Vi behöver pausen, tystnaden, mellan aktiviteten.
För den som tränar sina muskler behövs vilan för att musklerna ska kunna växa.
För den som lär in kunskap behövs vilan för att hjärnan ska hinna göra kopplingar mellan den nya kunskapen och den gamla.
För den som lyssnar på musik behövs pauserna mellan styckena för att låta den förra klinga ut och ge plats för den nya att klinga in.
För den som pratar behövs pausen för att hinna andas, och förhoppningsvis tänka, innan man fortsätter.
För den som ska äta en 7-rätters middag, så serveras lätta sorbeter som mellanrätter för att göra munnen redo för det som ska komma.
Idag är många lediga. Det "passas på" för att få längre sammanhållen ledighet.
Bra så, men kanske missar vi en slags "mellan-dag", då vi får återvända till det vanliga innan nästa helg kommer.
I evangelierna finns två viktiga "mellan-perioder" för mig:
Tiden från Långfredagens eftermiddag till påskdagens morgon - då Jesus var död.
Tiden mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen - då Jesus lämnat och Anden ännu inte kommit.
Inte så att kärleken växer på distans, det är det bara välmenta vänner som säger för att trösta. Men utan rytmen där det också finns pauser så blir livet som en ständig bakgrundsmusik: aldrig riktigt lyssnad på, aldrig riktigt tyst.
30 december, 2013
27 december, 2013
Fukten faller fritt
Jag hämtade tidningen på morgonen.
Stjärnklar himmel - men det kom ett stilla regn på mig.
Inga moln skymmer sikten, men fukten faller fritt.
Ibland blir verkligheten "mättad", rågad, den flödar över.
Då behövs inga moln för att regnet ska falla.
Ibland behövs inte sorg för att tårar börjar rinna.
Alla intryck fyller oss, tar plats i våra sinnen och minnen, bearbetas, förstås.
Vi lever i en mättad tid.
Det behövs så lite för att det ska ske så mycket med oss.
Att "fukten faller fritt" från en molnfri himmel.
Stjärnklar himmel - men det kom ett stilla regn på mig.
Inga moln skymmer sikten, men fukten faller fritt.
Ibland blir verkligheten "mättad", rågad, den flödar över.
Då behövs inga moln för att regnet ska falla.
Ibland behövs inte sorg för att tårar börjar rinna.
Alla intryck fyller oss, tar plats i våra sinnen och minnen, bearbetas, förstås.
Vi lever i en mättad tid.
Det behövs så lite för att det ska ske så mycket med oss.
Att "fukten faller fritt" från en molnfri himmel.
21 december, 2013
Tack Tomas
Både Tomas Tvivlaren och Tomas Sjödin som i dagens GP talar om Tvivlaren.
"Trons värld är en frizon från jämförelse" skriver Sjödin-Tomasen. För även när jag tvivlar finns ju tron där, det är min egen bild av min svaga tro som gör att jag gör min tro mindre.
Tvivlet gör inte tron större eller mindre, men den prövar den.
Vågar jag säga "Jag tror, hjälp min otro", då har tron vunnit, men låter jag varje tvivelsmoln som kommer få mig att inte längre tro att det finns en sol - då har jag gett upp min tro.
Tron är väl som vädret är som mest i norra Europa: mestadels lågtryck som drar in med regn. Men när solen bryter igenom skyndar vi oss att ställa oss i lä och låta solen värma oss.
(Det är en fördel med en solfångare på taket. Då kan jag gå ner i källaren på kvällen och få ett kvitto på att solen faktiskt värmt även när det bara varit moln under dagen. För de flesta av oss är kyrkorna "tros-fångare", dit jag kan gå och se att tron har överlevt under århundraden av mycket svårare prövningar än min egen)
Men de viktigaste: "trons värld är en frizon från jämförande"!
"Trons värld är en frizon från jämförelse" skriver Sjödin-Tomasen. För även när jag tvivlar finns ju tron där, det är min egen bild av min svaga tro som gör att jag gör min tro mindre.
Tvivlet gör inte tron större eller mindre, men den prövar den.
Vågar jag säga "Jag tror, hjälp min otro", då har tron vunnit, men låter jag varje tvivelsmoln som kommer få mig att inte längre tro att det finns en sol - då har jag gett upp min tro.
Tron är väl som vädret är som mest i norra Europa: mestadels lågtryck som drar in med regn. Men när solen bryter igenom skyndar vi oss att ställa oss i lä och låta solen värma oss.
(Det är en fördel med en solfångare på taket. Då kan jag gå ner i källaren på kvällen och få ett kvitto på att solen faktiskt värmt även när det bara varit moln under dagen. För de flesta av oss är kyrkorna "tros-fångare", dit jag kan gå och se att tron har överlevt under århundraden av mycket svårare prövningar än min egen)
Men de viktigaste: "trons värld är en frizon från jämförande"!
20 december, 2013
Vad är det som händer?
Mitt arbete med Svenska kyrkans statistik för snart 20 år sedan gör mig överkänslig för mätningen av antalet människor i våra gudstjänster. Det blir en siffra som vi använder för mått av... Ja, vad är det vi mäter.
Religionssociologiska Institutet som började räkna samman hade ett tydligt mål i att se den "kyrkliga sedens" förankring och förändring. De såg i stora drag, över lång tid - där vi präster inte kunde läsa in våra framgångar/misslyckanden eller hur bra vår information har fungerat.
Inför Jul är det många samlingar i kyrkan som ofta får kommentarer som "Äntligen är det fullt här - det är det inte annars", "Så här borde det vara oftare", "Det är så roligt när det är fullt" osv.
Just att det är fullt är tydligen viktigt, att psalmböckerna tar slut, att deltagarna tvingas upp på läktaren för att få plats. Det är Adventssamlingar, Julkonserter, Skolavslutningar... I samband med en av samlingarna där jag varit med fick jag höra "att på söndag då är det inte så många"med en tydlig underton att det var något fel med söndagens gudstjänst eftersom det inte kom så många då...
För mig finns inte något egenvärde just med att kyrkan är full, eftersom jag bara känner till en handfull socknar där alla kyrkotillhöriga får plats i kyrkorummet samtidigt. Fullt betyder att vi mäter med ett tydligt mänskligt mått och inte ett gudomligt.
Men när människor väl är där - är inte det bra? Ja, om vi har en tydlig vilja att se dessa samlingar som en del av missionen, i att väcka den slumrande tron. Men som präst "får" jag inte andas om detta, utan det förutsetts ske av sig själv (förhoppningsvis även med Guds hjälp), och vi ska vara tacksamma som kyrka att vi "får" vara med.
Det finns det som vi som kyrka ska göra helt utan baktanke - det kallas Diakoni. Vad hjärtat ger till sin nästa, till den minste. Där får vi aldrig ha en baktanke om att det av omtanken ska förväntas ett tack och en gentjänst.
Men uppdragen i Gudstjänsten, Undervisningen och Missionen har inte ens en baktanke - där är det uttalat att vi ska hjälpa till så att något händer. Där ska vi väcka, utmana, förkunna, fördjupa, intressera osv. Gud arbetar via våra händer, våra munnar, vårt arbete - inte enbart i det tysta.
Nu är världen som den är. Inte alltid som vi vill att den ska vara. Ibland är det inte möjligt att nå dit vi vill - men vi ska inte göra de sämre förutsättningarna till något som vi skryter med. Visst är det roligt att skolan vill ha skolavslutningen i kyrkan, att kyrkan "får vara med", men... Mitt uppdrag i morse var tydligt för mig själv. Jag ska genom min närvaro, min prästvigning, med skjorta göra allt i min makt för att ge en bild av tro och kyrka som för någon/några närmare att komma även när det är "tråkigt" i kyrkan, komma för att det i det "tråkiga" och ej fullsatta sker ett gudsmöte. Jag fick predika utan ord.
Religionssociologiska Institutet som började räkna samman hade ett tydligt mål i att se den "kyrkliga sedens" förankring och förändring. De såg i stora drag, över lång tid - där vi präster inte kunde läsa in våra framgångar/misslyckanden eller hur bra vår information har fungerat.
Inför Jul är det många samlingar i kyrkan som ofta får kommentarer som "Äntligen är det fullt här - det är det inte annars", "Så här borde det vara oftare", "Det är så roligt när det är fullt" osv.
Just att det är fullt är tydligen viktigt, att psalmböckerna tar slut, att deltagarna tvingas upp på läktaren för att få plats. Det är Adventssamlingar, Julkonserter, Skolavslutningar... I samband med en av samlingarna där jag varit med fick jag höra "att på söndag då är det inte så många"med en tydlig underton att det var något fel med söndagens gudstjänst eftersom det inte kom så många då...
För mig finns inte något egenvärde just med att kyrkan är full, eftersom jag bara känner till en handfull socknar där alla kyrkotillhöriga får plats i kyrkorummet samtidigt. Fullt betyder att vi mäter med ett tydligt mänskligt mått och inte ett gudomligt.
Men när människor väl är där - är inte det bra? Ja, om vi har en tydlig vilja att se dessa samlingar som en del av missionen, i att väcka den slumrande tron. Men som präst "får" jag inte andas om detta, utan det förutsetts ske av sig själv (förhoppningsvis även med Guds hjälp), och vi ska vara tacksamma som kyrka att vi "får" vara med.
Det finns det som vi som kyrka ska göra helt utan baktanke - det kallas Diakoni. Vad hjärtat ger till sin nästa, till den minste. Där får vi aldrig ha en baktanke om att det av omtanken ska förväntas ett tack och en gentjänst.
Men uppdragen i Gudstjänsten, Undervisningen och Missionen har inte ens en baktanke - där är det uttalat att vi ska hjälpa till så att något händer. Där ska vi väcka, utmana, förkunna, fördjupa, intressera osv. Gud arbetar via våra händer, våra munnar, vårt arbete - inte enbart i det tysta.
Nu är världen som den är. Inte alltid som vi vill att den ska vara. Ibland är det inte möjligt att nå dit vi vill - men vi ska inte göra de sämre förutsättningarna till något som vi skryter med. Visst är det roligt att skolan vill ha skolavslutningen i kyrkan, att kyrkan "får vara med", men... Mitt uppdrag i morse var tydligt för mig själv. Jag ska genom min närvaro, min prästvigning, med skjorta göra allt i min makt för att ge en bild av tro och kyrka som för någon/några närmare att komma även när det är "tråkigt" i kyrkan, komma för att det i det "tråkiga" och ej fullsatta sker ett gudsmöte. Jag fick predika utan ord.
19 december, 2013
För mycket i en bok?
Psalmboksutdelning till 3:or i Bredared.
När jag står där för att berätta och förklara förstår jag omfattningen av denna "slit-och-slängbok" vi har i sådana mängder i våra kyrkor och församlingshem.
En näraliggande liknelse är julbordet - också det för mycket på en gång.
Pedagogiskt kan jag använda konfirmandtricket när jag säger att man inte får läsa Höga visan innan man är 30 år. Gissa vad konfirmanderna slår upp efter det?
Men denna mängd av information i psalmboken är ju samtidigt en rikedom:
De 325 ekumeniska psalmerna
De följande Svenskkyrkliga psalmerna som vi använder ibland (de är ju lite svåra i texter och melodi...)
Psaltarpsalmerna
Bibelvisorna
De liturgiska melodierna
De100, intryckta/tilltryckta sångerna mellan 701-800 som är psalmer..sånger...psånger...?
Evangeliebokens olika delar med årgångar som i den bästa vinprovningen, med Passionstexter (inte att förväxla med tidigare nämnda Höga visa...)
Sedan "Kyrkoordningen 29 kap. 1 §" - vilken kombineras med en månkalender för att sätta in söndagarna på sin rätta plats (om man inte har en färdig kalender förstås)
Sedan en "liten" bönbok - och man frågar sig: Var finns den mellanstora eller stora bönboken. Men bra är den!
Därefter Martin Luthers Lilla katekes (den stora var ju för prästerskapet)
Den svenska Kyrkohandboken som ännu inte är ett minne blott.
Sist 65 sidor register
innan de sista sidorna med böner och trosbekännelser.
1847 sidor
Allt-i-ett.
Tack och lov var barnens starkaste reaktion "är den min egen?!"
De får växa i den - precis som med dopklänningen.
När jag står där för att berätta och förklara förstår jag omfattningen av denna "slit-och-slängbok" vi har i sådana mängder i våra kyrkor och församlingshem.
En näraliggande liknelse är julbordet - också det för mycket på en gång.
Pedagogiskt kan jag använda konfirmandtricket när jag säger att man inte får läsa Höga visan innan man är 30 år. Gissa vad konfirmanderna slår upp efter det?
Men denna mängd av information i psalmboken är ju samtidigt en rikedom:
De 325 ekumeniska psalmerna
De följande Svenskkyrkliga psalmerna som vi använder ibland (de är ju lite svåra i texter och melodi...)
Psaltarpsalmerna
Bibelvisorna
De liturgiska melodierna
De100, intryckta/tilltryckta sångerna mellan 701-800 som är psalmer..sånger...psånger...?
Evangeliebokens olika delar med årgångar som i den bästa vinprovningen, med Passionstexter (inte att förväxla med tidigare nämnda Höga visa...)
Sedan "Kyrkoordningen 29 kap. 1 §" - vilken kombineras med en månkalender för att sätta in söndagarna på sin rätta plats (om man inte har en färdig kalender förstås)
Sedan en "liten" bönbok - och man frågar sig: Var finns den mellanstora eller stora bönboken. Men bra är den!
Därefter Martin Luthers Lilla katekes (den stora var ju för prästerskapet)
Den svenska Kyrkohandboken som ännu inte är ett minne blott.
Sist 65 sidor register
innan de sista sidorna med böner och trosbekännelser.
1847 sidor
Allt-i-ett.
Tack och lov var barnens starkaste reaktion "är den min egen?!"
De får växa i den - precis som med dopklänningen.
17 december, 2013
Beror budskapet på budbäraren?
Igår blev skolavslutningarna i kyrkan åter aktuella.
Nu ska det beredas väg för psalmer och julevangelium i skolavslutningarna.
För min del blir det två skolavslutningar, där den ena har följande program:
Gemensam sång: Nu tändas tusen juleljus (även en psalm...)
Präst
Sång: En stjärna lyser
Julevangeliet I
Sång: Ljuset i advent
Julevangeliet II
Sång: Det hände sig i Betlehem
Julevangeliet III
Sång: Gläns över sjö och strand
Sång: Dagen är kommen
rektor
Gemensam sång: Stilla natt (även en psalm...)
Går det att göra det mer kristet?
Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga som inte redan sägs i evangelium och sångtexter.
Är det budbäraren det är fel på?
För budskapet ska ju vara med, även om det inte uttolkas i vår egen tid (men det kanske rektorn kommer att bidra med...)
Barnen och stenarna (byggnaden) talar.
Nu ska det beredas väg för psalmer och julevangelium i skolavslutningarna.
För min del blir det två skolavslutningar, där den ena har följande program:
Gemensam sång: Nu tändas tusen juleljus (även en psalm...)
Präst
Sång: En stjärna lyser
Julevangeliet I
Sång: Ljuset i advent
Julevangeliet II
Sång: Det hände sig i Betlehem
Julevangeliet III
Sång: Gläns över sjö och strand
Sång: Dagen är kommen
rektor
Gemensam sång: Stilla natt (även en psalm...)
Går det att göra det mer kristet?
Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga som inte redan sägs i evangelium och sångtexter.
Är det budbäraren det är fel på?
För budskapet ska ju vara med, även om det inte uttolkas i vår egen tid (men det kanske rektorn kommer att bidra med...)
Barnen och stenarna (byggnaden) talar.
11 december, 2013
Rapport från en sakristia/stallet i Betlehem
Under tre förmiddagar tjänstgör jag som Josef.
Runt och i Sandhults kyrka går julvandringen med 1:a-klassare och förskolebarn som möter herdar, vakter, skattskrivare, världshusvärdar, bagare, timmerman, korgmakare, vise män - och Jesus, Maria och Josef.
Att Jesus gestaltas av en mycket ung medlem av kyrkan innebär att denna ibland är vaken och ibland sover sig igenom besöken i sakristian/stallet. Oavsett vad, så sker det något med barnen när det är ett barn och inte en docka som de möter.
Barnen har förmågan att både vara i nutid och dåvarande nutid samtidigt. En del av dom är verkligen med, tillåter sig att vara andäktiga och ställa frågor "i tiden".
Lika intressant är Jesusbarnets intresse för de besökande barnen.
Stora ögon och full koncentration på gästerna.
I eftermidag är det öppet för alla att vandra med.
Förhoppningsvis kan även de vuxna ögonen se något av vad barnen ser.
Runt och i Sandhults kyrka går julvandringen med 1:a-klassare och förskolebarn som möter herdar, vakter, skattskrivare, världshusvärdar, bagare, timmerman, korgmakare, vise män - och Jesus, Maria och Josef.
Att Jesus gestaltas av en mycket ung medlem av kyrkan innebär att denna ibland är vaken och ibland sover sig igenom besöken i sakristian/stallet. Oavsett vad, så sker det något med barnen när det är ett barn och inte en docka som de möter.
Barnen har förmågan att både vara i nutid och dåvarande nutid samtidigt. En del av dom är verkligen med, tillåter sig att vara andäktiga och ställa frågor "i tiden".
Lika intressant är Jesusbarnets intresse för de besökande barnen.
Stora ögon och full koncentration på gästerna.
I eftermidag är det öppet för alla att vandra med.
Förhoppningsvis kan även de vuxna ögonen se något av vad barnen ser.
10 december, 2013
Kyrkan
-Kyrkorna är det sista som man ska ge upp. Kyrkorna berättar att här finns den grundläggande tryggheten och här förs det dialog med Gud, säger evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, i en intervju i tidningen Turun Sanomat.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/finland-arkebiskop-makinen-vill-minska-personal
De korta raderna fick mig att stanna till.
Som kyrka ser vi på oss själva på så olika sätt. Just nu känner jag mig själv en aning förvirrad och har inte några självklara svar. Samtidigt som jag (förhoppningsvis) har utvecklats så har också den kyrkliga geografin förändrats, liksom världen runt omkring.
Begreppet kyrka är i Sverige så starkt knutet till våra byggnader att det är svårt att självklart prata om Kyrkan byggd av levande stenar. Platsen för en dialog med Gud är viktig, oftast mycket viktigare än att vara platsen för gudstjänst och kristen tro.
För mig är kyrkorummet viktigt, kanske för att det är den sista (!?) heliga platsen i Sverige.
För mig är kyrkorummet absolut i sig själv, i sin vigning.
För mig är kyrkorummet platsen för min uppgift som präst, för min vigning.
Visst finns Gud utanför kyrkorummet. Men utan kyrkorummet blir perspektivet litet och smalt och begränsas av oss människor.
Kyrkorummet talar om ett absolut värde. Bortom tid och rum. Bortom statistik och verksamhet.
Tornet pekar mot himmelen. Klockorna kallar. Riktningen mot öster leder mig. Tidslinjen söder - norr sätter in mitt liv i kyrkans liv. Altarbordet och dopfunten räcker Guds närvaro.
Jag vet att det inte är så enkelt. Men jag tror också att det kan vara just så enkelt. En kyrka - en präst.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/finland-arkebiskop-makinen-vill-minska-personal
De korta raderna fick mig att stanna till.
Som kyrka ser vi på oss själva på så olika sätt. Just nu känner jag mig själv en aning förvirrad och har inte några självklara svar. Samtidigt som jag (förhoppningsvis) har utvecklats så har också den kyrkliga geografin förändrats, liksom världen runt omkring.
Begreppet kyrka är i Sverige så starkt knutet till våra byggnader att det är svårt att självklart prata om Kyrkan byggd av levande stenar. Platsen för en dialog med Gud är viktig, oftast mycket viktigare än att vara platsen för gudstjänst och kristen tro.
För mig är kyrkorummet viktigt, kanske för att det är den sista (!?) heliga platsen i Sverige.
För mig är kyrkorummet absolut i sig själv, i sin vigning.
För mig är kyrkorummet platsen för min uppgift som präst, för min vigning.
Visst finns Gud utanför kyrkorummet. Men utan kyrkorummet blir perspektivet litet och smalt och begränsas av oss människor.
Kyrkorummet talar om ett absolut värde. Bortom tid och rum. Bortom statistik och verksamhet.
Tornet pekar mot himmelen. Klockorna kallar. Riktningen mot öster leder mig. Tidslinjen söder - norr sätter in mitt liv i kyrkans liv. Altarbordet och dopfunten räcker Guds närvaro.
Jag vet att det inte är så enkelt. Men jag tror också att det kan vara just så enkelt. En kyrka - en präst.
06 december, 2013
Att klaga tjänar ofta inget till
Stormen Sven kom rakt från väster till lilla Fristad. Det gjorde att snödrivorna hamnade på andra ställen än där de brukar. Huset skyddad inte, utan snön lade sig tjock på gångar och uppfart.
Under skottningen blir det lätt att klaga på olika sätt. Snön är tung. Varför gjorde vi gången så bred? Behövs det verkligen en så stor uppfart för bilarna? Varför fick vi inte iväg sakerna till återvinningen innan snön kom? Varför bor vi vid en stor väg som gör att vi får upp all snö från vägen upp på vår uppfart?
Som du förstår for många tankar genom huvudet under arbetet.
Men jag märker trots allt att det inte tjänar något till att klaga, Nu är snön här. Nu måste jobbet göras.
Gången är ju så bred för att jag ska kunna gå bredvid någon - jag får glädja mig åt att det finns någon att gå bredvid och att jag nu får bereda plats för det när jag skottar.
Uppfarten räcker inte bara till våra egna bilar, utan till jul får våra gäster gott om plats när de kommer.
Att skjuta upp saker till morgondagen tjänar inget till - men återvinningen är öppen både imorgon och på måndag... Tid för bättring.
Närheten till vägen gör att vi har 50 meter till busshållplatsen och att det är lätt att hitta till oss.
Det går att vända klagomålet till något att vara tacksam för, eller att ta lärdom av.
Någon sa att man kunde klaga bara på sin längd - eftersom det var en av få saker som du själv inte alls kunde påverka (ännu...).
Sinnesrobönen kan vara en annan hjälp. Varför klaga på det jag inte kan påverka? Det enda jag kan göra är att bestämma mig för hur jag förhåller mig till det som händer.
Det väntar mer snö att skotta när jag kommer hem.
Under skottningen blir det lätt att klaga på olika sätt. Snön är tung. Varför gjorde vi gången så bred? Behövs det verkligen en så stor uppfart för bilarna? Varför fick vi inte iväg sakerna till återvinningen innan snön kom? Varför bor vi vid en stor väg som gör att vi får upp all snö från vägen upp på vår uppfart?
Som du förstår for många tankar genom huvudet under arbetet.
Men jag märker trots allt att det inte tjänar något till att klaga, Nu är snön här. Nu måste jobbet göras.
Gången är ju så bred för att jag ska kunna gå bredvid någon - jag får glädja mig åt att det finns någon att gå bredvid och att jag nu får bereda plats för det när jag skottar.
Uppfarten räcker inte bara till våra egna bilar, utan till jul får våra gäster gott om plats när de kommer.
Att skjuta upp saker till morgondagen tjänar inget till - men återvinningen är öppen både imorgon och på måndag... Tid för bättring.
Närheten till vägen gör att vi har 50 meter till busshållplatsen och att det är lätt att hitta till oss.
Det går att vända klagomålet till något att vara tacksam för, eller att ta lärdom av.
Någon sa att man kunde klaga bara på sin längd - eftersom det var en av få saker som du själv inte alls kunde påverka (ännu...).
Sinnesrobönen kan vara en annan hjälp. Varför klaga på det jag inte kan påverka? Det enda jag kan göra är att bestämma mig för hur jag förhåller mig till det som händer.
Det väntar mer snö att skotta när jag kommer hem.
05 december, 2013
Ny asfalt
har det blivit under sommaren på en del av vägen till Sandared.
På sommaren var det svart, nytt, slätt och tyst.
Nu har isen i en kurva fått (minst) tre bilar ner i diket.
Är det den nya asfalten som verkade så bra och slät som nu visar sig vara för slät så att vattnet inte kan ta vägen någonstans utan blir kvar och flyter på den delen av vägen där "solen aldrig skiner".
Hur som helst var det sandat när jag åkte hem igår - efter det att två bilar stött samman och en fortsatt ner i diket och nu lämnar en lutande lyktstolpe efter sig som varnagel för oss andra.
Ofta blir det så.
Det nya, släta och välfungerande kan helt plötsligt ändra karaktär när det utsätts för nya förutsättningar.
Det som var så bra i en tid blir så dåligt i en annan.
Jag tror att det kan gälla alla delar i livet - och i tron.
Vi har inte möjligheter att i förväg förstå och se alla konsekvenser av det vi gör. Det vi kan se är konsekvenserna av det som är just nu, t.ex. den dåliga asfalten på vägen som nu blivit en trafikfara och måste bytas ut.
Men vad byter vi till? För byta måste vi tids nog.
Det är svårt att veta när tiden är rätt, t.ex när vi helt ska lämna "Fader Vår", ställa om kyrkan för en minskad ekonomis ram, börja ta kyrkor ur bruk och försöka sälja.
Det är lika svårt att veta när vi ska "nyasfaltera", dvs lägga på ett nytt lager/ta bort det gamla. När är tiden mogen för de olika stegen som vi vet att vi behöver ta, men som kräver en "omläggning". Den nya "vägen" blir inte så felfri som vi förespråkare för förnyelse vill att den ska vara, utan den kommer att innehålla sina brister som vi inte kunde förutse. Men vi kan udnersöka noggrannt vilka brister som kan komma.
Den gamla vägen blir dock inte bättre för att den nya vägen har brister.
På sommaren var det svart, nytt, slätt och tyst.
Nu har isen i en kurva fått (minst) tre bilar ner i diket.
Är det den nya asfalten som verkade så bra och slät som nu visar sig vara för slät så att vattnet inte kan ta vägen någonstans utan blir kvar och flyter på den delen av vägen där "solen aldrig skiner".
Hur som helst var det sandat när jag åkte hem igår - efter det att två bilar stött samman och en fortsatt ner i diket och nu lämnar en lutande lyktstolpe efter sig som varnagel för oss andra.
Ofta blir det så.
Det nya, släta och välfungerande kan helt plötsligt ändra karaktär när det utsätts för nya förutsättningar.
Det som var så bra i en tid blir så dåligt i en annan.
Jag tror att det kan gälla alla delar i livet - och i tron.
Vi har inte möjligheter att i förväg förstå och se alla konsekvenser av det vi gör. Det vi kan se är konsekvenserna av det som är just nu, t.ex. den dåliga asfalten på vägen som nu blivit en trafikfara och måste bytas ut.
Men vad byter vi till? För byta måste vi tids nog.
Det är svårt att veta när tiden är rätt, t.ex när vi helt ska lämna "Fader Vår", ställa om kyrkan för en minskad ekonomis ram, börja ta kyrkor ur bruk och försöka sälja.
Det är lika svårt att veta när vi ska "nyasfaltera", dvs lägga på ett nytt lager/ta bort det gamla. När är tiden mogen för de olika stegen som vi vet att vi behöver ta, men som kräver en "omläggning". Den nya "vägen" blir inte så felfri som vi förespråkare för förnyelse vill att den ska vara, utan den kommer att innehålla sina brister som vi inte kunde förutse. Men vi kan udnersöka noggrannt vilka brister som kan komma.
Den gamla vägen blir dock inte bättre för att den nya vägen har brister.
03 december, 2013
Ska allt bort?
En dags arbete med att renovera en trappa ställer frågan om det är "tillräckligt" nu?
De gamla heltäckningsmattebitarna på trappstegen är nu borta, men har jag fått bort allt av lim och matt-rester som häftade fast den gamla mattan med träet?
Det är ju så frestande att känna över ytan och tänka "det fungerar nog".
Tyvärr visar livet att det sällan blir så bra när just "det fungerar nog"-tanken kommer smygande. Genvägar...
Nej, allt måste nog bort.
Det är som livet med dess "lim-rester" i form av allt det jag gjort som jag inte ville/borde.
Det klibbar kvar, och även om jag försöker att täcka över misstagen/synderna med en ny yta blir det inte så bra. Det gamla är kvar och gnager sig sakta igenom den fina ytan.
"Du är förlåten"
På vägen hem åker jag förbi byggvaruhuset och köper limtvätt.
Allt ska bort innan den nya gummimattan läggs på.
Inför Guds förlåtelse kan allt tas bort av det som jag brustit i. Det jag bekänner möter Gud med förlåtelse (typ effektivare än limtvätt...). Men det jag inte vill/våga bekänna - där kommer Gud inte åt.
Gud är inte Quick-fix - för oss människor. Det är arbetssamt att bekänna. Det river och sliter, vill så gärna hänga kvar i små bitar som vi inte orkar ta bort.
De gamla heltäckningsmattebitarna på trappstegen är nu borta, men har jag fått bort allt av lim och matt-rester som häftade fast den gamla mattan med träet?
Det är ju så frestande att känna över ytan och tänka "det fungerar nog".
Tyvärr visar livet att det sällan blir så bra när just "det fungerar nog"-tanken kommer smygande. Genvägar...
Nej, allt måste nog bort.
Det är som livet med dess "lim-rester" i form av allt det jag gjort som jag inte ville/borde.
Det klibbar kvar, och även om jag försöker att täcka över misstagen/synderna med en ny yta blir det inte så bra. Det gamla är kvar och gnager sig sakta igenom den fina ytan.
"Du är förlåten"
På vägen hem åker jag förbi byggvaruhuset och köper limtvätt.
Allt ska bort innan den nya gummimattan läggs på.
Inför Guds förlåtelse kan allt tas bort av det som jag brustit i. Det jag bekänner möter Gud med förlåtelse (typ effektivare än limtvätt...). Men det jag inte vill/våga bekänna - där kommer Gud inte åt.
Gud är inte Quick-fix - för oss människor. Det är arbetssamt att bekänna. Det river och sliter, vill så gärna hänga kvar i små bitar som vi inte orkar ta bort.
28 november, 2013
Ibland släpper det taget
På väg till Sandared släppte det taget två gånger.
"Svart-is" som låg där förädiskt på asfalten fick bilen att åka kana för någon bråkdels sekund.
Helt plötsligt maktlös.
Det spelar liten roll att ha en ratt att styra med, en broms att stoppa med och en gas att reglera farten med när hjulen inte har fäste.
Temperaturmätaren visade på +5 grader. Bilens eget varningssystem slår till vid +4...
Efter de korta delarna av en sekund fick hjulen fäste igen.
Men känslan av det tappade greppet finns ju kvar. Och tankarna på att det ofta blir så i livet också - att det plötsligt tappas tag, fäste och grepp. Korta millisekunder då insikt, kunskap, liv och död, kärlek och svek, lycka och sorg får livet att åka kana.
Det finns fler bottnar i bilden, men jag nöjer mig med att däcken fanns sitt grepp idag.
"Svart-is" som låg där förädiskt på asfalten fick bilen att åka kana för någon bråkdels sekund.
Helt plötsligt maktlös.
Det spelar liten roll att ha en ratt att styra med, en broms att stoppa med och en gas att reglera farten med när hjulen inte har fäste.
Temperaturmätaren visade på +5 grader. Bilens eget varningssystem slår till vid +4...
Efter de korta delarna av en sekund fick hjulen fäste igen.
Men känslan av det tappade greppet finns ju kvar. Och tankarna på att det ofta blir så i livet också - att det plötsligt tappas tag, fäste och grepp. Korta millisekunder då insikt, kunskap, liv och död, kärlek och svek, lycka och sorg får livet att åka kana.
Det finns fler bottnar i bilden, men jag nöjer mig med att däcken fanns sitt grepp idag.
27 november, 2013
Tidens mått
har fyllts till randen." (v 1)
Psalm 425 ligger i gränstrakten mellan Domsöndag och Advent.
Denna vecka är som tiden mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst en tid av både närvaro och frånvaro, både här och då. Men i ett tydligt brytningsskede. I den närvarande frånvaron.
Vi väntar på den som kommer - samtidigt som han redan kommit!
Maranatha får sitt svar i Advent. Han kommer ju! Ridande på en åsna (Matteus) och sittande i synagogan efterr läsningens av Jesajatexten (Lukas). Här! Nu!
Att drömskt sitta och blicka mot horisonten får oss sällan att se Gud. Inte heller att vända oss in mot våra egna liv och kretsande kring får navel. Inte heller att titta bakåt mot historian.
"Fri från tvång att fly och leta hjärtats tro står tygg" (v 7)
Men framför mig står min nästa. Bredvid mig vandrar Kristus. Nu är Guds tid.
Psalm 425 ligger i gränstrakten mellan Domsöndag och Advent.
Denna vecka är som tiden mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst en tid av både närvaro och frånvaro, både här och då. Men i ett tydligt brytningsskede. I den närvarande frånvaron.
Vi väntar på den som kommer - samtidigt som han redan kommit!
Maranatha får sitt svar i Advent. Han kommer ju! Ridande på en åsna (Matteus) och sittande i synagogan efterr läsningens av Jesajatexten (Lukas). Här! Nu!
Att drömskt sitta och blicka mot horisonten får oss sällan att se Gud. Inte heller att vända oss in mot våra egna liv och kretsande kring får navel. Inte heller att titta bakåt mot historian.
"Fri från tvång att fly och leta hjärtats tro står tygg" (v 7)
Men framför mig står min nästa. Bredvid mig vandrar Kristus. Nu är Guds tid.
22 november, 2013
Brottningens fördelar
Det är lätt att tänka i banor av problem, svårigheter etc - särskilt inom kyrkan.
Vi brottas med olika problem.
Vi har olika åsikter och framförallt så gör vi på olika sätt.
Och det är så svårt att få andra att förstå att jag har rätt...
Jag vill inte skriva om problem, om svårigheter. Jag vill inte vara negativ. Men brottningen behöver inte vara negativ. Men nu tänker jag inte på brottningen med en domare som ska döma en som segrare och den andre till förlust. Jag tänker på Jakobs brottning vid Jabboks Vad.
Brottningen jag tänker på handlar lika mycket om brottningen med mina egna bilder, egna idéer, egna förslag - som att brottas med någon annan. Men många gånger behöver jag brottas med någon annan för att också kunna brottas med mitt egna.
Brottning, diskussioner, planeringar handlar allt mer för mig om att få tillfälle att brottas också med mina egna tankar, idéer och allt mindre om att övertyga andra om mitt eget. Däremot hoppas jag att jag kan hjälpa den andra att börja brottas också med sig själv och inte bara med mig.
Om jag går ifrån en planering/diskussion och har fått igenom allt mitt egna så känns det allt mindre som att jag har vunnit - och allt mer att vi har förlorat något. Målet för mig var inte mitt eget, utan att jag genom det jag kan bidra med bidrar till egen och andras brottning.
Jag vill inte få ett "Ok", för då har man lagt sig platt/givit upp. Det jag behöver bli bättre/träna på är att säga att lyfta fram den andres förslag för att jag tycker att det är bäst just nu, eller att vi hittar en tredje väg som är bättre än vägarna var för sig. Inte kompromiss, utan en ny väg.
Kompromissen har två förlorare, den nya vägen två medvandrare.
Vi brottas med olika problem.
Vi har olika åsikter och framförallt så gör vi på olika sätt.
Och det är så svårt att få andra att förstå att jag har rätt...
Jag vill inte skriva om problem, om svårigheter. Jag vill inte vara negativ. Men brottningen behöver inte vara negativ. Men nu tänker jag inte på brottningen med en domare som ska döma en som segrare och den andre till förlust. Jag tänker på Jakobs brottning vid Jabboks Vad.
Brottningen jag tänker på handlar lika mycket om brottningen med mina egna bilder, egna idéer, egna förslag - som att brottas med någon annan. Men många gånger behöver jag brottas med någon annan för att också kunna brottas med mitt egna.
Brottning, diskussioner, planeringar handlar allt mer för mig om att få tillfälle att brottas också med mina egna tankar, idéer och allt mindre om att övertyga andra om mitt eget. Däremot hoppas jag att jag kan hjälpa den andra att börja brottas också med sig själv och inte bara med mig.
Om jag går ifrån en planering/diskussion och har fått igenom allt mitt egna så känns det allt mindre som att jag har vunnit - och allt mer att vi har förlorat något. Målet för mig var inte mitt eget, utan att jag genom det jag kan bidra med bidrar till egen och andras brottning.
Jag vill inte få ett "Ok", för då har man lagt sig platt/givit upp. Det jag behöver bli bättre/träna på är att säga att lyfta fram den andres förslag för att jag tycker att det är bäst just nu, eller att vi hittar en tredje väg som är bättre än vägarna var för sig. Inte kompromiss, utan en ny väg.
Kompromissen har två förlorare, den nya vägen två medvandrare.
21 november, 2013
Vilket mått mäter vi Kyrkan med?
Jag läser Kyrkans Tidning och ser på bilderna.
Det välfyllda gudstjänstrummet med mycket aktivitet och delaktighet.
Är det Målet med stort M för Kyrkan? Är det med gudstjänststatistikmåttet vi ska mäta?
Känslan av misslyckande och litenhet smyger sig gärna på, både präst, kyrkoråd och församling när man själv jämför bilden i tidningen med hur det såg ut från läktaren i söndags. Det blir lätt att söka fel i val av liturgi, av mässa eller inte, av prästens förmåga, musikerns konservatism/nymodighet, i kyrkorådets oförmåga att prioritera gudstjänsten, i avsaknaden av de anställda, osv.
Mäter vi så finner vi alltid att något är mer och något mindre, något bättre och något sämre, något svagare och något starkare.
De senaste åren har inneburit för mig att jag dels försöker att undvika att mäta och recensera gudstjänsten utan hålla mig till nuet, det som sker, dels att jag numer ser mig själv på den delen av mätskalan som mer visar min begränsning, mina brister, mina tillkortakommanden. Jag tror mig om allt mindre.
Men konstigt nog känner jag mig inte mindre för det. Det är inte mitt egenvärde som påverkas, utan min syn på hur stort värde jag själv bidrar med till det som syns.
Det är i efterhand som vi mäter, bedömmer - men det är inte i efterhand som mitt värde som Per finns.
Det värdet finns bara i nuet.
Mina erfarenheter gör att jag förstår att jag själv måste anstränga mig mer för min nästa, för min uppgift.
Under gudstjänsten är vi alltid 100%!
Det är vi som är här i nuet och möter Den Som Är...
Visst kan vi alltid bli fler, men inget sker om inte vi som är där ser att vi är 100% just nu.
Det välfyllda gudstjänstrummet med mycket aktivitet och delaktighet.
Är det Målet med stort M för Kyrkan? Är det med gudstjänststatistikmåttet vi ska mäta?
Känslan av misslyckande och litenhet smyger sig gärna på, både präst, kyrkoråd och församling när man själv jämför bilden i tidningen med hur det såg ut från läktaren i söndags. Det blir lätt att söka fel i val av liturgi, av mässa eller inte, av prästens förmåga, musikerns konservatism/nymodighet, i kyrkorådets oförmåga att prioritera gudstjänsten, i avsaknaden av de anställda, osv.
Mäter vi så finner vi alltid att något är mer och något mindre, något bättre och något sämre, något svagare och något starkare.
De senaste åren har inneburit för mig att jag dels försöker att undvika att mäta och recensera gudstjänsten utan hålla mig till nuet, det som sker, dels att jag numer ser mig själv på den delen av mätskalan som mer visar min begränsning, mina brister, mina tillkortakommanden. Jag tror mig om allt mindre.
Men konstigt nog känner jag mig inte mindre för det. Det är inte mitt egenvärde som påverkas, utan min syn på hur stort värde jag själv bidrar med till det som syns.
Det är i efterhand som vi mäter, bedömmer - men det är inte i efterhand som mitt värde som Per finns.
Det värdet finns bara i nuet.
Mina erfarenheter gör att jag förstår att jag själv måste anstränga mig mer för min nästa, för min uppgift.
Under gudstjänsten är vi alltid 100%!
Det är vi som är här i nuet och möter Den Som Är...
Visst kan vi alltid bli fler, men inget sker om inte vi som är där ser att vi är 100% just nu.
19 november, 2013
Genom filter
Ibland blir det tydligare när jag får ett filter jag kan tjuvkika genom.
Då ser jag andra saker än annars.
Att planera och fira gudstjänst med konfirmander är ett sådant filter. Frågor som Varför? och Hur? Kommer fram tydligt.
Men också något annat.
Behovet av att vara delaktig. Kanske inte för att förstå allt intellektuellt, utan snarare att göra det möjligt att integrera i sig själv. En hel del saker lär vi ju genom att göra snarare än att få det förklarat för oss.
Konfirmanderna påminner mig om att gudstjänstdeltagara är subjekt. Något jag naturligtvis alltid "vetat", men på samma sätt som konfirmanderna lär sig genom att göra, lär även jag genom plötsliga insikter mitt i händelsen. Det jag "vet" når djupare helt plötsligt.
Samtidigt är gudstjänstens objektiva del viktig för mig. Att den finns där även när jag själv inte förmår något själv (som om det skulle ske ofta...).
Här sker balansgången.
Ibland kan vi uppleva via andra, men det når inte in som det jag upplever själv.
Om 3,5 timmar upplever jag "den yttersta tiden" genom begravningsfiltret, enom sorg, död och återkomst, uppståndelse. De olika filtren är nyttiga för mig som präst. Som människa behöver jag se öga mot öga.
Då ser jag andra saker än annars.
Att planera och fira gudstjänst med konfirmander är ett sådant filter. Frågor som Varför? och Hur? Kommer fram tydligt.
Men också något annat.
Behovet av att vara delaktig. Kanske inte för att förstå allt intellektuellt, utan snarare att göra det möjligt att integrera i sig själv. En hel del saker lär vi ju genom att göra snarare än att få det förklarat för oss.
Konfirmanderna påminner mig om att gudstjänstdeltagara är subjekt. Något jag naturligtvis alltid "vetat", men på samma sätt som konfirmanderna lär sig genom att göra, lär även jag genom plötsliga insikter mitt i händelsen. Det jag "vet" når djupare helt plötsligt.
Samtidigt är gudstjänstens objektiva del viktig för mig. Att den finns där även när jag själv inte förmår något själv (som om det skulle ske ofta...).
Här sker balansgången.
Ibland kan vi uppleva via andra, men det når inte in som det jag upplever själv.
Om 3,5 timmar upplever jag "den yttersta tiden" genom begravningsfiltret, enom sorg, död och återkomst, uppståndelse. De olika filtren är nyttiga för mig som präst. Som människa behöver jag se öga mot öga.
16 november, 2013
Det gnager
Tankar och känslor efter gårdagen lever kvar.
Ingen snilleblixt som löser världens alla problem har kommit till mig, inte ens hur vi löser Kyrkans problem (vilket kanske är svårare).
Hur ska vi vara kyrka? Vad är uppgiften?
Efter fleråriga teologiska studier, 17 år som präst - och frågan blir allt svårare att svara på. Eller rättare sagt så blir svaren allt fler.
Jag märker själv att jag dras mer in i den fysiska kyrkan, in i gudstjänsten. Det är därifrån jag sänds i världen. Det är inte svaret på allt. Men här står jag idag och söker svar.
Ingen snilleblixt som löser världens alla problem har kommit till mig, inte ens hur vi löser Kyrkans problem (vilket kanske är svårare).
Hur ska vi vara kyrka? Vad är uppgiften?
Efter fleråriga teologiska studier, 17 år som präst - och frågan blir allt svårare att svara på. Eller rättare sagt så blir svaren allt fler.
Jag märker själv att jag dras mer in i den fysiska kyrkan, in i gudstjänsten. Det är därifrån jag sänds i världen. Det är inte svaret på allt. Men här står jag idag och söker svar.
15 november, 2013
Hjälp på beställning
Att möta en hjälpsökande som vet exakt vad hen vill ha/behöver är inte lätt.
Det är oftast så att Kyrkan inte kan ge enligt kravspecifikationen och sällan att det vi kan erbjuda är något som är intressant att ta emot.
Jag betvivlar inte behovet, men känner många gånger ett obehag i situationen. Särskilt när jag inte kan ge det det frågas efter. Då får jag en föreläsning om vad kyrkan borde göra, vad en präst borde göra, vad en kristen borde göra. Då är det helt plötsligt något annat.
På samma sätt som man kan utnyttja ett överläge går det att utnyttja underläget.
Det river i mig. Det enklaste vore att falla till föga och ge. Enklaste för mig. Jag kan inte säga emot den predikan jag får i ansiktet.
Men...
Att utnyttja kyrkan och kräva hjälpen blir så fel.
Hjälpen ges, den krävs inte, då kvävs den.
Man ska inte komma med mössan i hand till kyrkan, vi ska komma med vår nöd. Kyrkan ska hjälpa hela människan.
Jag skriver mest utifrån min känsla, men jag vet inte hur vi kan göra annat. Det går inte att bete sig enbart förnuftigt när någon knackar på.
Jag kan ärligt säga att jag inte vet hur jag ska göra. Jag känner stor respekt för de som möter detta varje dag.
Det är oftast så att Kyrkan inte kan ge enligt kravspecifikationen och sällan att det vi kan erbjuda är något som är intressant att ta emot.
Jag betvivlar inte behovet, men känner många gånger ett obehag i situationen. Särskilt när jag inte kan ge det det frågas efter. Då får jag en föreläsning om vad kyrkan borde göra, vad en präst borde göra, vad en kristen borde göra. Då är det helt plötsligt något annat.
På samma sätt som man kan utnyttja ett överläge går det att utnyttja underläget.
Det river i mig. Det enklaste vore att falla till föga och ge. Enklaste för mig. Jag kan inte säga emot den predikan jag får i ansiktet.
Men...
Att utnyttja kyrkan och kräva hjälpen blir så fel.
Hjälpen ges, den krävs inte, då kvävs den.
Man ska inte komma med mössan i hand till kyrkan, vi ska komma med vår nöd. Kyrkan ska hjälpa hela människan.
Jag skriver mest utifrån min känsla, men jag vet inte hur vi kan göra annat. Det går inte att bete sig enbart förnuftigt när någon knackar på.
Jag kan ärligt säga att jag inte vet hur jag ska göra. Jag känner stor respekt för de som möter detta varje dag.
14 november, 2013
Jag gör mitt yttersta med det yttersta
Det är sällan jag arbetat så länge och tankemässigt med en söndag.
Men söndagen före domsöndagen 2013 arbetar aktivt i mina tankar. Framförallt för att konfirmanderna ska vara delaktiga i planering och genomförande av gudstjänsten. "Kunde du inte valt en lättare söndag?" kanske någon undrar, för det är ju svårt att hitta en söndag med "svårare" tema.
I eftermiddag ska konfirmanderna stöta och blöta texter, läsa psalmer, sjunga sånger.
Troligtvis är söndagen före domsöndagen mer problematisk för oss "aktiva" i kyrkan. Vi målar upp de problem som andra kan ha - innan vi har frågat.
I samband med Operation Dagsverke på en skola, där de insamlade pengarna skulle gå till Svenska Kyrkans Mission var det någon som underade om inte ordet "mission" skulle avskräcka ungdomarna. Men nej, de tyckte tvärtom att det var bra att det gick till några som hade en tydlig uppgift. Ordet Mission har ju flera lager än bara det inomkyrkliga.
På samma sätt anar jag att konfirmanderna kommer att ha lättare att prata om den yttersta tiden än vad vi har runt fikaborden i Kyrkans Hus eller var vi sitter. Att världen är bräcklig, ändlig är inte något som vi behöver tala om för ungdomarna.
Det vi behöver tala om för ungdomarna är att vår kyrka tror att "Jesus kommer igen" för att ta oss med till den himmelska festen. Det är Guds löfte.
Vår uppgift?
Håll lampan brinnande!
Just nu fastar en Filipinsk representant vid klimatmötet - för att få något att hända.
Kan han göra skillnad? - Ja, det hoppas jag.
Kan jag göra skillnad? - Ja, det finns ingen annan väg att gå.
Kan konfirmanderna göra skillnad? - Ja!
Men söndagen före domsöndagen 2013 arbetar aktivt i mina tankar. Framförallt för att konfirmanderna ska vara delaktiga i planering och genomförande av gudstjänsten. "Kunde du inte valt en lättare söndag?" kanske någon undrar, för det är ju svårt att hitta en söndag med "svårare" tema.
I eftermiddag ska konfirmanderna stöta och blöta texter, läsa psalmer, sjunga sånger.
Troligtvis är söndagen före domsöndagen mer problematisk för oss "aktiva" i kyrkan. Vi målar upp de problem som andra kan ha - innan vi har frågat.
I samband med Operation Dagsverke på en skola, där de insamlade pengarna skulle gå till Svenska Kyrkans Mission var det någon som underade om inte ordet "mission" skulle avskräcka ungdomarna. Men nej, de tyckte tvärtom att det var bra att det gick till några som hade en tydlig uppgift. Ordet Mission har ju flera lager än bara det inomkyrkliga.
På samma sätt anar jag att konfirmanderna kommer att ha lättare att prata om den yttersta tiden än vad vi har runt fikaborden i Kyrkans Hus eller var vi sitter. Att världen är bräcklig, ändlig är inte något som vi behöver tala om för ungdomarna.
Det vi behöver tala om för ungdomarna är att vår kyrka tror att "Jesus kommer igen" för att ta oss med till den himmelska festen. Det är Guds löfte.
Vår uppgift?
Håll lampan brinnande!
Just nu fastar en Filipinsk representant vid klimatmötet - för att få något att hända.
Kan han göra skillnad? - Ja, det hoppas jag.
Kan jag göra skillnad? - Ja, det finns ingen annan väg att gå.
Kan konfirmanderna göra skillnad? - Ja!
13 november, 2013
Den självklara insidan
Ibland tvingas jag tänka efter.
Ibland lyckas jag göra det innan jag pratar - men långt ifrån alltid.
Sorgehussamtal (dvs prata med de anhöriga inför en begravning, appropå "insida") där det inte alls fanns med tankar om kantor - eftersom kompisen/solisten kompade sig själv - eller psalmer, eftersom det var solosångerna som man lagt ner tankar på. Dessutom lite Vikingarna på CD.
Det blev en bra planering, men jag fick tänka till om vad det är som är självklart för mig, för kyrkan.
Jag tror att det finns en styrka i de fasta formerna, i traditionerna - tillsammans med tillämpningen i stunden.
Men det är en lång resa för den ovane att ta in hela insidan.
Jag tror inte att framtiden ligger i att flytta positioner bakåt, förminska, förenkla - för då är det snart inte något kvar.
Jag tror att vi måste vara stolta över formen, traditionen och bjuda in alla till att vara delaktiga, vara med.
Formen kräver sitt innehåll. Stunden kräver sin tolkning.
Ibland lyckas jag göra det innan jag pratar - men långt ifrån alltid.
Sorgehussamtal (dvs prata med de anhöriga inför en begravning, appropå "insida") där det inte alls fanns med tankar om kantor - eftersom kompisen/solisten kompade sig själv - eller psalmer, eftersom det var solosångerna som man lagt ner tankar på. Dessutom lite Vikingarna på CD.
Det blev en bra planering, men jag fick tänka till om vad det är som är självklart för mig, för kyrkan.
Jag tror att det finns en styrka i de fasta formerna, i traditionerna - tillsammans med tillämpningen i stunden.
Men det är en lång resa för den ovane att ta in hela insidan.
Jag tror inte att framtiden ligger i att flytta positioner bakåt, förminska, förenkla - för då är det snart inte något kvar.
Jag tror att vi måste vara stolta över formen, traditionen och bjuda in alla till att vara delaktiga, vara med.
Formen kräver sitt innehåll. Stunden kräver sin tolkning.
12 november, 2013
Retuscherat
Vi vill gärna ge en retuscherad bild av oss själva och våra liv.
Det är så mycket enklare om världen är sådan som vi vill att den ska vara.
Visst vill vi att det ska vara trevligt. "Trivselträffar" förekommer ofta i den kyrkliga annonseringen - då vi ska träffas för att ha trevligt enligt planeringen. Det behövs underhållning när vi ska göra något som kan upplevas vara lite tråkigt - som ett årsmöte eller vad det kan vara.
När jag var liten fick vi alltid efterrätt efter blodpuddingen. Konstigt nog fungerade prägligen på mig, för jag får positiva tankar av ordet Blodpudding, även om jag inte ätit det på flera år. Men den efterföljande efterrätten av konserverad frukt gav en förväntan som skulle underlätta att genomlida huvudrätten.
Men ska livet retuscheras, läggas tillrätta?
I Borås tidning undersökte man hur väl bilderna på hamburgerreklamen stämde med verkligheten... Och vi kan ibland ha svårt att hitta de miljöer som resebyråns broschyr visat.
Vi vet att vi blir "lurade", dvs att bilden inte stämmer. Men vi lever med det, lever lika mycket med min egen bild som med verkligheten (om inte mer).
För mig är tro och kyrka mer gråskala än regnbågens palett.
De nyanser som mitt hjärta och min hjärna söker verka fungera bäst i svart-vitt. Konturerna och kontrasterna blir tydliga för mig, detaljerna klarare.
Den retuscherade bilden visar idealet.
Själv önskar jag naturligtvis att jag skulle kunna "paint-bruscha" mitt liv i efterhand.
Täcka över och lyfta fram.
Med det är då inte längre jag, inte längre mitt liv.
Det är så mycket enklare om världen är sådan som vi vill att den ska vara.
Visst vill vi att det ska vara trevligt. "Trivselträffar" förekommer ofta i den kyrkliga annonseringen - då vi ska träffas för att ha trevligt enligt planeringen. Det behövs underhållning när vi ska göra något som kan upplevas vara lite tråkigt - som ett årsmöte eller vad det kan vara.
När jag var liten fick vi alltid efterrätt efter blodpuddingen. Konstigt nog fungerade prägligen på mig, för jag får positiva tankar av ordet Blodpudding, även om jag inte ätit det på flera år. Men den efterföljande efterrätten av konserverad frukt gav en förväntan som skulle underlätta att genomlida huvudrätten.
Men ska livet retuscheras, läggas tillrätta?
I Borås tidning undersökte man hur väl bilderna på hamburgerreklamen stämde med verkligheten... Och vi kan ibland ha svårt att hitta de miljöer som resebyråns broschyr visat.
Vi vet att vi blir "lurade", dvs att bilden inte stämmer. Men vi lever med det, lever lika mycket med min egen bild som med verkligheten (om inte mer).
För mig är tro och kyrka mer gråskala än regnbågens palett.
De nyanser som mitt hjärta och min hjärna söker verka fungera bäst i svart-vitt. Konturerna och kontrasterna blir tydliga för mig, detaljerna klarare.
Den retuscherade bilden visar idealet.
Själv önskar jag naturligtvis att jag skulle kunna "paint-bruscha" mitt liv i efterhand.
Täcka över och lyfta fram.
Med det är då inte längre jag, inte längre mitt liv.
09 november, 2013
Den fasettslipade prisman kyrkan
När du vet att det är mer som du inte vet än vad du vet - då vet du mycket.
Så brukar vi säga för att hålla ödmjukheten högt.
Just nu är kunskapen om kyrkan, dess teologi, dess praktik, dess uppgift, dess undervisning, dess ledarskap, dess utträden, dess konfirmander, dess byggnader etc så pass komplex att det inte är möjligt att överblicka.
Istället för att världen öppnar sig, blir det allt mer svårt att se klart.
Istället som ikonen, vara fönster mot himlen, blir inblicken i kyrkan allt mer likt enfasettslipad diamant. Den är värdefull, gnistrar, innefattas ofta i guld, har ett oändligt värde.
Men. Men, är lika hård att tränga in i ibland. Kan vara så hård att den som kommer henne nära rispar sin tro på kanterna.
Men, det går inte längre att se genom hela kyrkan. Ljuset bryts i så många fasetter att ögat ser ljuset, men vi vet inte varifrån det kommer, mer än att det inte är från andra sidan.
Visst är det en vacker bild att som kyrka återspegla det himmelska ljuset i dess olika nyanser och sprida det vidare. Men det blir samtidigt för komplicerat att se helheten, att se var ljuset kommer ifrån.
Ibland behövs tiden att ta ett steg tillbaka, vrida runt prisman eller vandra runt den, för att få fler perspektiv - och inse att jag som bäst kan se hälften av fasetterna. Och som bäst inse att det bara är hälften av kyrkan som jag kan greppa/gripa.
Så brukar vi säga för att hålla ödmjukheten högt.
Just nu är kunskapen om kyrkan, dess teologi, dess praktik, dess uppgift, dess undervisning, dess ledarskap, dess utträden, dess konfirmander, dess byggnader etc så pass komplex att det inte är möjligt att överblicka.
Istället för att världen öppnar sig, blir det allt mer svårt att se klart.
Istället som ikonen, vara fönster mot himlen, blir inblicken i kyrkan allt mer likt enfasettslipad diamant. Den är värdefull, gnistrar, innefattas ofta i guld, har ett oändligt värde.
Men. Men, är lika hård att tränga in i ibland. Kan vara så hård att den som kommer henne nära rispar sin tro på kanterna.
Men, det går inte längre att se genom hela kyrkan. Ljuset bryts i så många fasetter att ögat ser ljuset, men vi vet inte varifrån det kommer, mer än att det inte är från andra sidan.
Visst är det en vacker bild att som kyrka återspegla det himmelska ljuset i dess olika nyanser och sprida det vidare. Men det blir samtidigt för komplicerat att se helheten, att se var ljuset kommer ifrån.
Ibland behövs tiden att ta ett steg tillbaka, vrida runt prisman eller vandra runt den, för att få fler perspektiv - och inse att jag som bäst kan se hälften av fasetterna. Och som bäst inse att det bara är hälften av kyrkan som jag kan greppa/gripa.
08 november, 2013
Spåren från kyrkogården
Konfirmanderna fick en kort presentation av kyrkogården.
De gamla hällkistorna, information om gravdjup, askgravlunden osv.
Idag lever vandringen kvar i form av leran på mina skor.
Jag tänker på prästen i Eleanor Ribgy "whipping the dirt from his hands as he walks from the grave. No one was saved". Kyrkogården lämnar spår.
Men till skillnad från kollegan McKenzie så vill jag gärna behålla jorden på handen (ofta lägger jag jorden på kistan med handen och inte med den lilla "spaden") eller känslan från kyrkogården genom löv som fastanar eller lera på skorna.
Det finns en del saker som mår bra av att inte tvättas bort.
För mig blir det allt tydligare att "spåren från kyrkogården" inte leder till graven utan till uppståndelsen.
Minnet av de avlidna är inte lika starkt som hoppet och tron på himmelen.
Psalm 742 "Varför blickar ni mot gravens djup? Han är inte här. Han lever!"
Det som blir sått förgänligt uppstår oförgängligt!
De gamla hällkistorna, information om gravdjup, askgravlunden osv.
Idag lever vandringen kvar i form av leran på mina skor.
Jag tänker på prästen i Eleanor Ribgy "whipping the dirt from his hands as he walks from the grave. No one was saved". Kyrkogården lämnar spår.
Men till skillnad från kollegan McKenzie så vill jag gärna behålla jorden på handen (ofta lägger jag jorden på kistan med handen och inte med den lilla "spaden") eller känslan från kyrkogården genom löv som fastanar eller lera på skorna.
Det finns en del saker som mår bra av att inte tvättas bort.
För mig blir det allt tydligare att "spåren från kyrkogården" inte leder till graven utan till uppståndelsen.
Minnet av de avlidna är inte lika starkt som hoppet och tron på himmelen.
Psalm 742 "Varför blickar ni mot gravens djup? Han är inte här. Han lever!"
Det som blir sått förgänligt uppstår oförgängligt!
07 november, 2013
Som småsaker i fickan
Jag har en vana att plocka upp skräp.
Ligger det stenar, papper, plast etc på golvet i kyrkan eller idrottshallen försvinner de ner i fickan i väntan på att det ska vidare i papperskorgen. Ofta tar det lite längre tid än tänkt. Är det t.ex. en kastanj får den ligga kvar lite längre med sin organiska form...
Då ligger de där i fickan så att fingrarna stöter på dom allt emellanåt. De blir fysiska minnen för händerna, kan hjälpa till att hålla en helt annan tanke vid liv.
Ord och bilder från samtal blir kvar i fickor i medvetandet. Efteråt dyker fragment upp som gör sig påminda, skaver lite eller lockar fram ett leende. Ofta kan det vara det som i ett sammanhang är "skräp", dvs det som just då inte var viktigast (som stenen som var på fel plats på golvet) som återkommer och tar tanken vidare.
Jag tror att stora delar av evangelierna är sådana ord av Jesus som lärjungarna lagrat, många gånger utan en tydlig koppling till ett större sammanhang. Det var ord som "skavde" där de dröjde sig kvar i medvetandet, för att senare få en klarhet i ett annat samtal, ett annat sammanhang.
Min nya kollega spara ord i en bok. Jag vet inte var orden sparas hos mig, men bilden av alla de småsaker jag alltemellanåt hittar i fickorna är nog en ledtråd.
Ligger det stenar, papper, plast etc på golvet i kyrkan eller idrottshallen försvinner de ner i fickan i väntan på att det ska vidare i papperskorgen. Ofta tar det lite längre tid än tänkt. Är det t.ex. en kastanj får den ligga kvar lite längre med sin organiska form...
Då ligger de där i fickan så att fingrarna stöter på dom allt emellanåt. De blir fysiska minnen för händerna, kan hjälpa till att hålla en helt annan tanke vid liv.
Ord och bilder från samtal blir kvar i fickor i medvetandet. Efteråt dyker fragment upp som gör sig påminda, skaver lite eller lockar fram ett leende. Ofta kan det vara det som i ett sammanhang är "skräp", dvs det som just då inte var viktigast (som stenen som var på fel plats på golvet) som återkommer och tar tanken vidare.
Jag tror att stora delar av evangelierna är sådana ord av Jesus som lärjungarna lagrat, många gånger utan en tydlig koppling till ett större sammanhang. Det var ord som "skavde" där de dröjde sig kvar i medvetandet, för att senare få en klarhet i ett annat samtal, ett annat sammanhang.
Min nya kollega spara ord i en bok. Jag vet inte var orden sparas hos mig, men bilden av alla de småsaker jag alltemellanåt hittar i fickorna är nog en ledtråd.
06 november, 2013
Satt på plats
Att vara "satt på plats" brukar ju inte vara något positivt.
Då får man reda på att man har gjort något fel, tillrättavisas, korrigeras.
Riktigt så känns det inte för mig.
Mer att vara "satt på plats" utifrån att jag placerats där jag ska vara, utifrån min kallelse och vigning.
Det är spännande att komma till ett "nytt" pastorat. Samtidigt som allt som sker sker i alla andra pastorat också så görs allt på ett särskilt sätt också här i Sandhult.
Kollegorna är unika, men har många "act-a-likes" i andra församlingar och pastorat.
Det är verkligen som när jag var pastorsadjunkt - det är nytt och ovisst. Det går inte bara att gå rakt in och göra som jag gjort förut - det händer saker i Svenska kyrkan (kanske också med mig).
Jag märker ett genomgående drag i mina tjänstgöringar: Jag har aldrig haft tjänsterum mer än 500 meter från en järnvägsstation! Falköping - Töreboda - Timrå - Borås - Herrljunga - Ljung och nu Sandared. Rälsen binder samman tjänsterna - även om destinationerna är olika. Från Sandared är jag mellan Borås och Göteborg, på den delen av sträckan där tågen går som mest sakta har jag förstått. I väntan på Götalandsbanan är järnvägen smal och krokig som trons väg.
Utsikten idag:
Insikten idag: Det är nyttigt att få börja från början!
Då får man reda på att man har gjort något fel, tillrättavisas, korrigeras.
Riktigt så känns det inte för mig.
Mer att vara "satt på plats" utifrån att jag placerats där jag ska vara, utifrån min kallelse och vigning.
Det är spännande att komma till ett "nytt" pastorat. Samtidigt som allt som sker sker i alla andra pastorat också så görs allt på ett särskilt sätt också här i Sandhult.
Kollegorna är unika, men har många "act-a-likes" i andra församlingar och pastorat.
Det är verkligen som när jag var pastorsadjunkt - det är nytt och ovisst. Det går inte bara att gå rakt in och göra som jag gjort förut - det händer saker i Svenska kyrkan (kanske också med mig).
Jag märker ett genomgående drag i mina tjänstgöringar: Jag har aldrig haft tjänsterum mer än 500 meter från en järnvägsstation! Falköping - Töreboda - Timrå - Borås - Herrljunga - Ljung och nu Sandared. Rälsen binder samman tjänsterna - även om destinationerna är olika. Från Sandared är jag mellan Borås och Göteborg, på den delen av sträckan där tågen går som mest sakta har jag förstått. I väntan på Götalandsbanan är järnvägen smal och krokig som trons väg.
Utsikten idag:
Insikten idag: Det är nyttigt att få börja från början!
04 november, 2013
Vad brinner jag för?
Till församlingstidningen Kyrktuppen i Sandhult skulle jag svara på tre frågor.
Det kan väl inte vara så svårt?
Den tredje var "Vad brinner du för, vad är din särskilda kallelse?"
Frågan fick mig att inte bara skriva ihop något lämpligt utifrån min historia, utan att stanna upp och reflektera, var är jag idag? Likt en verksamhetsrapport så har jag gjort mycket under präståren, och som student/tjänstebiträde. Ett långt CV som fylls av aktivitet, av frågor, grupper och ämnen som jag brunnit för och lagt all min tid och kraft på.
Men idag?
Jag landade i min reflektion i Helheten. Jag skrev det som en "hållbar kyrka", på samma sätt som vi talar om hållbarhet socialt, ekologiskt och ekonomiskt.
Jag har själv dragit igång olika projekt, uppmuntrad av många som såg värdet i att pröva något nytt. Men jag har många gånger saknat sammanhangen, projekten har fått leva sina egna liv med sin inriktning, sina mål och deltagare. Och alla var nöjda med det.
Men idag?
Hur ser en hållbar kyrka ut? Vad orkar hon bära av allt de nya i form av utmaningar och förväntningar, kunskap och teologi? Vad orkar hon bära av historia och erfarenheter, av tradition och bevarande? Vad orkar hon bära av förhoppningar och framtidstro, av generationsväxling och ny teknik?
Är det här min kallelse är idag? Att balansera
Det kan väl inte vara så svårt?
Den tredje var "Vad brinner du för, vad är din särskilda kallelse?"
Frågan fick mig att inte bara skriva ihop något lämpligt utifrån min historia, utan att stanna upp och reflektera, var är jag idag? Likt en verksamhetsrapport så har jag gjort mycket under präståren, och som student/tjänstebiträde. Ett långt CV som fylls av aktivitet, av frågor, grupper och ämnen som jag brunnit för och lagt all min tid och kraft på.
Men idag?
Jag landade i min reflektion i Helheten. Jag skrev det som en "hållbar kyrka", på samma sätt som vi talar om hållbarhet socialt, ekologiskt och ekonomiskt.
Jag har själv dragit igång olika projekt, uppmuntrad av många som såg värdet i att pröva något nytt. Men jag har många gånger saknat sammanhangen, projekten har fått leva sina egna liv med sin inriktning, sina mål och deltagare. Och alla var nöjda med det.
Men idag?
Hur ser en hållbar kyrka ut? Vad orkar hon bära av allt de nya i form av utmaningar och förväntningar, kunskap och teologi? Vad orkar hon bära av historia och erfarenheter, av tradition och bevarande? Vad orkar hon bära av förhoppningar och framtidstro, av generationsväxling och ny teknik?
Är det här min kallelse är idag? Att balansera
Ledig måndag
För 10 år sedan gjorde lokaltidningen en reportageserie om de som var lediga på måndagar, bl.a. om mig. Då var livet annorlunda. Vi bodde i lägenhet, vi hade inte fått barn, dvs den lediga måndagen var totalt ledig till TV (MotoGP gick i repris på måndagar), handla på Coop, läsa och promenera, möjligen städa om de behövdes.
Nu är det åter lediga måndagar framöver. Åren i Herrljunga valde jag att ha lediga fredagar, eftersom det var mer effektivt att arbeta måndagar och få igång administrativa veckan då - och att komministrarna hade nästan alla begravningar som ofta är enda fasta punkten på fredagar för en präst.
Barnen är lämnade vid skolan efter lovet, dvs med en full kasse med stövlar och regnkläder som varit hemma. Huset är tyst. Men uppgifter saknas inte numera. Framförallt är dagens uppgift att rensa ur garaget som åter ska husera den nyinköpta bilen som ska besparas vinterns regn och rusk. Skodan är tåligare och får stå kvar i det fria.
I källaren ska jag... Barnen hämtas efter lunch...
Vi får se om det blir någon MotoGP eller annan "pappa-TV" som barnen säger...
Men måndagen är ledig.
En annan veckorytm börjar.
Nu är det åter lediga måndagar framöver. Åren i Herrljunga valde jag att ha lediga fredagar, eftersom det var mer effektivt att arbeta måndagar och få igång administrativa veckan då - och att komministrarna hade nästan alla begravningar som ofta är enda fasta punkten på fredagar för en präst.
Barnen är lämnade vid skolan efter lovet, dvs med en full kasse med stövlar och regnkläder som varit hemma. Huset är tyst. Men uppgifter saknas inte numera. Framförallt är dagens uppgift att rensa ur garaget som åter ska husera den nyinköpta bilen som ska besparas vinterns regn och rusk. Skodan är tåligare och får stå kvar i det fria.
I källaren ska jag... Barnen hämtas efter lunch...
Vi får se om det blir någon MotoGP eller annan "pappa-TV" som barnen säger...
Men måndagen är ledig.
En annan veckorytm börjar.
01 november, 2013
Första dagen
1:a november och första dag som vikarie.
Inte på kontoret - det hann jag med i onsdags - tillsammans med planeringen för helgen.
Nytt, men efter många vikarie-söndagar är många ansiktena bekanta och vägarna kända.
Imorgon är det vikariat i Rångedala på förmiddagen, lovat sedan i augusti, innan det blir dags för Requiem med mässa av Hambe & Kennermark i Sandhults kyrka kl 18. Vi firade den i Herrljunga för några år sedan, då var vår musiker Susanna gästande solist.
Till hemmet jagas ett skrivbord som kan vara mitt eget, med placering i källaren.
Hur mycket jag boar in mig i församlingshemmet i Sandared får vi se - det får bli det viktigaste.
Eftermiddagen for vi, som alltid fredag före Alla helgon, till Kärråkra och Murum med ljus till mina svärföräldrars föräldragravar. Många bilar på parkeringarna vid kyrkorna vi stannade vid eller passerade. 1997 fick jag ha öppet på begravningskapellet i Falköping med andakt, musik och kaffe när jag var pastorsadjunkt där. Idag är det sociala mötet i landsbygdskyrkorna så aktivt denna dag att man ibland inte hinner tända ljusen och sitta ner.
Inte på kontoret - det hann jag med i onsdags - tillsammans med planeringen för helgen.
Nytt, men efter många vikarie-söndagar är många ansiktena bekanta och vägarna kända.
Imorgon är det vikariat i Rångedala på förmiddagen, lovat sedan i augusti, innan det blir dags för Requiem med mässa av Hambe & Kennermark i Sandhults kyrka kl 18. Vi firade den i Herrljunga för några år sedan, då var vår musiker Susanna gästande solist.
Till hemmet jagas ett skrivbord som kan vara mitt eget, med placering i källaren.
Hur mycket jag boar in mig i församlingshemmet i Sandared får vi se - det får bli det viktigaste.
Eftermiddagen for vi, som alltid fredag före Alla helgon, till Kärråkra och Murum med ljus till mina svärföräldrars föräldragravar. Många bilar på parkeringarna vid kyrkorna vi stannade vid eller passerade. 1997 fick jag ha öppet på begravningskapellet i Falköping med andakt, musik och kaffe när jag var pastorsadjunkt där. Idag är det sociala mötet i landsbygdskyrkorna så aktivt denna dag att man ibland inte hinner tända ljusen och sitta ner.
28 oktober, 2013
"När det stormar.."
Så sjöng jag i söndagsskola, som nying och som scouterna.
Som lärjunge i båten på väg över sjön i storm, är jag liten och rädd.
Idag rustar vi för storm. Den fysiska stormen som vi ser i radarsekvenser, vars verkningar vi ser i TV-inslag från England och Frankrike och i morgondagens rapporter från Sverige.
Stormen kommer. Vi kan bara förbereda oss.
Det som stormar i den kyrkliga bloggosfären är en storm som vi kunde förutse ännu längre i förväg än vindarna som i eftermiddag kommer från sydväst. Kvinnor som präster, biskopar och nu ärkebiskopar bara en konsekvens av 50-talets beslut, liksom än förändring i synen på homosexualitet, skilsmässa, förståndshinder, jämställdhet etc
50-talets beslut tolkar jag som en konsekvens av den nya bibel-exegetiken som gav fler perspektiv, andra vinklar än den svartvita "så står det". När jag fördjupade mig i folkkyrkotanken fascinerades jag av prästerna i slutet av 1800-talet som införlivade den nya bibel-tolkningen, men som inte visste hur den skulle kunna förmedlas till församlingen. Det gick inte att backa teologiskt, men man visste inte hur man skulle förklara det "nya".
Till stora delar är vi kvar i samma spänning idag som då.
Men från vilket håll kommer stormarna. Som boende i Fristad, Borås vet jag att (nästan) alla (väder-) stormar kommer från samma håll - från sydväst. Hemma i Fristad lutar alla tallar, mer eller mindre betänkligt mot nordost efter årtionden av stormar som böjt dom åt samma håll.
I kyrkan kommer nu stormarna från olika håll. Inomkyrkligt, ekumeniskt, från media, internationellt.
Argumentationsträden som lutat åt samma håll i många år går inte längre att luta sig mot. Vi tvingas söka nya fotfästen, nya spjärn för vår tro.
Av lärjungarna var det inte de som satt still i båten som väckte Jesus med bönen att stilla stormen.
Men det är klart, det var de som väckte honom som fick dagens utskällning: "Ni trossvaga..."
Nej, inte sitta still i båten när det stormar. Tro. Tillit. Tillförsikt.
"Gud är stark, men jag är svag. Han hjälper mig att ta nya tag." lyder resten av texten i sången.
Stormen kommer. Det vet vi, och kyrkan är fortfarande ett skepp som bär oss alla.
Men jag fruktar stiltjen mer.
Som lärjunge i båten på väg över sjön i storm, är jag liten och rädd.
Idag rustar vi för storm. Den fysiska stormen som vi ser i radarsekvenser, vars verkningar vi ser i TV-inslag från England och Frankrike och i morgondagens rapporter från Sverige.
Stormen kommer. Vi kan bara förbereda oss.
Det som stormar i den kyrkliga bloggosfären är en storm som vi kunde förutse ännu längre i förväg än vindarna som i eftermiddag kommer från sydväst. Kvinnor som präster, biskopar och nu ärkebiskopar bara en konsekvens av 50-talets beslut, liksom än förändring i synen på homosexualitet, skilsmässa, förståndshinder, jämställdhet etc
50-talets beslut tolkar jag som en konsekvens av den nya bibel-exegetiken som gav fler perspektiv, andra vinklar än den svartvita "så står det". När jag fördjupade mig i folkkyrkotanken fascinerades jag av prästerna i slutet av 1800-talet som införlivade den nya bibel-tolkningen, men som inte visste hur den skulle kunna förmedlas till församlingen. Det gick inte att backa teologiskt, men man visste inte hur man skulle förklara det "nya".
Till stora delar är vi kvar i samma spänning idag som då.
Men från vilket håll kommer stormarna. Som boende i Fristad, Borås vet jag att (nästan) alla (väder-) stormar kommer från samma håll - från sydväst. Hemma i Fristad lutar alla tallar, mer eller mindre betänkligt mot nordost efter årtionden av stormar som böjt dom åt samma håll.
I kyrkan kommer nu stormarna från olika håll. Inomkyrkligt, ekumeniskt, från media, internationellt.
Argumentationsträden som lutat åt samma håll i många år går inte längre att luta sig mot. Vi tvingas söka nya fotfästen, nya spjärn för vår tro.
Av lärjungarna var det inte de som satt still i båten som väckte Jesus med bönen att stilla stormen.
Men det är klart, det var de som väckte honom som fick dagens utskällning: "Ni trossvaga..."
Nej, inte sitta still i båten när det stormar. Tro. Tillit. Tillförsikt.
"Gud är stark, men jag är svag. Han hjälper mig att ta nya tag." lyder resten av texten i sången.
Stormen kommer. Det vet vi, och kyrkan är fortfarande ett skepp som bär oss alla.
Men jag fruktar stiltjen mer.
25 oktober, 2013
Sista resan
På bussen för sista resan till förvaltningen.
Busspendlandet kommer jag att sakna. Lugnet och reflektionsrid, bloggande, resekamrater, avslappning m.m.
Det finns mycket jag kommer att sakna på förvaltningen också. Medarbetare, nämndarbetet, stadsbyggnadsfrågorna.
Men det är en del av mig som saknas när jag inte har prästrjänst. Vikariat är viktigt och roligt, men inte långsiktigt. Går det att skapa en kombination av präst och annat jobb i en bra fördelning? För mig, för kyrkan?
Nu ska det sista avslutas, överlämnas, gallras, ställas iordning för en ersättare. Jag hoppas att jag lämnar tjänsten med tillräckliga rutiner men samtidigt så öppet att näste person kan göra det på sitt sätt.
Några hållplatser kvar. På bussturen. På arbetet.
Busspendlandet kommer jag att sakna. Lugnet och reflektionsrid, bloggande, resekamrater, avslappning m.m.
Det finns mycket jag kommer att sakna på förvaltningen också. Medarbetare, nämndarbetet, stadsbyggnadsfrågorna.
Men det är en del av mig som saknas när jag inte har prästrjänst. Vikariat är viktigt och roligt, men inte långsiktigt. Går det att skapa en kombination av präst och annat jobb i en bra fördelning? För mig, för kyrkan?
Nu ska det sista avslutas, överlämnas, gallras, ställas iordning för en ersättare. Jag hoppas att jag lämnar tjänsten med tillräckliga rutiner men samtidigt så öppet att näste person kan göra det på sitt sätt.
Några hållplatser kvar. På bussturen. På arbetet.
21 oktober, 2013
"Förstår du vad du läser?"
Idag läser jag vidare om diskussionerna om bibeltolkning i efterskalven av ärkebiskopsvalet. I lördags skrev BT:s chefredaktör Stefan Eklund Ledare i frågan och på många bloggar bryts tankar och reflektioner.
På tidningen Dagens hemsida fann jag en debattartikel av Ulf Ekman som ledde tankarna till ett bibelcitat (Apg 8:30) "Förstår du vad du läser?"
Är det inte detta som vi ständigt brottas med? Inte alltid med frågan om jag själv förstått vad jag läst, utan oftare vad andra inte förstått...
Det är frestande att skriva om vad den sjuke pojkens far ropar via Markus evangelium: "Jag förstår. Hjälp min oförståelse".
Ytterligare en pusselbit har jag fått från en inredningstidning som ligger i tidningskorgen på toaletten: "Vi ser inte världen som den är. Vi ser världen som vi är".
Bilden framför mig är klar och tydlig. Oftast alltför klar. Jag ser det jag ser, för perspektivet är ständigt detsamma. För att vidga, öppna kan jag inte förvänta mig att hela världen flyttar på sig. Det är jag som måste flytta på mig - hur smärtsamt det än är.
Jag vill ha hjälp att förstå. Det är sällan samma sak som att jag behöver få veta vad någon annan redan har förstått. Om båda är döva hjälper det inte att skrika.
Hjälpen att förstå måste komma från frågorna jag ställer.
Och jag kommer att få fler svar.
Att leva är inte enkelt och smärtfritt.
Att älska är inte enkelt och smärtfritt.
Att tro är inte enkelt och smärtfritt.
Men varje dag gör jag det: Lever, älskar och tror. Smärtsamt medveten om mina brister.
På tidningen Dagens hemsida fann jag en debattartikel av Ulf Ekman som ledde tankarna till ett bibelcitat (Apg 8:30) "Förstår du vad du läser?"
Är det inte detta som vi ständigt brottas med? Inte alltid med frågan om jag själv förstått vad jag läst, utan oftare vad andra inte förstått...
Det är frestande att skriva om vad den sjuke pojkens far ropar via Markus evangelium: "Jag förstår. Hjälp min oförståelse".
Ytterligare en pusselbit har jag fått från en inredningstidning som ligger i tidningskorgen på toaletten: "Vi ser inte världen som den är. Vi ser världen som vi är".
Bilden framför mig är klar och tydlig. Oftast alltför klar. Jag ser det jag ser, för perspektivet är ständigt detsamma. För att vidga, öppna kan jag inte förvänta mig att hela världen flyttar på sig. Det är jag som måste flytta på mig - hur smärtsamt det än är.
Jag vill ha hjälp att förstå. Det är sällan samma sak som att jag behöver få veta vad någon annan redan har förstått. Om båda är döva hjälper det inte att skrika.
Hjälpen att förstå måste komma från frågorna jag ställer.
Och jag kommer att få fler svar.
Att leva är inte enkelt och smärtfritt.
Att älska är inte enkelt och smärtfritt.
Att tro är inte enkelt och smärtfritt.
Men varje dag gör jag det: Lever, älskar och tror. Smärtsamt medveten om mina brister.
18 oktober, 2013
Klockorna ringer
Nu är det inte Coltings nedräkning-inför-döden-klocka jag tänker på.
Det är de gamla, tunga, klämtande klockorna i/vid våra kyrkor.
Jag har haft förmånen att även utanför kyrklig tjänst få ha fönster mot Gustav-Adolfskyrkan i Borås - och fått lyssna till klockorna.
Varje gång det ringer stannar min tid upp.
Helt plötsligt förs jag mentalt in i kyrkorummet, in i gudstjänsten, in i döden och livet, sorgen och glädjen.
Klockorna drar mig till sig. Kallar.
De får mig att lyfta blicken, både konkret och bildligt, från det jordiska.
Klockorna påminner om mötet mellan himmel och jord, både i tid och rum.
"Här, nu", "Här, nu" ringer ut, ringer in, ringer samman.
Samma klocka som markerar den världsliga tidens gång, markerar ännu mer den eviga tidens intrång i mitt liv.
Det är de gamla, tunga, klämtande klockorna i/vid våra kyrkor.
Jag har haft förmånen att även utanför kyrklig tjänst få ha fönster mot Gustav-Adolfskyrkan i Borås - och fått lyssna till klockorna.
Varje gång det ringer stannar min tid upp.
Helt plötsligt förs jag mentalt in i kyrkorummet, in i gudstjänsten, in i döden och livet, sorgen och glädjen.
Klockorna drar mig till sig. Kallar.
De får mig att lyfta blicken, både konkret och bildligt, från det jordiska.
Klockorna påminner om mötet mellan himmel och jord, både i tid och rum.
"Här, nu", "Här, nu" ringer ut, ringer in, ringer samman.
Samma klocka som markerar den världsliga tidens gång, markerar ännu mer den eviga tidens intrång i mitt liv.
17 oktober, 2013
Nedräkning
Idag är sista nämnden där jag är sekreterare.
Och det är mycket annat som också är sista just nu.
Avslutning, avrundning, avtackning, avresa, avskiljas...
Av. Något bryts - av
Men. Samtidigt nytt inom synhåll, greppbart. På väg till.
I dagens BT: http://www.bt.se/nyheter/boras/hoppas-pa-succe---med-dodsklockan(3984290).gm
Där är jag inte än. En klocka som räknar ner mina levnads-sekunder.
Jag är fortfarande i nuet, men förbereder mig, tränar inför det ny-gamla.
Planterar mitt äppelträd, lär mig av gårdagen.
Nästa fredag ger jag mig av, avgår mot nästa del i mitt liv, mot en ny morgondag.
Och det är mycket annat som också är sista just nu.
Avslutning, avrundning, avtackning, avresa, avskiljas...
Av. Något bryts - av
Men. Samtidigt nytt inom synhåll, greppbart. På väg till.
I dagens BT: http://www.bt.se/nyheter/boras/hoppas-pa-succe---med-dodsklockan(3984290).gm
Där är jag inte än. En klocka som räknar ner mina levnads-sekunder.
Jag är fortfarande i nuet, men förbereder mig, tränar inför det ny-gamla.
Planterar mitt äppelträd, lär mig av gårdagen.
Nästa fredag ger jag mig av, avgår mot nästa del i mitt liv, mot en ny morgondag.
16 oktober, 2013
Det som hörs
Någon är alltid först.
Någon blir alltid sist...
Nyhetsvärde - Ja. I rubrikernas värld. Och så först blir inte Antje som högste biskop, även om hon blir den första kvinnan med just Ärkebiskop som ämbetsnamn. Det dök helt plötsligt upp flera biskopar som både hade det högsta biskopsämbetet och är kvinnor.
Det blir en utmaning att lämna rubrikerna om "första kvinnan" och bli hörd för det hon säger och gör.
Frågorna är redan formulerade, Artiklarna är redan skrivna, nya rubriker är klara att trycka.
De yttre förväntningarna på det annorlunda, på nyskapande, kan bli för sin egen skull.
Jag har flera gånger blivit fångad av att vara ung, ny och modern - och de förväntningarna som följer med det. Agendan är redan klar, rollen väntar på mig på församlingsscenen - action! Jag blir en bricka i andra människor och gruppers spel om makt och position, ett slagträ i en debatt. Vad kan jag göra? Stängs jag in i den roll som tilldelats mig, med repliker och scenkläder?
Spelar det någon roll vad jag säger, när det på förhand är klart vad det är som hörs?
Och, hemska tanke, begränsar jag min nästa lika hårt i vad hon ska säga och göra?
Lyssnar jag? Hör jag? Ser jag?
Någon blir alltid sist...
Nyhetsvärde - Ja. I rubrikernas värld. Och så först blir inte Antje som högste biskop, även om hon blir den första kvinnan med just Ärkebiskop som ämbetsnamn. Det dök helt plötsligt upp flera biskopar som både hade det högsta biskopsämbetet och är kvinnor.
Det blir en utmaning att lämna rubrikerna om "första kvinnan" och bli hörd för det hon säger och gör.
Frågorna är redan formulerade, Artiklarna är redan skrivna, nya rubriker är klara att trycka.
De yttre förväntningarna på det annorlunda, på nyskapande, kan bli för sin egen skull.
Jag har flera gånger blivit fångad av att vara ung, ny och modern - och de förväntningarna som följer med det. Agendan är redan klar, rollen väntar på mig på församlingsscenen - action! Jag blir en bricka i andra människor och gruppers spel om makt och position, ett slagträ i en debatt. Vad kan jag göra? Stängs jag in i den roll som tilldelats mig, med repliker och scenkläder?
Spelar det någon roll vad jag säger, när det på förhand är klart vad det är som hörs?
Och, hemska tanke, begränsar jag min nästa lika hårt i vad hon ska säga och göra?
Lyssnar jag? Hör jag? Ser jag?
15 oktober, 2013
Språkrörsbiskop
Ny ärkebiskop.
Ny "förstebiskop" som jag kan förklara för en lärare, där det nu landet runt har utsetts förstelärare inom kollegiet med högre lön, men oklara arbetsuppgifter. Ja, det är ju inte kollegiet som utser den främste bland sig, det sköts längre upp i hierarkin.
Hade biskopskollegiet, inklusive emeriti utnämnt "den förste bland likar" hur hade det gått då?
Om vi i vigningstjänsten skulle utse den förste bland oss, vad händer då?
Idag väljer vår kyrka ett språkrör. Jag kan inte hitta en bättre jämförelse.
Formellt sett har ÄB inte mycket makt, men en fin tjänstebostad i hjärtat av Uppsala. Den viktigaste delen är att vara ansiktet "utåt", vara medial, citatvänlig, fånga journalisternas vilja att tala om kyrkan, visa på det nya.
Vi får inte en ordförande med en utslagsröst. Inte en position där mötet kan ledas, frågor prioriteras etc.
Vi får inte en förankrad ledare som många har suttit och pratat med på tumanhand, utan i bästa fall hört på någon föreläsning.
Vi får inte en chefsteolog som samlar kyrkan i dess historiska och teologiska kontext och skapar ramar som förenar.
Vi får inte en VD som tar de yttersta besluten, som har en fallskärm som trygghet när det är osäkert vilka beslut som måste fattas, men där man måste fatta beslut.
Vi får ett språkrör
Ny "förstebiskop" som jag kan förklara för en lärare, där det nu landet runt har utsetts förstelärare inom kollegiet med högre lön, men oklara arbetsuppgifter. Ja, det är ju inte kollegiet som utser den främste bland sig, det sköts längre upp i hierarkin.
Hade biskopskollegiet, inklusive emeriti utnämnt "den förste bland likar" hur hade det gått då?
Om vi i vigningstjänsten skulle utse den förste bland oss, vad händer då?
Idag väljer vår kyrka ett språkrör. Jag kan inte hitta en bättre jämförelse.
Formellt sett har ÄB inte mycket makt, men en fin tjänstebostad i hjärtat av Uppsala. Den viktigaste delen är att vara ansiktet "utåt", vara medial, citatvänlig, fånga journalisternas vilja att tala om kyrkan, visa på det nya.
Vi får inte en ordförande med en utslagsröst. Inte en position där mötet kan ledas, frågor prioriteras etc.
Vi får inte en förankrad ledare som många har suttit och pratat med på tumanhand, utan i bästa fall hört på någon föreläsning.
Vi får inte en chefsteolog som samlar kyrkan i dess historiska och teologiska kontext och skapar ramar som förenar.
Vi får inte en VD som tar de yttersta besluten, som har en fallskärm som trygghet när det är osäkert vilka beslut som måste fattas, men där man måste fatta beslut.
Vi får ett språkrör
14 oktober, 2013
En stege upp eller ner?
Frälsningsarmen har en annonskampanj som jag reagerar på. Inte budskapet om att öka kärleken på jorden. Men sättet.
Tre frälsningssoldater står och blickar upp mot molnet med en stege rest och färdig. Orden "Nu tar vi ner Gud på jorden" skaver i mig.
Är det vi människor som tar ner Gud på jorden? Är det inte Gud som kommit till jorden som är kyrkans budskap?
Det finns en dubbeltydighet med att "ta ner på jorden" som inte känns lyckad.
I Bibeln finns stegen med, i Jakobs dröm. Där är det änglar, budbärarna som rör sig mellan Gud och människa.
Att Gud genom sin helige ande verkar genom sin kyrka, genom Frälsningsarmén bl.a. det är vår tro. Men inte att vi "ber ner Gud".
En bild säger mer än tusen ord, och dagens annons säger mycket. För mycket.
Varje dag kan jag göra mig redo att vara Guds verktyg på jorden. Det behövs inga stegar, däremot en försiktighet med de bilder vi använder, så att bilden inte döljer Gud utan istället framhäver oss själva...
Tre frälsningssoldater står och blickar upp mot molnet med en stege rest och färdig. Orden "Nu tar vi ner Gud på jorden" skaver i mig.
Är det vi människor som tar ner Gud på jorden? Är det inte Gud som kommit till jorden som är kyrkans budskap?
Det finns en dubbeltydighet med att "ta ner på jorden" som inte känns lyckad.
I Bibeln finns stegen med, i Jakobs dröm. Där är det änglar, budbärarna som rör sig mellan Gud och människa.
Att Gud genom sin helige ande verkar genom sin kyrka, genom Frälsningsarmén bl.a. det är vår tro. Men inte att vi "ber ner Gud".
En bild säger mer än tusen ord, och dagens annons säger mycket. För mycket.
Varje dag kan jag göra mig redo att vara Guds verktyg på jorden. Det behövs inga stegar, däremot en försiktighet med de bilder vi använder, så att bilden inte döljer Gud utan istället framhäver oss själva...
11 oktober, 2013
Var leder den smala vägen?
Jag skummade igenom Kyrkanstidnings hemsida och fastnade vid en insändare som varnade för "den breda vägens ÄB-kandidater" och jag förstår vad han menar, eller vad han "far efter". Den "breda vägen" ligger alltid och hotar med sin lätthet, trygghet och inställsamhet.
Men är det säkert att en smal väg alltid leder rätt?
Som kristen är det väldigt enkelt att hitta en smal väg, en nisch, där jag känner mig annorlunda, utanför, speciell, utvald etc. Jag väljer ofta den smala vägen själv i rädsla för att vägen jag går är "den breda vägen".
Många gånger har jag mött människor som valt en smal väg, som är smal enbart för att den inte är den breda vägen. De blir medkristna som jag känner går nere i diket, bredvid den breda vägen, eftersom vägen de valt enbart blir alternativet till den breda, som en spegelbild. Det är svårt att gå för långt bort från den breda vägen, för då kan man inte veta om jag går på den smala...
Även jag har en benägenhet att ge mig ner i diket, eller smyga i buskarna utmed den breda vägen. Jag satt med fickbibeln i gymnasiet för att visa min tro, kanske mer än att läsa/lära. Fler exempel orkar jag inte ta upp för att inte helt göra mig till åtlöje inför mig själv (Gud vet ju redan..)
Idag ser jag att den smala vägen ligger framför mig. I varje beslut, i varje möte, i varje tanke.
Den breda vägen ligger alltid bakom och längre fram. Bakom i form av att jag ständigt det mig om för att utifrån gårdagen bestämma dagens riktning. Längre fram eftersom blicken inte är idag, utan imorgon, var jag trampar idag kan betyda mindre.
ÄB-kritikern vill inte att nästa ÄB ska gå den breda vägen som Svenska kyrkan slagit in på. Han vill att ÄB ska gå den breda vägen som andra kyrkor går, eftersom den vida vägen är smal.
Som pilgrim tar vi ett steg i taget. Och när vi är vilse får vi gå tillbaka till en punkt som vi vet var en del av den rätta vägen. Men gå, det måste vi. Ite
Men är det säkert att en smal väg alltid leder rätt?
Som kristen är det väldigt enkelt att hitta en smal väg, en nisch, där jag känner mig annorlunda, utanför, speciell, utvald etc. Jag väljer ofta den smala vägen själv i rädsla för att vägen jag går är "den breda vägen".
Många gånger har jag mött människor som valt en smal väg, som är smal enbart för att den inte är den breda vägen. De blir medkristna som jag känner går nere i diket, bredvid den breda vägen, eftersom vägen de valt enbart blir alternativet till den breda, som en spegelbild. Det är svårt att gå för långt bort från den breda vägen, för då kan man inte veta om jag går på den smala...
Även jag har en benägenhet att ge mig ner i diket, eller smyga i buskarna utmed den breda vägen. Jag satt med fickbibeln i gymnasiet för att visa min tro, kanske mer än att läsa/lära. Fler exempel orkar jag inte ta upp för att inte helt göra mig till åtlöje inför mig själv (Gud vet ju redan..)
Idag ser jag att den smala vägen ligger framför mig. I varje beslut, i varje möte, i varje tanke.
Den breda vägen ligger alltid bakom och längre fram. Bakom i form av att jag ständigt det mig om för att utifrån gårdagen bestämma dagens riktning. Längre fram eftersom blicken inte är idag, utan imorgon, var jag trampar idag kan betyda mindre.
ÄB-kritikern vill inte att nästa ÄB ska gå den breda vägen som Svenska kyrkan slagit in på. Han vill att ÄB ska gå den breda vägen som andra kyrkor går, eftersom den vida vägen är smal.
Som pilgrim tar vi ett steg i taget. Och när vi är vilse får vi gå tillbaka till en punkt som vi vet var en del av den rätta vägen. Men gå, det måste vi. Ite
Ringrost
Det tog till tredje träffen innan jag märkte att jag är en ringrostig konfirmandledare, framförallt i 1,5-timmesformen.
Jag hade alldeles för mycket att säga.
Det blir att öva på Less-is-more...
Framförallt märker jag att det inte bara är att göra som jag gjort innan. Även jag har förändrats/utvecklats. Och jag behöver mer reflektionstid.
Under de många åren i Uppsala var nästan allt reflektionstid, diskussionstid, lästid. De femton åren efter prästvigningen var mer produktionstid då jag gjorde, genomförde, prövade, lyckades och misslyckades.
De senaste åren har gett möjlighet till ny reflektion i grunden. Och nu behövs reflektion i formen, i verksamheten, i församlingen.
Jag är tillbaka på samma punkt som efter prästvigningen. Med en annan erfarenhet och fler kunskaper. Till en kyrka med andra förutsättningar.
Ringrost
Det enda som inte är ringrostigt är den silverring med Kristusmonogrammet som jag haft sedan prästvigningen.
Jag hade alldeles för mycket att säga.
Det blir att öva på Less-is-more...
Framförallt märker jag att det inte bara är att göra som jag gjort innan. Även jag har förändrats/utvecklats. Och jag behöver mer reflektionstid.
Under de många åren i Uppsala var nästan allt reflektionstid, diskussionstid, lästid. De femton åren efter prästvigningen var mer produktionstid då jag gjorde, genomförde, prövade, lyckades och misslyckades.
De senaste åren har gett möjlighet till ny reflektion i grunden. Och nu behövs reflektion i formen, i verksamheten, i församlingen.
Jag är tillbaka på samma punkt som efter prästvigningen. Med en annan erfarenhet och fler kunskaper. Till en kyrka med andra förutsättningar.
Ringrost
Det enda som inte är ringrostigt är den silverring med Kristusmonogrammet som jag haft sedan prästvigningen.
09 oktober, 2013
lite vakuum och mycket arbete
"Sitting om a fence is a man WHO sees both sides of both sides" Housemartins
Mellan två jobb, eller rättare sagt i två jobb samtidigt. Förvaltningen med sista nämndsamnanträdet med handlingar, utskick osv, samtidigt som ersättaren ska instrueras. I Sandhult konfirmander och gudstjänst och ett par dop. Samtidigt som innebandysäsongen går igång.
Många parallella upplevelser, många relationer som kräver avrundning, start och lära känna.
Det känns som Housemartins text, att jag sitter på staketet och just nu tror mig om att kunna se båda sidorna av båda sidorna.
Snart kliver jag över staketet ordentligt.
Mellan två jobb, eller rättare sagt i två jobb samtidigt. Förvaltningen med sista nämndsamnanträdet med handlingar, utskick osv, samtidigt som ersättaren ska instrueras. I Sandhult konfirmander och gudstjänst och ett par dop. Samtidigt som innebandysäsongen går igång.
Många parallella upplevelser, många relationer som kräver avrundning, start och lära känna.
Det känns som Housemartins text, att jag sitter på staketet och just nu tror mig om att kunna se båda sidorna av båda sidorna.
Snart kliver jag över staketet ordentligt.
04 oktober, 2013
Urskuld
I onsdags var det mitt första kontraktsmöte på två år. De flesta var bekanta, medan andra var nya ansikten för mig.
Magnus Abrahamsson talade om sin bok om Brott och förlåtelse.
Ett ord fastnade i mina tankar: Urskuld.
I föredraget i betydelsen att urskulda sig, dvd minska sitt eget ansvar för det jag gjort. Men jag såg också ur-skuld, det vi kallar arvsskuld.
Ursprunglig skuld. Nästan biologiskt när vi säger att det är mänskligt att synda. En urskuld jag inte kan/vill/förmår bryta med.
"Inte jag", för jag urskuldar mig med urskulden, jag är bara ett offer för omständigheter, nästan ett offer själv...
Men, vi kan vrida ordet en gång till:
Att komma ur skuld, det är både förlåtelse från den jag felat mot och en försoning med mig själv med min handling. Det är jubelår! Inte så enkelt som att bli skuldfri till banken, inte att uppväga mitt onda med god kompensation.
Ur skuld. I grunden.
Magnus Abrahamsson talade om sin bok om Brott och förlåtelse.
Ett ord fastnade i mina tankar: Urskuld.
I föredraget i betydelsen att urskulda sig, dvd minska sitt eget ansvar för det jag gjort. Men jag såg också ur-skuld, det vi kallar arvsskuld.
Ursprunglig skuld. Nästan biologiskt när vi säger att det är mänskligt att synda. En urskuld jag inte kan/vill/förmår bryta med.
"Inte jag", för jag urskuldar mig med urskulden, jag är bara ett offer för omständigheter, nästan ett offer själv...
Men, vi kan vrida ordet en gång till:
Att komma ur skuld, det är både förlåtelse från den jag felat mot och en försoning med mig själv med min handling. Det är jubelår! Inte så enkelt som att bli skuldfri till banken, inte att uppväga mitt onda med god kompensation.
Ur skuld. I grunden.
02 oktober, 2013
Gamle Jörgen fick mig att tänka
Jag fik intro igår, Skara stifts tidning.
Där var min gamle arbetskamrat Jörgen Straarup med utifrån en ny bok. Jörgen är religionssociolog och betraktar som sådan kyrkan utifrån, objektivt.
Från referatet på en sida fastnar en mening:
"Problemet är att allt det där är till för dem som redan är inne i kyrkan" apropå de förändringar i psalmer och bibelöversättningar som skett.
Vi förändrar, men ändrar i grunden väldigt lite.
Ett TV-program om S:t Clara i Stockholm, om att gå ut på gator etc gav en annan vinkel, men i mina ögon samma bild ur ett annat perspektiv. Det som vi uppmärksammar "Bullkyrkan" är egentligen en skillnad i "hur" mer än "vad" och beror på de lokala förutsättningarna. De gör ett strålande arbete - men är ingenting som vi kan "ta med hem". Vi möter utsatta varje dag i varje församling.
Tillbaka till en annan mening från gamle Jörgen "Strunta i gudstjänstförnyelse och organisationsförändringar". Återigen ändrar vi på insidan, möblerar om.
Jörgen och hans forskarkollega vill satsa på utbildning.
Men jag tror att det behöver gå djupare. Det handlar inte om kunskapen i utbildningen. Jag tror att det handlar om en dialog med sin kyrka. Gemensam reflektion där jag får tillgång till skatten i lerkärl, den vi gemensamt förvaltar i gudstjänst och samtal.
Det är som en restaurang. Om man flyttar till nya lokaler, byter möbler, moderniserar, ger rätterna nya namn - men serverar samma mat: då kommer samma gäster.
Styrkan i Svenska kyrkan ligger inte i förändringar och anpassningar, den ligger i kontinuiteten och tydligheten - för det är väl det utbildningen kan hjälpa oss att hitta in i. Bullkyrkan hjälper människor hitta in från ett hopplöst läge på alla sätt, i den gamla församlingen finns det många som också har ett hopplöst läge i relation till tron och kyrkan. Inte alltid från utanförskap, utan oftare från innanförskapet.
"det är de innestängda som måste komma ut"
Där var min gamle arbetskamrat Jörgen Straarup med utifrån en ny bok. Jörgen är religionssociolog och betraktar som sådan kyrkan utifrån, objektivt.
Från referatet på en sida fastnar en mening:
"Problemet är att allt det där är till för dem som redan är inne i kyrkan" apropå de förändringar i psalmer och bibelöversättningar som skett.
Vi förändrar, men ändrar i grunden väldigt lite.
Ett TV-program om S:t Clara i Stockholm, om att gå ut på gator etc gav en annan vinkel, men i mina ögon samma bild ur ett annat perspektiv. Det som vi uppmärksammar "Bullkyrkan" är egentligen en skillnad i "hur" mer än "vad" och beror på de lokala förutsättningarna. De gör ett strålande arbete - men är ingenting som vi kan "ta med hem". Vi möter utsatta varje dag i varje församling.
Tillbaka till en annan mening från gamle Jörgen "Strunta i gudstjänstförnyelse och organisationsförändringar". Återigen ändrar vi på insidan, möblerar om.
Jörgen och hans forskarkollega vill satsa på utbildning.
Men jag tror att det behöver gå djupare. Det handlar inte om kunskapen i utbildningen. Jag tror att det handlar om en dialog med sin kyrka. Gemensam reflektion där jag får tillgång till skatten i lerkärl, den vi gemensamt förvaltar i gudstjänst och samtal.
Det är som en restaurang. Om man flyttar till nya lokaler, byter möbler, moderniserar, ger rätterna nya namn - men serverar samma mat: då kommer samma gäster.
Styrkan i Svenska kyrkan ligger inte i förändringar och anpassningar, den ligger i kontinuiteten och tydligheten - för det är väl det utbildningen kan hjälpa oss att hitta in i. Bullkyrkan hjälper människor hitta in från ett hopplöst läge på alla sätt, i den gamla församlingen finns det många som också har ett hopplöst läge i relation till tron och kyrkan. Inte alltid från utanförskap, utan oftare från innanförskapet.
"det är de innestängda som måste komma ut"
27 september, 2013
Kyrkan som radio
Igår blev det ingen tid att skriva, men gårdagstanken dröjer kvar.
Halvägs till himlen tillsammans med min älskades radiokanal som gick igång när jag åkte på morgonen (Rix FM) istället för P1 som jag lyssnar på.
Om vi ser förväntningarna på kyrkan som en kanalöversikt?
P1 - För den intellektuelle teoretikern som har en historiekritisk bibelsyn och gärna tänker i abstrakta termer. Tänk KG Hammar ungefär.
P2 - Den kulturella finkyrkan med klassisk musik, kulturkvällar, filmpriser och kyrkan som historia. Tänk organisten och kulturbäraren i kyrkorådet.
P3 - Ungdomskyrkan med U2-mässa, fritidsgård med ledare som spelar i garageband och som åker mellan kyrkor för att få den rätta stämningen och musiken. U2-bilder av Gud och tro.
P4 - Den lokala församlingen som tar upp problem när det hotar kontinuiteten, men annars vill att det ska finnas verksamheter för alla åldrar, gärna med underhållning - för det lockar. Tänk hembygdsdelen av kyrkorådet.
Rix FM - Den annorlunda kyrkan per definition. Det är genom att vara annorlunda som vi kan nå en nisch på marknaden. Vi bjuder in kända namn som skänker glans och intresse.
Lugna favoriter - Kyrkorummet och var och en för sig själv. Tystnad, stämning, levande ljus, varmt och skönt och inga hårda bänkar. Lugna bibelvisor.
Närradion - Walk-distans-church där vi vänder oss till våra grannar, där de mellanmänskliga relationerna står i fokus. Diakonala inslag, om de begränsas till en begränsad grupp.
Web-radio - Den virtuella kyrkan som är en nätgemenskap, ofta utan fysisk kontakt med varandra. Vi är en del av en gemenskap som jag själv väljer hur jag ställer mig till då jag deltar helt på mina villkor.
Ska alla dessa kanaler mötas i en kyrka, i en gudstjänst?
Är det just det som är Kyrka?!
Halvägs till himlen tillsammans med min älskades radiokanal som gick igång när jag åkte på morgonen (Rix FM) istället för P1 som jag lyssnar på.
Om vi ser förväntningarna på kyrkan som en kanalöversikt?
P1 - För den intellektuelle teoretikern som har en historiekritisk bibelsyn och gärna tänker i abstrakta termer. Tänk KG Hammar ungefär.
P2 - Den kulturella finkyrkan med klassisk musik, kulturkvällar, filmpriser och kyrkan som historia. Tänk organisten och kulturbäraren i kyrkorådet.
P3 - Ungdomskyrkan med U2-mässa, fritidsgård med ledare som spelar i garageband och som åker mellan kyrkor för att få den rätta stämningen och musiken. U2-bilder av Gud och tro.
P4 - Den lokala församlingen som tar upp problem när det hotar kontinuiteten, men annars vill att det ska finnas verksamheter för alla åldrar, gärna med underhållning - för det lockar. Tänk hembygdsdelen av kyrkorådet.
Rix FM - Den annorlunda kyrkan per definition. Det är genom att vara annorlunda som vi kan nå en nisch på marknaden. Vi bjuder in kända namn som skänker glans och intresse.
Lugna favoriter - Kyrkorummet och var och en för sig själv. Tystnad, stämning, levande ljus, varmt och skönt och inga hårda bänkar. Lugna bibelvisor.
Närradion - Walk-distans-church där vi vänder oss till våra grannar, där de mellanmänskliga relationerna står i fokus. Diakonala inslag, om de begränsas till en begränsad grupp.
Web-radio - Den virtuella kyrkan som är en nätgemenskap, ofta utan fysisk kontakt med varandra. Vi är en del av en gemenskap som jag själv väljer hur jag ställer mig till då jag deltar helt på mina villkor.
Ska alla dessa kanaler mötas i en kyrka, i en gudstjänst?
Är det just det som är Kyrka?!
25 september, 2013
Frost
Skrapdags på bilrutorna.
Aktuellt lärde mig igår att vattenmolekylerna fryser på bilrutorna även när det fortfarande är någon plusgrad i luften. Som bilintresserad i 40 år hade jag aldrig hört det förut. Idag fick motorvärmaren börja jobba för att inte resten av familjen ska få stå och skrapa innan det bär av till skola och arbete.
Men frosten når också gräset.
Vår brevlåda sitter så att vi går över gräsmattan när vi hämtar dagens BT till frukosten. Där har jag märkt att när jag går över gräsmattan när det är frost, så finns spåren kvar som bruna märken i gräset när solen värmt upp marken. Mina skor har brutit det svaga, spröda strået, intensivvärmt en liten del som sedan fryser igen...
Frosten når också människan.
Inte bara den fysiska frosten.
Vi utsätter varandra för den mänskliga frosten, utfrysningen, alldeles för ofta.
Även om vi själva känner att vi har "+grader" i en relation, fryser det snabbare på vindrutan för den andre som får allt svårare att se klart.
Går någon över en när man utsatts för frost-anfall så blir det också märken kvar efteråt.
I söndags sjöng vi "Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång" (ps 565) - särskilt där det är frost.
Motorvärmaren gör underverk för bilen.
Må jag vara en motorvärmaren där jag är idag.
Aktuellt lärde mig igår att vattenmolekylerna fryser på bilrutorna även när det fortfarande är någon plusgrad i luften. Som bilintresserad i 40 år hade jag aldrig hört det förut. Idag fick motorvärmaren börja jobba för att inte resten av familjen ska få stå och skrapa innan det bär av till skola och arbete.
Men frosten når också gräset.
Vår brevlåda sitter så att vi går över gräsmattan när vi hämtar dagens BT till frukosten. Där har jag märkt att när jag går över gräsmattan när det är frost, så finns spåren kvar som bruna märken i gräset när solen värmt upp marken. Mina skor har brutit det svaga, spröda strået, intensivvärmt en liten del som sedan fryser igen...
Frosten når också människan.
Inte bara den fysiska frosten.
Vi utsätter varandra för den mänskliga frosten, utfrysningen, alldeles för ofta.
Även om vi själva känner att vi har "+grader" i en relation, fryser det snabbare på vindrutan för den andre som får allt svårare att se klart.
Går någon över en när man utsatts för frost-anfall så blir det också märken kvar efteråt.
I söndags sjöng vi "Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång" (ps 565) - särskilt där det är frost.
Motorvärmaren gör underverk för bilen.
Må jag vara en motorvärmaren där jag är idag.
24 september, 2013
Kyrkomöte
Någon relation till kyrkomötet har jag aldrig haft.
Konsekvenserna av besluten desto mer.
Jag har vänner som sitter/suttit med och beslutat, men det har inte kommit närmare än så. Kyrkans riksdag har aldrig slagit an en sträng i mig, även om jag kan fascineras av maktspel och positionering.
Konsekvent med min syn på kyrkovalet så skulle jag själv inte ställa upp som namn på någon lista - om nu inte vi präster får för oss att skapa en egen "prästlista" för att som präster få möjlighet att påverka kyrkan lära.
Biskoparna kanske skapar en egen...?
Jag ser det som en övning i ödmjukhet, i att inte lägga mig i allt (svårt).
Konsekvenserna av besluten desto mer.
Jag har vänner som sitter/suttit med och beslutat, men det har inte kommit närmare än så. Kyrkans riksdag har aldrig slagit an en sträng i mig, även om jag kan fascineras av maktspel och positionering.
Konsekvent med min syn på kyrkovalet så skulle jag själv inte ställa upp som namn på någon lista - om nu inte vi präster får för oss att skapa en egen "prästlista" för att som präster få möjlighet att påverka kyrkan lära.
Biskoparna kanske skapar en egen...?
Jag ser det som en övning i ödmjukhet, i att inte lägga mig i allt (svårt).
23 september, 2013
var landar predikan?
Frågan är om jag behöver veta.
Om det skulle vara för min egen skull eller församlingen jag vill veta.
Och efter hur lång tid kan jag veta?
Anledningen till reflektionen är att jag själv var nöjd igår. Det är då jag brukar tänka extra mycket på om det var så bra, och vad som överhuvud taget kan räknas som bra.
Jag känner mig nöjd eftersom jag medvetet har jobbat med texten hela veckan. Vridit och vänt. Nöjd eftersom själva ingångenom vad "rik" är blev självklar och möjlig att förklara.
KG Hammars avhandling "Det som hörs" skaver dock. Vad var det som församlingen i Rångedala kyrka hörde igår? Svarade predikan på deras frågor, eller bara på mina?
Nej, det blev inget svar på frågan för mig själv idag heller. Men jag är tacksam att frågan kommer till mig, den tvingar mig att försöka mer, inte slappna av.
Om det skulle vara för min egen skull eller församlingen jag vill veta.
Och efter hur lång tid kan jag veta?
Anledningen till reflektionen är att jag själv var nöjd igår. Det är då jag brukar tänka extra mycket på om det var så bra, och vad som överhuvud taget kan räknas som bra.
Jag känner mig nöjd eftersom jag medvetet har jobbat med texten hela veckan. Vridit och vänt. Nöjd eftersom själva ingångenom vad "rik" är blev självklar och möjlig att förklara.
KG Hammars avhandling "Det som hörs" skaver dock. Vad var det som församlingen i Rångedala kyrka hörde igår? Svarade predikan på deras frågor, eller bara på mina?
Nej, det blev inget svar på frågan för mig själv idag heller. Men jag är tacksam att frågan kommer till mig, den tvingar mig att försöka mer, inte slappna av.
19 september, 2013
Igenkännandets smärta
Det finns stunder då jag inte klarar att se ett program på TV, då det gör för ont. Det hälsar om sprutor (fobi), övergrepp på barn (jag är förälder), operationsscener (usch!) och när det blir för pinsamt och någon gör bort sig i ett program som inte går ur på det.
Igår var det svårt att titta på Halvägs till himlen. Jag fick zappa över några gånger för att slippa se. Det kom för nära, Albins kamp att vara kyrkoherde. För nära för att kunna skratta åt, och jag förstår varför min fru inte vill titta.
Det är inte så i alla pastorat, men jag tror att alla vi som arbetar i kyrkan känner igen sig. Inte hela tiden, inte i allt, men det var inte mycket påhittat igår. Manusförfattarna har bra kunskap om Svenska kyrkan!
Nu gäller det att använda Halvvägs till himlen på ett konstruktivt sätt. Kan de bli undervisningsmaterial i arbetslagsfortbildning? Anledning till dialog med kyrkoråd? Start för samtal vid fikaborden idag.
Finns det inget bra? Jo, Albins hjärta.
Och det är väl vad det i grunden handlar om...
Igår var det svårt att titta på Halvägs till himlen. Jag fick zappa över några gånger för att slippa se. Det kom för nära, Albins kamp att vara kyrkoherde. För nära för att kunna skratta åt, och jag förstår varför min fru inte vill titta.
Det är inte så i alla pastorat, men jag tror att alla vi som arbetar i kyrkan känner igen sig. Inte hela tiden, inte i allt, men det var inte mycket påhittat igår. Manusförfattarna har bra kunskap om Svenska kyrkan!
Nu gäller det att använda Halvvägs till himlen på ett konstruktivt sätt. Kan de bli undervisningsmaterial i arbetslagsfortbildning? Anledning till dialog med kyrkoråd? Start för samtal vid fikaborden idag.
Finns det inget bra? Jo, Albins hjärta.
Och det är väl vad det i grunden handlar om...
18 september, 2013
"Troende"
Det finns många epitet vi klistrar på oss själva och andra.
Nu fick Elisabeth Svantesson (M) det stämplat i pannan av Reinfeldt, för att inte hungriga journalister skulle gräva upp det till löpsedlarna. Det gick väl sådär...
Finns det sammanhang som gör en människa olämplig i andra sammanhang? Vad får en politiker göra/vara? Vilka samfund är olämpliga för ett statsråd? Hur långt från Livets Ord är det OK att vara med?
För Svantesson kanske gårdagens Aktuellt-medverkan skapar större problem för henne i sin församling än i regeringen. Hon står bakom besluten om abort och samkönade äktenskap, men frågan är hur långt bakom? Hur långt kan man dribbla med formuleringar innan ens verkliga åsikt/värdering tränger igenom? Var står hon inför församlingen? Var står hon inför media?
Om nu Reinfeldt tog upp "troende"-aspekten utifrån att den uppfattas som problematisk och att han ville förekomma istället för att förekommas - är det då inte en risk att han gjort självmål och skapat ett problem genom sin egen presentation...
Nu fick Elisabeth Svantesson (M) det stämplat i pannan av Reinfeldt, för att inte hungriga journalister skulle gräva upp det till löpsedlarna. Det gick väl sådär...
Finns det sammanhang som gör en människa olämplig i andra sammanhang? Vad får en politiker göra/vara? Vilka samfund är olämpliga för ett statsråd? Hur långt från Livets Ord är det OK att vara med?
För Svantesson kanske gårdagens Aktuellt-medverkan skapar större problem för henne i sin församling än i regeringen. Hon står bakom besluten om abort och samkönade äktenskap, men frågan är hur långt bakom? Hur långt kan man dribbla med formuleringar innan ens verkliga åsikt/värdering tränger igenom? Var står hon inför församlingen? Var står hon inför media?
Om nu Reinfeldt tog upp "troende"-aspekten utifrån att den uppfattas som problematisk och att han ville förekomma istället för att förekommas - är det då inte en risk att han gjort självmål och skapat ett problem genom sin egen presentation...
17 september, 2013
Vad kostar det?
Allt oftare delar jag in de kyrkliga frågorna i:
Salighetsfrågor - de frågor som ytterst rör vår Gudsrelation, särskilt i förhållande till det fortsatta livet efter den jordiska döden (vem kommer in i himlen)
Ordningsfrågor - de frågor Sam handlar om vår kyrkas ordning, teologiskt, historiskt och praktiskt. Vår Kyrkoordning och våra bekännelseskrifter leder oss här.
Organisationsfrågor - frågor hur vi rent praktiskt gör i vardag och helgdag, när gudstjänster firas, hur pastorat och församlingar organiseras, anställda, förtroendevalda.
Efter kyrkovalet, som till det mesta är en organisationsfråga, kostar pengar. Och de mesta kostnaderna har vi kring vår organisation.
Ordningsfrågorna kostar också, men inte så mycket - det är skillnaden mellan domkapitel (ordningsfrågor) och stiftsstyrelse/fullmäktige.
Salighetsfrågorna kostar - ja, vad då? Kostar det alls något, annat än att det kostar på att vara kristen?
Vi lägger tid och energi på att organisera oss - men sällan leder själva vår organisation till salighet.
Kyrkovalet kan vi räkna ut vad det kostar. Pastoratens budget är balanserade så att vi gör av med de pengar som kommer in
Organisationsfrågor kostar mycket pengar - och ofta besvikelser för de som inte går del av den stora kakan.
Ordningsfrågor kostar mer förtroende för kyrkan än pengar, när vi strider om vem som ska bryta och dela ut kakan.
Salighetsfrågorna kostar kopparslantar när brödet bryts tillsammans med de heliga - men det kostar mig mitt liv, det egoistiska och självcentrerade som önskar styr över ordningar och organisation.
Salighetsfrågor - de frågor som ytterst rör vår Gudsrelation, särskilt i förhållande till det fortsatta livet efter den jordiska döden (vem kommer in i himlen)
Ordningsfrågor - de frågor Sam handlar om vår kyrkas ordning, teologiskt, historiskt och praktiskt. Vår Kyrkoordning och våra bekännelseskrifter leder oss här.
Organisationsfrågor - frågor hur vi rent praktiskt gör i vardag och helgdag, när gudstjänster firas, hur pastorat och församlingar organiseras, anställda, förtroendevalda.
Efter kyrkovalet, som till det mesta är en organisationsfråga, kostar pengar. Och de mesta kostnaderna har vi kring vår organisation.
Ordningsfrågorna kostar också, men inte så mycket - det är skillnaden mellan domkapitel (ordningsfrågor) och stiftsstyrelse/fullmäktige.
Salighetsfrågorna kostar - ja, vad då? Kostar det alls något, annat än att det kostar på att vara kristen?
Vi lägger tid och energi på att organisera oss - men sällan leder själva vår organisation till salighet.
Kyrkovalet kan vi räkna ut vad det kostar. Pastoratens budget är balanserade så att vi gör av med de pengar som kommer in
Organisationsfrågor kostar mycket pengar - och ofta besvikelser för de som inte går del av den stora kakan.
Ordningsfrågor kostar mer förtroende för kyrkan än pengar, när vi strider om vem som ska bryta och dela ut kakan.
Salighetsfrågorna kostar kopparslantar när brödet bryts tillsammans med de heliga - men det kostar mig mitt liv, det egoistiska och självcentrerade som önskar styr över ordningar och organisation.
16 september, 2013
Efterräkningar
Så är allt räknat.
I nomineringsgrupperna söker man majoriteter.
Och SD gick framåt.
Men fortfarande har de politikbaserade nomineringsgrupperna majoritet på de flesta håll.
(Jag fick berättat att den moderate kommunpolitikern, tillika kyrkopolitiken inom M, stod på tredje plats på listan till fullmäktige trots att M inte hade lista - för S).
Det är först när de partioberoende (helt och hållet) nomineringsgrupperna behöver SD för att bilda majoritet det blir lite spännande, men antagligen bara en kort stund innan man bildar en överskridande majoritet (dock inte med SD).
I pastoratet jag ska vikariera i fick de tre nomineringsgrupperna till fullmäktige drygt 30% var. Vem blir tredje hjulet?
Och det är klart, nu har den månad passerat där nomineringsgrupperna kommer med förslag till att förändra (månaden före valet). Nu blir det lugn och ro igen. Och ja, jag vet att det inte är så enkelt, men det går inte att beskriva enklare...
Vänsterröstaren intervjuad i Borås Tidning hade röstat för att Svenska kyrkan inte skulle vara så religiös, och kan jag undra varför han röstade. Det är som att gå till idrottsklubbens årsmöte med inriktningen att vi ska motionera mindre...
Men statistikern i mig gläds åt alla %redovisningar om kyrkan.
I nomineringsgrupperna söker man majoriteter.
Och SD gick framåt.
Men fortfarande har de politikbaserade nomineringsgrupperna majoritet på de flesta håll.
(Jag fick berättat att den moderate kommunpolitikern, tillika kyrkopolitiken inom M, stod på tredje plats på listan till fullmäktige trots att M inte hade lista - för S).
Det är först när de partioberoende (helt och hållet) nomineringsgrupperna behöver SD för att bilda majoritet det blir lite spännande, men antagligen bara en kort stund innan man bildar en överskridande majoritet (dock inte med SD).
I pastoratet jag ska vikariera i fick de tre nomineringsgrupperna till fullmäktige drygt 30% var. Vem blir tredje hjulet?
Och det är klart, nu har den månad passerat där nomineringsgrupperna kommer med förslag till att förändra (månaden före valet). Nu blir det lugn och ro igen. Och ja, jag vet att det inte är så enkelt, men det går inte att beskriva enklare...
Vänsterröstaren intervjuad i Borås Tidning hade röstat för att Svenska kyrkan inte skulle vara så religiös, och kan jag undra varför han röstade. Det är som att gå till idrottsklubbens årsmöte med inriktningen att vi ska motionera mindre...
Men statistikern i mig gläds åt alla %redovisningar om kyrkan.
13 september, 2013
I valet och kvalet
I Borås Tidning annonseras det nu inför kyrkovalet.
Ja, det vill säga, det är kyrkovalet lokalt i det nya gemensamma pastoratet i staden Borås som annonseras om - också finns listor till stift och kyrkomöte.
Kranspastoraten annonserar inte. Och det är klart, finns det en gemensam lista är Borås Tidning trubbigt för att motivera församlingsborna att rösta.
Jag känner mig mycket kluven för valet. När jag var kyrkoherde i Herrljunga var det förra kyrkovalet extremt viktigt - för det var där de gamla 21 församlingarna och 3 pastoraten skulle pröva musklerna mot varandra för att se var majoriteten landade. Det som avgjorde valet där, var att en nomineringsgrupp glömde anmäla sitt deltagande till fullmäktige - om de gjort det hade majoriteten sett annorlunda ut. Så ibland avgörs inte valet i september utan i april. (Det är intressant att se hur det går i Herrljunga i år)
Men i år är det inget som får mig att se att valet är angeläget. Det finns inte fråga om att det skulle bli helt ny majoritet i kyrkomötet, och stiftsfullmäktige ligger fortfarande i trygga partihänder. I min församling finns det en lista till fullmäktige.
Ändå är valet viktigt som en del av kyrkans identitet. Jag slår inte på stora demokratitrumman, men ser vikten att församlingsborna väljer företrädare som tillsammans med ämbetet arbetar tillsammans.
Jag väljer inte min församling, jag är herde för den hjord som jag ges ett ansvar för. Min uppgift som präst är tydlig och jag behöver lika tydliga och medvetna lekmän vid min sida, vid sammanträdet, i gudstjänsten, i bibelstudiet, i omsorgen om vår nästa i vardagen.
Nu väljer vi de lekmän som ska sitta vid sammanträdesborden de närmaste fyra åren för att fatta stora och små beslut, om ekonomi, om anställningar, om ansvar för kyrkans byggnader etc.
Är det vi präster/diakoner som mer tydligt skulle sätta dagordningen för vilka frågor som de förtroendevalda behöver besluta om? Ska vi garantera en långsiktighet? Ska vi träda uppnå tid och otid för att väcka frågor som sällan är roliga och positiva, men oftare smärtsamma och svåra?
Jag är i valet med kvalet.
Ja, det vill säga, det är kyrkovalet lokalt i det nya gemensamma pastoratet i staden Borås som annonseras om - också finns listor till stift och kyrkomöte.
Kranspastoraten annonserar inte. Och det är klart, finns det en gemensam lista är Borås Tidning trubbigt för att motivera församlingsborna att rösta.
Jag känner mig mycket kluven för valet. När jag var kyrkoherde i Herrljunga var det förra kyrkovalet extremt viktigt - för det var där de gamla 21 församlingarna och 3 pastoraten skulle pröva musklerna mot varandra för att se var majoriteten landade. Det som avgjorde valet där, var att en nomineringsgrupp glömde anmäla sitt deltagande till fullmäktige - om de gjort det hade majoriteten sett annorlunda ut. Så ibland avgörs inte valet i september utan i april. (Det är intressant att se hur det går i Herrljunga i år)
Men i år är det inget som får mig att se att valet är angeläget. Det finns inte fråga om att det skulle bli helt ny majoritet i kyrkomötet, och stiftsfullmäktige ligger fortfarande i trygga partihänder. I min församling finns det en lista till fullmäktige.
Ändå är valet viktigt som en del av kyrkans identitet. Jag slår inte på stora demokratitrumman, men ser vikten att församlingsborna väljer företrädare som tillsammans med ämbetet arbetar tillsammans.
Jag väljer inte min församling, jag är herde för den hjord som jag ges ett ansvar för. Min uppgift som präst är tydlig och jag behöver lika tydliga och medvetna lekmän vid min sida, vid sammanträdet, i gudstjänsten, i bibelstudiet, i omsorgen om vår nästa i vardagen.
Nu väljer vi de lekmän som ska sitta vid sammanträdesborden de närmaste fyra åren för att fatta stora och små beslut, om ekonomi, om anställningar, om ansvar för kyrkans byggnader etc.
Är det vi präster/diakoner som mer tydligt skulle sätta dagordningen för vilka frågor som de förtroendevalda behöver besluta om? Ska vi garantera en långsiktighet? Ska vi träda uppnå tid och otid för att väcka frågor som sällan är roliga och positiva, men oftare smärtsamma och svåra?
Jag är i valet med kvalet.
12 september, 2013
Halvvägs
Det var premiär för nya humorserien Halvägs till himlen.
En ny kyrkoherde (Johan Glans) anländer till det gamla.
Uppstarten visar att de läst på, kanske alltför bra. Igenkänningen var HÖG, alltifrån mig själv som ny kyrkoherde i Herrljunga för 6 år sedan, via arbetslagets kompakta samling runt borden och den gamla kyrkoherdens popularitet till kyrkorådsordföranden. Spot on!
Men ännu är titeln rättvisande. Halvvägs.
Att skapa en humorserien om kyrkan är inte svårt. Vi är officiell, traditionella, finns överallt, möter en stor del av befolkningen under ett år med begravningar, dop och vigslar.
Men att mitt i skrattet också gå på djupet med tro saknades. Det är formen som lockar till skratten, de mänskliga tillkortakommandena som vi kan förhålla oss till med humorn, formen.
Jag hoppas man också går på djupet i de kommande avsnitten. Det är tron värd.
En ny kyrkoherde (Johan Glans) anländer till det gamla.
Uppstarten visar att de läst på, kanske alltför bra. Igenkänningen var HÖG, alltifrån mig själv som ny kyrkoherde i Herrljunga för 6 år sedan, via arbetslagets kompakta samling runt borden och den gamla kyrkoherdens popularitet till kyrkorådsordföranden. Spot on!
Men ännu är titeln rättvisande. Halvvägs.
Att skapa en humorserien om kyrkan är inte svårt. Vi är officiell, traditionella, finns överallt, möter en stor del av befolkningen under ett år med begravningar, dop och vigslar.
Men att mitt i skrattet också gå på djupet med tro saknades. Det är formen som lockar till skratten, de mänskliga tillkortakommandena som vi kan förhålla oss till med humorn, formen.
Jag hoppas man också går på djupet i de kommande avsnitten. Det är tron värd.
11 september, 2013
Rösta om Vad eller Hur?
I dagens BT skriver vännen Mikael om kyrkovalet med dess demokratiska underskott.
När jag läste tänkte jag på förväntningar och historia.
Historia att kyrkovalet är en utveckling av kyrkvärdsvalet, förtroendeuppdraget för två församlingsbor tillsammans med prästen. Då handlade det mest om ekonomi, kollekten och väldigt lite om bibelläsning i gudstjänsten och att ordna kyrkkaffe efteråt. Valet var begränsat till en definierad uppgift. Sedan blev kyrkoförsamlingen demokratiserad som den övriga statsapparaten - men det är ändå inte oerhörda förändringar i uppgiften.
Idag talar vi om förtroendevaldas beslut om Vad och ämbetets/anställdas ansvar för Hur. Men oftast så vill de båda grupperna gärna byta. Som anställd vill man bestämma vad som ska göras, prioriteras, fokuseras och förtroendevalda vill snabbare se förändringar på golvet. Generaliserat efter egna och andras erfarenheter.
Ett val ska ju göra skillnad, det är ju själva betydelsen av ordet.
Att få röstar i kyrkovalet beror nog på att man dels inte kan se/förstå vad ens egen röst i valet gör för skillnad i praktiken och dels för att man inser att Kyrkans kärna påverkas inte av kyrkovalet i Svenska kyrkan. Även om det för engagerade förtroendevalda och anställda många gånger är nästintill livsviktiga frågor så påverkas kyrkans kärna marginellt av själva besluten.
Konsekvenserna kan bli stora - men de ser vi sällan i förväg när vi väljer.
Varför kommer så få till Fristad GOIFs årsmöte? Medlemmarna vill inte ändra på något, de vill fortsätta spela fotboll, innebandy, motionera, spinna och träna zumba. De har förtroende för de som är villiga att delta i styrelsens arbete. Att sedan styrelsen behöver/vill ha bekräftelse på sitt eget arbete, att de blir uppmärksammade är inte årsmötets uppgift.
När jag läste tänkte jag på förväntningar och historia.
Historia att kyrkovalet är en utveckling av kyrkvärdsvalet, förtroendeuppdraget för två församlingsbor tillsammans med prästen. Då handlade det mest om ekonomi, kollekten och väldigt lite om bibelläsning i gudstjänsten och att ordna kyrkkaffe efteråt. Valet var begränsat till en definierad uppgift. Sedan blev kyrkoförsamlingen demokratiserad som den övriga statsapparaten - men det är ändå inte oerhörda förändringar i uppgiften.
Idag talar vi om förtroendevaldas beslut om Vad och ämbetets/anställdas ansvar för Hur. Men oftast så vill de båda grupperna gärna byta. Som anställd vill man bestämma vad som ska göras, prioriteras, fokuseras och förtroendevalda vill snabbare se förändringar på golvet. Generaliserat efter egna och andras erfarenheter.
Ett val ska ju göra skillnad, det är ju själva betydelsen av ordet.
Att få röstar i kyrkovalet beror nog på att man dels inte kan se/förstå vad ens egen röst i valet gör för skillnad i praktiken och dels för att man inser att Kyrkans kärna påverkas inte av kyrkovalet i Svenska kyrkan. Även om det för engagerade förtroendevalda och anställda många gånger är nästintill livsviktiga frågor så påverkas kyrkans kärna marginellt av själva besluten.
Konsekvenserna kan bli stora - men de ser vi sällan i förväg när vi väljer.
Varför kommer så få till Fristad GOIFs årsmöte? Medlemmarna vill inte ändra på något, de vill fortsätta spela fotboll, innebandy, motionera, spinna och träna zumba. De har förtroende för de som är villiga att delta i styrelsens arbete. Att sedan styrelsen behöver/vill ha bekräftelse på sitt eget arbete, att de blir uppmärksammade är inte årsmötets uppgift.
10 september, 2013
Kliar i fingrarna
Det känns som att under senvintern titta ut över trädgården.
Under kvarvarande snö ligger det gröna dolt. I tankarna skapas planer på nya planteringar, på visioner som tar flera år att växa - det kliar i fingrarna att få sätta igång.
Det kliar i prästfingrarna.
Stämbanden förbereder sig för nygamla uppgifter.
Tankarna börjar forma sig efter kyrkoåret.
Jag är redo.
Under kvarvarande snö ligger det gröna dolt. I tankarna skapas planer på nya planteringar, på visioner som tar flera år att växa - det kliar i fingrarna att få sätta igång.
Det kliar i prästfingrarna.
Stämbanden förbereder sig för nygamla uppgifter.
Tankarna börjar forma sig efter kyrkoåret.
Jag är redo.
09 september, 2013
Ite
Dag Sandahl bloggar om kyrkovalet, men det är en mening som ligger kvar hos mig:
"Felet i grund och botten är förstås att Kyrkan inte är själva storheten, sändaren, identitetsskaparen. I min tanke - men jag är som ni vet endast en enkel komminister i glesbygd - firar Kyrkan gudstjänst och rustar Guds folk till tjänst i världen." http://www.bloggardag.blogspot.se/
Den latinska mässans slut ord "ite, missa est", "gå, mässan är slut" säger samma sak.
Det är inte ett förklaringsberg där vi lärjungar gärna vill bosätta oss, bli kvar. "Här är det oss gott att vara"
Jag märke att jag återkommer till samma punkt, samma punkt som gjorde att min uppväxt i Svenska Missionsförbundet tog slut.
Min tro sänder mig i världen, den för mig inte till kyrklig verksamhet. Den verkliga världen ligger utanför dörren.
Vi ska inte stänga in oss, avgränsa, sluta oss.
Verksamheten rustar för tjänst, inte till deltagande.
Kyrkan är inte mitt vardagsrum, den är mitt kök där jag hämtar kraft, näring.
Som präst är jag husan som ska se till att det finns mat när familjen kommer för att äta.
Som håller maten varm när det är sent.
Som diskar när familjen återvänder till sina sysslor.
Ite, missa est
"Felet i grund och botten är förstås att Kyrkan inte är själva storheten, sändaren, identitetsskaparen. I min tanke - men jag är som ni vet endast en enkel komminister i glesbygd - firar Kyrkan gudstjänst och rustar Guds folk till tjänst i världen." http://www.bloggardag.blogspot.se/
Den latinska mässans slut ord "ite, missa est", "gå, mässan är slut" säger samma sak.
Det är inte ett förklaringsberg där vi lärjungar gärna vill bosätta oss, bli kvar. "Här är det oss gott att vara"
Jag märke att jag återkommer till samma punkt, samma punkt som gjorde att min uppväxt i Svenska Missionsförbundet tog slut.
Min tro sänder mig i världen, den för mig inte till kyrklig verksamhet. Den verkliga världen ligger utanför dörren.
Vi ska inte stänga in oss, avgränsa, sluta oss.
Verksamheten rustar för tjänst, inte till deltagande.
Kyrkan är inte mitt vardagsrum, den är mitt kök där jag hämtar kraft, näring.
Som präst är jag husan som ska se till att det finns mat när familjen kommer för att äta.
Som håller maten varm när det är sent.
Som diskar när familjen återvänder till sina sysslor.
Ite, missa est
05 september, 2013
HWJV
Ja, alltså: How would Jesus vote...
SSU verkar vara inriktade på att göra Jesus till bff (best friendster forever). Men det blir som barn som grälar om vem mamma & pappa älskar mest, helt fel.
Är det så att Jesus inte skulle rösta på någon viss nomineringsgrupp?
Visst kan jag tycka att Jesus borde göra ditt och datt, men jag blir bara besviken när Gud inte rättar in sig i mitt eget tankemönster. Även när det gäller kyrkovalet.
Som präst har jag, tyvärr, flera gånger funderat över hur de tänk, de förtroendevalda jag mött. Men jag har landat i att vi, precis som syskon, inte har valt varandra utan valt Jesus.
Jag har valt att inte välja vid kyrkovalet. Som präst har jag mitt uppdrag och vill/bör/ska inte välja vem jag delar frsamlingsansvaret med. Jag vill inte sitta vid sammanträdesbordet och tänka att jag älskar den ena gruppen mer än den andra.
På SSU-frågan finns ett annat svar, "jag har utvalt er" allihopa!
SSU verkar vara inriktade på att göra Jesus till bff (best friendster forever). Men det blir som barn som grälar om vem mamma & pappa älskar mest, helt fel.
Är det så att Jesus inte skulle rösta på någon viss nomineringsgrupp?
Visst kan jag tycka att Jesus borde göra ditt och datt, men jag blir bara besviken när Gud inte rättar in sig i mitt eget tankemönster. Även när det gäller kyrkovalet.
Som präst har jag, tyvärr, flera gånger funderat över hur de tänk, de förtroendevalda jag mött. Men jag har landat i att vi, precis som syskon, inte har valt varandra utan valt Jesus.
Jag har valt att inte välja vid kyrkovalet. Som präst har jag mitt uppdrag och vill/bör/ska inte välja vem jag delar frsamlingsansvaret med. Jag vill inte sitta vid sammanträdesbordet och tänka att jag älskar den ena gruppen mer än den andra.
På SSU-frågan finns ett annat svar, "jag har utvalt er" allihopa!
04 september, 2013
Präst- och diakonmöte i Borås
Det kändes lite konstigt att gå förbi Folkan och se präster och diakoner vara på väg in.
Eftersom jag inte har församlingstjänst är jag inte kallad/bjuden. Jag vet att vi inte är många, men vi är. Gränsdragningen mellan vigningstjänst och församlingstjänst blir tydlig.
Vigningstjänsten kommer fram vid behov av vikarier till söndagen, vid dop, vigsel och begravning. Här finns inte en pensionsgräns eller anställningsgräns.
Men vid fortbildning och stora möten dras en gräns, av någon för någon. Pensionärer är ofta med -som vikarier i församlingstjänst, men inte utifrån sin vigningstjänst.
1,5 år utan församlingstjänst har lärt mig att se en gräns som jag inte behövde reflektera kring tidigare, eftersom jag var innanför. Men gränserna blir så mycket tydligare när jag hamnar på utsidan.
Kyrkoordningen gör uppdelningen inför val till biskop, ledamot och domkapitel. Där är det församlingstjänsten som gör mig valbar. Även utan församlingstjänst lyder jag under domkapitlet, i kanske ännu högre grad, men har ingen möjlighet att vara med att utse de som ska företräda ämbetet. Jag har varit innanför den gränsen också, med erfarenheten att det inte bara är präst och diakon i församlingstjänst som anmäls.
Hur vill jag att det ska vara? Ja, framförallt ska ingen stå utanför... Inte jag, inte pensionären, inte diakonen i samhällstjänst, inte den utköpte som står utan möjlighet att komma ifråga för församlingstjänst, inte docenten eller professorn vid våra lärosäten... Vi lever varje dag i våra vigningslöften, men olika kallelser, livskriser och mängden födelsedagar gör att vi inte är i anställd församlingstjänst. Men vi är i vigningstjänsten.
Eftersom jag inte har församlingstjänst är jag inte kallad/bjuden. Jag vet att vi inte är många, men vi är. Gränsdragningen mellan vigningstjänst och församlingstjänst blir tydlig.
Vigningstjänsten kommer fram vid behov av vikarier till söndagen, vid dop, vigsel och begravning. Här finns inte en pensionsgräns eller anställningsgräns.
Men vid fortbildning och stora möten dras en gräns, av någon för någon. Pensionärer är ofta med -som vikarier i församlingstjänst, men inte utifrån sin vigningstjänst.
1,5 år utan församlingstjänst har lärt mig att se en gräns som jag inte behövde reflektera kring tidigare, eftersom jag var innanför. Men gränserna blir så mycket tydligare när jag hamnar på utsidan.
Kyrkoordningen gör uppdelningen inför val till biskop, ledamot och domkapitel. Där är det församlingstjänsten som gör mig valbar. Även utan församlingstjänst lyder jag under domkapitlet, i kanske ännu högre grad, men har ingen möjlighet att vara med att utse de som ska företräda ämbetet. Jag har varit innanför den gränsen också, med erfarenheten att det inte bara är präst och diakon i församlingstjänst som anmäls.
Hur vill jag att det ska vara? Ja, framförallt ska ingen stå utanför... Inte jag, inte pensionären, inte diakonen i samhällstjänst, inte den utköpte som står utan möjlighet att komma ifråga för församlingstjänst, inte docenten eller professorn vid våra lärosäten... Vi lever varje dag i våra vigningslöften, men olika kallelser, livskriser och mängden födelsedagar gör att vi inte är i anställd församlingstjänst. Men vi är i vigningstjänsten.
03 september, 2013
Valdeltagande
"Det glömda valet" och allt vad det kallas.
Samlingslistor som inte ger andra val än att gå efter person.
Valmanifest som det är svårt att inte stämma in i, för vem vill inte ha en "öppen kyrka", "levande församling" etc?
Och så det där med valdeltagandet...
Som statistiknörd så innebär 8% att det är hundratusentals som röstat. Ser jag till Fristad Goif med hundratals deltagare, ledare, aktiviteter så kom det vid senaste årsmötet (där val av styrelse sker) en person som inte var med i styrelsen (men inte jag). Om vi hoppas och tror att det är lite bättre i alla andra föreningar, så är det inte många personer som i sin tur utser ombud till distrikt, som utser ombud till riks... Hur är det mandatet?
Att kyrkostämman har försvunnit kan jag idag se som en brist, även om den oftast var representerad som i vår idrottsförening...
Vi ska nog inte hacka på valdeltagandet, det finns viktigare frågor kring hur vi ökar delaktighet och ansvar.
Samlingslistor som inte ger andra val än att gå efter person.
Valmanifest som det är svårt att inte stämma in i, för vem vill inte ha en "öppen kyrka", "levande församling" etc?
Och så det där med valdeltagandet...
Som statistiknörd så innebär 8% att det är hundratusentals som röstat. Ser jag till Fristad Goif med hundratals deltagare, ledare, aktiviteter så kom det vid senaste årsmötet (där val av styrelse sker) en person som inte var med i styrelsen (men inte jag). Om vi hoppas och tror att det är lite bättre i alla andra föreningar, så är det inte många personer som i sin tur utser ombud till distrikt, som utser ombud till riks... Hur är det mandatet?
Att kyrkostämman har försvunnit kan jag idag se som en brist, även om den oftast var representerad som i vår idrottsförening...
Vi ska nog inte hacka på valdeltagandet, det finns viktigare frågor kring hur vi ökar delaktighet och ansvar.
02 september, 2013
Gudstjänst utan Gud
På Aftonbladets hemsida stod det om en ateistisk gudstjänst i London.
Skaparen saknade formen när tron försvann - alltså skapa samma goa gemenskap, men utan Gud, utan värdegemenskap, utan himmel.
Det är jättebra, man sjunger lite och känner gemenskap och småpratar efteråt.
Det finns en risk att vi självs, i kyrkan, reducerar våra gudstjänster till samma sak - känslan och gemenskapen.
Inget ont i den ateistiska gudstjänsten (som f ö var på söndagar...) men vi kan reflektera.
Om det var just detta som var det enda som det fanns en saknad efter -så känner jag att det är ännu viktigare att vi inte glömmer den som saknar oss.
För Guds skull - glöm inte gudstjänsten... Människan blev inte till för sabbaten, utan sabbaten för människan - men inte för vår egen skull.
En mänskligt usel gudstjänst är dock en gudstjänst, just för att det finns något där, någon där...
Skaparen saknade formen när tron försvann - alltså skapa samma goa gemenskap, men utan Gud, utan värdegemenskap, utan himmel.
Det är jättebra, man sjunger lite och känner gemenskap och småpratar efteråt.
Det finns en risk att vi självs, i kyrkan, reducerar våra gudstjänster till samma sak - känslan och gemenskapen.
Inget ont i den ateistiska gudstjänsten (som f ö var på söndagar...) men vi kan reflektera.
Om det var just detta som var det enda som det fanns en saknad efter -så känner jag att det är ännu viktigare att vi inte glömmer den som saknar oss.
För Guds skull - glöm inte gudstjänsten... Människan blev inte till för sabbaten, utan sabbaten för människan - men inte för vår egen skull.
En mänskligt usel gudstjänst är dock en gudstjänst, just för att det finns något där, någon där...
22 augusti, 2013
Ta steget
Det kom en fråga via eposten.
En yttre fråga om tjänst, och samtidigt en inre.
Den yttre frågan är det enklare att hitta ramarna för med möjligheter, begränsningar och konsekvenser för familjen.
Den inre...
...är kanske inte svårare, men har inte lika givna ramar. Att vara på väg, att lämna och gå till något nytt. Varaktigheten.
Vilka steg kan jag själv ta, och vilka bestäms av andra? Förväntningar, historia och visioner finns både hos mig och en församling.
Ett vikariat, som under försommaren, är på många sätt enklare, mer rehabiliterande för mig i att hitta min plats som präst i kyrkan.
Vägen ligger framför.
En yttre fråga om tjänst, och samtidigt en inre.
Den yttre frågan är det enklare att hitta ramarna för med möjligheter, begränsningar och konsekvenser för familjen.
Den inre...
...är kanske inte svårare, men har inte lika givna ramar. Att vara på väg, att lämna och gå till något nytt. Varaktigheten.
Vilka steg kan jag själv ta, och vilka bestäms av andra? Förväntningar, historia och visioner finns både hos mig och en församling.
Ett vikariat, som under försommaren, är på många sätt enklare, mer rehabiliterande för mig i att hitta min plats som präst i kyrkan.
Vägen ligger framför.
21 augusti, 2013
Livets skörhet
Det är svårt att tro, men det blir mindre TV för mig. Inte pga tidsbrist eller att jag har viktigare saker för mig.
Det blir svårare och svårare att se program utan att de kopplar till existentiella frågor. Inte nödvändigtvis till mitt eget liv, men det är skikt av programmen jag inte reagerat på tidigare.
Det är både känslor av empati, av livets skörhet och bräcklighet i enskilda människors lov, i berättelsen och känslan av meningslöshet när det existentiella saknas.
Det är jag som förändrats.
Min blick som söker och finner något annat.
Känslorna av meningsfullhet och meningslöshet ligger så nära att det är svårt att skilja åt.
Att inte se så mycket på TV löser inget, men det känns bra. Och faktiskt blir tiden utan TV mer meningsfull.
Det blir svårare och svårare att se program utan att de kopplar till existentiella frågor. Inte nödvändigtvis till mitt eget liv, men det är skikt av programmen jag inte reagerat på tidigare.
Det är både känslor av empati, av livets skörhet och bräcklighet i enskilda människors lov, i berättelsen och känslan av meningslöshet när det existentiella saknas.
Det är jag som förändrats.
Min blick som söker och finner något annat.
Känslorna av meningsfullhet och meningslöshet ligger så nära att det är svårt att skilja åt.
Att inte se så mycket på TV löser inget, men det känns bra. Och faktiskt blir tiden utan TV mer meningsfull.
20 augusti, 2013
Renovering & återinvigning
Caroli kyrka är stängd.
Renovering.
Förbättringar.
1/9 återinvigs den.
Är dopet återinvigningen av Gudsrummet som är jag?
I skapelsen lades grunden, restes hjärtväggar, drogs nervbanor, fick jag fönster mot omvärlden, putsades mitt yttre...
Men i dopet togs jag i anspråk.
Utsidan är densamma, men funktionen är ny.
Förlåtelsen är mitt ständiga återöppnande.
Renovering.
Förbättringar.
1/9 återinvigs den.
Är dopet återinvigningen av Gudsrummet som är jag?
I skapelsen lades grunden, restes hjärtväggar, drogs nervbanor, fick jag fönster mot omvärlden, putsades mitt yttre...
Men i dopet togs jag i anspråk.
Utsidan är densamma, men funktionen är ny.
Förlåtelsen är mitt ständiga återöppnande.
19 augusti, 2013
När målet är nått
Vinnaren i spjut under VM hade under nästan 10 år kämpat för guldmedaljen.
Silver, brons, 4-5-platser, men inget guld.
Nu stod hon högst upp på prispallen. Äntligen. Och många unnade henne vinsten.
I min tanke flög orden "och nu?"...
Om jag hade arbetat så fullständigt mot ett mål, under så många år, visst är glädjen stor, men vad händer sedan, vad driver mig imorgon?
Vilka mål sätter jag upp som driver mig? Och vad händer när jag står vid målet?
Ska jag sätta nya, högre, mål, eller vara nöjd?
Vad är det Paulus skriver? "Idrottsmannen kämpar för en krans som vissnar". Fåfänglighet.
Jag märker att mina mål är andra, och annorlunda mot bara för ett år sedan. Perspektiven har skiftat, den breda penseln har bytts mot en lite nättare. Det känns som att målen till viss del är mindre "jag", för att bekräfta mig själv, samtidigt som jag känner att målen blir mera "jag" eftersom de mer utgår från mina möjligheter än mina visioner, mer tro än hoppas.
Silver, brons, 4-5-platser, men inget guld.
Nu stod hon högst upp på prispallen. Äntligen. Och många unnade henne vinsten.
I min tanke flög orden "och nu?"...
Om jag hade arbetat så fullständigt mot ett mål, under så många år, visst är glädjen stor, men vad händer sedan, vad driver mig imorgon?
Vilka mål sätter jag upp som driver mig? Och vad händer när jag står vid målet?
Ska jag sätta nya, högre, mål, eller vara nöjd?
Vad är det Paulus skriver? "Idrottsmannen kämpar för en krans som vissnar". Fåfänglighet.
Jag märker att mina mål är andra, och annorlunda mot bara för ett år sedan. Perspektiven har skiftat, den breda penseln har bytts mot en lite nättare. Det känns som att målen till viss del är mindre "jag", för att bekräfta mig själv, samtidigt som jag känner att målen blir mera "jag" eftersom de mer utgår från mina möjligheter än mina visioner, mer tro än hoppas.
17 augusti, 2013
Annars?
Ibland blir obegripligheten tydlig.
På väg till lunchen hörde jag två damer i 60-70-årsåldern inleda sitt möte med "Annars?" (Jag har hört "Hur är det annars?", men nu verkar det ha förkortats.)
Hur tänker man då (förutsatt att man menar vad ordet betyder)?
Ska jag svara hur det är annars än just nu?
Är det allting annat än hur jag mår som ska komma fram?
I och för sig är det ju ärligt. När vi frågar "Hur mår du?" är det ju sällan vi verkligen vill veta...
Om jag svarar "Bara bra" - betyder det då att det inte är bra just nu, för "Bara bra" mår jag annars, dvs inte just nu...
Jag vet att "det bara är ett uttryck, men ett uttryck för vad?
Mest av allt vill vi ju faktiskt säga hur det är "annars", vi kanske inte ens själva orkar med "just nu".
Det sociala spelet är både enkelt och obegripligt. Vi behöver mötas på en socialt acceptabel nivå som inte utmanar svårare känslor, inte lyfter fram svårigheter. Därför undviker vi sörjande, sjuka och arbetslösa, vi frågar inte Hammarby-supporten hur det går osv... Vi vet att vi då ska röra oss in på ett minerat område där existentiella frågor kan dyka upp, där det kan förutsättas att jag själv ska öppna min dörr på glänt.
Det kanske inte var så dumt att hälsa med ett "Annars?" - men det är obegripligt.
På väg till lunchen hörde jag två damer i 60-70-årsåldern inleda sitt möte med "Annars?" (Jag har hört "Hur är det annars?", men nu verkar det ha förkortats.)
Hur tänker man då (förutsatt att man menar vad ordet betyder)?
Ska jag svara hur det är annars än just nu?
Är det allting annat än hur jag mår som ska komma fram?
I och för sig är det ju ärligt. När vi frågar "Hur mår du?" är det ju sällan vi verkligen vill veta...
Om jag svarar "Bara bra" - betyder det då att det inte är bra just nu, för "Bara bra" mår jag annars, dvs inte just nu...
Jag vet att "det bara är ett uttryck, men ett uttryck för vad?
Mest av allt vill vi ju faktiskt säga hur det är "annars", vi kanske inte ens själva orkar med "just nu".
Det sociala spelet är både enkelt och obegripligt. Vi behöver mötas på en socialt acceptabel nivå som inte utmanar svårare känslor, inte lyfter fram svårigheter. Därför undviker vi sörjande, sjuka och arbetslösa, vi frågar inte Hammarby-supporten hur det går osv... Vi vet att vi då ska röra oss in på ett minerat område där existentiella frågor kan dyka upp, där det kan förutsättas att jag själv ska öppna min dörr på glänt.
Det kanske inte var så dumt att hälsa med ett "Annars?" - men det är obegripligt.
16 augusti, 2013
Meningen med mitt liv
Vaknar före väckarklockan.
Vet inte vad klockan är, men det har ljusnat utanför - men inte tillräckligt för 06:30 ska infinna sig.
Tankarna virvlar igång, tränger sig på, kräver sin plats.
Jag försonas med att tänka kring "mening" även om tankar på jobb, uppgifter, husreparationer etc gärna vill vinna kampen.
Jag slussar in tankarna på mening, en av de existentiella frågor som min tro nu fokuseras på, där den andra är "vad händer efter döden". Det känns som att de två täcker ganska bra, och den andra frågan har jag aldrig haft svårt att svara på - så det blev meningstänkande.
Jag är medveten om att mening är viktigt för mig. Meningsfullheten kan inte bara sträcka sig till mig själv, mina känslor och behov. Jag behöver mening som sträcker sig vidare, utanför, bortom.
Det är inte så enkelt som "vad är meningen med mitt liv", att det bara finns en fråga och ett svar.
Yngste sonen återkommer med konkreta frågor "vad är det för mening med det här". Jag kan inte ana existentiella frågor, mer en ärlig undran kring något som kräver ett svar.
Just nu ställer vi samma fråga, sonen och jag, men med lite olika utgångspunkt - tror jag.
Vet inte vad klockan är, men det har ljusnat utanför - men inte tillräckligt för 06:30 ska infinna sig.
Tankarna virvlar igång, tränger sig på, kräver sin plats.
Jag försonas med att tänka kring "mening" även om tankar på jobb, uppgifter, husreparationer etc gärna vill vinna kampen.
Jag slussar in tankarna på mening, en av de existentiella frågor som min tro nu fokuseras på, där den andra är "vad händer efter döden". Det känns som att de två täcker ganska bra, och den andra frågan har jag aldrig haft svårt att svara på - så det blev meningstänkande.
Jag är medveten om att mening är viktigt för mig. Meningsfullheten kan inte bara sträcka sig till mig själv, mina känslor och behov. Jag behöver mening som sträcker sig vidare, utanför, bortom.
Det är inte så enkelt som "vad är meningen med mitt liv", att det bara finns en fråga och ett svar.
Yngste sonen återkommer med konkreta frågor "vad är det för mening med det här". Jag kan inte ana existentiella frågor, mer en ärlig undran kring något som kräver ett svar.
Just nu ställer vi samma fråga, sonen och jag, men med lite olika utgångspunkt - tror jag.
15 augusti, 2013
Ser på mig
Två par ögon möter mig:
Den uppståndne på trappan till sin kyrka.
Utsträckta armar, välkomnande.
Men längre ner ser ett annat par ögon mig.
Med bok i händerna och huvudet lite på sned blir jag betraktad:
Vill du följa med?
14 augusti, 2013
Gud = IQ?
Gårdagens nyhet att troende är mindre intelligenta är jag uppenbarligen inte tillräckligt "Bright" för att kunna uttala mig om. Men att ödmjukt reflektera bör ju prästen klara av...
Visst är det så! kan jag säga.
Bibeln säger att sanningen uppenbaras för de som inte är kloka i värdslig mening.
De första ska komma sist.
Gud döljer uppenbarelsen för de lärde
etc, osv. m.m.
Men! Men, det finns också en sida av trosrelationen som ger utrymme för tanken, för klokskap, för vishet. Inte alltid i värdslig mening.
Bara för att Gud uppenbarar sig för de små, betyder ju inte att Gud inte uppenbarar sig för Mensa-gänget.
Bara för att Gud ser till den sjuke betyder inte att Gud inte bryr sig om oss som är ohälsosamt friska.
Bara för att Gud säger oss att sörja för de fattiga, så bryr sig Gud också om den rike.
Jag är rationell som person.
Jag gick Naturvetenskaplig linje.
Jag skrev specialarbete om fiberoptik.
Jag älskar statistik.
Jag tror att Gud också uppenbarar sig inom ramen för det rationella, att delat tänkande och reflekterande kan hjälpa tron, utveckla människans relation till Gud.
Visst är det så! kan jag säga.
Bibeln säger att sanningen uppenbaras för de som inte är kloka i värdslig mening.
De första ska komma sist.
Gud döljer uppenbarelsen för de lärde
etc, osv. m.m.
Men! Men, det finns också en sida av trosrelationen som ger utrymme för tanken, för klokskap, för vishet. Inte alltid i värdslig mening.
Bara för att Gud uppenbarar sig för de små, betyder ju inte att Gud inte uppenbarar sig för Mensa-gänget.
Bara för att Gud ser till den sjuke betyder inte att Gud inte bryr sig om oss som är ohälsosamt friska.
Bara för att Gud säger oss att sörja för de fattiga, så bryr sig Gud också om den rike.
Jag är rationell som person.
Jag gick Naturvetenskaplig linje.
Jag skrev specialarbete om fiberoptik.
Jag älskar statistik.
Jag tror att Gud också uppenbarar sig inom ramen för det rationella, att delat tänkande och reflekterande kan hjälpa tron, utveckla människans relation till Gud.
Se om ditt hus
Visst gäller det oss alla - att vi står inför döden.
Också vi kan vända oss mot väggen, in i bönens rum och ransaka vårt hjärta och gråta över vår dödlighet.
Kanske kan vi som Hiskia bli bönhörda.
Om den gammaltestamentliga texten tar utgångspunkten i döden så tar episteln sin ur födelsen, hela skapelsen ropar som i födslovåndor.
Det är något nytt som ska komma. Något som ropas efter.
Det förenar - ropet till Gud, om det är ropen i födslovåndor från oss där Anden bor, eller om det är bönen, vänd mot väggen i tårar.
Så skall Gud befria oss, befria vår kropp ur förgänglighet och begränsning.
Också vi kan vända oss mot väggen, in i bönens rum och ransaka vårt hjärta och gråta över vår dödlighet.
Kanske kan vi som Hiskia bli bönhörda.
Om den gammaltestamentliga texten tar utgångspunkten i döden så tar episteln sin ur födelsen, hela skapelsen ropar som i födslovåndor.
Det är något nytt som ska komma. Något som ropas efter.
Det förenar - ropet till Gud, om det är ropen i födslovåndor från oss där Anden bor, eller om det är bönen, vänd mot väggen i tårar.
Så skall Gud befria oss, befria vår kropp ur förgänglighet och begränsning.
13 augusti, 2013
Tillbaka
En dag av saker jag kom ihåg, som ex lösenord osv - och saker jag glömt, som användarnamn...
Tillbaka rymmer mycket.
Jag har varit någonstans, men är där inte längre.
Återvända klingar liknande, men mer slutgiltigt.
Ad fontes var populärt som begrepp för några år sedan - till källorna, tillbaka, återvända.
Mitt jobb kom jag tillbaka till igår efter sju veckors ledighet.
Inte odelat.
Hur långt tillbaka vill jag gå?
Till vad vill jag återvända?
För hur lång tid ska jag vara här?
Jag vill tillbaka till att vara präst i församling. Tillbaka till prästtjänst.
Men just nu är jag tillbaka på femte våningen i Stadshuset, tillbaka även idag.
Tillbaka rymmer mycket.
Jag har varit någonstans, men är där inte längre.
Återvända klingar liknande, men mer slutgiltigt.
Ad fontes var populärt som begrepp för några år sedan - till källorna, tillbaka, återvända.
Mitt jobb kom jag tillbaka till igår efter sju veckors ledighet.
Inte odelat.
Hur långt tillbaka vill jag gå?
Till vad vill jag återvända?
För hur lång tid ska jag vara här?
Jag vill tillbaka till att vara präst i församling. Tillbaka till prästtjänst.
Men just nu är jag tillbaka på femte våningen i Stadshuset, tillbaka även idag.
12 augusti, 2013
slut för den här gången
Då är det dags för arbete igen, för väckarklocka och buss till Borås.
Igår reflekterade jag över att jag skulle ha strumpor för första gången på mer än en månad, förutom när arbetsskorna åkt på.
Hur ser framtiden ur för mig?
Prästtjänst drar i mig, sliter i tankarna.
Jag hade helst varit på väg någon annanstans nu på morgonen.
Men nu är det inte så, nu gäller att leva idag, just nu.
Igår reflekterade jag över att jag skulle ha strumpor för första gången på mer än en månad, förutom när arbetsskorna åkt på.
Hur ser framtiden ur för mig?
Prästtjänst drar i mig, sliter i tankarna.
Jag hade helst varit på väg någon annanstans nu på morgonen.
Men nu är det inte så, nu gäller att leva idag, just nu.
08 augusti, 2013
Torka och regn
Idag regnar det. Äntligen!
Veckan på Mallorca gav insikt i att leva i torka, på en ö där sommaren är nästan helt utan regndagar, där regnfårorna ligger torra.
Även om man är omgiven av vatten går det inte att använda.
Jag tillbringar allt mer tid i trädgården. Lär mig bit för bit om växterna, ansar den blivande häcken, binder upp klätterrosen i dess färd och vattnar.
Vi har många krukor som kräver mer omtanke än det planterade i landen.
I krukan kan de inte hämta vatten och näring från marken utan lever i sin mikrovärld.
Solen och värmen behövs för växt, men också regn.
De bilder jag har av regnet i Bibeln är dels syndafloden, där regnet kväver - men oftare bilden av att Gud kommer som/med ett regn till en torr värld.
Blomman Per behöver:
Jord att leva i.
Näring.
Värme.
Sol.
Och vatten.
Veckan på Mallorca gav insikt i att leva i torka, på en ö där sommaren är nästan helt utan regndagar, där regnfårorna ligger torra.
Även om man är omgiven av vatten går det inte att använda.
Jag tillbringar allt mer tid i trädgården. Lär mig bit för bit om växterna, ansar den blivande häcken, binder upp klätterrosen i dess färd och vattnar.
Vi har många krukor som kräver mer omtanke än det planterade i landen.
I krukan kan de inte hämta vatten och näring från marken utan lever i sin mikrovärld.
Solen och värmen behövs för växt, men också regn.
De bilder jag har av regnet i Bibeln är dels syndafloden, där regnet kväver - men oftare bilden av att Gud kommer som/med ett regn till en torr värld.
Blomman Per behöver:
Jord att leva i.
Näring.
Värme.
Sol.
Och vatten.
07 augusti, 2013
Fristad - mitt i livet
Livet rör sig hela tiden.
Klostret på berget får finnas i det inre livet, i de korta stunderna då det tystnar, eller då jag sluter mig i mig själv mitt i bruset och stimmet.
Fristaden i Origo, nollpunkten.
Här är jag i balans, här finns min fristad - i Kristusbönen.
Aldrig långt borta, aldrig pretentiös, inte mångordig och pratig.
Jag behöver påminna mig själv om att återvända till min nollpunkt, min utgångspunkt.
Klostret på berget får finnas i det inre livet, i de korta stunderna då det tystnar, eller då jag sluter mig i mig själv mitt i bruset och stimmet.
Fristaden i Origo, nollpunkten.
Här är jag i balans, här finns min fristad - i Kristusbönen.
Aldrig långt borta, aldrig pretentiös, inte mångordig och pratig.
Jag behöver påminna mig själv om att återvända till min nollpunkt, min utgångspunkt.
06 augusti, 2013
Mallorca
En veckas retreat med familj, värme och bekymmerslöshet.
Min blick drogs till ett kloster högst uppe på ett berg när vi bilade längs nordkusten.
En del av mig vill dit, uppför berget, från mödornas dal, till avskildhet och tystnad.
Jag vet att det främst är en flykt från ansvar och besvär i vardagen, från omöjligheter i arbete, i kyrka, i alla val osv.
Jag vet att jag innanför klostrets murar är samma Per som nere i dalen.
Jag bär med mig samma frågor och problem.
Klostergemenskapen skapar nya besvär, nya relationer som skaver, nya brytningar mellan gammalt och nytt.
Men jag är glad att klostret ligger där. Som en påminnelse.
I den lilla Fiat Pandan, i vår lilla kommunitet som familjen är, kan jag aldrig fly från livet. Men tillsammans kunde vi under en vecka "gå i kloster" från husbekymmer, matlagning och andra "måsten" i vardagen.
Lika lite som jag går i kloster, lika lite kan vi bli kvar på hotellet för evigt.
Men en stund på berget kan ge insikt, utsikt och perspektiv. Kan ge vila och ro.
Min blick drogs till ett kloster högst uppe på ett berg när vi bilade längs nordkusten.
En del av mig vill dit, uppför berget, från mödornas dal, till avskildhet och tystnad.
Jag vet att det främst är en flykt från ansvar och besvär i vardagen, från omöjligheter i arbete, i kyrka, i alla val osv.
Jag vet att jag innanför klostrets murar är samma Per som nere i dalen.
Jag bär med mig samma frågor och problem.
Klostergemenskapen skapar nya besvär, nya relationer som skaver, nya brytningar mellan gammalt och nytt.
Men jag är glad att klostret ligger där. Som en påminnelse.
I den lilla Fiat Pandan, i vår lilla kommunitet som familjen är, kan jag aldrig fly från livet. Men tillsammans kunde vi under en vecka "gå i kloster" från husbekymmer, matlagning och andra "måsten" i vardagen.
Lika lite som jag går i kloster, lika lite kan vi bli kvar på hotellet för evigt.
Men en stund på berget kan ge insikt, utsikt och perspektiv. Kan ge vila och ro.
21 juli, 2013
"Vad är det för mening med det här?"
Yngste sonens kommentar när pappa står på en vinglig trappstege i hettan och målar innertaket på altanen...
Ja, vad ska man svara?
Vad är det för mening med det hela?
Visst skulle jag hellre gjort något annat - men målningen hade fortfarande varit ogjord...
Men, nej, att måla altaninnertak tillhör inte det som kommer högst upp när det gäller vad som ger mening åt livet. För en 7-åring finns det dessutom en hel hög med saker som är mycket mer meningsfulla att pappa ska ägna sig åt.
Ja, vad ska man svara?
Vad är det för mening med det hela?
Visst skulle jag hellre gjort något annat - men målningen hade fortfarande varit ogjord...
Men, nej, att måla altaninnertak tillhör inte det som kommer högst upp när det gäller vad som ger mening åt livet. För en 7-åring finns det dessutom en hel hög med saker som är mycket mer meningsfulla att pappa ska ägna sig åt.
13 juli, 2013
Kyrkostatistik i sommartorkan
Igår var det rapporter om minskat deltagande vid begravningsgudstjänster, de civila motsvarigheterna och minnesstunder. Färre deltar...
Idag var det andelen konfirmerade 15-åringar och ökande antal för civila motsvarigheter (vad nu de har att säga om de existentiella frågorna och fortfarande vara politiskt och religiöst oberoende...).
Ibland känns det som att tidningarna gör som det sägs att vissa präster - dvs "dammar av" ett gammalt alster och uppdaterar i faktarutan.
Att det är färre som deltar vid begravningsgudstjänster är inte så konstigt - ett allt större antal vill ju inte att det ska komma några när man tar farväl av mamma/pappa. "I kretsen av de närmaste" blir ju inte så många.
Att det förs statistik för deltagande vid minnesstunder var något nytt för mig - och här undrar jag om man går efter antalet fakturerade kuvert eller faktiska deltagare. Ofta finns det ju 2-5 reservplatser...
Konfirmationsartiklarna är mer spännande eftersom tidningarna (i mitt fall Borås tidning) jämför mot totala antalet 15-åringar, dvs man utgår ifrån Statskyrkobegreppet före religionsfriheten, "alla-ska-med"...
Det problematiska är att även vi i Svenska kyrkan tar med den statistiken. Viss är uppdraget att gå ut och göra alla till lärjungar - men frågan är om det är statistikredogörelsen för konfirmander som är det viktiga för Svenska kyrkan? Religionssociologiska institutet som började samla in statistiken hade en annan ingång med utgångspunkt från den kyrkliga seden, sedd från ett religionssociologiskt perspektiv. När Svenska kyrkans forskningsråd iförlivade institutet fortsatte man att räkna på samma sätt - men behöver vi göra det längre? Är det Svenska kyrkans ansvar? Ligger det i vårt intresse?
Är det inte så att viss statistik inte tillför något? Dag Sandahl återkommer regelbundet i sin blogg till hur vi borde/kunde använda statistiken - så att inte statistiken styr oss i hur och vad vi räknar.
När det gäller kyrkliga vigslar är det sällan värt spaltmillimeter och inte heller dopen verkar vara nyhetsstoff. Men håller torkan i sig lär vi få fler recyklade artiklar om kyrkostatistiken.
Idag var det andelen konfirmerade 15-åringar och ökande antal för civila motsvarigheter (vad nu de har att säga om de existentiella frågorna och fortfarande vara politiskt och religiöst oberoende...).
Ibland känns det som att tidningarna gör som det sägs att vissa präster - dvs "dammar av" ett gammalt alster och uppdaterar i faktarutan.
Att det är färre som deltar vid begravningsgudstjänster är inte så konstigt - ett allt större antal vill ju inte att det ska komma några när man tar farväl av mamma/pappa. "I kretsen av de närmaste" blir ju inte så många.
Att det förs statistik för deltagande vid minnesstunder var något nytt för mig - och här undrar jag om man går efter antalet fakturerade kuvert eller faktiska deltagare. Ofta finns det ju 2-5 reservplatser...
Konfirmationsartiklarna är mer spännande eftersom tidningarna (i mitt fall Borås tidning) jämför mot totala antalet 15-åringar, dvs man utgår ifrån Statskyrkobegreppet före religionsfriheten, "alla-ska-med"...
Det problematiska är att även vi i Svenska kyrkan tar med den statistiken. Viss är uppdraget att gå ut och göra alla till lärjungar - men frågan är om det är statistikredogörelsen för konfirmander som är det viktiga för Svenska kyrkan? Religionssociologiska institutet som började samla in statistiken hade en annan ingång med utgångspunkt från den kyrkliga seden, sedd från ett religionssociologiskt perspektiv. När Svenska kyrkans forskningsråd iförlivade institutet fortsatte man att räkna på samma sätt - men behöver vi göra det längre? Är det Svenska kyrkans ansvar? Ligger det i vårt intresse?
Är det inte så att viss statistik inte tillför något? Dag Sandahl återkommer regelbundet i sin blogg till hur vi borde/kunde använda statistiken - så att inte statistiken styr oss i hur och vad vi räknar.
När det gäller kyrkliga vigslar är det sällan värt spaltmillimeter och inte heller dopen verkar vara nyhetsstoff. Men håller torkan i sig lär vi få fler recyklade artiklar om kyrkostatistiken.
12 juli, 2013
Som ett sandkorn
Tre intensiva dagar i Danmark med Legoland, sand- och stenstrand.
På Legoland slogs jag av mångfalden människor av alla slag. I vimlet fanns också jag, som alltid i centrum för min egen verklighet, men som en i mängden för alla andra.
Sången från Psalmer i 90-talet trängde sig på när vi dagen efter satt på en sanddyn på Danmarks västkust omgivna av sand:
Som ett sandkorn i en öken,
som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack
är i vimlet jag.
Här i världen finns miljarder
människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet,
Gud, det undrar jag.
Hur du orkar bry dig om mig,
det kan jag inte förstå,
men du gör det, och nog är det
skönt att tänka på.
När jag känner mig förlorad,
ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig:
"Be till Gud, han hör!"
(Text: Britt G Hallqvist 1977 Musik: Egil Hovland 1977)
Sedan fördjupades bilden när jag igår gick på en stenstrand på östkusten på vägen mot färjan i Grenaa. Jag gick på mängderna av dansk sjösten och letade.
Vad man letar efter när man går och letar sten vet man knappt själv, men ibland är det en sten som fångar ens blick. Man lyfter den för att se hela stenen. En del stenar bär man en stund på, en del kastas i havet - inte för att ratas, utan för att de är som gjorda för att åter få röra sig i vattnet, en del släpps direkt - och någon följer med hem.
Men med mig har jag inte bara någon sten - utan också en sång jag hade glömt att jag kunde, och som jag till och med skrev ett arrangemang till nationskören inför nationsgudstjänsten för många år sedan.
Som ett sandkorn...
På Legoland slogs jag av mångfalden människor av alla slag. I vimlet fanns också jag, som alltid i centrum för min egen verklighet, men som en i mängden för alla andra.
Sången från Psalmer i 90-talet trängde sig på när vi dagen efter satt på en sanddyn på Danmarks västkust omgivna av sand:
Som ett sandkorn i en öken,
som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack
är i vimlet jag.
Här i världen finns miljarder
människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet,
Gud, det undrar jag.
Hur du orkar bry dig om mig,
det kan jag inte förstå,
men du gör det, och nog är det
skönt att tänka på.
När jag känner mig förlorad,
ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig:
"Be till Gud, han hör!"
(Text: Britt G Hallqvist 1977 Musik: Egil Hovland 1977)
Sedan fördjupades bilden när jag igår gick på en stenstrand på östkusten på vägen mot färjan i Grenaa. Jag gick på mängderna av dansk sjösten och letade.
Vad man letar efter när man går och letar sten vet man knappt själv, men ibland är det en sten som fångar ens blick. Man lyfter den för att se hela stenen. En del stenar bär man en stund på, en del kastas i havet - inte för att ratas, utan för att de är som gjorda för att åter få röra sig i vattnet, en del släpps direkt - och någon följer med hem.
Men med mig har jag inte bara någon sten - utan också en sång jag hade glömt att jag kunde, och som jag till och med skrev ett arrangemang till nationskören inför nationsgudstjänsten för många år sedan.
Som ett sandkorn...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)