Mellan-dag

Vi behöver pausen, tystnaden, mellan aktiviteten.

För den som tränar sina muskler behövs vilan för att musklerna ska kunna växa.
För den som lär in kunskap behövs vilan för att hjärnan ska hinna göra kopplingar mellan den nya kunskapen och den gamla.
För den som lyssnar på musik behövs pauserna mellan styckena för att låta den förra klinga ut och ge plats för den nya att klinga in.
För den som pratar behövs pausen för att hinna andas, och förhoppningsvis tänka, innan man fortsätter.
För den som ska äta en 7-rätters middag, så serveras lätta sorbeter som mellanrätter för att göra munnen redo för det som ska komma.

Idag är många lediga. Det "passas på" för att få längre sammanhållen ledighet.
Bra så, men kanske missar vi en slags "mellan-dag", då vi får återvända till det vanliga innan nästa helg kommer.

I evangelierna finns två viktiga "mellan-perioder" för mig:
Tiden från Långfredagens eftermiddag till påskdagens morgon - då Jesus var död.
Tiden mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen - då Jesus lämnat och Anden ännu inte kommit.

Inte så att kärleken växer på distans, det är det bara välmenta vänner som säger för att trösta. Men utan rytmen där det också finns pauser så blir livet som en ständig bakgrundsmusik: aldrig riktigt lyssnad på, aldrig riktigt tyst.

Fukten faller fritt

Jag hämtade tidningen på morgonen.
Stjärnklar himmel - men det kom ett stilla regn på mig.
Inga moln skymmer sikten, men fukten faller fritt.

Ibland blir verkligheten "mättad", rågad, den flödar över.

Då behövs inga moln för att regnet ska falla.
Ibland behövs inte sorg för att tårar börjar rinna.

Alla intryck fyller oss, tar plats i våra sinnen och minnen, bearbetas, förstås.

Vi lever i en mättad tid.
Det behövs så lite för att det ska ske så mycket med oss.
Att "fukten faller fritt" från en molnfri himmel.

Tack Tomas

Både Tomas Tvivlaren och Tomas Sjödin som i dagens GP talar om Tvivlaren.
"Trons värld är en frizon från jämförelse" skriver Sjödin-Tomasen. För även när jag tvivlar finns ju tron där, det är min egen bild av min svaga tro som gör att jag gör min tro mindre.
Tvivlet gör inte tron större eller mindre, men den prövar den.

Vågar jag säga "Jag tror, hjälp min otro", då har tron vunnit, men låter jag varje tvivelsmoln som kommer få mig att inte längre tro att det finns en sol - då har jag gett upp min tro.

Tron är väl som vädret är som mest i norra Europa: mestadels lågtryck som drar in med regn. Men när solen bryter igenom skyndar vi oss att ställa oss i lä och låta solen värma oss.
(Det är en fördel med en solfångare på taket. Då kan jag gå ner i källaren på kvällen och få ett kvitto på att solen faktiskt värmt även när det bara varit moln under dagen. För de flesta av oss är kyrkorna "tros-fångare", dit jag kan gå och se att tron har överlevt under århundraden av mycket svårare prövningar än min egen)

Men de viktigaste: "trons värld är en frizon från jämförande"!

Vad är det som händer?

Mitt arbete med Svenska kyrkans statistik för snart 20 år sedan gör mig överkänslig för mätningen av antalet människor i våra gudstjänster. Det blir en siffra som vi använder för mått av... Ja, vad är det vi mäter.

Religionssociologiska Institutet som började räkna samman hade ett tydligt mål i att se den "kyrkliga sedens" förankring och förändring. De såg i stora drag, över lång tid - där vi präster inte kunde läsa in våra framgångar/misslyckanden eller hur bra vår information har fungerat.

Inför Jul är det många samlingar i kyrkan som ofta får kommentarer som "Äntligen är det fullt här - det är det inte annars", "Så här borde det vara oftare", "Det är så roligt när det är fullt" osv.

Just att det är fullt är tydligen viktigt, att psalmböckerna tar slut, att deltagarna tvingas upp på läktaren för att få plats. Det är Adventssamlingar, Julkonserter, Skolavslutningar... I samband med en av samlingarna där jag varit med fick jag höra "att på söndag då är det inte så många"med en tydlig underton att det var något fel med söndagens gudstjänst eftersom det inte kom så många då...

För mig finns inte något egenvärde just med att kyrkan är full, eftersom jag bara känner till en handfull socknar där alla kyrkotillhöriga får plats i kyrkorummet samtidigt. Fullt betyder att vi mäter med ett tydligt mänskligt mått och inte ett gudomligt.

Men när människor väl är där - är inte det bra? Ja, om vi har en tydlig vilja att se dessa samlingar som en del av missionen, i att väcka den slumrande tron. Men som präst "får" jag inte andas om detta, utan det förutsetts ske av sig själv (förhoppningsvis även med Guds hjälp), och vi ska vara tacksamma som kyrka att vi "får" vara med.

Det finns det som vi som kyrka ska göra helt utan baktanke - det kallas Diakoni. Vad hjärtat ger till sin nästa, till den minste. Där får vi aldrig ha en baktanke om att det av omtanken ska förväntas ett tack och en gentjänst.

Men uppdragen i Gudstjänsten, Undervisningen och Missionen har inte ens en baktanke - där är det uttalat att vi ska hjälpa till så att något händer. Där ska vi väcka, utmana, förkunna, fördjupa, intressera osv. Gud arbetar via våra händer, våra munnar, vårt arbete - inte enbart i det tysta.

Nu är världen som den är. Inte alltid som vi vill att den ska vara. Ibland är det inte möjligt att nå dit vi vill - men vi ska inte göra de sämre förutsättningarna till något som vi skryter med. Visst är det roligt att skolan vill ha skolavslutningen i kyrkan, att kyrkan "får vara med", men... Mitt uppdrag i morse var tydligt för mig själv. Jag ska genom min närvaro, min prästvigning, med skjorta göra allt i min makt för att ge en bild av tro och kyrka som för någon/några närmare att komma även när det är "tråkigt" i kyrkan, komma för att det i det "tråkiga" och ej fullsatta sker ett gudsmöte. Jag fick predika utan ord.

För mycket i en bok?

Psalmboksutdelning till 3:or i Bredared.

När jag står där för att berätta och förklara förstår jag omfattningen av denna "slit-och-slängbok" vi har i sådana mängder i våra kyrkor och församlingshem.
En näraliggande liknelse är julbordet - också det för mycket på en gång.

Pedagogiskt kan jag använda konfirmandtricket när jag säger att man inte får läsa Höga visan innan man är 30 år. Gissa vad konfirmanderna slår upp efter det?

Men denna mängd av information i psalmboken är ju samtidigt en rikedom:

De 325 ekumeniska psalmerna
De följande Svenskkyrkliga psalmerna som vi använder ibland (de är ju lite svåra i texter och melodi...)
Psaltarpsalmerna
Bibelvisorna
De liturgiska melodierna
De100, intryckta/tilltryckta sångerna mellan 701-800 som är psalmer..sånger...psånger...?
Evangeliebokens olika delar med årgångar som i den bästa vinprovningen, med Passionstexter (inte att förväxla med tidigare nämnda Höga visa...)
Sedan "Kyrkoordningen 29 kap. 1 §" - vilken kombineras med en månkalender för att sätta in söndagarna på sin rätta plats (om man inte har en färdig kalender förstås)
Sedan en "liten" bönbok - och man frågar sig: Var finns den mellanstora eller stora bönboken. Men bra är den!
Därefter Martin Luthers Lilla katekes (den stora var ju för prästerskapet)
Den svenska Kyrkohandboken som ännu inte är ett minne blott.
Sist 65 sidor register
innan de sista sidorna med böner och trosbekännelser.

1847 sidor

Allt-i-ett.

Tack och lov var barnens starkaste reaktion "är den min egen?!"
De får växa i den - precis som med dopklänningen.

Beror budskapet på budbäraren?

Igår blev skolavslutningarna i kyrkan åter aktuella.
Nu ska det beredas väg för psalmer och julevangelium i skolavslutningarna.

För min del blir det två skolavslutningar, där den ena har följande program:

Gemensam sång: Nu tändas tusen juleljus (även en psalm...)
Präst
Sång: En stjärna lyser
Julevangeliet I
Sång: Ljuset i advent
Julevangeliet II
Sång: Det hände sig i Betlehem
Julevangeliet III
Sång: Gläns över sjö och strand
Sång: Dagen är kommen
rektor
Gemensam sång: Stilla natt (även en psalm...)

Går det att göra det mer kristet?
Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga som inte redan sägs i evangelium och sångtexter.

Är det budbäraren det är fel på?
För budskapet ska ju vara med, även om det inte uttolkas i vår egen tid (men det kanske rektorn kommer att bidra med...)

Barnen och stenarna (byggnaden) talar.

Rapport från en sakristia/stallet i Betlehem

Under tre förmiddagar tjänstgör jag som Josef.

Runt och i Sandhults kyrka går julvandringen med 1:a-klassare och förskolebarn som möter herdar, vakter, skattskrivare, världshusvärdar, bagare, timmerman, korgmakare, vise män - och Jesus, Maria och Josef.

Att Jesus gestaltas av en  mycket ung medlem av kyrkan innebär att denna ibland är vaken och ibland sover sig igenom besöken i sakristian/stallet. Oavsett vad, så sker det något med barnen när det är ett barn och inte en docka som de möter.
Barnen har förmågan att både vara i nutid och dåvarande nutid samtidigt. En del av dom är verkligen med, tillåter sig att vara andäktiga och ställa frågor "i tiden".
Lika intressant är Jesusbarnets intresse för de besökande barnen.
Stora ögon och full koncentration på gästerna.

I eftermidag är det öppet för alla att vandra med.
Förhoppningsvis kan även de vuxna ögonen se något av vad barnen ser.

Kyrkan

-Kyrkorna är det sista som man ska ge upp. Kyrkorna berättar att här finns den grundläggande tryggheten och här förs det dialog med Gud, säger evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, i en intervju i tidningen Turun Sanomat.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/finland-arkebiskop-makinen-vill-minska-personal

De korta raderna fick mig att stanna till.

Som kyrka ser vi på oss själva på så olika sätt. Just nu känner jag mig själv en aning förvirrad och har inte några självklara svar. Samtidigt som jag (förhoppningsvis) har utvecklats så har också den kyrkliga geografin förändrats, liksom världen runt omkring.

Begreppet kyrka är i Sverige så starkt knutet till våra byggnader att det är svårt att självklart prata om Kyrkan byggd av levande stenar. Platsen för en dialog med Gud är viktig, oftast mycket viktigare än att vara platsen för gudstjänst och kristen tro.

För mig är kyrkorummet viktigt, kanske för att det är den sista (!?) heliga platsen i Sverige.
För mig är kyrkorummet absolut i sig själv, i sin vigning.
För mig är kyrkorummet platsen för min uppgift som präst, för min vigning.

Visst finns Gud utanför kyrkorummet. Men utan kyrkorummet blir perspektivet litet och smalt och begränsas av oss människor.

Kyrkorummet talar om ett absolut värde. Bortom tid och rum. Bortom statistik och verksamhet.
Tornet pekar mot himmelen. Klockorna kallar. Riktningen mot öster leder mig. Tidslinjen söder - norr sätter in mitt liv i kyrkans liv. Altarbordet och dopfunten räcker Guds närvaro.

Jag vet att det inte är så enkelt. Men jag tror också att det kan vara just så enkelt. En kyrka - en präst.

Att klaga tjänar ofta inget till

Stormen Sven kom rakt från väster till lilla Fristad. Det gjorde att snödrivorna hamnade på andra ställen än där de brukar. Huset skyddad inte, utan snön lade sig tjock på gångar och uppfart.

Under skottningen blir det lätt att klaga på olika sätt. Snön är tung. Varför gjorde vi gången så bred? Behövs det verkligen en så stor uppfart för bilarna? Varför fick vi inte iväg sakerna till återvinningen innan snön kom? Varför bor vi vid en stor väg som gör att vi får upp all snö från vägen upp på vår uppfart?

Som du förstår for många tankar genom huvudet under arbetet.

Men jag märker trots allt att det inte tjänar något till att klaga, Nu är snön här. Nu måste jobbet göras.

Gången är ju så bred för att jag ska kunna gå bredvid någon - jag får glädja mig åt att det finns någon att gå bredvid och att jag nu får bereda plats för det när jag skottar.
Uppfarten räcker inte bara till våra egna bilar, utan till jul får våra gäster gott om plats när de kommer.
Att skjuta upp saker till morgondagen tjänar inget till - men återvinningen är öppen både imorgon och på måndag... Tid för bättring.
Närheten till vägen gör att vi har 50 meter till busshållplatsen och att det är lätt att hitta till oss.

Det går att vända klagomålet till något att vara tacksam för, eller att ta lärdom av.

Någon sa att man kunde klaga bara på sin längd - eftersom det var en av få saker som du själv inte alls kunde påverka (ännu...).
Sinnesrobönen kan vara en annan hjälp. Varför klaga på det jag inte kan påverka? Det enda jag kan göra är att bestämma mig för hur jag förhåller mig till det som händer.

Det väntar mer snö att skotta när jag kommer hem.

Ny asfalt

har det blivit under sommaren på en del av vägen till Sandared.
På sommaren var det svart, nytt, slätt och tyst.

Nu har isen i en kurva fått (minst) tre bilar ner i diket.

Är det den nya asfalten som verkade så bra och slät som nu visar sig vara för slät så att vattnet inte kan ta vägen någonstans utan blir kvar och flyter på den delen av vägen där "solen aldrig skiner".

Hur som helst var det sandat när jag åkte hem igår - efter det att två bilar stött samman och en fortsatt ner i diket och nu lämnar en lutande lyktstolpe efter sig som varnagel för oss andra.

Ofta blir det så.
Det nya, släta och välfungerande kan helt plötsligt ändra karaktär när det utsätts för nya förutsättningar.
Det som var så bra i en tid blir så dåligt i en annan.

Jag tror att det kan gälla alla delar i livet - och i tron.
Vi har inte möjligheter att i förväg förstå och se alla konsekvenser av det vi gör. Det vi kan se är konsekvenserna av det som är just nu, t.ex. den dåliga asfalten på vägen som nu blivit en trafikfara och måste bytas ut.
Men vad byter vi till? För byta måste vi tids nog.

Det är svårt att veta när tiden är rätt, t.ex när vi helt ska lämna "Fader Vår", ställa om kyrkan för en minskad ekonomis ram, börja ta kyrkor ur bruk och försöka sälja.
Det är lika svårt att veta när vi ska "nyasfaltera", dvs lägga på ett nytt lager/ta bort det gamla. När är tiden mogen för de olika stegen som vi vet att vi behöver ta, men som kräver en "omläggning". Den nya "vägen" blir inte så felfri som vi förespråkare för förnyelse vill att den ska vara, utan den kommer att innehålla sina brister som vi inte kunde förutse. Men vi kan udnersöka noggrannt vilka brister som kan komma.

Den gamla vägen blir dock inte bättre för att den nya vägen har brister.

Ska allt bort?

En dags arbete med att renovera en trappa ställer frågan om det är "tillräckligt" nu?
De gamla heltäckningsmattebitarna på trappstegen är nu borta, men har jag fått bort allt av lim och matt-rester som häftade fast den gamla mattan med träet?

Det är ju så frestande att känna över ytan och tänka "det fungerar nog".
Tyvärr visar livet att det sällan blir så bra när just "det fungerar nog"-tanken kommer smygande. Genvägar...

Nej, allt måste nog bort.

Det är som livet med dess "lim-rester" i form av allt det jag gjort som jag inte ville/borde.
Det klibbar kvar, och även om jag försöker att täcka över misstagen/synderna med en ny yta blir det inte så bra. Det gamla är kvar och gnager sig sakta igenom den fina ytan.

"Du är förlåten"

På vägen hem åker jag förbi byggvaruhuset och köper limtvätt.
Allt ska bort innan den nya gummimattan läggs på.

Inför Guds förlåtelse kan allt tas bort av det som jag brustit i. Det jag bekänner möter Gud med förlåtelse (typ effektivare än limtvätt...). Men det jag inte vill/våga bekänna - där kommer Gud inte åt.

Gud är inte Quick-fix - för oss människor. Det är arbetssamt att bekänna. Det river och sliter, vill så gärna hänga kvar i små bitar som vi inte orkar ta bort.