Flerfrontskrig

I de yngre delarna av familjen finns det ett intresse och en fascination av krig och militärer.
Som personer är de nog det mest fredliga man kan hitta - men de brottas med frågor om vapen, anfall, gränser et i lekens värld (om inte alla kunde stanna där...)

Idag var det dags att pröva den egenutvecklad spelplanen.

Men fyra länder samtidigt... Som gjort för pakter etc...

Hur är kyrkans "krig" idag?
Räcker det med fyra fronter?

Är det detta som gör det så svårt att samverka: Vi alla ser "fienden" men hen kommer från så olika håll och iklädd så olika rustning som kräver olika val av moteld.

Är det så jag kan förstå mina trossyskon när jag lyssnar och läser och inte riktigt kan förstå?
De ser något helt annat än vad jag gör.

För vissa är fienden nära och starkt rustad - och reaktionen med den.

Jag får fortsätta följa pojkarnas kamp med det militära - och kanske lära mig mer på många plan.

"Det är så vackert"

Begravning idag.
Vinterklätt i kontrast till den sorgeklädda församlingen.

Ibland är det enkelt att veta vad jag ska säga.
Ibland får jag till och med upplägget från de anhörigas berättelser.
Idag hade jag hjälp av den avlidnes ord under de sista dagarna.

I rummet på sjukhemmet var det han såg så vackert.

Även om alla vi andra kanske hade begränsat vår syn till väggar, tak, möbler och utsikt genom fönstret.

Men ibland går synen längre än det fysiska.

Kan det sägas bättre på en begravning?

"Det är så vackert"

Analysera mera...

Min vikarie-efterträdare Jonas Bromander blir frilans-analytiker.

Analyser behövs.
Eftertanke också.
Självkritik inför fakta.
Andras perspektiv.

Vi vrider och vänder på siffrorna.
Just nu håller jag själv på att skapa en bild över konfirmandläget i Kinds pastorat.
Frekvenser, antal kyrkotillhöriga i olika åldrar, antal ej döpta, ej konfirmerade i våra församlingar.

Diagram och kurvor.
Trender och konsekvenser.

För min del så blir analysen ett redskap dels inåt - för att ge underlag till beslut om vilka medel som behöver avsättas för att nå alla de ungdomar i gymnasieåldern som inte är döpta/konfirmerade. Analysen ska också ge möjlighet till ett långsiktigt perspektiv - hur ser det ut nästa år, och nästa...

Men analysen är inte min huvudsakliga uppgift. Den är ett redskap, men i varje % och "pinne" i exelarket representeras en församlingsbo som jag har fått en uppgift i att försöka nå och erbjuda fördjupning, dop och möjlighet att bekräfta sin tro.

Jag lämnade Kyrkans Hus och forskningssekretariatet december 1995 med insikten att jag har en kallelse till präst i verksamhet - inte som forskare, analytiker. Jag har redskapen och kunnandet att analysera - men jag märker att det är få som lyssnar, förutom anda analytiker... Många gånger kan det klia i fingrarna, men det är fler som lyssnar i kyrkan på söndag än läser analys-rapporten.

Jag önskar Jonas allt gott nu när han också slipper ut från Kyrkans Hus.
Jag önskar hans efterträdare lycka till - det lär behövas.

Skolbesök

Möte med högstadiet i Tranemo idag.
Positivt på alla sätt.

Eleverna tystnade och tittade en del när en präst dyker upp...

Bra lokaler, en god känsla.

Jag ser fram emot att vara där igen.

Välkomnad!

Det är så jag känner mig efter gårdagen i Tranemo: Välkomnad!

Även om jag träffat medarbetarna, varit på fest med kyrkorådet osv, är det först i gudstjänsten som jag känner mig inlemmad i Tranemo församling och Kinds pastorat.
Det är inte på expeditionen, vid skrivbordet, vid datorn där kärnan är.
För mig är den alltid i kyrkan, i gudstjänsten.

Jag var lite orolig inför högmässan eftersom jag haft svårt att riktigt relatera till själva kyrkorummet.
En Langlet-kyrka har sina fördelar med korta avstånd - men samtidigt en bredd som är svår att ta in.
Renoveringen 1938 gav också kyrkan ett helt nytt innertak, utan ljus, och med en form som får ljudet att rulla med en vådlig efterklang.

Men det gick bra!

Lars-Olle välkomnade både i gudstjänsten och vid kyrkkaffet. Pålitlig - Erfaren - Rolig var sammanfattningen så här långt,

Av kyrkorådet fick jag en stor bukett med tulpaner som nu pryder sin plats här hemma.

Dit jag aldrig når...

Igår bjöd kyrkorådet i Kund de anställda på en lite fest- middag på Glasets hus.
Min kunskap om medarbetarna utökades något, samtidigt som jag fick möte några förtroendevalda.

Som en del av festiviteten skulle de anställda som arbetat 25 år i Kontraktet/nuvarande Kinds pastorat premieras och uppvaktas. Själv var jag inne på min 10:e dag...

Jag förstod också att jag själv aldrig kommer att hamna i det rampljuset.
45 år idag + de 25 åren blir 70 år.

I och för sig kan det ju vara så att pensionsåldern fortsätter att höjas, så det kanske...

Alla räknas

I en av de deckare av Lee Child som jag läst om Jack Reacher finns just orden ung. "Alla räknas".
För honom i rollen som militärpolis gick det inte att behandla personer olika, alla hade rätt att "räknas".

Jag tänker på det idag då jag har plöjt igenom uppgifter i Kyrkobokföringens tillhörighetsregister för att få en bild av Kinds pastorat. Framförallt är det min uppgift att söka de som står införda som "Ej döpt" och "Ej konfirmerad".

I statistiken försvinner snabbt individen i kollektivet, i %-andelar och sammanställningar.

För mig är det ett stort antal kyrkotillhöriga som inte har tagit emot dopets gåva av ett eller annat skäl.
Varför är ointressant för mig.
För mig är det individer som vi som kyrka har en särskild uppgift att försöka nå med erbjudandet. Inte tränga oss på, inte tjata i onödan - men verkligen sträcka ut Nåden.

Dessa ungdomar (just nu är det de som är i fokus) har jag en särskild kontakt med även om jag aldrig har träffat dom, även om jag inte har en aning om var adressen finns.

Alla räknas!

Stockholmsvita kyrkor och andra med kritvit insida

Jag satt med utsikt mot Länghems kyrka under förmiddagen.
Kyrkan inramades av snön på marken, på muren, på gravstenarna, på taket, på träden, i molntäcket.

I kontrast till detta vita, rena, framstod kyrkan som "stockholmsvit", kanske färgändrad av fukten  från luften som väggen sugit åt sig. Kanske blir det vita "vitare" när kontrasten är det gröna gräset och den blåa himlen.

"Stockholmsvit" ser vi dagligen i fönsterkarmar, foder och lister runt fönster och dörrar. Inte helt vitt.
Färgtorget har mer att berätta om S-0502Y som färgen heter på NCS-språket.

När det var dags för Änglagård 3 att spelas in, var den "tvungen" att börja med en begravning av en av karaktärerna som inte längre fanns i det verkliga livet, och alltså inte kunde medverka i den fiktiva verkligheten heller. Jag var med när Collin Nutley med team var och rekognoserade i Öra kyrka.

Sedan förra filmen hade kyrkan renoverats. Vit och fin var hon på insidan.
Så vit och fin att det inte skulle gå att filma där. Det vita var för vitt för filmkamerorna Så målare fick anlitas för att måla om de nymålade väggarna i en "smutsigare" kulört.
Efteråt ansåg Öra-borna att den mer ovita färgen skulle vara kvar.

Det "stockholmsvita" upplevs varmare och behagligare. "Ljust & Fräscht" som Schyffert och Lindström turnerade med. Vitt och rent, men inte för vitt.

Må dopklänningen inte blir "stockholmsvit", för jag tror inte "den himmelska hären" (Apg 19) har annan NCS-färg än S-0500N! 
gOch även om mitt eget yttre aldrig förmår bli mer än "stockholmsvit", som Länghems kyrka denna dag, då förtröstar jag på att Gud har gjort mig "vit som snö" (Ps 51:9).

Jag har aldrig uppskattat...

...Tegnérlador... Men...

Esaias Tegnér, biskop i Växjö, strävade efter att ersätta de gamla, trånga, mörka medeltida kyrkorna med nya, större, ljusa och moderna kyrkobyggnader. Han lyckades på många platser, till den grad att det är just den modellen av kyrkobyggnad som barn ritar när de ska rita en "kyrka" (även om kyrkan i deras församling ser helt annorlunda ut).

Jag har aldrig insett fördelarna med denna kyrkotyp. Som präst är det svårjobbat med stora avstånd, ett kor som bara en stor kör kan fylla upp, en akustik som inte bär i mindre sammanhang m.m.

Men. För Tegnér var en av drivkrafterna att kyrkan skulle rymma församlingens hela vuxna befolkning. Alla skulle få plats. Det fanns en plats som var avpassad för mig.
Nåja, eftersom barnen inte räknades in finns det kanske lite mer att önska.

Rummet sätter gränser för hur många som är räknade med. Ett ungdomsrum med en hörnsoffa rymmer bara ett visst antal t.ex.
Är "alla" välkomna - eller är alla välkomna till "något" som bara räcker till några?

Inte nervös

men nyfiken och förväntansfull.

På söndag tas jag emot som präst i Tranemo församling.
Ännu har jag hunnit träffa medarbetarna - men nu ska jag möta församlingen.

"First impression last" - och det är lätt att vilja göra lite mer än vanligt, att försöka framställa mig lite "bättre" än vad jag tycker att jag är annars. På samma sätt kan det vara även i Tranemo kyrka på söndag, kanske lite finare fika, kanske lite mer uppmärksamhet.

Det är en kamp i att vara sig själv.

Det som gör att det finns stråk av nervositet ligger just i att det finns en fara att jag inte vågar vara mig själv, utan att vara någon som de jag möter ska tycka mer om mig.

Så jag försöker uppmuntra min nyfikenhet - att fokuset inte ligger på mig i mötet.
Förväntansfullheten - att det kommer några och möter mig.

Nu är det en veckas kamp att inte göra för mycket.

"so find yourself somebody to love"

En del sånger verkar banala, enkla, förutsägbar.
Med en viss sångare/artist så faller de bort från början.
Men med ett annat sammanhang, med nya ögon så kan också Dean Martin ha något att säga...

Vi behöver bli älskade (och se upp så att vi inte blir nya Doktor Glas).
Men istället för att sitta och vänta på att bli älskade "so find yourself somebody to love"

(Gud satt t.ex. inte och väntade...)

Inför mina ögon

På väggen framför mitt skrivbord är en glasmosaik av den helige Ande närvarande.
En duva som sänker sig ner mot jorden, likt den som lämnade arken för att finna nytt land. Det nya landet, den nya människan landar i Jesus vid Jordan. Anden svävar inte längre i luften, utan gör nu allt levande. Till pingst är det konfirmation och dags att påminna konfirmanderna om att också de i dopet fyllts av helig ande, blivit levande mark.

Vid Tranemo kyrkas senaste renovering fick mosaiken en ny placering och ny uppgift (som mig själv!?).

I veckan efter Jesu dop blir anden synlig också här. Jag ska byta till en LED-lampa så att den kan lysa med sin närvaro hela tiden.

Från mitt fönster

En dag med snöfall och ishalka,  men också solen som brutit igenom.

Från mitt fönster ser jag församlingshemmet till vänster, kyrkans torn bakom det, sjön är skymd i mitten men flyttar jag huvudet lite så har jag sjöutsikt (vi får se om den är kvar när vattennivån sjunker tillbaka),skolan till höger och längst ner till höger min tappra lånetid som tar mig fram när Skodan får ny lackering på valda delar.

Det var utsikten.
Insikten idag: Det ska bli roligt!

Pax et bonum!

I Tranemo

Idag började ett nytt kapitel i mitt liv.
Det var första dagen i Kinds pastorat och Tranemo församling.
Komminister med särskilt ansvar för unga ledare i pastoratet.

Med det nya kapitlet är det också dags för Kyrkelvan att vakna igen.

Det är det 8:e pastoratet jag börjar tjänstgöra i: Falköping - Töreboda  - Timrå - Borås Caroli - Herrljunga - Sandhult - Alingsås - Kind.

Det tredje stiftet: Skara - Härnösand  - Göteborg.

Idag bröts den "röda tråden" vad gäller mina tjänster: I Tranemo finns inte en järnvägsstation och det gamla järnvägsspår har blivit cykelled.

Som sagt är det något nytt som börjar!