Evangeliebokens pedagogik

Liksom jag insåg att Psalmboken har en teologisk pedagogik i sina delar, så drabbades jag en dag för 6 år sedan av Evangeliebokens pedagogik.

Som praktikant började jag ta söndag för söndag. Sedan utvidgades det till att knyta söndagarna samman om jag skulle predika i samma kyrka. I församlingstjänst blev det kyrkoåret som gav strukturer och utveckling i olika perioder, men trefaldighetstiden låg som en lång, grön, period i väntan på advent...

Men så en dag såg jag:

Missionsdagen när Anden har kommit och nu lever i oss för uppdragets skull följs av Vårt dop, där min egen resa börjar. Från dopet har jag Kallelsen till Guds rike, jag som var Förlorad och återfunnen. Jag börjar med mig själv, Att inte döma, som ett led från apostlarna då jag säger "Sänd mig". Jag lever och tränar mig i Efterföljelse och får följa med till berget och se Jesus förhärligad, få en förklaringsupplevelse (ofta under konfirmandtiden). Jag behöver Andlig klarsyn för att vara en av alla goda förvaltare i kyrkan. Tillsammans förvaltar vi Nådens gåvor till Tro och liv, för vår Medmänniska. Vi söker Enheten i Kristus där enbart Ett är nödvändigt i perspektivet att vi lever nära Döden och livet. Att vara Rik inför Gud är Att lyssna i tro och lita till Trons kraft och Att leva tillsammans med varndra och ta vårt Samhällsansvar. Vi lever i ljuset från Frälsningen där vi möter Förlåtelse utan gräns, vi som lever i Den yttersta tiden i Vaksamhet och väntan på Kristi återkomst.

Psalmbokens pedagogik

På söndag fortsätter vandringen i trefaldighetstiden.
Med dopet.

Det tog 10 år som präst innan jag såg, på djupet, pedagogiken i psalmboken. Det var ingen som visat/berättat och jag såg det mest som kategoriseringar.

Det börjar i Lovsång till Treenigheten: Skapare/Sonen/Anden. Efter andens ankomst lever vi i Kyrkan där Ordet möter oss och vi möter Gud i Dopet. Nattvarden är den fortsatta relationen, liksom Helg och Gudstjänst.
Sedan kommer Vigsel som en påminnelse om bandet med Gud, och varandra, därefter uppdraget: Vittnesbörd - tjänst - mission.

När nu Anden kommit, när Heliga Trefaldighetsdag passerat, när Ordet är närvarande så börjar trefaldighetsvandringne med utgångspunkten i Dopet. Vårt Dop, inte mitt, inte jag, utan Vi och Gud.

En tydlig gräns

Idag syns en tydlig gräns mellan moln och blå himmel.
Jag befinner mig under molnens beskydd, men förstår att andra vänder ansiktet mot solen just nu.

Så är också livet. Det finns en tydlig gräns, där jag är på en sida.
Ibland är det "rätt" sida, ibland önska jag att jag vore på andra sidan.

Snart sätter jag mig på bussen och åker söderut. Vi får se om jag åker tillräckligt långt för att kunna nås av solen.

Salighetsfrågan

Jag kommer ihåg de sena teologiska samtalen från studietiden.
Olika frågor vändes och vreds av oss som visste allt som bara studenter kan.

Särskilt var det vissa ämnen som kom upp där vi vände och vred på frågor som både var stora och små. Någon klok kamrat brukade efter någon timme lyfta upp om vi diskuterade en ordningsfråga eller salighetsfråga. Det brukade bli tyst en stund då...

Nu kan jag lägga till att vi oftas diskuterar inte salighet, inte ordning utan organisation.

Men i de debatter jag följer på nät-distans anar jag nu att frågan om salighet börjar få en renässans. Vi börjar se bortom organisation, bortom ordning, vi ser en annan uppgift i och för kyrkan.

Jag är inte bäst lämpad att lägga ut texten utifrån teologiska perspektiv, eller historiska... Men jag funderar en hel del kring saligheten.

1 Kor 15:19 "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."

När talar vi om "där och då"? Vid begravningen, men där sällan med utifrån Trons "saliga visshet". Vi använder Kärlekens eller Hoppens ord.

Jag tror inte för att vara en del av den jordiska församlingen, delta i verksamheter, fira gudstjänst. Min tro sträcker sig in i evigheten, först och främst, men under detta jordelivet är jag en del av en församling, firar jag gudstjänst (men undviker själv den kv/rävande verksamheten).

Jag hoppas att de fortsatta samtalen/debatterna drar mer åt salighet än ordning/organisation!

Passande titel

Ibland går det att sammanfatta livet i en kort fras, i en bild eller en låttitel. För min del, just nu:
"Jag får liksom ingen ledning på mitt liv"

Bitarna finns där, delarna, men helheten kommer inte på plats.

1000 små bitar ska fogas samman. Egna och andras förväntningar spelar in.

Samtidigt som min bild av mig själv gradvis har förändrats så är det svårt att få bitarna att bilda ett gemensamt mönster.

Det finns ett namn på den kraft som delar/splittrar.

Så just nu är mitt liv en sång.

Gränsland

Jag befinner mig vid olika gränser just nu.

Hälsogräns.
Ledighetsgräns.
Framtidsgräns.
Återgå i församlingstjänstgräns.

Gränsen är tydlig, när jag närmar mig den. Det finns två sidor med en mer eller mindre tydlig markering mellan. Det kan vara två tillhörigheter som kan verka oförenliga. Ett litet steg kan helt plötsligt ta mig väldigt långt.

40-årskris?

Kanske. Hur som helst tar jag ur en riktning.

Vadan och varthän?

Destruktion

Dagen ägnades åt att förbereda svärmors hus för försäljning eg att montera ner den 7 meter långa spolmaskinen som använts för att spola garn. Välbyggt. Långsamt. Tungt. Kvalitet.

Det är tråkigt att den inte kan användas eftersom kvalitén skulle räcka många år till.

Men så är det i livet. Det som är välbyggt kan inte alltid användas längre.

Däremot kan man lära av tidigare tillverkare av hur man bygger med kvalitet.

Viss dekonstrueras kyrkan ständigt. Mycket av det som vi idag inte använder är väldigt välbyggt, men om vi inte kan använda det så tar det, som spolmaskinen, upp plats som behövs för annat.

Just i detta fallet monterades maskinen upp, varefter man byggde för rummet med vägg och dörr. Vi kan säga att jag inte kunde använda den tekniken idag.

Men det gick fortare än beräknat att förstå hur jag skulle göra. Svärfar har dessutom smort maskinen regelbundet, så muskelmaskinen jag hade med mig behövdes inte många gånger.

Ett välsmort maskineri av hög kvalitet. Vi kan alla tänka oss olika saker som vi jämför med...

Bra eller dåligt minne

Just nu fallerar mitt minne på grund av överansträngning.,

Kroppen signalerar att det har varit dags att ändra tempo en längre tid. Och nu är det dags att kliva av, halvtid och minska antalet områden jag ska jobba med.

Idag kopplade min hjärna till Graham Greens bok om monsigneure Quixot (antagligen felstavat på bussen). Under sin resa talar prästen med vapendragaren Kommunisten om bikten. Vännen undrade om det inte var jobbigt att höra så mycket om vad byborna gjort fel när han sedan möter dom på torget. Men prästen tackar Gud för sitt dåliga minne.

Ett dåligt minne är aldrig bra. Beroende på vad du gör kan det rent av vara farligt, som för mig just nu. Men det går ju att fundera över vad jag "lägger på minnet", det jag aktivt kommer ihåg.

Jag vet inte om jag tröstar mig själv, men det är mycket en människa ska hålla i minnet idag. Även om vi har teknik som ska hjälpa till så har vår hjärna och vår kropp begränsningar.

Det som tynger mitt minne är troligen att jag har för många frågor på gång pe en gång, samtidigt som jag inte kan använda egen rutin som hjälp.

Nu ska jag inputen på jobbet för att istället lägga 50% som prästvikarie, där jag an använda min rutin på bästa sätt. Jag märker när jag leder gudstjänster att ordningen sitter i ryggmärgen och att jag kan använda tankeenergin på ett annat sätt.

Rutinen kan inte ersätta minnet, men det ger minnet bättre förutsättningar.

Vem sätter agendan?

Det var först när jag såg titeln som jag själv reflekterade över de många tolkningarna av "agenda".

I gudstjänsten har vi en gemensam agenda, en ordning som hjälper oss i de gemensamma momenten bl.a.

Men själva anledningen var citatet "- Kyrkan står inför stora utmaningar - redan nu pågår ju strukturförändringarna. Här vill vi sätta agendan för vad som bör diskuteras." Gissa källan...

Rätt svar: Kyrkans Tidnings nye chefredaktör.

Jag har läst om, även haft lite reflektionstid men kommer fram till samma fråga: Är det Kyrkans Tidning som ska sätta "agendan" för vad som bör diskuteras? Min förhoppning är att Kyrkans Tidning bevakar de olika "agendorna" som vi uppenbarligen har i Svenska kyrkan, och då ifrågasätter, utmanar, granskar etc.

Men om bevakaren bestämmer vad som ska bevakas får Kyrkans Tidning en annan roll. Istället för att stödja kyrkan med obekväma frågor, utsätta maktens män och kvinnor för granskning så är i Kyrkans Tidning inte längre "tredje kyrkmakten" utan något annat.

Nyheterna skapas på redaktionen, inte i församlingar och stift.

Som man ropar får man svar.

Den ultimata kyrkan

Inte  direkt ultimat, utan mer att hon ständigt ställs inför olika ultimatum.

Ibland styrs Svenska kyrkan mer utifrån än inifrån, och då tänker jag inte på att och hur samhället förändras och utvecklas.

Framförallt är det enskilda som istället för att vara konsekventa hotar med konsekvenser, ultimatum.
Påverkan av kyrkan sker utifrån, utifrån påtryckningar och bilden av att kyrkan inte vill göra sig till ovän med någon.

Det vill hon inte heller, och det är inte för att utestänga kyrkan tar ställning.

Kyrkan är inte ultimat för individen. Där kärleken bor finns det konsekvenser - men inte ultimatum.

Pingst, också idag

Koncentriska ringar på annandag.
Jul, Påsk och Pingst - budskapet lämnar centrum, sträcker sig utanför murarna.

Ite! Gå!

Så är annandagens credo. Gudskraften spränger traditionen och vanan, rör sig ut ifrån centrum, möter människor som ser sig gudlösa.

Är varje söndag en påskdag, så kanske varje måndag får vara en måndag då arbetet åter börjar, då lärjungar går utanför de egna murarna, ut i det fria.

Anden gör levande, gör människa

Åter öppnades flera lager under gårdagen.

Kunskapsläget blandar sig med insikt.

Den svårfångade Anden som lätt blir en slags jultomte som ska ge gåvor. Gåvorna är sedan lätt "mina" och inte för min nästa.

Anden gör människa, blåser in liv i mullen.
Att anden bor i mig gör mig inte till Gud, Anden gör mig till människa.

Självklart för många troligen, men uppenbart för mig igår.

Bra med begränsningar

Jag ägnade tre timmar med att begränsa vår gräsklippare.
Det är en robotgräsklippare, så den är i behov av gränser för att fungera.

Nu sa Yoda, om den numera heter i sin lilla grönhet, upptäcka livet utanför staketet, på kommunens parkmark mellan staket och väg. Tidigare har vi slitit med olika handjagare och timmers för att hålla efter, men nu skulle ett nytt revir mutas in.

Jag hann tänka mycket på begränsningar. Vikten av att ha ett tydligt uppdrag. Att två gränser kan störa varandra om de ligger för nära (gäller ett annat gräsklipparmärke dock). Att det är mycket besvär med att flytta en gräns. Hur stor område man klarar av med den kraft man har till förfogande etc.

Nu visar sig andra begränsningar. Eftersom vi inte kan få Yoda att öppna grindar/att jag inte bygger en tunnel som han kan ta sig ut genom själv. Nu måste han bäras dit, och han kan inte ladda batterierna själv, utan behöver bäras till laddstationen...

Nationaldag eller självständighetsdag?

Självständig är det gemensamma för våra nationaldagar, även om det säkert finns många undantag.

Självständig i betydelse att jag/vi bryutit oss ur ett förbund/land/stat. Självständig som tonåringen som sliter sig ur föräldrarnas famn för att skapa en egen identitet. Eller?

Hur långt håller alla liknelser? Hur självständiga är vi, både som individ och nation?

För Norges del innebar det tre månader innan man tvingades in i en union med Sverige (som "fått" Norge efter Napoleonkriget...). Lika länge kan det gå när barnen tränar sin självständighet - efter några månader sluter man en ny union med moders-/fadershuset.

Nationalism blir som en dålig form av självständighet om det innebär att jag enbart utgår från min själständighet/olikhet med andra. "Vi är vi för att vi inte är dom".

För mig blir behovet av självständighet mindre och mindre. Jag vill leva med I resten av mitt liv - ett gemensamt liv där vi och inte jag är viktigast. Jag har två barn som säkert kommer att vilja öka sin självständighet mot mig med åren - men jag kommer aldrig att söka en självstädnighet från dom, det är band som går djupt.

Jag har allt svårare att se grupptillhörigheten som något exklusivt. Jag är med i en idrottsförening för att idrotta med andra, inte mot. Motspelaren är aldrig en Motmänniska i ett Motlag, utan alltid en person som tvingar mig att göra mitt bästa, att utvecklas, förbättra, kämpa.
Olikheter är viktigt. liksom självständighet - men aldrig på någon annans bekostnad.

Jag har svårt att fira att jag är svensk, men jag är glad och tacksam att få leva i Sverige med alla de förutsättningarna som vi har här. Men jag vet att det sker till ett pris av att andra får mindre.

Detta skrivet den 17 maj då Fristads ungdomsorkester spelar nationell musik i Norge.
---
Appropå krig. På Aftonbladet.se finns idag en artikel om en ny "drönare" (obemannad krigsfarkost) som har artificiell intelligens och själv ska söka målen. Är det då inte enklare att helt digitalisera militären, så att vi låter experterna på World of Warcraft sköta det online?

Hur beskriva GUD?

Att ta sig själv till måttstock är enkelt, för enkelt.
De filosofiska frågorna om verkligheten utanför min egen tanke gör livet komplicerat, för in en massa variabler som jag själv inte styr över.

GUD är större än vad min tanke kan förstå. Det gör de inte felaktiga, men framförallt är de inte fullständiga.

GUD är gudsvinden som blåser över den döda materian. GUD är ljuset som gör att allt är till. GUD är kärlek som förmår väcka liv, som får oss att bli större än oss själva. GUD är ande som bor i mig.

I mitt bräckliga liv finns skapelsens urkraft, finns ljuset som övervinner mörkret, finns kärlek som övervinner allt.

Djupandning

Körsångaren lär sig andas för att kunna sjunga hela strofer, dessutom får de bättre hållning och hälsa.

Pneuman, Anden, kommer till oss. Blåses in i våra kroppar.
Det är inte jag själv som aktivt drar in Anden i mitt liv, likt en person som hyperventilerar eller ytandas.
Nej, precis som med djupandningen så kommer Anden till oss, när jag själ slappnar av. Det är när diafragman slappnar av som luften strömmar in av sig själv, dras in.
Så dras även Anden in i våra liv, av sig själv, genom Guds kraft, den pneumatiska.

Körsångarna tränar varje vecka på att andas, för att låta luften komma in av sig själv, längst in och ner i lungorna. Barnkörerna behöver inte öva - precis som barnen inte behöver övertygas för att tro.

Vi tappar andningen, vi tappar tron.

Men vi kan öva upp andningen, även om det sker på bekostnad av den platta magen när vi sjunger, vi kan öva upp tron, även om det sker på bekostnad av jaget.

Andas ut, slappna av - låt luften och tron komma in.

Resa ifrån

Veckan på Malta var ingen semester, men en vecka på Malta betyder ledighet i andras ögon.
Jag visste att jag inte skulle vara utvilad, men att jag skulle fått en veckas perspektiv på arbetet. 

Men väl tillbaka märker jag (föga förvånande) att allt var som jag lämnade det.

Det går inte att åka ifrån sig själv. Möjligen kan jag byta miljön, men oftast (alltid) hänger det egna livet med. Som en skugga. 

Ju längre jag flyttar mig, desto längre blir skuggan. 

Det är bara att stanna upp och inse att skuggan är en del av mig och att göra den till en riktningsvisare för var solen är, att hjälpa till att ta ut riktningen.

Är 40-årskursen mitt i livet just eftersom skuggan är som kortast?

Vardag igen

En vecka på Malta byts snabbt till att rätta in bilen i kön in mot Borås. Trafiktempot var mycket lugnare och på höger sida.

Eftersom veckan har varit intensiv och inte bjudit direkt vila så tror jag det kommer att ta ett tag att ställa om från föreningsutveckling till förvaltningsutveckling. Egentligen är det ingen skillnad, men ingångarna är både olika och vitt skilda.
Det är lika för att det handlar om människor, oftast samma människor. Det är olika för att det som är miljoner i kommunen är hundralappar i föreningen - oftast med ungefär samma emotionella värde.
Det är lika för att en grupp människor har inte så många olika sätt att gruppera sig, men olika för att de i föreningen uppstår helt andra hierarkier.

Likt eller olikt, tillbaka är jag.

Nu kommer jag att märka om Malta lämnade anfaller avtryck än enbart solbränna...

Personlighetstest

Som en del av utbildningsveckan fyllde vi i ett personlighetstest.
Resultatet var inte överraskande när det gällde min mest framträdande sidor. Men jag kunde se en utveckling/förändring. Nu var mina resultat mer utjämnade och inte så utpräglade.

Jag funderar över om det är bra eller dåligt.
Är det så att jag håller tillbaka mina starka, naturliga sidor, eller att jag låtit de andra komma fram?

Den stora kunskapen var att vi tre från ungdomssektionen är alltför lika, vi hade samma egenskaper i stort. Det blir alltså för trångt inom vissa områden medan det kan vara tomt på andra.
Jag förstod att mina vänner inte såg något problem i detta...

Vem är jag - vem kan jag bli?

En stad uppe på berget

Efter morgonens löparrunda sitter jag på en bänk på strandpromenaden och eftersvettas.

På andra sidan bukten lyser det upp. En stad vars ljusa hus blir belysta av solen och får mig att höja blicken. Jag lyfter blicken från där jag är, jag lyfter blicken och min nyfikenhet väcks, jag lyfter blicken och märker att jag fylls av framtid, av nyfikenhet, av energi.

Så är det också med våra kyrkor, även de ofta uppe på berget, för att hjälpa oss att lyfta blicken.

Det är många avgörande händelser i Bibeln som äger rum på berget, där jag både får utsikt och insikt.
Där mitt liv får en ny riktning.

Berget är inte målet.

Men min resa till "berget" för mig närmare de som är målet.

Lärljungarna fick inte bygga hyddor på förklaringsberget, för det var inte platsen som i sig är helig, det är det som sker som är heligt. Mose fick ta av sig skorna för att platsen han stod på var helig, det var platsen för ett gudsmöte.

Staden på berget är inte helig, inte heller kyrkan som står där - men de leder oss fram till möjligheten för ett möte.

Jag hoppas att mitt liv också kan vara en stad på ett berg. Inte för att jag är helig, utan för att de möten jag har kan leda oss närmare det heliga.

Jag möter en man

varje morgon jag springer.
Vi verkar ha samma tider. Jag under veckan på Malta och han i sin vardag.
Han går med långa lugna steg.

Han märks med sin långa svarta rock, skägget och hatten med hög kulle.

Jag möter ett annat sätt att leva sin tro, en trygghet i även den yttre formen, en tillhörighet.

Det är som munkarna som säger att de behöver ruiner och former inte för att deras tro är stark, utan för att den är svag.

Under de första fem åren efter prästvigningen använde jag min talar varje dag jag var i tjänst, om det inte var läger eller kurs. Det var en stolthet i ämbetet och att prästen skulle vara synlig, tydlig.

När jag möter mannen på morgonen möter jag också frågor om mitt eget liv, min egen tro.

Kyrkans plats

På Malta lär det finnas 365 kyrkor. Några stor, de flesta små - precis som i Sverige.
De flesta ser man från vägarna - precis som i Sverige.
Samtidigt öppna mot himmelen och stängda mot världen - och i Sverige låsta mestadelen av veckan.

För mig skänker kyrkorna ett lugn och en gemenskap.
Ett lugn för att en del av himmelen finns där, ett fönster mot evigheten.
Gemenskap även när kyrkan är tom.
Mina trossyskon är närvarande i min blick. Vi delar rummet, vi delar gudstjänsten, vi delar tron.

Många gånger är klostret det mest närvarande - trots dess slutna rum. När vi rest kyrkor så är det inte bara som en samlingsplats för ortsborna när det är skolavslutning, julotta eller musikgudstjänst. Kyrkorummet är mer.

Kyrkan talar med sin tystnad. Mitt i tiden och jäkten pulserar kyrkan av evigt Nu.
I min ensamhet i kyrkan blir gemenskapen transendent.
Även om Gud inte är begränsad till kyrkan så behöver jag denna mötesplats.

"Du som i altets mitt" sjunger vi i fastan. Precis så är det.

Men kyrkan är bara sten och grus, precis som jag bara är kött och blod.
Men av Kristi kropp och blod blir vi levande - kyrkan och jag.

Olika resor, men samma väg

Oavsett i vilken organisation vi är i så är det mesta sig likt när det kommer till utveckling.

Verksamhetside
Kärnvärden
Vision
Målsättning etc

Ändå verkar det vara lika svårt. Det är som att något hela tiden drar oss bort från den gemensamma vägen, bort från helhet och överenskommelser.

 I tränar och övar - men hur lever vi?

Det mesta handlar om att sätta det gemensamma först, på det gemensamma sättet.

Detmär hur svårt som helst och jag vet att jag själv ofta tar mina genvägar för att komma fort fram.

Jag vet ju. Bäst dessutom.

Men vi tränar igen: Verksamhetside, kärnvärden......

Men oftast når vi baramfram dit vi var när vi startade.

See you

, eller SIU.

En dag om utveckling. Systematisk, eller metodiskt som det kan sägas i den kyrkliga världen.

Positivt! Innebandyn ska anpassa träning och utveckling till utövarna. Tjejerna börjar tidigare med vissa moment eftersom deras kroppar utvecklas tidigare. Vi ska lägga pussel för att rätt matcha varje spelars utveckling och behov.

Jag tänker på konfirmationen... Tjejer som har killar med bil som väntar utanför lägerområdet och pojkarna som ligger inne på rummen, äter chips och läser Buster (kanske inte idag, men jag har haft konfirmander med Buster på rummet).

Fördelen med den lilla gruppen är att spannet inte blir så stort och att det är lättare att hitta en nivå som både är gemensam och individuell.

Vad och hur

Arbetet fortsätter.

Det blev tydligt att vi behöver tala om formerna. Formerna för hur vi från Fristad ska jobba. Att ha en gemensam bild om hur vi ska arbeta istället för att slänga oss in i hur-frågorna.

Hur ofta hamnar vi inte där, att vi börjar att lösa problemen, var och en från sin utgångspunkt. Men ofta talar vi förbi varandra, är på olika sidor i materialet, talar utifrån olika perspektiv, med olika tidtabeller, för olika mottagare...

När vi är en ny grupp tar det tid att hitta ett gemensamt språk, en gemensam ram.

På en balkong på Malta

Efter en löparrunda utmed Medelhavet tar jag igen mig före frukost. Balkongen har Morgonsoffan och vinden blir ljummen i solen.

Det blir intensiva dagar om föreningsutveckling. Reflektionen efter första dagen är mångfalden bland oss deltagare. Jag tillhör, som man ofta gör som man i medelåldern den största gruppen, men tack och lov är det inte så förutsägbart som jag befarade.
För mig blir det tydligt med vikten av olikheter, av att vi hittar olika egenskaper som behövs hos varandra istället bara hos sig själv.
Jag vet att jag gärna försöker kunna allt, men jag får nog börja slappna av mer och låta andra kunna mer utan att jag ska känna att jag kan mindre.

Nu är det dags för dusch och frukost.

Föreningsutveckling

Om en timme bär det av med bil till Arlanda och ett flyg kl 06.00 imorgon bitti...

Till Malta.

Svenska innebandyförbundet satsar, tillsammans med föreningarna, mycket resurser på att utveckla, stärka och rusta föreningarna inför framtiden.

Det handlar inte om innebandyklubban, utan om ordförandeklubban. Har vi inte en bra organisation står allt och faller med en enskild eldsjäl, en särskild årgång, lokalresurser, tillfälligheter.

Jag är stolt över att svensk innebandy satsar på föreningen. För 10 år sedan var jag och 20 personer till på en utbildning till Föreningsambassadörer. Jag hoppas att det gick bättre än för oss i Västergötland. Erfarenheten är väl den att man nu riktar resurserna in i föreningarna istället för några externa aktörer som kommer in från sidan och vet bäst...

Tanken slår mig, och jag kommer att ha med den under veckan - vilka paralleller finns till kyrkans organisation? Var sätter vi i kyrkan in våra resurser? Går det att lära (in)?

Kyrkoherdens börda

Samtal med kollega igår kväll.
Det verkar som att listan med kyrkoherdar som inte orkar bara växer. Jag vet att de flesa säkert jobbar 50-60 timmar, och säkert ägnar både vakentid och sömn till att försöka lösa det olösbara.

Min egen erfarenhet är att det inte är de uppgifter som talar till oss i vigningen som ligger på, utan det är utanverket med sina förväntningar.

Varje form av organiserande kräver sin tribut. Igår pratade jag i former av fotboll, där fem-manna R en spelform där alla är med, medan 11-mannalaget är uppdelat och strukturerat, mer strategi än energi.

När övergår kyrkan från energi till struktur? Vilka osynliga, sociologiska, gränser kliver vi över?

Nedräkning

Påsktiden går mot sitt slut.
En vecka kvar.

Räknar vi mot det som tar slut eller mot det som kommer sedan?

Med ökenvandringen för ögonen hägrar målet i framtiden.
Jesus började predika efter sina 40 dagar i öknen.
Fastetiden övergår i påsktid.

Nu räknar vi mot de 40 dagarnas slut då den uppståndne visar sig, men också mot de 50 dagar efter påsk då vi tar nästa steg mot den nya skapelsen.

Den kristna församlingen är som Israels folk i öknen. Ofta orkar vi inte se framåt, utan minns det som varit, en trygghet.

Idag lever vi andens liv. Hjälparen som lever i oss och med oss. Vi räknar ned till 50 för att påminna oss var vi är. I nuet. I andens tid. I framtiden redan nu. I evigheten redan idag.

När går kyrkan med?

1:a Maj.

Går kyrkan med arbetarna genom städerna?
Går kyrkan med på en eller två sidor vid demonstrationerna i Jönköping?
Går kyrkan med när Guliganerna tågar till Borås Arena?
Går kyrkan med när lärarna demonstrerar för högre löner?

Ja på alla frågor eftersom det i varje tåg är med döpta medlemmar av Svenska kyrkan och säkert andra samfund också.
Nej, om man förväntar sig en officiell representant i form av präst eller biskop, även om undantag finns.

I Prideparaden är kyrkan självklart med som kyrka för att visa solidaritet. Det är bra, men varför inte också idag, även om jag hoppas att kyrkan bara finns på en sida i Jönköping.