Som ett sandkorn

Tre intensiva dagar i Danmark med Legoland, sand- och stenstrand.

På Legoland slogs jag av mångfalden människor av alla slag. I vimlet fanns också jag, som alltid i centrum för min egen verklighet, men som en i mängden för alla andra.

Sången från Psalmer i 90-talet trängde sig på när vi dagen efter satt på en sanddyn på Danmarks västkust omgivna av sand:

Som ett sandkorn i en öken,
som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack
är i vimlet jag.

Här i världen finns miljarder
människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet,
Gud, det undrar jag.

Hur du orkar bry dig om mig,
det kan jag inte förstå,
men du gör det, och nog är det
skönt att tänka på.

När jag känner mig förlorad,
ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig:
"Be till Gud, han hör!"

(Text: Britt G Hallqvist 1977  Musik: Egil Hovland 1977)

Sedan fördjupades bilden när jag igår gick på en stenstrand på östkusten på vägen mot färjan i Grenaa. Jag gick på mängderna av dansk sjösten och letade.

Vad man letar efter när man går och letar sten vet man knappt själv, men ibland är det en sten som fångar ens blick. Man lyfter den för att se hela stenen. En del stenar bär man en stund på, en del kastas i havet - inte för att ratas, utan för att de är som gjorda för att åter få röra sig i vattnet, en del släpps direkt - och någon följer med hem.

Men med mig har jag inte bara någon sten - utan också en sång jag hade glömt att jag kunde, och som jag till och med skrev ett arrangemang till nationskören inför nationsgudstjänsten för många år sedan.

Som ett sandkorn...