.
Ja det är väl snarare så att där vattnet börjar rinna ned i det som ska bli Nossan.

Men det är så språket beskriver vattendragets startpunt. Här har allt sin upprinnelse.

Upprinnelse.

Startpunkt.

Källan till det som följer.

I Borgstena är det mer en lite större damm, anspråkslös där den ligger i sänkan bredvid vägen och kyrkan.

Inne i kyrkan finns en annan upprinnelse för många borgstenabor: Dopfunten. Källan till det eviga livets flöde.

Civil religion? Inte i Sverige

Idag är det Tacksägelse. Konkret i den ingifta delen av släkten.
Samling i kyrkan. Val av kläder. Planering om före och efter.

"En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag då följande medlem av vår församling har avlidit". Av vår församling. Församling.

Jag var frustrerad då seden i församling är att ha tacksägelse även för de som inte tillhör församlingen/Svenska kyrkan eller annat samfund.

Tacksägelsen betyder något annat än dödsannonsen. Ett annat erkännande av personen och döden.

Det blir uppenbart vid livets händelser att vi i Sverige inte har ersatt den kristna tron med en civil "religion" som kan hantera de existentiella frågorna. Namngivningscermonierna upplevs inte ge samma "tyngd" som dopet, de borgerliga begravningarna innehåller psalmer och många gånger talet om "livet efter detta" i en betydelse som måste peka på ett himmelrike.

Man vill behålla formen men ändra innehåll (jfr skolavslutningarna).

Inte helt olikt vad som hände när kristendomen kom till Sverige. Kyrkorna byggdes på gamla kultplatser, offerkällor fick annan betydelse osv. Men då låg betoningen på innehållet - att de tidigare existentiella frågorna gavs en ny tolkning i den kristna tron.

Idag ersätts prästens ord vid skolavslutningen med ett "tal" av rektor, ofta med det existentiella innehållet: nu har vi arbetat hårt, nu är det bra att vila, välkomna tillbaka till hösten...

Jag tror inte att det går att ersätta ett existentiellt innehåll med att bara behålla formen. Vi talar ofta om det sekulära Sverige. Ja, helt klart till den dagliga praktiken, men inte fullt så klart när det kommer till livshållplatserna. Någon har sagt: "Dert går att leva hela sitt liv med Kalle Anka, men det går inte att dö med Kalle Anka".

Församlingen kopplar mig till nuet, till historien och till framtiden.
En annons i tidningen är en notis som läggs till återvinningen dagen därpå.

Ett samtal med präst är något annat än med terapeuten - för Gud finns med, uttalat eller outtalat. Samtalet löser inte bara mina problem, det sätter in mig i en verklighet bortom tid och rum.

Igår stod det i en dödsannons "Varför?" Även om jag som präst inte har ett enkelt svar på den frågan, så är församlingen ett sammanhang, en gemenskap där frågan får ett sammanhang och möjligheten att få min sorg och mina frågor att möta 2000 år av gemensam kamp att övervinna dödens mörker.

Att en människa enbart ska leva vidare i form av våra "minnen" känns futtigt i jämförelse med det himmelrike vi lämnar våra kära till vid begravningsgudstjänsten. Dessutom lovar Gud även att böra oss.

Paus = absolut NU

Olika små pusselbitar som samtidigt kommer till en på ett eller annat sätt skapar ibland (det känns som alltför sällan) klarsyn.
En ny helhet av fragmenten.

Mina tankar gick först till mina erfarenheter av ungdomens kyrkliga samlingar. Jag fick det aldrig att gå ihop att vi först var i kyrkan med en förtätat stämning i gudstjänst, och sedan fem minuter senare löst prat om ditt och datt - sällan eller aldrig om det som hänt fem minuter tidigare, som vi egentligen var där för.

Jag behöver en längre paus mellan gudstjänsten och det världsliga återinträdet.

Den bästa gudstjänsten under året var ofta skärtorsdagsmässa när vi hade en stund av stillhet inför korset som avslutning av gudstjänsten, då alla gick allt eftersom.

En skärva.

Senare gläddrade jag i en bok av Rowan Williams där han återberättar från ett kloster där en broder sprang direkt från gudstjänsten till cellen - för att inte fångas i det värdsliga småpratet.

Pausen direkt efter något viktig är viktig. Att inte direkt hoppa till nästa.

En gång har jag lämnat en paus efter mig, förhoppningsvis fyllt av nu.

Under pastoradjunktsåret i Falköping skulle jag ha en andakt på en dagledigträff. Jag hade lånat upplägget från Mika Waltaris bok "Rikets hemlighet" där berättelsens jag gör en Lukas och spårar Jesus efter hans död genom möten med lärljungar och andra.
Till saken hör att jag var nästintill dubbelbokad, dvs direkt efter att jag var klar var jag tvungen att sätta mig i bilen och åka till Skara.
Sagt och gjort. Jag berättade i jagform utan manus och avslutade där evangelierna avslutade och sade sedan att nu ska jag ta reda på vad som händer nu - och lämnade församlingshemmet.

Dagen efteråt fick jag veta av diakonen som var med att det var en annorlunda stämning efteråt. Det var en tystnad när jag gått - som inte övergick i småprat, utan att de närvarande tyst och stilla tackade och gick hem.

Jag undrar om jag kan hjälpa till att skapa en sådan närvaro som räcker in och förbi pausen, som räcker till att Nuet behålls kvar, sträcker sig mot evigheten.

Behandla barn som vuxna och vuxna som barn

En tanke slog mig under morgonens åktur till jobbet.

I kyrkan är det ofta bäst att behandla vuxna som barn.
Det är vid familjegudstjänster som poletten trillar ner när vi präster anstränger oss för att göra det enkelt. Jesu ord om att ta emot Guds rike som ett barn.
Att vi kanske inte ska förvänta oss för mycket av vår vuxne nästa.

I kyrkan är det också oftast bäst att behandla barn som vuxna.
Att de är myndiga utifrån sitt dop, har en lika stor del i Guds rike.
Genom att ta deras ord på allvar (ur spädbarns munnar...)
Att inte tro att dom inte begriper, men anstränga sig för att förklara och inte säga "det begriper du inte"

Med detta sagt är det kanske inte så konstigt att det är svårt med konfirmander. Samtidigt barn och vuxen.

Konst med förhinder alt konst som förhindrar

Jag hade inte tänkt titta på Konstkuppen igår, men jag hamnade framför andra halvan av programet.

Eftersom jag sett själva bilden tidigare så var ju inte det någon överraskning, inte heller domprostens försiktiga kommentarer eller kyrkorådets beslut.

Men varför?

Varför gestalta en altartavla för vigslar med syndafallet?

Varför?

Att tala (som Gårdfelt) om altartavlan som en bild av himmelriket känns motsägelsefullt. Syndafallet innebär ju att människan utestängs från Eden. Symboliskt blir ju att paret vandrar ut från kyrkan till ett liv i utanförskap. Det är ju raka motsatsen mot vad Elisabet Olsson Wallin vill uppnå. Hon vill inkludering men väljer en bild som symboliserar exkuldering.

Det är klart, man kan som högstadieelevernas kommentarer säga att nu väljer vi att tolka bilden på ett nytt sätt. Men då är det naturligt att inte ta in den i kyrkorummet - för där är det den gemensamma tolkningen i kyrkans historia som för oss samman, inte särintressen/särtolkningar.

En annan aspekt är att göra två Adam och två Eva. Eftersom Adam inte är ett mansnamn, utan ett namn för MÄNNISKAN och Eva för LIVET blir ju tolkningen att männen inte får liv och att kvinnorna inte får kropp. Åter kan man säga att det går att tolka på annat sätt - jajamän! Se ovan.

En altartavla som är inkluderande, som fångar en modern bild av att människans utanförskap/synd ges en möjlighet att återföras till Gud är något att ständigt arbeta för. Men jag kan inte se det i syndafallsberättelsen.

Minimalistisk mässa

Klockringning

Psalm 499:4-5

Inledningsord (14)

P: Innan orden är på våra läppar lyssnar Gud till vårt rop. Innan vi suckar tar Gud emot oss.Innan vi älskat älskar Gud.Gud möter oss med nåd och välsignelse när vi ber (och bekänner):

Bön om förlåtelse (6)

F: Barmhärtige Gud, förlåt mig mina synder, de som jag nu tyst bekänner...Möt mig med din nåd. I Jesu namn.

Förlåtelseord

Psalm (tematisk del I)

Evangelium (från den kommande söndagens evangelium, 1-2 verser)

Predikan (2-3 minuter)

Förbön med tystnad

Offertoriepsalm 73 (varje gång)

Nattvardsbön (11)

P: Lovad är du, Gud, som gör oss delaktiga av din kärlek i Jesus Kristus.

Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade:Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.Likaså tog han bägaren, tackade och gav åt lärjungarna och sade: Drick av den alla.Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.

F: Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.

P: Låt din Ande komma till bröd och vin. Förvandla oss och vår värld,
så att din kärlek blir alltmer synlig ibland oss. Låt din vilja ske och ditt rike komma.Vi ber tillsammans den bön som Jesus Kristus själv har lärt oss.

Herrens bön

Kommunion

* Psalm (tematisk del II)

* Välsignelsen

 

Form vs Funktion

Ibland tänker jag att jag borde läsa mina gamla inlägg för att inte upprepa mig... Men det struntar jag i, det är idag du ska leva min vän.

Jag har fått i uppdrag att tänka på upplägg för en gudstjänst. Spelar det någon roll tänker jag, är det formen som avgör kommer besökare och åskådare. Kanske många, men...

Är det inte bättre att bara köra efter handboken och låta dagen och människorna avgöra hur det blir? Det är kanske viktigare att få bort "Per" ur gudstjänsten? Eller ska jag låta den bli så mycket "Per" som möjligt?

Hur svårt kan man göra det?
Psalm
Förlåtelse
Kort text
Tystnad
Måltiden
Välsignelse
Psalm

Varför krångla till det? Vi får se vad det blir, resultatet kommer imorgon.

Lean i kyrkan?

En eftermiddag om 5 exempel på Lean i kommunal verksamhet.
Många bäckar små av förbättringar.

Att tänka Lean i kyrklig verksamhet är inte helt fel. Det är mycket som inte är rationellt, som utförs av anställda i dyra lokaler. Verksamheten är ju inte ett självändamål, inte anställningen av personal, inte lokaler (förutom kyrkorummet) - de har ett syfte.
Kan vi ständigt förbättra hur vi når syftet - bra!

Men i ett teologiskt perspektiv: Lean i den kristna tron?
Ständiga förbättringar i mitt eget liv är en pågående verksamheter, det finns så att säga förbättringspotential inom många områden.

Men för själva tron.

Gör Gud ständiga förbättringar, eller är Gud statisk? Är den kristna tron en gång för alla given, eller behövs ständiga förbättringar?

Trosbekännelserna har utvidgats, förbättrats, för att möta en ny verkliget, nya krav.

Men själva tron?

Tron som är byggd på Nåd, Försoning och Kärlek behöver inte förbättras. Den behöver tillämpas. Allt bättre. Djupare. Vidare.

Men gestaltningen, predikan, tolkningen, fördjupningen behöver ständiga förbättringar.
Vilodagen är en dag i veckan - inte sju. Ora et labora!

Leder ej bort, men hem

Jag var med vid musikgtj i Bredared igår kväll (tack kören Amazing gospel för er sång). Min utgångspunkt i predikan var de vise männens kunskap som förde dem till en kunskap som de judiska lärde missat.
Så skulle vi sjunga Trettondagens paradpsalm 134, Gläns över sjö och strand. Där fanns ocskå visheten i form av Victor Rydberg, professor i kulturhistoria. Tillsammans med Alice Tegners melodi en mycket god psalm.

Kombinationen av kunskap och enkelhet.

Där finns kyrkans budskap. Vi ska använda vårt förnuft till att förstå, men också för att veta när den ska kopplas till enkelhet.
Som människor är vi olika, och även de vise männen var olika - de var ju inte överens om vilken kung som fötts: Kungens som förärades guld, Prästen som fick rökelsen eller Läkaren som fick nyttan.
Olika kunskaper, olika insikter, men när vi samlas vända mot Gud faller bitarna på plats. Det är när vi ser mer på varandra vi förstår allt mindre om Gud.

Girighet

Jag har läst Den Girige av Mattias Ronge.

Kontentan är inte ny: alla vill ha mer. Alla rättfärdigar att någon annan betalar.

Visst vill vi alla att vi delar lika - men det handlar mer om vad jag gör med mina pengar, med mina inköp, min förbrukning, mitt sociala ansvar osv.

Boken om Sveriges rika givare recenseraras i BT. All heder åt dessa herrar, men det handlar om vad jag gör i det lilla, varje dag. "De fattiga har ni alltid ibland er".

Dessutom finns det många sorters fattigdom - liksom många områden vi lever ut vår girighet inom.

Kan jag på den yttersta dagen stå rak i ryggen och se Gud i ögonen? Jag är en syndare, förlåten, men har jag förvaltat mitt pund?

Jag står gärna med rak rygg under syndabekännelsen, inte av egenstolthet, men med kunskapen att det inte är min fysiska underkastelse inför andra som betyder något. Jag vill själv kunna stå upprättad inför Gud. Långtifrån perfekt, men upprättad.

Stå upp! Gud har ställt dig där! Gud har upprättat den fallna människan som är du!

Kom ihåg att du inte står av egenrättfärdighet! Inte av egna gärningar!

Men, Stå upp!

Fader vår - i en ny tid

Sitter och håller om minsta barnet. Hoppas att han ska känna sig trygg i famnen, att han ska ha kvar det minnet när han blir större och pappas knä inte är favoritplatsen. Men jag önskar att han ska ha kvar upplevelsen av att det finns total trygghet.

Sedan spårade tankarna in på vår gudsbild. (Stackars barn att pappa inte kan hålla tankarna fokuserade på honom längre än så, men tack och lov läser han inte bloggar än)

"Det är så här Gud vill att vi ska känna när han ger oss bilden av Fadern, Abba, Pappa".

Så tänkte jag lite längre (åtminstone i mina egna ögon) och funderade på om Jesus faktiskt satt i Josefs knä någon gång. Det är nog tveksamt. De män som hörde Jesus lära dom Herrens bön hade antagligen inte heller den bilden på näthinnan när de tänkte på Gud som Fadern.

För Jesus betydde Josef juridisk trygghet, släktskap, försörjning som timmermannens son.

Bönen till Gud som Fader betyder en juridisk trygghet i förlåtelsen, en tillhörighet, släktskap med Gud som inte går att radera ut för att man har en dålig dag. Det innebär att få vara en del av "familjeföretaget"/uppgiften.

Det var det Jesu samtida törstade efter, de små, de utsatta.

Idag har vi en annan trygghet. Idag längtar vi efter, törstar efter, Famnen, insikten/känslan av att vara sedd och älskad. Vi längtar efter föräldrarollen som Modern hade på Jesu tid.

Jag hoppas att mina barn ska bära med sig känslan av att pappa älskar dom, håller om dom.

Julens sånger x 7

Gudstjänstutbudet i Borås på trettondedag jul: Julens sånger, Julens sånger, Julens sånger, Högmässa, Julens sånger, Julens sånger, Festgudstjänst (i Sångens katedral..), Julens sånger.

Jag bläddrar i det nya handboksförslaget och ser om det kommit en ny gudstjänstform för trettondedag jul, som julotta och långfredagsgudstjänsten, liksom, typ.

Nåväl, sånger är aldrig fel (även om jag en gång hörde Tre konungars marsch vid en vårkonsert) och det är ju rätt och riktigt att uppmärksamma att julen sträcker sig även efter julafton.

Men, blir det något nytt vi plockar fram ur skafferiet, eller blir det som för de flesta hemmen som nu fortsätter att äta av det som inte blev uppätet på julafton. Vilken möjlighet att nu presentera det som kan ge en tolkning och ett djup som de traditionella sångerna idag har svårt att göra.

Det kan vara så att jag är för fördomsfull och drar förhastade slutsatser. Hoppas.

Soltimmar

En klok kollega hade fått rådet att springa och ställa sig med ansiktet mot solen, när den väl bryter fram. Stunderna denna vinter är få. 4 soltimmar i Borås under november 2012 enligt uppgift.

Nu lyser solen. Solpanelen plirar upp mot 25 grader där de vilar i solskenet på taket.

Vänd ansiktet mot solen.
Kan det vara så enkelt?
Kan goda råd vara så självklara.

Solen lyser.
Nu.

Namnsdagen finns i evangelieboken

"I Jesu namn"

Så börjar vi

året
dagen
gudstjänsten

Ja, det vi börjar, börjar vi i Jesu namn. Det är inte bara jag själv som står här, inte bara i egen kraft jag ska orka, klara...

Vi börjar med en bön att jag i mitt liv ska vara en del av den nya skapelsen, del av kärleken, del av förlåtelsen. Jag börjar inte i eget namn - jag börjar i Guds namn, i Jesu namn, i den Helige Andes namn.