22 november, 2010
19 augusti, 2010
Kravmärkt
Kyrkan är kravmärkt - men på ett annat sätt:
I kyrkan ställer vi krav - att hon ska passa oss
På kyrkan ställer vi krav - att hon ska svara mot orimliga förväntningar
Som anställd i kyrkan ställer vi krav - mer än att fundera på vårt ansvar (ofta, men inte alltid)
Som förtroendevald i kyrkan ställer vi krav - på att vi ska få bestämma
Som kyrkoherde ställer jag krav - att uppdraget ska vara rimligt och genomförbart
I kyrkan ställer vi krav - att hon ska passa oss
På kyrkan ställer vi krav - att hon ska svara mot orimliga förväntningar
Som anställd i kyrkan ställer vi krav - mer än att fundera på vårt ansvar (ofta, men inte alltid)
Som förtroendevald i kyrkan ställer vi krav - på att vi ska få bestämma
Som kyrkoherde ställer jag krav - att uppdraget ska vara rimligt och genomförbart
11 augusti, 2010
11 april, 2010
Ny form
Härmed låter jag det skrivna ordet stå för sig själv och för den vandring jag gjort under några månader.
Jag kommer inte att fylla på, utan låter framtiden få en annan form
Pax et bonum!
Jag kommer inte att fylla på, utan låter framtiden få en annan form
Pax et bonum!
21 mars, 2010
Varför familjegudstjänst på JMB?
JMB, dvs Jungfru Marie Bebådelsedag...
Idag är det familjegudstjänst - varför?
Många gånger firar vi med barnen för att det handlar om barn, bara sådär. När jag arbetat med texten känns barnperspektivet minnst av allt närvarande - mer än att Maria blir gravid, vilket 40 veckor senare är Jesu födelse.
Idag är det en vuxen insikt i hur barn blir till. Maria är inte oskuldsfull, hur oskuld hon än är så vet hon hur barnen blir till, vad som sker vid befruktning, det sexuella mellan man och kvinna. Maria VET att hon inte kan bli mor, liksom Sara på sin tid. Gud handlar bortom vår vetskap!
Barnen behöver vi inte predika detta för - de vet...
Istället för familje-/barngudstjänster kanske det vore bättre att vi tydligt hade gudstjänster där barnen inte "behövde" vara med, där vi vuxna får slita med brottningen mellan att tro och att veta, att utmana de begränsningar som vi ger vår tilltro till vårt förstånd, att prata så i klartext som vi kan.
Hoppas inga barn kommer till familjegudstjänsten - för de vuxnas skull.
Idag är det familjegudstjänst - varför?
Många gånger firar vi med barnen för att det handlar om barn, bara sådär. När jag arbetat med texten känns barnperspektivet minnst av allt närvarande - mer än att Maria blir gravid, vilket 40 veckor senare är Jesu födelse.
Idag är det en vuxen insikt i hur barn blir till. Maria är inte oskuldsfull, hur oskuld hon än är så vet hon hur barnen blir till, vad som sker vid befruktning, det sexuella mellan man och kvinna. Maria VET att hon inte kan bli mor, liksom Sara på sin tid. Gud handlar bortom vår vetskap!
Barnen behöver vi inte predika detta för - de vet...
Istället för familje-/barngudstjänster kanske det vore bättre att vi tydligt hade gudstjänster där barnen inte "behövde" vara med, där vi vuxna får slita med brottningen mellan att tro och att veta, att utmana de begränsningar som vi ger vår tilltro till vårt förstånd, att prata så i klartext som vi kan.
Hoppas inga barn kommer till familjegudstjänsten - för de vuxnas skull.
16 mars, 2010
Lagar och förordningar
Människans uppdrag från skapelsen (med den enda begränsningen i att inte äta från ett visst träd) behövde senast utvecklas till 10 budord, som i sin tur utvecklades till mängder av bud innan 5 Mosebok nått sitt slut. Något enkelt blir med tiden allt mer komplicerat med nya förutsättningar, frestelser osv.
Så sitter jag idag med en "att måste göra-lista" som växer snabbare än jag hinner beta av det som fanns när jag började.
Avtal, regler, bestämmelser, ordningar, reglementen, analyser, instruktioner, pastoraler, rapporteringar...
Var och en förstår jag dom, ser vikten i att vi anstränger oss för att inte sätta de minsta sist, utsätta någon för fara, visa hur vi använder pengarna, hur vi använt det uppdrag vi fått osv.
Det är mängden som tröttar, sisyfosarbetet i att aldrig bli klar.
Runt mig finns det alltid någon som jag prioriterar - och många jag väljer att inte prioritera. Vissa får snabba svar och andra inte alls.
Så sitter jag idag med en "att måste göra-lista" som växer snabbare än jag hinner beta av det som fanns när jag började.
Avtal, regler, bestämmelser, ordningar, reglementen, analyser, instruktioner, pastoraler, rapporteringar...
Var och en förstår jag dom, ser vikten i att vi anstränger oss för att inte sätta de minsta sist, utsätta någon för fara, visa hur vi använder pengarna, hur vi använt det uppdrag vi fått osv.
Det är mängden som tröttar, sisyfosarbetet i att aldrig bli klar.
Runt mig finns det alltid någon som jag prioriterar - och många jag väljer att inte prioritera. Vissa får snabba svar och andra inte alls.
11 mars, 2010
Mönster
När man ser ett mönster kan man reagera på olika sätt -
Det finns säkert flera sätt att reagera. Men just nu befinner jag mig i ett "aha-läge.
Jaha- lite lätt förvånad och en aning skeptisk
Nähä- det var inte vad man väntat sig, det verkar strida mot det tidigare
Va?- man tvivlar på vad man hör och det behövs mer bevis
Det här var nytt- underförstått är det gamla rätt och ny kunskap måste vinna över det gamla innan man gör det till sanning
Det visste jag väl- man vill ge sken av att man redan visste det man inte förstod, det man inte såg
Wow- Överväldigad, känslosamt, svårt att helt ta in, imponerad
Aha- mönstret ger en insikt som tar sin plats i tidigare kunskap och erfarenhet
Det finns säkert flera sätt att reagera. Men just nu befinner jag mig i ett "aha-läge.
08 mars, 2010
På väg
Guds folk bor i tält. Alltid på väg. Riktning.
Just nu rör sig mina tankar om hur tydlig jag bör vara i min bild, i min vision, i mina mål - utan att utestänga, avgränsa, begränsa, stänga inne...
Vi måste öva oss på tydligheten, och kanske mer i att ta emot den än att ge den.
Det går aldrig att vandra tillsammans med någon som inte vill flytta på sig.
Det går aldrig att leda någon som är rädd för förändring.
Jag är övertygad om att GUD "bor" i framtiden, närvarande i nuet, som den som är, men alltid riktad mot framtiden. Den som söker Gud i det förflutna lever med en minnesbild än i en relation.
Just nu rör sig mina tankar om hur tydlig jag bör vara i min bild, i min vision, i mina mål - utan att utestänga, avgränsa, begränsa, stänga inne...
Vi måste öva oss på tydligheten, och kanske mer i att ta emot den än att ge den.
Det går aldrig att vandra tillsammans med någon som inte vill flytta på sig.
Det går aldrig att leda någon som är rädd för förändring.
Jag är övertygad om att GUD "bor" i framtiden, närvarande i nuet, som den som är, men alltid riktad mot framtiden. Den som söker Gud i det förflutna lever med en minnesbild än i en relation.
04 mars, 2010
Kravmärkt
I matvaruaffärerna spanar vi miljömedvetna efter "krav-märkt". För oss är det viktigt att varorna produceras och hanteras med högre krav än de andra varorna, vi är villiga att betala lite mer för att det ska gå "rätt till".
Producenter har ett krav-ansvar, eller mer positivt uttryckt en hög förväntan.
I kyrkans värld har vi samma slags förväntnignar på oss, förväntningar att det vi som kyrka gör, som vi anställda och förtroendevalda gör ska vara lite mer när det gäller kvalitet. Vi förväntas förvalta vårt pund.
Fördelen med matens krav-märke är att det finns tydliga regler som man ska motsvara, för oss i kyrkan blir det lätt gränslösa förväntningar.
Vad ska vi förvänta oss av en krav-märkt församling, en krav-märkt anställd, en krav-märkt förtroendevald. Mer och bättre är alltid lätt att kräva - men vi behöver fundera över vad som är tillräckligt och bra.
Idag tyngs alltför många av orimliga krav, och andra lever kravlöst.
Vad är tillräckligt? Vad är bra/gott nog?
Producenter har ett krav-ansvar, eller mer positivt uttryckt en hög förväntan.
I kyrkans värld har vi samma slags förväntnignar på oss, förväntningar att det vi som kyrka gör, som vi anställda och förtroendevalda gör ska vara lite mer när det gäller kvalitet. Vi förväntas förvalta vårt pund.
Fördelen med matens krav-märke är att det finns tydliga regler som man ska motsvara, för oss i kyrkan blir det lätt gränslösa förväntningar.
Vad ska vi förvänta oss av en krav-märkt församling, en krav-märkt anställd, en krav-märkt förtroendevald. Mer och bättre är alltid lätt att kräva - men vi behöver fundera över vad som är tillräckligt och bra.
Idag tyngs alltför många av orimliga krav, och andra lever kravlöst.
Vad är tillräckligt? Vad är bra/gott nog?
03 mars, 2010
Åh, Herregud - svt 1
Jonas Gardell är det många i kyrkorna som har åsikter om - både om hans person och om hans teologi. Igår började den nya TV-serien, i kända hjulspår för den som läst hans båda böcker om Gud och Jesus.
Gardell sätter fingret på en punkt som vi sällan berör - Gudsbilden. I kristenheten är vå så pass kristocentriska att vi lätt glömmer bort att Jesus är en del av treenigheten, inte hela bilden av GUD.
Den andra delen är att påminna oss om att tron på GUD är något annat än de bilder och teorier om Gud som vi har, lär oss, förhåller oss till. En cancersjuk kvinna berättade att hon bestämt sig för att Gud inte fanns - eftersom Gud hade gjort henne sjuk. Jag kan förstå hennes känsla - men det brister i logiken när orden når dit.
Gardell kommer troligen inte att tillföra något nytt i teologin - det har han inte gjort i sina böcker. Man han kommer att tillföra mycket genom sin utgångspunkt, sin grundhållning. Gardell kommer att säga mycket av det vi i kyrkorna borde ha pratat om för 100 år sedan - då kunskapen fanns, men inte modet att utmana "barnatron".
"Go Jonas"
Gardell sätter fingret på en punkt som vi sällan berör - Gudsbilden. I kristenheten är vå så pass kristocentriska att vi lätt glömmer bort att Jesus är en del av treenigheten, inte hela bilden av GUD.
Den andra delen är att påminna oss om att tron på GUD är något annat än de bilder och teorier om Gud som vi har, lär oss, förhåller oss till. En cancersjuk kvinna berättade att hon bestämt sig för att Gud inte fanns - eftersom Gud hade gjort henne sjuk. Jag kan förstå hennes känsla - men det brister i logiken när orden når dit.
Gardell kommer troligen inte att tillföra något nytt i teologin - det har han inte gjort i sina böcker. Man han kommer att tillföra mycket genom sin utgångspunkt, sin grundhållning. Gardell kommer att säga mycket av det vi i kyrkorna borde ha pratat om för 100 år sedan - då kunskapen fanns, men inte modet att utmana "barnatron".
"Go Jonas"
25 februari, 2010
Värksamhet
Jag lärde mig igår att vi har dubbelbokfört statistiken för barn- och ungdomsverksamheten i flera år. Samma barn har räknats på två ställen, verksamheten har räknats både som gruppverksamhet och öppen verksamhet...
Är det inte så vi ser på mycket av kyrkans verksamhet? Det finns det vi känner inte riktigt fungerar som vi vill, men istället för att rakt prata om hur vi vill att det ska vara, om att det kanske inte fungerar bra, att vi faktiskt vill att det ska vara annorlunda...
Det handlar för mig inte om att den verksamheten är mindre värd. Det handlar för mig om att vi vägrar att avbryta något som inte blir bra, som får oerhört mycket resurser för ett fåtal deltagare som inte är "de minsta".
Ska vi som kyrka ha möjligheten att möta människor i dagens tid, med dagens behov, med dagens utsatthet kan vi inte samtidigt hålla fast vid ALLT det gamla.
och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet (1 Kor 12:23)
Är det inte så vi ser på mycket av kyrkans verksamhet? Det finns det vi känner inte riktigt fungerar som vi vill, men istället för att rakt prata om hur vi vill att det ska vara, om att det kanske inte fungerar bra, att vi faktiskt vill att det ska vara annorlunda...
Det handlar för mig inte om att den verksamheten är mindre värd. Det handlar för mig om att vi vägrar att avbryta något som inte blir bra, som får oerhört mycket resurser för ett fåtal deltagare som inte är "de minsta".
Ska vi som kyrka ha möjligheten att möta människor i dagens tid, med dagens behov, med dagens utsatthet kan vi inte samtidigt hålla fast vid ALLT det gamla.
24 februari, 2010
"Såsom det var av begynnelsen..."
Rädslan är stark.
Det okända farligt.
Det jag inte har kontroll över läskigt.
Formen blir viktigare än innehållet när vi krampaktigt håller tag kring en organisation och struktur som vi känner. Jag ger mig själv tolkningsföreträde, kräver att jag ska sitta i orubbat bo. "Vänta tills jag är död med att ändra på något - så slipper ni försöka ändra på mig"
Framtiden är till för ett förändrat/förnyat/utvecklat jag!
Framtiden är inte gjord för att jag själv ska passa i den utan att själv ändra mig. Framtiden ligger imorgon - i en dag jag inte känner, med erfarenheter jag faktiskt ännu inte känner till, med kunskaper jag kan vinna.
Den första kyrkan samlades inte vid solnedgången - den samlades på morgonen för att se solen gå upp - ytterligare en dag av nåd!
Det okända farligt.
Det jag inte har kontroll över läskigt.
Formen blir viktigare än innehållet när vi krampaktigt håller tag kring en organisation och struktur som vi känner. Jag ger mig själv tolkningsföreträde, kräver att jag ska sitta i orubbat bo. "Vänta tills jag är död med att ändra på något - så slipper ni försöka ändra på mig"
Framtiden är till för ett förändrat/förnyat/utvecklat jag!
Framtiden är inte gjord för att jag själv ska passa i den utan att själv ändra mig. Framtiden ligger imorgon - i en dag jag inte känner, med erfarenheter jag faktiskt ännu inte känner till, med kunskaper jag kan vinna.
Den första kyrkan samlades inte vid solnedgången - den samlades på morgonen för att se solen gå upp - ytterligare en dag av nåd!
22 februari, 2010
Tala klarspråk i teologin
Jag plockade fram biskopens herdabrev igen. Med förväntan som infriades, men...
varför har vi i kyrkan en förkärlek att uttrycka teologi så komplicerat att även jag som teol.kand och präst känner mig liten och okunnig i alla ordvändningar all teologisk "namedropping" i begrepp och referenser.
Jag började leta efter orden Biskopen sa. Inte vad han refererande.
Tänk vad vi kunde spara i tryckkostnad - och vunnit i läsning!
Hur är inte oväsentligt. Orden "det dunkelt sagda..." tränger sig på.
Hur gör jag. Förstår man mina ord, men begripern man vad jag säger
varför har vi i kyrkan en förkärlek att uttrycka teologi så komplicerat att även jag som teol.kand och präst känner mig liten och okunnig i alla ordvändningar all teologisk "namedropping" i begrepp och referenser.
Jag började leta efter orden Biskopen sa. Inte vad han refererande.
Tänk vad vi kunde spara i tryckkostnad - och vunnit i läsning!
Hur är inte oväsentligt. Orden "det dunkelt sagda..." tränger sig på.
Hur gör jag. Förstår man mina ord, men begripern man vad jag säger
Jag tjänstgjorde med en kollega med ett mycket speciellt uttal. Jag vet inte om det var dialekt eller talfel. De flesta förstod inte vad han sa, i början inte jag heller. Men det skulle bli värre:
När jag väl hade lärt mig vilka ord han sa så begrep jag inte vad han menade.
Tala klarspråk i talspråk
Under min studietid var jag med nationskören på hembygdsresa, där jag hade ordnat en musikgudstjänst i en kyrka jag varit tjänstebiträde i - då kunde ju jag själv "ta hand om" andakten också.
Efteråt är det en korist som kommer fram och undrar varför jag lät så annorlunda när jag pratade i kyrkan.
Det var nog den värdefullaste homilitiklektionen jag fått. Jag lät annorlunda, anpassad, tillrättalagd, enligt förvändningarna, som föregångarna, enligt mallen osv.
Jag vet inte om jag är fri från detta idag - kanske är det bara så att ingen vill säga något.
I gudstjänsten tror jag vi lyckas, men...
Efteråt är det en korist som kommer fram och undrar varför jag lät så annorlunda när jag pratade i kyrkan.
Det var nog den värdefullaste homilitiklektionen jag fått. Jag lät annorlunda, anpassad, tillrättalagd, enligt förvändningarna, som föregångarna, enligt mallen osv.
Jag vet inte om jag är fri från detta idag - kanske är det bara så att ingen vill säga något.
I gudstjänsten tror jag vi lyckas, men...
Känsla - Tanke - Handling
Ibland faller bitar på plats. KBT-teorin med triangeln Känsla - Tanke - Handling och vad jag läste i Olle Carlssons bok "Kristendom för Ateister" när han citerar den amerikanske teologen Borgs 4 definitioner på tro.
Känsla - Tron måste ha ett ben i upplevelsen, i en emotionell relation med Gud som får klädas i ord av tanken och få utlopp i handlingen.
Tanke - Tron måste ha en rationell koppling, att tanken kan förklara känslan och ge riktning åt handlingen.
Handlingen - Tron måste ha en praktisk konsekvens som både är kopplad till känslan och tanken.
Borgs fjärde defintion skulle jag kalla "tillit" eller "nåd", en dimension av tron som inte jag själv är ytterst bärare av. Känsla-Tanke-Handling får vila i tilliten som blir en grundhållning för alla tre. KG Hammar skulla nog kalla detta den mystiska dimensionen.
Jag tror att en genuin tro har de tre delarna i god balans med varandra, samtidigt som den mystiska tillitsdelen finns i botten. Jag är övertygad om att uttrycket för tron måste vara buret i och av personen. Det går inte att säga att en tro är fel för att jag utifrån upplever att jag saknar en dimension, den ser bara inte ut som min.
Känsla - Tron måste ha ett ben i upplevelsen, i en emotionell relation med Gud som får klädas i ord av tanken och få utlopp i handlingen.
Tanke - Tron måste ha en rationell koppling, att tanken kan förklara känslan och ge riktning åt handlingen.
Handlingen - Tron måste ha en praktisk konsekvens som både är kopplad till känslan och tanken.
Borgs fjärde defintion skulle jag kalla "tillit" eller "nåd", en dimension av tron som inte jag själv är ytterst bärare av. Känsla-Tanke-Handling får vila i tilliten som blir en grundhållning för alla tre. KG Hammar skulla nog kalla detta den mystiska dimensionen.
Jag tror att en genuin tro har de tre delarna i god balans med varandra, samtidigt som den mystiska tillitsdelen finns i botten. Jag är övertygad om att uttrycket för tron måste vara buret i och av personen. Det går inte att säga att en tro är fel för att jag utifrån upplever att jag saknar en dimension, den ser bara inte ut som min.
18 februari, 2010
Kroppen begränsar
Vad det märks att hjärnan är en del av kroppen! Supertäppt och förkyld, med smärtande leder och stickande huvudvärk rör sig tankarna - knappt alls!
Umberto Eco skrev i en text om sin upplevelse att som 50-åring åter köpa jeans och upptäcka kroppsligheten. Han var så medveten om varje del och rörelse av kroppen att han inte kunde tänka en redig tanke. Han funderade över att dåtida munkar hade helt fria kläder - och helt fria tankar.
På samma sätt blir det när kroppen mår dålig - tankarna rör sig inte ur sitt fängelse, allt blir instängt och dovt.
Just när jag skriver detta tänker jag: om detta skulle man säkert kunna vrida och vända på tankar och bilder - men det är stumt idag.
För er som samlar på referenser så gå till inlägget "kyrka i kostym" och fundera över hur man tänker med kostymen på...
Umberto Eco skrev i en text om sin upplevelse att som 50-åring åter köpa jeans och upptäcka kroppsligheten. Han var så medveten om varje del och rörelse av kroppen att han inte kunde tänka en redig tanke. Han funderade över att dåtida munkar hade helt fria kläder - och helt fria tankar.
På samma sätt blir det när kroppen mår dålig - tankarna rör sig inte ur sitt fängelse, allt blir instängt och dovt.
Just när jag skriver detta tänker jag: om detta skulle man säkert kunna vrida och vända på tankar och bilder - men det är stumt idag.
För er som samlar på referenser så gå till inlägget "kyrka i kostym" och fundera över hur man tänker med kostymen på...
16 februari, 2010
Kyrka i förklädnad
"Kyrkan ska vara där människor är" är vanliga ord i församlingarna. Vi upplever att vi är någon annanstans (ex i församlingshemmen) och där verkar inte människorna vara. Enhetssamhället, och framförallt vår bild av det som norm, gör att vi undrar "varför kommer de inte när vi ringer?"
Ut! Krogpräst! Skolpräst! Företagspräst! Drällpräst!(sic!)
Kyrkan finns redan där med sin "kropp", sina delar, sina döpta, men det verkar inte duga, utan "kyrkan" blir samma sak som vi anställda, experterna.
Så ska experterna sändas ut från församlingshemmen (som de utbildats till att leva i och av) till en spännande verklighet. Då måste vi förklä oss.
Själv har jag som skol-/ungdoms-/sportpräst gått utklädd i munkjacka i några år. (Det var skrattretande när jag mötte en kollega med samma "uniform", samma frisyr och samma "stil". Vi visste hur man skulle göra för att smälta in...)
När vi lämnar församlingshemmen behöver inte vi präster förklä oss. Människor vill inte att vi ska komma dit och "smälta in". Min erfarenhet är att när vi präster kommer ska vi vara det vi är, inte anpassade, inte förklädda.
Budskapet behöver heller inte förkläs i sportbiblar eller annat. Det vi alltid ska göra är att samtal.
I alla goda samtal pratar vi med varandra. Vi lyssnar, söker ord som bär, som förstås, vi söker gemensamma erfarenheter och bilder. Jag lyssnar aktivt på dig och förutsätter att du på samma sätt vill lyssna på mig.
Kyrka i förklädnad har slutat att tro på innehållet, utan förlitar sig på formen.
Varför anställa en skolpräst - lär prästerna att prata med ungdomar och lärare om de inte verkar kunna det...
Varför anställa en krogpräst - om ingen annan vill vara där.
Kyrkan kan inte vara överallt (personal) - den är överallt (de döpta)
Vi måste se upp när de ideella i kyrkan börjar förklä sig till anställda i ord eller handling. Det ledar inte framåt, men blir trångt i församlingshemmen.
Guds ord behöver inte förklädad, det behöver bärare.
Ut! Krogpräst! Skolpräst! Företagspräst! Drällpräst!(sic!)
Kyrkan finns redan där med sin "kropp", sina delar, sina döpta, men det verkar inte duga, utan "kyrkan" blir samma sak som vi anställda, experterna.
Så ska experterna sändas ut från församlingshemmen (som de utbildats till att leva i och av) till en spännande verklighet. Då måste vi förklä oss.
Själv har jag som skol-/ungdoms-/sportpräst gått utklädd i munkjacka i några år. (Det var skrattretande när jag mötte en kollega med samma "uniform", samma frisyr och samma "stil". Vi visste hur man skulle göra för att smälta in...)
När vi lämnar församlingshemmen behöver inte vi präster förklä oss. Människor vill inte att vi ska komma dit och "smälta in". Min erfarenhet är att när vi präster kommer ska vi vara det vi är, inte anpassade, inte förklädda.
Budskapet behöver heller inte förkläs i sportbiblar eller annat. Det vi alltid ska göra är att samtal.
I alla goda samtal pratar vi med varandra. Vi lyssnar, söker ord som bär, som förstås, vi söker gemensamma erfarenheter och bilder. Jag lyssnar aktivt på dig och förutsätter att du på samma sätt vill lyssna på mig.
Kyrka i förklädnad har slutat att tro på innehållet, utan förlitar sig på formen.
Varför anställa en skolpräst - lär prästerna att prata med ungdomar och lärare om de inte verkar kunna det...
Varför anställa en krogpräst - om ingen annan vill vara där.
Kyrkan kan inte vara överallt (personal) - den är överallt (de döpta)
Vi måste se upp när de ideella i kyrkan börjar förklä sig till anställda i ord eller handling. Det ledar inte framåt, men blir trångt i församlingshemmen.
Guds ord behöver inte förklädad, det behöver bärare.
Kyrka i kostym
Om kyrkas identitet sitter i tältet, i vandringen, i vägen - sitter dagens Svenska kyrka fast i kostymen.
För mig är kostymen symbolen för makten. Den sociala symbolen för den rådande strukturen. När Miljöpartisterna valde bort kostymen i riksdagen blev det rubriker.
Kostymen är också patriarkatets mall. Kvinnor i maktpositioner klär sig tyvärr oftast så "kostymligt" som möjligt, för att inte sticka ut. (Men visst är det befriande när gruppfotograferingar från EU/riksdagen/FN visar en färgglad kvinna mitt i allt det mörka)
Kyrka i kostym är kyrka i makt.
Kyrka i kostym är kyrka av män, av maskulinitet.
Kyrka i kostym är kyrka vid sammanträdesbordet.
Kyrka i kostym är kyrka av överhet.
Kyrka i kostym är kyrka som smälter in.
Kyrka i kostym är kyrka som delar människors villkor (OBS! endast socialgrupp 1)
Kyrka i kostym är kyrka från igår.
Kyrka i kostym är kyrka med pengar.
Kyrka i kostym är kyrka med status.
Kyrka i kostym är kyrka för vissa.
Kyrka i kostym är kyrka som myndighet.
Kyrka i kostym är kyrka vänd inåt.
Till kyrka i kostym hör också kavajen. Dessutom räcker det inte med att ha kostym, vi ser direkt vilken kvalitet det är på den och det måste vara rätt slips till...
För mig är kostymen symbolen för makten. Den sociala symbolen för den rådande strukturen. När Miljöpartisterna valde bort kostymen i riksdagen blev det rubriker.
Kostymen är också patriarkatets mall. Kvinnor i maktpositioner klär sig tyvärr oftast så "kostymligt" som möjligt, för att inte sticka ut. (Men visst är det befriande när gruppfotograferingar från EU/riksdagen/FN visar en färgglad kvinna mitt i allt det mörka)
Kyrka i kostym är kyrka i makt.
Kyrka i kostym är kyrka av män, av maskulinitet.
Kyrka i kostym är kyrka vid sammanträdesbordet.
Kyrka i kostym är kyrka av överhet.
Kyrka i kostym är kyrka som smälter in.
Kyrka i kostym är kyrka som delar människors villkor (OBS! endast socialgrupp 1)
Kyrka i kostym är kyrka från igår.
Kyrka i kostym är kyrka med pengar.
Kyrka i kostym är kyrka med status.
Kyrka i kostym är kyrka för vissa.
Kyrka i kostym är kyrka som myndighet.
Kyrka i kostym är kyrka vänd inåt.
Till kyrka i kostym hör också kavajen. Dessutom räcker det inte med att ha kostym, vi ser direkt vilken kvalitet det är på den och det måste vara rätt slips till...
Självbild, kallelse och självutplåning
Samtidigt som Hellner tog ut sig fullständigt för sin snopna fjärdeplats i längdspåret och Olsson som i skuggan valde fel väg, läste jag på textTV att växjöbiskopen går över till forskartjänst.
Parallellen får mig att fundera: Vad är värt vad?
Att under ett drygt 10-tal år satsa varenda vaken minut på möjligheten till en guldmedalj, att ibland enbart ha någon halvtimme i livet på sig att prestera absolut max inför hela världens ögon där historien bara räknar Guld eller världsrekord: det är dagens hjältar, dagens förebilder. Vi vet att det är ett fåtal som når ända fram, att det inte är de som tränat mest som vinner, att slump (väder), dagsform (startnummer) och material (vallning) kan stjälpa år av förberedelser. Vad jag gör kan jag inte själv påverka mer än till en del.
KG Hammar steg av sin uppgift som Ärkebiskop för några år sedan - det var då annat som var viktigare. Priset var för högt.
Sven Thidevall ska nu gå över till en forskartjänst, dock inte så självvalt som Hammar vad jag förstår. Men priset var för högt - för någon.
Jag har själv lämnat en tjänst för att "priset var för högt". För mig blev det en obalans mellan den "insats" jag gjorde i engagemang, tid, beslut, flytt, fritid, familj och vänner mot "intäkterna" i form av feedback, förväntningar, respons, socialt osv.
"Människa först" gäller även för en biskop, även för en församlingspräst, gäller för alla. Idrottarna talar om att de under sin aktiva tid försakar mycket, att det är träningsgrupp/laget som får bli deras hela liv. Kompisar, närhet, att finnas där vid livets viktiga händelser - det får de avstå ifrån.
Bilden av "biskop" blir ett koncentrat av den "omänskliga" prästbild jag lärt mig. Vi förutsätts som präster veta allt (Bibeln utantill, läst all teologi, vara uppdaterad i aktuella frågor etc),
alltid göra rätt (dvs det som omgivningen ser som rätt, lyssna in och göra alla till lags - och välja att inte följa reglerna när det passar på ett praktiskt, lokalt sätt),
alltid ha tid (inte med sin familj, ha en fulltecknad kalender, pressa in "en sak till"),
axla företrädares mantlar (vad, hur och när man gör, hur man är. OBS! Gäller enbart företrädarens goda sidor. Själv blir man oftast anställd för att klara det företrädaren var dålig på, men sedan jämförs man enbart med de andra sidorna), leva avskilt från människor (vara annorlunda, främst umgås i de kyrkliga "kretsarna", inte göra något som "vanliga" människor gör. Korta stunder lyfts vi till skyarna för att vi gör något alldagligt i form av sport eller sprit - men snabbt förs vi tillbaka till den annorlunda, mystiska bilden)
Bilden lever vi med - och i. Liksom idrottsmän. Liksom politiker.
Offentlighetens realitet - offentlighetens pris.
Det är en hårfin skillnad mellan själuppoffrande och självutplånande. En hårfin skillnad mellan brons och fjärdeplats. En hårfin skillnad mellan succé och fiasko.
Parallellen får mig att fundera: Vad är värt vad?
Att under ett drygt 10-tal år satsa varenda vaken minut på möjligheten till en guldmedalj, att ibland enbart ha någon halvtimme i livet på sig att prestera absolut max inför hela världens ögon där historien bara räknar Guld eller världsrekord: det är dagens hjältar, dagens förebilder. Vi vet att det är ett fåtal som når ända fram, att det inte är de som tränat mest som vinner, att slump (väder), dagsform (startnummer) och material (vallning) kan stjälpa år av förberedelser. Vad jag gör kan jag inte själv påverka mer än till en del.
KG Hammar steg av sin uppgift som Ärkebiskop för några år sedan - det var då annat som var viktigare. Priset var för högt.
Sven Thidevall ska nu gå över till en forskartjänst, dock inte så självvalt som Hammar vad jag förstår. Men priset var för högt - för någon.
Jag har själv lämnat en tjänst för att "priset var för högt". För mig blev det en obalans mellan den "insats" jag gjorde i engagemang, tid, beslut, flytt, fritid, familj och vänner mot "intäkterna" i form av feedback, förväntningar, respons, socialt osv.
"Människa först" gäller även för en biskop, även för en församlingspräst, gäller för alla. Idrottarna talar om att de under sin aktiva tid försakar mycket, att det är träningsgrupp/laget som får bli deras hela liv. Kompisar, närhet, att finnas där vid livets viktiga händelser - det får de avstå ifrån.
Bilden av "biskop" blir ett koncentrat av den "omänskliga" prästbild jag lärt mig. Vi förutsätts som präster veta allt (Bibeln utantill, läst all teologi, vara uppdaterad i aktuella frågor etc),
alltid göra rätt (dvs det som omgivningen ser som rätt, lyssna in och göra alla till lags - och välja att inte följa reglerna när det passar på ett praktiskt, lokalt sätt),
alltid ha tid (inte med sin familj, ha en fulltecknad kalender, pressa in "en sak till"),
axla företrädares mantlar (vad, hur och när man gör, hur man är. OBS! Gäller enbart företrädarens goda sidor. Själv blir man oftast anställd för att klara det företrädaren var dålig på, men sedan jämförs man enbart med de andra sidorna), leva avskilt från människor (vara annorlunda, främst umgås i de kyrkliga "kretsarna", inte göra något som "vanliga" människor gör. Korta stunder lyfts vi till skyarna för att vi gör något alldagligt i form av sport eller sprit - men snabbt förs vi tillbaka till den annorlunda, mystiska bilden)
Bilden lever vi med - och i. Liksom idrottsmän. Liksom politiker.
Offentlighetens realitet - offentlighetens pris.
Det är en hårfin skillnad mellan själuppoffrande och självutplånande. En hårfin skillnad mellan brons och fjärdeplats. En hårfin skillnad mellan succé och fiasko.
13 februari, 2010
Kyrka i tält
Under ökenvandringen var det i tältet människan mötte Gud. På väg.
Många kyrkor är byggda som tält - för att påminna oss att "vi är ett folk på vandring". Det betyder faktisk inte att kyrkan hela tiden ska förändras, utan att den hela tiden slår upp sitt tält på en ny plats, i en ny omgivning, med en del av vägen bakom sig och en annan framför sig.
Den förmoderna kyrkan kan jag inte se som kyrka i tält, utan är i högsta grad en kyrka i stenhus, orubblig, solid, orörlig. Vi låter arkitekturen och byggnadsmaterialen styra vår tro mer än att låta tron leva även i "hus som är byggda av människohand". Kyrkan är inte något att "återvända till", utan något som deltar i vandringen, som är med där människorna är, som är vänd mot framtiden.
Psalm 617!
Många kyrkor är byggda som tält - för att påminna oss att "vi är ett folk på vandring". Det betyder faktisk inte att kyrkan hela tiden ska förändras, utan att den hela tiden slår upp sitt tält på en ny plats, i en ny omgivning, med en del av vägen bakom sig och en annan framför sig.
Den förmoderna kyrkan kan jag inte se som kyrka i tält, utan är i högsta grad en kyrka i stenhus, orubblig, solid, orörlig. Vi låter arkitekturen och byggnadsmaterialen styra vår tro mer än att låta tron leva även i "hus som är byggda av människohand". Kyrkan är inte något att "återvända till", utan något som deltar i vandringen, som är med där människorna är, som är vänd mot framtiden.
Psalm 617!
Postmodern frustration
Frustration kan bero på många saker. Ibland blir det inte enklare när man förstår vari frustrationen består - då kan man ju göra något åt det och det är inte det lättaste.
En postmodern tanke i en förmodern kostym kan fungera bra eller dåligt.
Ser vi kyrkans byggnad som kostymen för tanken kan det gå jättebra, då historien både är konkret i det fysiska men samtidigt osynligt närvarande i "väggarna".
Blir förväntan att tanken ska följa samma mönster och form som "på den gamla goda tiden" blir inget bra. Vi kan aldrig återvända till dåtiden, vi kan bara skapa framtiden.
Insikten om min egen tro med sitt språk och sina bilder i relation till kyrkans förutsättningar där jag verkar skänker klarhet - men inte självklarheter.
Det känns frustrerande att den postmoderna tron inte kan uttryckas i en dogmatik som "enkelt" kan förklaras för andra, jämföras osv. Istället bli varje nu direkt ett då vänt mot ett nytt nu. Det postmoderna finns i ansattsen, i mönstret, i förhållningssättet. Självklarheter för många men viktigt för mig att själv hitta vägen till.
Min vandring under de gångna veckorna för mig hela tiden tillbaka till samma punkt. Tack och lov med mer insikt och eftertanke än tidigare, jag har själv förändrats men märker att jag trots allt befinner mig kvar på samma position, i samma verklighet.
Bloggen handlar om min utveckling, fördjupning, förklaring men gör inte att omvärlden förändras bara för att jag tänker och funderar.
Jag är på berget. Jag kan se mig själv med ny insikt. Jag vandrar tillsammans med andra och vill/kan inte sticka iväg på egen hand, lika lite som jag kan "dra" med mig andra åt mitt håll. I gruppen kan jag nu vara den jag är - och på så sätt påverkas jag av andra och andra av mig.
Den som inte vill förändras är kvar på stranden, rädd för vattenväggarna som reser sig högt och hotfullt.
En postmodern tanke i en förmodern kostym kan fungera bra eller dåligt.
Ser vi kyrkans byggnad som kostymen för tanken kan det gå jättebra, då historien både är konkret i det fysiska men samtidigt osynligt närvarande i "väggarna".
Blir förväntan att tanken ska följa samma mönster och form som "på den gamla goda tiden" blir inget bra. Vi kan aldrig återvända till dåtiden, vi kan bara skapa framtiden.
Insikten om min egen tro med sitt språk och sina bilder i relation till kyrkans förutsättningar där jag verkar skänker klarhet - men inte självklarheter.
Det känns frustrerande att den postmoderna tron inte kan uttryckas i en dogmatik som "enkelt" kan förklaras för andra, jämföras osv. Istället bli varje nu direkt ett då vänt mot ett nytt nu. Det postmoderna finns i ansattsen, i mönstret, i förhållningssättet. Självklarheter för många men viktigt för mig att själv hitta vägen till.
Min vandring under de gångna veckorna för mig hela tiden tillbaka till samma punkt. Tack och lov med mer insikt och eftertanke än tidigare, jag har själv förändrats men märker att jag trots allt befinner mig kvar på samma position, i samma verklighet.
Bloggen handlar om min utveckling, fördjupning, förklaring men gör inte att omvärlden förändras bara för att jag tänker och funderar.
Jag är på berget. Jag kan se mig själv med ny insikt. Jag vandrar tillsammans med andra och vill/kan inte sticka iväg på egen hand, lika lite som jag kan "dra" med mig andra åt mitt håll. I gruppen kan jag nu vara den jag är - och på så sätt påverkas jag av andra och andra av mig.
Den som inte vill förändras är kvar på stranden, rädd för vattenväggarna som reser sig högt och hotfullt.
11 februari, 2010
Hur modern är kyrkan?
Distinktionen mellan förmodern - modern - och postmodern ger för mig många sätt att förstå Svenska kyrkan. Jag ska fundera vidare hur, men börjar där jag är.
Förmodern. Stora delar av kyrkan och dess verksamhet befinner sig i förmodern kontext, före upplysningen och de vetenskapliga utvecklingen på 1700-talet och framåt. Kunskapen byggde på upprepning utan kritik, hierarkier, överhet osv.
Lokalsamhället, närhet, enhetssamhälle. Idag är det Svenska kyrkan som förväntas bevara många av de förmoderna värderingarna och yttringarna. Viss teologi skulle också kunna sägas rymma förmoderna inslag.
Modern. Vi använder den ökande kunskapen, vi ser att vi rationellt kan övervinna allt, att det finns en logisk lösning på våra problem.
Kyrkan av idag är i mina ögon fångad av modernismen, av bilden att vi logiskt kan lösa alla de problem som dyker upp. Statistik, organisation, strukturer, verksamheter.
Postmodern. Efter logikens era började något annat växa fram i mitten av 1900-talet, en reaktion på modernismens logik och kunskapsdespoti. Öppenhet, avsaknad av absoluta sanningar och objektivitet.
I Svenska kyrkan är det kanske förre ärkebiskopen KG Hammar som tydligast uttryckt tro och teologi inom en postmodern ram.
De olika -ismerna lever sida vid sida. I församlingen lever människor som tar sin utgångspunkt i alla tre. Ibland vävs de i varandra. Jag kan uppleva att det på landsbygden finns en spänning mellan de tre i samma personer.
I sitt arbete kan man vara postmodern, tänka fritt, utveckla. I hem och familj ligger man inom den moderna ramen med pappaledighet osv, fri inom den givna ramen. Samtidigt går man in i ett förmodernt förhållningssätt i närsamhället, i kyrkan, i traditionerna. Man vill i "byn" få en total trygghetskänsla som det förmoderna ger i sina tydliga och enkla regler och värden.
Farmor (förmodern) - Mamma (modern) - Barn (postmodern)
Generationerna som inte förstår varandra - om man inte möts i det genuint mänskliga.
I denna värld lever också kyrkan. Förväntningarn finns på alla tre nivåer, men oftast lika invävt som i exemplet ovan: Kyrkan ska vara oföränderilig, se likadan ut, lära ut budorden, sjunga kända psalmer - samtidigt som hon ska vara modern och med sin tid, prästen ska vara modern och prata så alla begriper, man vill komma till kyrkan och känna att något hänt från konfirmandtidens skräckupplevelser - och av och till vill man att kyrkan ska vara postmodern, inklusiv, öppna dörrar för samtal.
Trovärdigheten för kyrkan är svårt när hon ses som en förmodern rest i en modern eller postmodern värld. Kyrkan bedöms efter hur hon var i en värld som vill definiera sig efter hur hon ska bli. Genom att låsa in kyrkan i det förmoderna skapar kyrkan en kontrast som visar hur modernt resten är. (Det är som en gammal ärvd byrå i vardagsrummet. Vi använder den inte, men den visar att resten är modernt)
I mer än 100 år har Svenska kyrkan kämpat med att bli modern, att inkludera den nya kunskapen och omvärlden i sin självbild, sitt uppdrag - det går väl sådär.
Spretigt är det - vi får se vilka grenar som växer
Förmodern. Stora delar av kyrkan och dess verksamhet befinner sig i förmodern kontext, före upplysningen och de vetenskapliga utvecklingen på 1700-talet och framåt. Kunskapen byggde på upprepning utan kritik, hierarkier, överhet osv.
Lokalsamhället, närhet, enhetssamhälle. Idag är det Svenska kyrkan som förväntas bevara många av de förmoderna värderingarna och yttringarna. Viss teologi skulle också kunna sägas rymma förmoderna inslag.
Modern. Vi använder den ökande kunskapen, vi ser att vi rationellt kan övervinna allt, att det finns en logisk lösning på våra problem.
Kyrkan av idag är i mina ögon fångad av modernismen, av bilden att vi logiskt kan lösa alla de problem som dyker upp. Statistik, organisation, strukturer, verksamheter.
Postmodern. Efter logikens era började något annat växa fram i mitten av 1900-talet, en reaktion på modernismens logik och kunskapsdespoti. Öppenhet, avsaknad av absoluta sanningar och objektivitet.
I Svenska kyrkan är det kanske förre ärkebiskopen KG Hammar som tydligast uttryckt tro och teologi inom en postmodern ram.
De olika -ismerna lever sida vid sida. I församlingen lever människor som tar sin utgångspunkt i alla tre. Ibland vävs de i varandra. Jag kan uppleva att det på landsbygden finns en spänning mellan de tre i samma personer.
I sitt arbete kan man vara postmodern, tänka fritt, utveckla. I hem och familj ligger man inom den moderna ramen med pappaledighet osv, fri inom den givna ramen. Samtidigt går man in i ett förmodernt förhållningssätt i närsamhället, i kyrkan, i traditionerna. Man vill i "byn" få en total trygghetskänsla som det förmoderna ger i sina tydliga och enkla regler och värden.
Farmor (förmodern) - Mamma (modern) - Barn (postmodern)
Generationerna som inte förstår varandra - om man inte möts i det genuint mänskliga.
I denna värld lever också kyrkan. Förväntningarn finns på alla tre nivåer, men oftast lika invävt som i exemplet ovan: Kyrkan ska vara oföränderilig, se likadan ut, lära ut budorden, sjunga kända psalmer - samtidigt som hon ska vara modern och med sin tid, prästen ska vara modern och prata så alla begriper, man vill komma till kyrkan och känna att något hänt från konfirmandtidens skräckupplevelser - och av och till vill man att kyrkan ska vara postmodern, inklusiv, öppna dörrar för samtal.
Trovärdigheten för kyrkan är svårt när hon ses som en förmodern rest i en modern eller postmodern värld. Kyrkan bedöms efter hur hon var i en värld som vill definiera sig efter hur hon ska bli. Genom att låsa in kyrkan i det förmoderna skapar kyrkan en kontrast som visar hur modernt resten är. (Det är som en gammal ärvd byrå i vardagsrummet. Vi använder den inte, men den visar att resten är modernt)
I mer än 100 år har Svenska kyrkan kämpat med att bli modern, att inkludera den nya kunskapen och omvärlden i sin självbild, sitt uppdrag - det går väl sådär.
Spretigt är det - vi får se vilka grenar som växer
10 februari, 2010
Vårt land, vårt land... (fortsättning från tidigare)
Vårt land!
Det finns något i folkkyrkotanken som griper mitt hjärta, om än svårfångat och svårt att argumentera för. J A Eklund skrev psalmen Fädernas kyrka som ett uttryck för sin bild av Svenska kyrkan som folkkyrka. Jag kan idag inte se någon som helst framtid för att Svenska kyrkan på minsta vis ska koppla sig till nationalism och främlingsfientlighet. Men, men det finns något som drar.
En pilgrimsvän uttryckte det som att en insikt under vandringen var att upptäcka att "riket" fanns inom honom. Detta rike var ockuperat av mycket och vandringen var en väg att köra ut det oönskade. Men jag hörde honom också säga att upptäckten att riket fanns inom honom lärde honom var kampen skulle föras, var landet fanns.
Svenska kyrkans land finns:
* I den döptes liv, arbete, familj, glädje och sorg
* I våra kyrkor dit vi söker oss för att få kontakt med Gud, återvända till det yttersta hemmet.
* I gudstjänsten, i dess liturgi, dess upprepning som för oss samman med historia och framtid, dess delande, dess utgivande i ordet, brödet och vinet, dess förbön för ALLT.
* I kärlekens kamp för den minste, den tyste, den bortglömde
* I tystnaden och musiken, i de djupnande samtalen, i sökandet, trevandet, längtan efter Gud.
Svenska kyrkan kan aldrig vara detsamma som "Guds rike", men vi måste hjälpas åt så att hon åtminstone kan rymma Guds rike inom sig utan att ta någon annans plats.
Det finns något i folkkyrkotanken som griper mitt hjärta, om än svårfångat och svårt att argumentera för. J A Eklund skrev psalmen Fädernas kyrka som ett uttryck för sin bild av Svenska kyrkan som folkkyrka. Jag kan idag inte se någon som helst framtid för att Svenska kyrkan på minsta vis ska koppla sig till nationalism och främlingsfientlighet. Men, men det finns något som drar.
En pilgrimsvän uttryckte det som att en insikt under vandringen var att upptäcka att "riket" fanns inom honom. Detta rike var ockuperat av mycket och vandringen var en väg att köra ut det oönskade. Men jag hörde honom också säga att upptäckten att riket fanns inom honom lärde honom var kampen skulle föras, var landet fanns.
Svenska kyrkans land finns:
* I den döptes liv, arbete, familj, glädje och sorg
* I våra kyrkor dit vi söker oss för att få kontakt med Gud, återvända till det yttersta hemmet.
* I gudstjänsten, i dess liturgi, dess upprepning som för oss samman med historia och framtid, dess delande, dess utgivande i ordet, brödet och vinet, dess förbön för ALLT.
* I kärlekens kamp för den minste, den tyste, den bortglömde
* I tystnaden och musiken, i de djupnande samtalen, i sökandet, trevandet, längtan efter Gud.
Svenska kyrkan kan aldrig vara detsamma som "Guds rike", men vi måste hjälpas åt så att hon åtminstone kan rymma Guds rike inom sig utan att ta någon annans plats.
Vilket land ockuperar vi? (fortsättning)
Vems är landet?
* Det gemensamma i alla dess olika former. Tidigare fanns det en allmänning dit alla hade tillträde.
* Individens självständighet. Vi människor lever i en gemenskap, men samtidigt är det grundläggande att jag som individ ska känna att jag har makt över mitt eget liv, att jag är aktiv, delaktig.
* Historien. Vi måste inse att vissa delar av historien är just det, något som hände i en viss tid, med speciella förutsättningar. Svenska kyrkans roll som statskyrka håller samhället på att skaka av sig (även om man inte sätter på sig en ny rock - så sekulariserade är vi inte). De ekonomiska ramarna Svenska kyrkan haft de senaste 50 åren kommer aldrig att komma igen - vår framtid finns med en helt annan ekonomisk ram.
Hela världen är Guds - men jag tycker det är förmätet av oss som kyrka att säga att det samtidigt ger oss som kyrka makt över henne. Vi har makt över något annat.
* Det gemensamma i alla dess olika former. Tidigare fanns det en allmänning dit alla hade tillträde.
* Individens självständighet. Vi människor lever i en gemenskap, men samtidigt är det grundläggande att jag som individ ska känna att jag har makt över mitt eget liv, att jag är aktiv, delaktig.
* Historien. Vi måste inse att vissa delar av historien är just det, något som hände i en viss tid, med speciella förutsättningar. Svenska kyrkans roll som statskyrka håller samhället på att skaka av sig (även om man inte sätter på sig en ny rock - så sekulariserade är vi inte). De ekonomiska ramarna Svenska kyrkan haft de senaste 50 åren kommer aldrig att komma igen - vår framtid finns med en helt annan ekonomisk ram.
Hela världen är Guds - men jag tycker det är förmätet av oss som kyrka att säga att det samtidigt ger oss som kyrka makt över henne. Vi har makt över något annat.
Varför ockuperat land? (fortsättning)
Vad är det vi försvarar - som inte är "vårt"?
Några tankar:
* Bilden av att alla borde vara med i själva organisationen, i verksamheten, i gudstjänsten.
* Vi försvarar ett förmodernt enhetssamhälle. Varför?
* Vi mäter oss som kyrkan "utifrån" - med statistik, med verksamhet, med det som syns. Vi är på den plats vi har placerats.
* Statskyrkosystemet som har levt i Sverige i 1000 år. Svenska kyrkan och staten/gemenskapen/helheten har varit och är sammankopplad.
* Vi försvarar vår egen "framgångsteologi" - då de församlingar/präster som uppvisar ökade siffror/procent sätts på pidestal och lovordas till skillnad från...
* Vi försvarar det system som vi själva har vuxit upp i, fostrats in i, tagit del i att bygga upp och bevara. Då är det inte lätt att bryta upp, våga annat.
* Vi försvarar ett tolkningsföreträde i kraft av majoritet, av den stora gruppen människor kyrkan företräder.
Det finns fler perspektiv, men jag lyfter "pennan" här för att gå vidare.
Några tankar:
* Bilden av att alla borde vara med i själva organisationen, i verksamheten, i gudstjänsten.
* Vi försvarar ett förmodernt enhetssamhälle. Varför?
* Vi mäter oss som kyrkan "utifrån" - med statistik, med verksamhet, med det som syns. Vi är på den plats vi har placerats.
* Statskyrkosystemet som har levt i Sverige i 1000 år. Svenska kyrkan och staten/gemenskapen/helheten har varit och är sammankopplad.
* Vi försvarar vår egen "framgångsteologi" - då de församlingar/präster som uppvisar ökade siffror/procent sätts på pidestal och lovordas till skillnad från...
* Vi försvarar det system som vi själva har vuxit upp i, fostrats in i, tagit del i att bygga upp och bevara. Då är det inte lätt att bryta upp, våga annat.
* Vi försvarar ett tolkningsföreträde i kraft av majoritet, av den stora gruppen människor kyrkan företräder.
Det finns fler perspektiv, men jag lyfter "pennan" här för att gå vidare.
Ockuperat land?
I konflikten i mellanöstern är "ockupation" det vanliga ordet, där man undrar vem som äger vad, vem som har företräde, vem som var först osv.
Överfört till Sverige och Svenska kyrkan har jag under de gångna veckorna återkommit till vår kyrkas självbild, eller vår självbild som kyrka, eller den bild av kyrkan som vi målar upp, eller...
Varje år med statistiken så mäter vi fjolårets förlorade mark mot tidigare år. De 100% är långt borta i historien - men stark närvarande i varje siffra. Min känsla är att Svenska kyrkan kämpar ett skyttegravskrig på ockuperat land. Varje år innebär förlorat territorium som vi gett upp/"någon annan" vunnit. Vi verkar inte stanna upp och fundera på vad som är "vårt" territorium, vad som är kyrkans arena, kyrkans uppgift - vi försvarar gamla positioner.
I gudstjänstens inledningsord säger vi ”Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand” – men det är just dessa verksamhets- och organisationstempel som vi bevakar och försvarar.
Kyrkan vill inte ockupera, jag kan inte tänka mig annat. Jag kan förstå att en tanke om att vi som kyrka faktiskt ockuperar ”land” som inte är vårt är svår eftersom vi själva arbetar aktivt mot all slags ockupation över världen. Att då vara en av de vi ”förföljer”…
Jag tror inte att Svenska kyrkan förlorar något genom att ge upp bilden av den kyrka hon var, som verkat i historien, av statskyrka, av 100%, av enhetssamhälle.
Där finns inte kyrkans kärna.
Överfört till Sverige och Svenska kyrkan har jag under de gångna veckorna återkommit till vår kyrkas självbild, eller vår självbild som kyrka, eller den bild av kyrkan som vi målar upp, eller...
Varje år med statistiken så mäter vi fjolårets förlorade mark mot tidigare år. De 100% är långt borta i historien - men stark närvarande i varje siffra. Min känsla är att Svenska kyrkan kämpar ett skyttegravskrig på ockuperat land. Varje år innebär förlorat territorium som vi gett upp/"någon annan" vunnit. Vi verkar inte stanna upp och fundera på vad som är "vårt" territorium, vad som är kyrkans arena, kyrkans uppgift - vi försvarar gamla positioner.
I gudstjänstens inledningsord säger vi ”Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand” – men det är just dessa verksamhets- och organisationstempel som vi bevakar och försvarar.
Kyrkan vill inte ockupera, jag kan inte tänka mig annat. Jag kan förstå att en tanke om att vi som kyrka faktiskt ockuperar ”land” som inte är vårt är svår eftersom vi själva arbetar aktivt mot all slags ockupation över världen. Att då vara en av de vi ”förföljer”…
Jag tror inte att Svenska kyrkan förlorar något genom att ge upp bilden av den kyrka hon var, som verkat i historien, av statskyrka, av 100%, av enhetssamhälle.
Där finns inte kyrkans kärna.
09 februari, 2010
Jesusfilm
Efter gårdagens omtag av Kristi sista frestelse har jag funderat kring filmer kring Jesus. De flesta fastnar i historien, fastnar i det yttre, det "autenstiska" och brottningen med vad som är sant.
Den Jesus-film som jag fortfarande skulle vilja se om är Jesus från Montreal som istället för att återvända till Israel placerar handlingen i vår tid samtidigt som det historiska finns med i teateruppsättningen som sätts upp.
Denna film bidrar med att flytta fokus från "rätt kläder" till vem Jesus var, brottningen hos skådespelaren när rollen tar plats hos honom själv.
Den film jag ahr svårast för, förutom alla flanellograflika bibelkopierande spelfilmer, är Passion of the Christ. Tillsammans med äldre konfirmander gick vi och såg filmen och ingen av oss förstod den. Vad var budskapet mer än i texten?
Andra goda Jesusfilmer: Terminator II, The Matrix osv. De behandlar själva budskapet mer än histoiciteten. De talar med sitt språk mer direkt till mig.
Den Jesus-film som jag fortfarande skulle vilja se om är Jesus från Montreal som istället för att återvända till Israel placerar handlingen i vår tid samtidigt som det historiska finns med i teateruppsättningen som sätts upp.
Denna film bidrar med att flytta fokus från "rätt kläder" till vem Jesus var, brottningen hos skådespelaren när rollen tar plats hos honom själv.
Den film jag ahr svårast för, förutom alla flanellograflika bibelkopierande spelfilmer, är Passion of the Christ. Tillsammans med äldre konfirmander gick vi och såg filmen och ingen av oss förstod den. Vad var budskapet mer än i texten?
Andra goda Jesusfilmer: Terminator II, The Matrix osv. De behandlar själva budskapet mer än histoiciteten. De talar med sitt språk mer direkt till mig.
08 februari, 2010
Frånvarande närvaro II
Grannarna har Kristi sista frestelse som jag såg när gick på bio 1988, och tänkt se om många gånger. Nu 21 år senare fick jag uppleva den igen.
Vissa saker upplever man bara en gång, men filmen bär fortfarande mycket med sig.
Det som direkt efter filmen drar tankarna åt sig är hur Kristus är fången av tiden, av omgivningen, och framförallt våra bilder idag av det som var då. Istället för att se Kristus fastnar blicken, tanken och reflektionen så mycket lättare på det ovesäntliga runt omkring: kläder, byggnader, de ariska skådespelarna, förkortningar osv. Det blir tydligt på film, men lika tydligt när jag läser Bibeln.
Guds närvaro blir lätt frånvarande, dold bakom lager av historia och mänsklighet som står ivägen för närvaron som ständigt söker oss. Det är som våra egna minnen, som aldrig är fakta om vad som hänt, utan bilder kopplade till känslor, önskningar, förhoppningar.
Det var vissa partier av filmen som mitt minne hade "friserat", anpassat till min egen tolkning. Det blir lite smärtsamt/pinsamt när jag märker att mitt eget minne inte ens berättar sanningen för mig själv. Närvaron har minnet gjort frånvarande.
För mig blir tolkningens nyckel ännu viktigare som nödvändigheten för närvaron/Gud att leta sig fram till mig genom all frånvaro/störning/filter den passerar innan den når fram idag, till mig.
Vi behöver påminna oss att vårt minne inte är en exakt vetenskap, samtidigt som vi måste inse att de känslor och insikter som vi bär i våra kroppar är något annat än fakta som minnet ska bära på. Känslor och insikter bär vi djupare än i hjärnbarken.
Jag vet just nu inte om det gav vad jag förväntade mig att se om Kristi sista frestelse - men jag kunde inte heller den här gången passera oberörd, även om det var andra delar av mig som berördes.
Vissa saker upplever man bara en gång, men filmen bär fortfarande mycket med sig.
Det som direkt efter filmen drar tankarna åt sig är hur Kristus är fången av tiden, av omgivningen, och framförallt våra bilder idag av det som var då. Istället för att se Kristus fastnar blicken, tanken och reflektionen så mycket lättare på det ovesäntliga runt omkring: kläder, byggnader, de ariska skådespelarna, förkortningar osv. Det blir tydligt på film, men lika tydligt när jag läser Bibeln.
Guds närvaro blir lätt frånvarande, dold bakom lager av historia och mänsklighet som står ivägen för närvaron som ständigt söker oss. Det är som våra egna minnen, som aldrig är fakta om vad som hänt, utan bilder kopplade till känslor, önskningar, förhoppningar.
Det var vissa partier av filmen som mitt minne hade "friserat", anpassat till min egen tolkning. Det blir lite smärtsamt/pinsamt när jag märker att mitt eget minne inte ens berättar sanningen för mig själv. Närvaron har minnet gjort frånvarande.
För mig blir tolkningens nyckel ännu viktigare som nödvändigheten för närvaron/Gud att leta sig fram till mig genom all frånvaro/störning/filter den passerar innan den når fram idag, till mig.
Vi behöver påminna oss att vårt minne inte är en exakt vetenskap, samtidigt som vi måste inse att de känslor och insikter som vi bär i våra kroppar är något annat än fakta som minnet ska bära på. Känslor och insikter bär vi djupare än i hjärnbarken.
Jag vet just nu inte om det gav vad jag förväntade mig att se om Kristi sista frestelse - men jag kunde inte heller den här gången passera oberörd, även om det var andra delar av mig som berördes.
Frånvarande närvaro I
Många gånger är vår närvaro tämligen frånvarande. Inte bara så att vi låter de tomma platserna och en svunnen tid (se tidigare inlägg) fylla våra tankar och göra att vi missar nuet. Nej, ofta har vi svårt att vara riktigt närvarande överhuvudtaget.
Som präst kan ju det vara lite frustrerande - att alla inte är "med" hela tiden, att församlingen inte följer min egna röda tråd. (Väldigt många som deltar i gudstjänster blir allt emellan väldigt arkitektioniskt och kulturellt intresserade har jag märkt. Deras ögon rör sig över rummet - räknar tegelstenar, försöker tidsbestämma olika föremål i bästa Antikrundan-anda, försöker fundera över vem som målat altartavla. Begreppet tid verkar också vara intressant under predikan, för väldigt många verkar behöva kontrollera tidens gång med sina klockar - jag antar att man tänker "hjälp vad fort tiden går")
Denna frånvarande närvaro bryts alltid med en känsla av skuld. Jag har gjort fel som låtit vardagens tankar ta plats, jag är en dålig människa som inte förstår något av vad prästen säger osv.
Ett sätt att beskriva en god vänskap brukar vara "att vi kan vara tysta tillsammans" - och så måste det vara i kyrkan också. Det är relationen med Gud som står i centrum, inte hur aktivt jag lyssnar eller deltar i liturgi och predikan. Jag är övertygad om att Gudsmötet blir starkare om vi låter vardag och en tillåtelse att vara frånvarande i formen gör att vi kan uppleva mer närvaro med Gud.
Tillsammans behöver vi formen - men jag tror att Gud är en mästare i att utnyttja alla de brister som vi själva ser i vad vi gör och säger, alla bristerna i närvaro.
När min fru och jag tittar på TV har jag begränsningen i att inte kunna stänga av flödet av ljud och bilder, medan hon utan problem kan låta tankarna arbeta med något viktigare samtidigt som blicken är fäst på TV:n. Jag blir frustrerad när hon inte ser det jag ser - men egentligen borde väl jag bli frustrerad som blir helt fångat av det som alltför sällan tillför något till livet.
Frånvaro på ett plan möjliggör närvaro på ett annat.
Som präst kan ju det vara lite frustrerande - att alla inte är "med" hela tiden, att församlingen inte följer min egna röda tråd. (Väldigt många som deltar i gudstjänster blir allt emellan väldigt arkitektioniskt och kulturellt intresserade har jag märkt. Deras ögon rör sig över rummet - räknar tegelstenar, försöker tidsbestämma olika föremål i bästa Antikrundan-anda, försöker fundera över vem som målat altartavla. Begreppet tid verkar också vara intressant under predikan, för väldigt många verkar behöva kontrollera tidens gång med sina klockar - jag antar att man tänker "hjälp vad fort tiden går")
Denna frånvarande närvaro bryts alltid med en känsla av skuld. Jag har gjort fel som låtit vardagens tankar ta plats, jag är en dålig människa som inte förstår något av vad prästen säger osv.
Ett sätt att beskriva en god vänskap brukar vara "att vi kan vara tysta tillsammans" - och så måste det vara i kyrkan också. Det är relationen med Gud som står i centrum, inte hur aktivt jag lyssnar eller deltar i liturgi och predikan. Jag är övertygad om att Gudsmötet blir starkare om vi låter vardag och en tillåtelse att vara frånvarande i formen gör att vi kan uppleva mer närvaro med Gud.
Tillsammans behöver vi formen - men jag tror att Gud är en mästare i att utnyttja alla de brister som vi själva ser i vad vi gör och säger, alla bristerna i närvaro.
När min fru och jag tittar på TV har jag begränsningen i att inte kunna stänga av flödet av ljud och bilder, medan hon utan problem kan låta tankarna arbeta med något viktigare samtidigt som blicken är fäst på TV:n. Jag blir frustrerad när hon inte ser det jag ser - men egentligen borde väl jag bli frustrerad som blir helt fångat av det som alltför sällan tillför något till livet.
Frånvaro på ett plan möjliggör närvaro på ett annat.
Närvarande frånvaro III
Den närvarande frånvaron väljer vi hur vi förhåller oss till.
Jag vill se den positiva delen!
Det lämnade enhetssamhället vill jag inte tilbaka till. Däremot vill jag fortfarande att Svenska kyrkan ser hela befolkningen som mottagare, men som mottagande subjekt istället för objekt.
Jag vill att vi ser på varje människa med en längtan att få dela liv, att leva livet gemensamt, att förstå att "jag ska taga vara på min broder". Vi kan inte nöja oss med mindre än 100% i den målsättningen.
Jag vill att vi i Svenska kyrkan ska använda alla resurser för att de som lever och verkar i församlingen lever ett gott liv. Alla!
Detta kan vi göra utan att deltagandet i våra olika verksamheter ökar, att statistiken vänder uppåt. Jag talar om det som är en kvalitet vars resultat vi sällan kan se och mäta. Låt oss sträva istället för att mäta!
Jag vill att vi i gudstjänsterna ser de som deltar. Ser de som viktiga delar i Guds rike - även om det inte var så de tänkte på sig själva när de kom. Vi är här. Just nu är du en del av ett helt unikt vi som även inkluderar Gud!
De tomma platserna får vi fylla med omsorg i förbönen, med varma tankar, med en förväntan. Vi får påminna oss att de tomma platserna inte är enbart för våra vänner, de som vi redan känner. De tomma platserna får hjälpa oss att se längre än oss själva, att se hela världen. Att till och med kunna se de tidigare generationernas lärdom och tro i de tomma platserna.
Men den viktigaste närvarande frånvaron är alltid Gud. Även om vi inte kan se Gud, om tvilet bråkar med oss så är Gud närvarande även i denna frånvaro.
(Har vi en konkret bild av Gud som bara kan vara på en plats i taget, så kan vi ju alltid glädja oss åt att om Gud verkar frånvarande så kanske Gud har lite annat att göra, andra som behöver Guds närvarande närvaro.)
Jag vill se den positiva delen!
Det lämnade enhetssamhället vill jag inte tilbaka till. Däremot vill jag fortfarande att Svenska kyrkan ser hela befolkningen som mottagare, men som mottagande subjekt istället för objekt.
Jag vill att vi ser på varje människa med en längtan att få dela liv, att leva livet gemensamt, att förstå att "jag ska taga vara på min broder". Vi kan inte nöja oss med mindre än 100% i den målsättningen.
Jag vill att vi i Svenska kyrkan ska använda alla resurser för att de som lever och verkar i församlingen lever ett gott liv. Alla!
Detta kan vi göra utan att deltagandet i våra olika verksamheter ökar, att statistiken vänder uppåt. Jag talar om det som är en kvalitet vars resultat vi sällan kan se och mäta. Låt oss sträva istället för att mäta!
Jag vill att vi i gudstjänsterna ser de som deltar. Ser de som viktiga delar i Guds rike - även om det inte var så de tänkte på sig själva när de kom. Vi är här. Just nu är du en del av ett helt unikt vi som även inkluderar Gud!
De tomma platserna får vi fylla med omsorg i förbönen, med varma tankar, med en förväntan. Vi får påminna oss att de tomma platserna inte är enbart för våra vänner, de som vi redan känner. De tomma platserna får hjälpa oss att se längre än oss själva, att se hela världen. Att till och med kunna se de tidigare generationernas lärdom och tro i de tomma platserna.
Men den viktigaste närvarande frånvaron är alltid Gud. Även om vi inte kan se Gud, om tvilet bråkar med oss så är Gud närvarande även i denna frånvaro.
(Har vi en konkret bild av Gud som bara kan vara på en plats i taget, så kan vi ju alltid glädja oss åt att om Gud verkar frånvarande så kanske Gud har lite annat att göra, andra som behöver Guds närvarande närvaro.)
Närvarande frånvaro II
"Varför kommer de inte när vi ringer?"
Stillsam funderar i sin blogg över denna fråga som ringer i våra öron i takt med kyrkklockans klämtande före våra gudstjänster.
Förresten, har du tänkt på att vi brukar säga ungefär: "så låter vi klockorna ringa in vår gudstjänst" när alla är på plats.
Klockringningen har blivit ett liturgiskt moment.
I Svenska kyrkan verkar det som att klockringningen när gudstjänsten startar har fått en liknande funktion. Den ringer inte längre för att samla församlingen, utan talar istället om för de som rent fysiskt befinner sig utanför kyrkan att nu börjar vi som befinner oss inne i kyrkan.
När klockan ringer ser vi oss omkring i bänkarna för att se hur många vi är - och framförallt ser vi de tomma bänkarna.
De flesta av våra kyrkor är byggda av det förmoderna enhetssamhället - för att hela bygden skulle få plats. När det var kyrkplikt så fungerade det nog rent praktiskt, om vi nu strunatar i att reflektera över vad som skedde inne i människorna när man var dittvingad.
Kyrkorna står kvar och en handfull gånger per år fylls de av skolbarn, julotta, musikgudstjänster eller vigslar. Däremellan tar de tomma platserna en enorm plats i församlingens liv.
Behöver vi lämna enhetssamhället bakom oss, så måste vi också lämna bilden av den ständigt fyllda kyrkan till historien.
(Det viktiga kan aldrig vara en fylld kyrka. I en av de församlingar där jag arbetar skulle det behövas 14 gudstjänster per söndag om alla kyrkotillhöriga rent fysikst skulle få plats, 17 om även de ej kyrkotillhöriga råkade komma. Men vi är nöjda om kyrkan är fylld - det räcker för oss i personalen, kyrkvärdar och förtroendevalda. 100% av platserna är tillräckligt, inte 100% av församlingen.)
Hur många av oss har alltid alla platser i bilen fyllda när vi åker? Hur många platser vid det stora matsalsbordet i finrummet är fyllda en vanlig vardagskväll? Hur ofta använder vi den fina servisen?
Vad jämför vi gudstjänsten med? När är det bra? Kan det någonsin bli tillräckligt?
Varför tar de tomma platserna vår energi?
Stillsam funderar i sin blogg över denna fråga som ringer i våra öron i takt med kyrkklockans klämtande före våra gudstjänster.
Förresten, har du tänkt på att vi brukar säga ungefär: "så låter vi klockorna ringa in vår gudstjänst" när alla är på plats.
Klockringningen har blivit ett liturgiskt moment.
I Svenska kyrkan verkar det som att klockringningen när gudstjänsten startar har fått en liknande funktion. Den ringer inte längre för att samla församlingen, utan talar istället om för de som rent fysiskt befinner sig utanför kyrkan att nu börjar vi som befinner oss inne i kyrkan.
När klockan ringer ser vi oss omkring i bänkarna för att se hur många vi är - och framförallt ser vi de tomma bänkarna.
De flesta av våra kyrkor är byggda av det förmoderna enhetssamhället - för att hela bygden skulle få plats. När det var kyrkplikt så fungerade det nog rent praktiskt, om vi nu strunatar i att reflektera över vad som skedde inne i människorna när man var dittvingad.
Kyrkorna står kvar och en handfull gånger per år fylls de av skolbarn, julotta, musikgudstjänster eller vigslar. Däremellan tar de tomma platserna en enorm plats i församlingens liv.
Behöver vi lämna enhetssamhället bakom oss, så måste vi också lämna bilden av den ständigt fyllda kyrkan till historien.
(Det viktiga kan aldrig vara en fylld kyrka. I en av de församlingar där jag arbetar skulle det behövas 14 gudstjänster per söndag om alla kyrkotillhöriga rent fysikst skulle få plats, 17 om även de ej kyrkotillhöriga råkade komma. Men vi är nöjda om kyrkan är fylld - det räcker för oss i personalen, kyrkvärdar och förtroendevalda. 100% av platserna är tillräckligt, inte 100% av församlingen.)
Hur många av oss har alltid alla platser i bilen fyllda när vi åker? Hur många platser vid det stora matsalsbordet i finrummet är fyllda en vanlig vardagskväll? Hur ofta använder vi den fina servisen?
Vad jämför vi gudstjänsten med? När är det bra? Kan det någonsin bli tillräckligt?
Varför tar de tomma platserna vår energi?
Närvarande frånvaro I
I mina funderingar över VAD Svenska kyrkan är och borde vara så fångades tankarna över Frånvaro och Närvaro. Här är första delen av tankarna:
Närvarande frånvaro I
Ibland är de frånvarande mer närvarande än de för närvarande närvarande. De som inte är med tar upp mer plats än de som sitter i bänken.
Svenska kyrkan måste gör upp med arvet från det förmoderna enhetssamhället, bilden av 100%-gemenskapen, myten om att "alla var med". Efter mitt eget arbete med Svenska kyrkans statistik har jag framförallt lärt mig att den viktigaste platsen statistiken kan ha för framtidens kyrka är dess avskaffande.
Den viktigaste funktionen Svenska kyrkans statistik har idag är att meddela "årets minskning" och den statistiska grafen över när ingen längre tillhör Svenska kyrkan, deltar i konfirmandverksamheten eller i gudstjänsterna. Allt vi mäter är en försämring från ett läge som vi tar för självklart. Vi är på väg ifrån.
Genom statistiken blir de frånvarande i centrum. De som inte vill delta lägger vi stor kraft på att fundera över - många gånger mer än att möta de som faktiskt är där.
Svenska kyrkan har hamnat i ett skyttegravskrig mot en motståndare som enbart är vi själva. Varje år måste vi flytta tillbaka ställningarna i statistiken, i ekonomin, i antal anställda, i antal deltagare osv. Vi kämpar och kämpar, meter för meter.
Motståndaren är djävulen i en finurlig figur: Vår bild av hur det borde ha varit och vår önskan att återvända till en plats som aldrig har funnits.
Jag anser att vi bedriver detta skyttegravskrig på ett område som inte är vårt eget, på ockuperad mark. Vi bedriver kriget på/efter enhetssamhällets gamla karta. Motståndarna finns inte där, men varje år anfaller oss rapporter om våra försvagade ställningar i statistikrapporten "som bara lyfter fram det negativa".
För Svenska kyrkan blir lätt det frånvarande så högst närvarande. En oriktig historisk bild blir normen för framtiden.
Närvarande frånvaro I
Ibland är de frånvarande mer närvarande än de för närvarande närvarande. De som inte är med tar upp mer plats än de som sitter i bänken.
Svenska kyrkan måste gör upp med arvet från det förmoderna enhetssamhället, bilden av 100%-gemenskapen, myten om att "alla var med". Efter mitt eget arbete med Svenska kyrkans statistik har jag framförallt lärt mig att den viktigaste platsen statistiken kan ha för framtidens kyrka är dess avskaffande.
Den viktigaste funktionen Svenska kyrkans statistik har idag är att meddela "årets minskning" och den statistiska grafen över när ingen längre tillhör Svenska kyrkan, deltar i konfirmandverksamheten eller i gudstjänsterna. Allt vi mäter är en försämring från ett läge som vi tar för självklart. Vi är på väg ifrån.
Genom statistiken blir de frånvarande i centrum. De som inte vill delta lägger vi stor kraft på att fundera över - många gånger mer än att möta de som faktiskt är där.
Svenska kyrkan har hamnat i ett skyttegravskrig mot en motståndare som enbart är vi själva. Varje år måste vi flytta tillbaka ställningarna i statistiken, i ekonomin, i antal anställda, i antal deltagare osv. Vi kämpar och kämpar, meter för meter.
Motståndaren är djävulen i en finurlig figur: Vår bild av hur det borde ha varit och vår önskan att återvända till en plats som aldrig har funnits.
Jag anser att vi bedriver detta skyttegravskrig på ett område som inte är vårt eget, på ockuperad mark. Vi bedriver kriget på/efter enhetssamhällets gamla karta. Motståndarna finns inte där, men varje år anfaller oss rapporter om våra försvagade ställningar i statistikrapporten "som bara lyfter fram det negativa".
För Svenska kyrkan blir lätt det frånvarande så högst närvarande. En oriktig historisk bild blir normen för framtiden.
07 februari, 2010
Söndag - först eller sist?
Efter att ha läst "Det som hörs" är det KG:s tankar om texter för veckan som legat kvar i tankarna. Under ekumeniska pilgrimsvandringen 2000 använde vi bibeltexterna på samma sätt - befriande i sin rutin och vana.
Om vi fortsätter att använda söndagens text/tema i den kommande veckan så utgår all kunskap från prästens predikan, det på söndagen skedda, det blir riktning för församlingens liv.
Vänder vi på det och låter dagens text syfta fram mot söndagen blir istället församlingens inbegripen i resan fram mot söndagen och gudstjänsten. Predikan har många haft olika vägar att förbereda sig för.
Teologiskt är skillnaden stor. Är söndagen målet eller starten? Först eller sist?
Vill vi leva i dialog, vill vi låta Ordet vara nåbart för alla, vill vi låta predikan på söndagen få så mycket input som möjligt måste söndagens texter vara det vi vänder oss fram mot. Framförallt lever prästen och församlingen i och med samma text.
Under veckan som följer är det dags att göra - samtidigt som en ny teologisk resa mot nästa söndag startar.
Om vi fortsätter att använda söndagens text/tema i den kommande veckan så utgår all kunskap från prästens predikan, det på söndagen skedda, det blir riktning för församlingens liv.
Vänder vi på det och låter dagens text syfta fram mot söndagen blir istället församlingens inbegripen i resan fram mot söndagen och gudstjänsten. Predikan har många haft olika vägar att förbereda sig för.
Teologiskt är skillnaden stor. Är söndagen målet eller starten? Först eller sist?
Vill vi leva i dialog, vill vi låta Ordet vara nåbart för alla, vill vi låta predikan på söndagen få så mycket input som möjligt måste söndagens texter vara det vi vänder oss fram mot. Framförallt lever prästen och församlingen i och med samma text.
Under veckan som följer är det dags att göra - samtidigt som en ny teologisk resa mot nästa söndag startar.
06 februari, 2010
Samtal
Fredagen gav två goda samtal. Samtal där jag fick möjlighet att utveckla och hjälp med frågor. Utan samtalet skulle jag inte höra min röst, få pröva mina ord, se om det jag tänker går att förstå.
Att läsa en bok ger inte samma utbyte, inte heller att skriva en bok.
Samtalet är en process där jag själv får en "nästa" att söka sanningen med.
Att söka dialogpartner är svårt, att hitta någon som lyssnar och frågar, som gör att jag utvecklas, som jag lämnar med en känsla av att det finns mer att säga.
Att läsa en bok ger inte samma utbyte, inte heller att skriva en bok.
Samtalet är en process där jag själv får en "nästa" att söka sanningen med.
Att söka dialogpartner är svårt, att hitta någon som lyssnar och frågar, som gör att jag utvecklas, som jag lämnar med en känsla av att det finns mer att säga.
05 februari, 2010
Överkänslig!
Idag är det oftast mat vi talar om när vi använder ordet Överkänslig. Att reagera på något som den egna kroppen inte klarar av. Hjälp att kunna undvika det som är farligt, förväntan att omgivningen ska anpassa det som erbjuds så att alla kan ta del av det.
Jag är överkänslig!
Men inte mot någon mat (mer än emotionellt och smakmässigt, men det har inte räknats någon gång under min uppväxt).
Jag är överkänslig mot kyrkliga miljöer där jag uppfattar att en grupp inte får plats, att ramarna för gemenskapen är så snäva att alla inte förmår ta del av den.
Det är något som händer i mig, nästan fysiskt när "dofterna" når mig.
Jag vill inte vara med. Är någon hindrad att vara med så vill inte heller jag vara med, sitta med som en av de "instängda".
"Det är inte de utestängda som behöver komma in, det är de instängda som behöver komma ut." (Jonas Gardell på Allsången på Skansen)
Min största fruktan är att jag själv skapar/är med och skapar en miljö som är lika utestängande. Det kanske inte går att göra på något annat sätt -
men jag vill inte detta!
Jag är överkänslig!
Men inte mot någon mat (mer än emotionellt och smakmässigt, men det har inte räknats någon gång under min uppväxt).
Jag är överkänslig mot kyrkliga miljöer där jag uppfattar att en grupp inte får plats, att ramarna för gemenskapen är så snäva att alla inte förmår ta del av den.
Det är något som händer i mig, nästan fysiskt när "dofterna" når mig.
Jag vill inte vara med. Är någon hindrad att vara med så vill inte heller jag vara med, sitta med som en av de "instängda".
"Det är inte de utestängda som behöver komma in, det är de instängda som behöver komma ut." (Jonas Gardell på Allsången på Skansen)
Min största fruktan är att jag själv skapar/är med och skapar en miljö som är lika utestängande. Det kanske inte går att göra på något annat sätt -
men jag vill inte detta!
Innanför eller utanför murarna?
Murar finns.
Jag och du, vi och ni, högt och lågt, här eller där.
En värld utan murar kommer aldrig att finnas, men det kan finnas en värld där vi alltid försöker riva eller ta oss över de murar vi stöter på. Vi kan inte leva våra liv utan gränser, men vi kan försöka övervinna dom.
Jag börjar finna konturerna av min egen position, en karta där jag kan se var jag är och var andra finns. Jag kan se och ana avstånd och närhet. Bergsmassiv eller oceaner mellan mig själv och andra.
Det första steget är att vinna mitt eget land. Min identitet, min flagga, min nationrätt, min historia av segrar och förluster, min sång.
Det andra steget är att lära känna omgivningarna, resa, handla, prata, uppleva och lära. Lära känna sina grannar som de avlägsna klumpar ihop mig med.
Alternativet är att stanna kvar och se om någon kommer och hälsar på...
Jag vet att jag behöver tillbringa en tid innanför murarna, att lära känna den återvunna terrängen, semestra i mitt eget tankeland, återupptäcka Gud som jag lärt känna genom livet.
För en tid stängs dörrarna - så långt det är möjligt. Världen stannar ju inte för att jag gör det, omvärlden fortsätter att omfamna mig och utmana mig. Men för en tid ska jag hitta mina ord i samtal, här på bloggen, i tankarna, i böckerna...
Orden hamnade helt annorlunda än jag tänkte när jag skrev titeln på inlägget. Istället för att fokusera på de "andra" som stänger ute, som bygger murar, så hamnade bollen i mitt eget knä.
Jag och du, vi och ni, högt och lågt, här eller där.
En värld utan murar kommer aldrig att finnas, men det kan finnas en värld där vi alltid försöker riva eller ta oss över de murar vi stöter på. Vi kan inte leva våra liv utan gränser, men vi kan försöka övervinna dom.
Jag börjar finna konturerna av min egen position, en karta där jag kan se var jag är och var andra finns. Jag kan se och ana avstånd och närhet. Bergsmassiv eller oceaner mellan mig själv och andra.
Det första steget är att vinna mitt eget land. Min identitet, min flagga, min nationrätt, min historia av segrar och förluster, min sång.
Det andra steget är att lära känna omgivningarna, resa, handla, prata, uppleva och lära. Lära känna sina grannar som de avlägsna klumpar ihop mig med.
Alternativet är att stanna kvar och se om någon kommer och hälsar på...
Jag vet att jag behöver tillbringa en tid innanför murarna, att lära känna den återvunna terrängen, semestra i mitt eget tankeland, återupptäcka Gud som jag lärt känna genom livet.
För en tid stängs dörrarna - så långt det är möjligt. Världen stannar ju inte för att jag gör det, omvärlden fortsätter att omfamna mig och utmana mig. Men för en tid ska jag hitta mina ord i samtal, här på bloggen, i tankarna, i böckerna...
Orden hamnade helt annorlunda än jag tänkte när jag skrev titeln på inlägget. Istället för att fokusera på de "andra" som stänger ute, som bygger murar, så hamnade bollen i mitt eget knä.
04 februari, 2010
Skapad gemenskap
Under dagen har det skavt i mig: "där en kristen gemenskap skapas".
Vad är en kristen gemenskap inuti en församling. För kyrkoordningen förutsätter ju att församlingen finns där, både vad det gäller dess yttre ramar/gränser och vad gäller de döpta medlemmarna.
I denna församlingsgemenskap ska alltså en "kristen gemenskap skapas".
Det är för mig som att det ska skapas en familjegemenskap inom en familj - hur skulle det gå till. Är det en "högre" form av gemenskap för särskilt utvalda? Är det "mer kristna" än övriga i församlingen? Är det en gemenskap till skillnad från övriga samhällhet/gemenskapen? Är det en inomkyrklig "kommunitet" dit man ska "fly" från den hemska världen "utanför"?
Jag kan själv inte ställa mig bakom någon av de tolkningarna.
Jag kan förstå dem, jag kan se att i vissa delar av livet behöver man "stänga in sig" för att få trygghet och närhet.
Jag kan framförallt förstå att denna "kristna gemenskap" hindrar väldigt många att delta i kyrkans gudstjänster eller andra aktiviteter. De behöver inte definieras som tillhörig en särskilt "kristen" grupp. Att tillhöra "kyrkan" är en annan sak, det talar om en större, vidare gemenskap.
Jag kan inte se att det är församlingens uppgift att "skapa" något alls. Församlingens uppgift är att vara - inte göra.
Vad är en kristen gemenskap inuti en församling. För kyrkoordningen förutsätter ju att församlingen finns där, både vad det gäller dess yttre ramar/gränser och vad gäller de döpta medlemmarna.
I denna församlingsgemenskap ska alltså en "kristen gemenskap skapas".
Det är för mig som att det ska skapas en familjegemenskap inom en familj - hur skulle det gå till. Är det en "högre" form av gemenskap för särskilt utvalda? Är det "mer kristna" än övriga i församlingen? Är det en gemenskap till skillnad från övriga samhällhet/gemenskapen? Är det en inomkyrklig "kommunitet" dit man ska "fly" från den hemska världen "utanför"?
Jag kan själv inte ställa mig bakom någon av de tolkningarna.
Jag kan förstå dem, jag kan se att i vissa delar av livet behöver man "stänga in sig" för att få trygghet och närhet.
Jag kan framförallt förstå att denna "kristna gemenskap" hindrar väldigt många att delta i kyrkans gudstjänster eller andra aktiviteter. De behöver inte definieras som tillhörig en särskilt "kristen" grupp. Att tillhöra "kyrkan" är en annan sak, det talar om en större, vidare gemenskap.
Jag kan inte se att det är församlingens uppgift att "skapa" något alls. Församlingens uppgift är att vara - inte göra.
Fördjupad tro
"Där en kristen gemenskap skapas och fördjupas" (Svenska kyrkans kyrkoordning om församlingen)
Ordet skapas tänker jag hoppa över och spara för framtiden - inte för att det är något jag längtar till, men för att jag är långt ifrån där att börja sätta ord på vad det skulle innebära.
Fördjupning är för mig just vad ordet säger - att nå djupet.
För mig handlar det inte om att bredda kunskapen, öka mängden ord som jag tar in, öka den intellektuella bredden, delta i fler verksamheter, uppleva fler kyrkor och gudstjänster, träffa fler kristna, läsa fler böcker.
För mig handlar det om att gräva där du står, att lita på att jag är skapad av Gud, att det i mig och runt mig finns det som behövs för mitt liv, min tro. Jag måste vara rotad.
I vår trädgård har vi en stackars växt som inte hinner rota sig. Vi söker ständigt efter en bättre plats för den att växa, där det är mer sol, mindre vind, bättre jord, fritt från lekande barn, lätt att se med dess blommor... Det är inte lätt för den att leva upp till de kraven.
Jag är där jag är. Jag har en tro. Jag har förutsättningarna.
För min egen del har jag upptäckt att mitt teologiska bibliotek antagligen mår bäst i att bestå av ca 5 böcker. Böcker att läsa igen och igen, ord och bilder som får växa till, mogna, stötas och blötas, få både sol och regn. Dessa böcker är idag:
Askternas väg (Colliander)
Monsignor Quixote (Greene)
Jag har inte sanningen, jag söker den (Hammar)
Vägmärken (Hammarskjöld)
Om Gud (Gardell)
Det är inte det intellektuella eller teologiska som sköter urvalet - utan att det är böcker som jag märker fördjupar min tro i en gemenskap. Det är inte böcker som i första hand har givit mig ny yttre kunskap, utan böcker som fått mitt inre att växa, fördjupas.
Det är som med musiken. Den klassiska musiken, orgelstycken, arior etc lyssnar jag på, men de berör inte mitt hjärta. Trons fördjupning sker för mig när fraser ur pop- och rockmusiken kommer till mig. "Tro, jag vill känna tro" (Dahlgren), "I still haven´t found" (U2) "Somliga går med trasiga skor" (Wreesvijk) "Du måste finnas" (Andersson/Ulvaeus) osv.
Vilken fördjupning talar vi om i kyrkan?
Jag själv skulle inte delta i någon av alla de aktiviteter vi erbjuder...
Konsekvens?
Ordet skapas tänker jag hoppa över och spara för framtiden - inte för att det är något jag längtar till, men för att jag är långt ifrån där att börja sätta ord på vad det skulle innebära.
Fördjupning är för mig just vad ordet säger - att nå djupet.
För mig handlar det inte om att bredda kunskapen, öka mängden ord som jag tar in, öka den intellektuella bredden, delta i fler verksamheter, uppleva fler kyrkor och gudstjänster, träffa fler kristna, läsa fler böcker.
För mig handlar det om att gräva där du står, att lita på att jag är skapad av Gud, att det i mig och runt mig finns det som behövs för mitt liv, min tro. Jag måste vara rotad.
I vår trädgård har vi en stackars växt som inte hinner rota sig. Vi söker ständigt efter en bättre plats för den att växa, där det är mer sol, mindre vind, bättre jord, fritt från lekande barn, lätt att se med dess blommor... Det är inte lätt för den att leva upp till de kraven.
Jag är där jag är. Jag har en tro. Jag har förutsättningarna.
För min egen del har jag upptäckt att mitt teologiska bibliotek antagligen mår bäst i att bestå av ca 5 böcker. Böcker att läsa igen och igen, ord och bilder som får växa till, mogna, stötas och blötas, få både sol och regn. Dessa böcker är idag:
Askternas väg (Colliander)
Monsignor Quixote (Greene)
Jag har inte sanningen, jag söker den (Hammar)
Vägmärken (Hammarskjöld)
Om Gud (Gardell)
Det är inte det intellektuella eller teologiska som sköter urvalet - utan att det är böcker som jag märker fördjupar min tro i en gemenskap. Det är inte böcker som i första hand har givit mig ny yttre kunskap, utan böcker som fått mitt inre att växa, fördjupas.
Det är som med musiken. Den klassiska musiken, orgelstycken, arior etc lyssnar jag på, men de berör inte mitt hjärta. Trons fördjupning sker för mig när fraser ur pop- och rockmusiken kommer till mig. "Tro, jag vill känna tro" (Dahlgren), "I still haven´t found" (U2) "Somliga går med trasiga skor" (Wreesvijk) "Du måste finnas" (Andersson/Ulvaeus) osv.
Vilken fördjupning talar vi om i kyrkan?
Jag själv skulle inte delta i någon av alla de aktiviteter vi erbjuder...
Konsekvens?
Kristen - vad är det?
Jag har de senaste veckorna brottats med "kristen gemenskap". I Svenska kyrkans kyrkoordning är det en punkt som betonas för att definiera "församling".
För egen del får jag enbart negativa känslor: utestängdhet, inkrökthet, trångsynthet, elitism, klaostrofobi, tröskel, lågt i tak, inte duga/räcka till osv etc mm
På morgonpromenaden kom jag fram till att det finns två former av kristen gemenskap som jag själv mår bra i:
I gudstjänstens trosbekännelse. Att tillsammans med de övriga deltagarna stå upp och använda ord för tron som kyrkan bär och har burit, som andra kyrkor delar. Att stå tillsammans med stelbenta kyrkvärdar, vilsna konfirmander, snyftande sorgehus, gråhåriga damer och tunhåriga herrar ger mig en enorm kraft. Vi är inte bara här och nu, samtidigt ställer vi oss i en tidlös gemenskap, både med de döptas gemenskap i alla tider, med Guds skapelse, med Gud själv. När jag tvivlar/min tro är lite trött så får gemenskapen bära mig, stödja mig, putta mig framåt. När min granne är trött i tron får jag ta i lite extra så att orden får bära henne.
I nattvarden. När vi samlas kring brödet och vinet, i en stund av plötslig stillhet och närhet. Jag vet ingen annan stund/plats som jag upplever så helig som just denna, oavsett om det är i kvällsmässan eller på sjukhemmet med vardagens larm utestängd bakom en tunn vikvägg. Vi bildar en gemenskap, jag blir en del av den, jaget och duet möts i ett vi som inte beror på oss själva. Jag möter Gud konkret, bortom tanken och intellekt, bortom tvivel och organisation. Gud tar plats i mig utom min egen kontroll.
Gemensamt för trosbekännelsen och nattvarden är att gemenskapen sker i samma stund som fokus är på Gud. En kristen gemenskap är för mig starkast när vi är helt och hållet vända mot Gud.
En kristen gemenskap är stark och fungerar när det finns ett transcendent drag, då även gemenskapen över tid och rum finns med, när det inte bara är vi här utan minst lika mycket ni där.
En kristen gemenskap är stark när den inte kräver individens unika ord/handling, utan när jag som individ tar plats i en gemensam handling, i gemensamma ord. Mitt eget jag tar inte platsen för viet.
En kristen gemenskap som jag blir en del av/kan bli en del av/delta i utan att behöva "ge skäl för min tro"/behöva prestera ett visst beteende/delta i all annan verksamhet som kyrkan fylls av. Jag tar del i en gemenskap som är just nu - inte sedan.
Den enda "kyrkliga aktiviteten" som jag själv upplevt kommit nära en liknande gemenskap är pilgrimsvandringen. De vandringar som skett med spontana grupper, där man inte kännt varandra innan eller förutsätts fortsätta träffas. I dessa vandringar sker något bortom ord. Vi är här och nu, samtidigt som pilgrimsidentiteten också ger oss samhörighet över tiden och rummet. Även en vandring i Sverige kan bära med sig bilder av Nidaros, av Santiago de Compostella, av Jerusalem... av medvandrare från forntid och framtiden, av den himmelska vandringen.
I dessa stunder fördjupas min tro.
För egen del får jag enbart negativa känslor: utestängdhet, inkrökthet, trångsynthet, elitism, klaostrofobi, tröskel, lågt i tak, inte duga/räcka till osv etc mm
På morgonpromenaden kom jag fram till att det finns två former av kristen gemenskap som jag själv mår bra i:
I gudstjänstens trosbekännelse. Att tillsammans med de övriga deltagarna stå upp och använda ord för tron som kyrkan bär och har burit, som andra kyrkor delar. Att stå tillsammans med stelbenta kyrkvärdar, vilsna konfirmander, snyftande sorgehus, gråhåriga damer och tunhåriga herrar ger mig en enorm kraft. Vi är inte bara här och nu, samtidigt ställer vi oss i en tidlös gemenskap, både med de döptas gemenskap i alla tider, med Guds skapelse, med Gud själv. När jag tvivlar/min tro är lite trött så får gemenskapen bära mig, stödja mig, putta mig framåt. När min granne är trött i tron får jag ta i lite extra så att orden får bära henne.
I nattvarden. När vi samlas kring brödet och vinet, i en stund av plötslig stillhet och närhet. Jag vet ingen annan stund/plats som jag upplever så helig som just denna, oavsett om det är i kvällsmässan eller på sjukhemmet med vardagens larm utestängd bakom en tunn vikvägg. Vi bildar en gemenskap, jag blir en del av den, jaget och duet möts i ett vi som inte beror på oss själva. Jag möter Gud konkret, bortom tanken och intellekt, bortom tvivel och organisation. Gud tar plats i mig utom min egen kontroll.
Gemensamt för trosbekännelsen och nattvarden är att gemenskapen sker i samma stund som fokus är på Gud. En kristen gemenskap är för mig starkast när vi är helt och hållet vända mot Gud.
En kristen gemenskap är stark och fungerar när det finns ett transcendent drag, då även gemenskapen över tid och rum finns med, när det inte bara är vi här utan minst lika mycket ni där.
En kristen gemenskap är stark när den inte kräver individens unika ord/handling, utan när jag som individ tar plats i en gemensam handling, i gemensamma ord. Mitt eget jag tar inte platsen för viet.
En kristen gemenskap som jag blir en del av/kan bli en del av/delta i utan att behöva "ge skäl för min tro"/behöva prestera ett visst beteende/delta i all annan verksamhet som kyrkan fylls av. Jag tar del i en gemenskap som är just nu - inte sedan.
Den enda "kyrkliga aktiviteten" som jag själv upplevt kommit nära en liknande gemenskap är pilgrimsvandringen. De vandringar som skett med spontana grupper, där man inte kännt varandra innan eller förutsätts fortsätta träffas. I dessa vandringar sker något bortom ord. Vi är här och nu, samtidigt som pilgrimsidentiteten också ger oss samhörighet över tiden och rummet. Även en vandring i Sverige kan bära med sig bilder av Nidaros, av Santiago de Compostella, av Jerusalem... av medvandrare från forntid och framtiden, av den himmelska vandringen.
I dessa stunder fördjupas min tro.
03 februari, 2010
Hitta sina egna tankar i andras ord
"Det som hörs" kom i brevlådan igår. Jag har under flera år relaterar till KG Hammars boks titel, med utgångspunkten i relation.
Nu är den första läsningen klar, för att ånga upp intryck, att se vad som rycker tag i mig själv. Min första tanke är "jaha, det är väl självklart" - vilket inte var så överraskande.
Min egen bild av predikan är schweizerosten med alla dess hål - för gudstjänstdeltagaren att gå in och ut ur.
Nu fanns mina tankar att hitta i boken - men med en systematisering som jag saknat, eller inte själv har formulerat.
Tillbaka till boken för nästa omgång.
Nu är den första läsningen klar, för att ånga upp intryck, att se vad som rycker tag i mig själv. Min första tanke är "jaha, det är väl självklart" - vilket inte var så överraskande.
Min egen bild av predikan är schweizerosten med alla dess hål - för gudstjänstdeltagaren att gå in och ut ur.
Nu fanns mina tankar att hitta i boken - men med en systematisering som jag saknat, eller inte själv har formulerat.
Tillbaka till boken för nästa omgång.
02 februari, 2010
Ljusets dag
Kyndelsmässodagen märkte jag när jag skulle anteckna i familjens almanacka. Det är skönt med kyrkans särskilda dagar som infaller mitt i veckan, mitt i livet.
Ljuset i centrum.
Vad är ljuset för mig?
Närhet! Kärlek! Omsorg! Solidaritet med den svage! Ansvar för skapelsen!
Ljuset för mig är något som sker med mig och genom mig.
Kyndelsmässodagen handlar inte om vad jag får - utan vad jag fått!
Ljuset i centrum.
Vad är ljuset för mig?
Närhet! Kärlek! Omsorg! Solidaritet med den svage! Ansvar för skapelsen!
Ljuset för mig är något som sker med mig och genom mig.
Kyndelsmässodagen handlar inte om vad jag får - utan vad jag fått!
Tro och Kyrka
På nätet har jag skummat av det översta om KG Hammar.
För mig var han som ärkebiskop ett teologiskt föreöme, gav ord som jag kände kunde vara mina egna. När han slutade sitt uppdrag som ärkebiskop var det som att det blev tyst i Svenska kyrkan, att den teologiska rösten försvann.
Jag kan höra den i SKT och vagt på andra håll, men det är oftast ord utan den energi som Hammar kunde ge.
För mig var bläddrandet på Internet en väg tillbaka.
En direkt reflektion är att kunna skilja mellan Tro och Kyrka. Båda rör sig i och kring Gud, men på olika nivåer.
I grunden är det min relation till Gud. Jag och Gud. Där börjar allt, där slutar allt. Relationen till Gud behöver näring, näring som inte kan komma från oss själva, utan från olika källor.
Kyrkan blir mötesplatsen, tolkningsgemenskapen där vi möts, lever i dialog, är vidsynta, gestaltar den egna tron i kärlek. Kyrkan ska aldrig stänga ute, aldrig bli självupptagen, utan ständigt medveten om att hon är ett redskap och inte ett mål.
Vi får ta hand om kyrkan, så att hon kan vara denna mötesplats.
Kyrkan behövs, men kommer aldrig att bli perfekt.
För mig var han som ärkebiskop ett teologiskt föreöme, gav ord som jag kände kunde vara mina egna. När han slutade sitt uppdrag som ärkebiskop var det som att det blev tyst i Svenska kyrkan, att den teologiska rösten försvann.
Jag kan höra den i SKT och vagt på andra håll, men det är oftast ord utan den energi som Hammar kunde ge.
För mig var bläddrandet på Internet en väg tillbaka.
En direkt reflektion är att kunna skilja mellan Tro och Kyrka. Båda rör sig i och kring Gud, men på olika nivåer.
I grunden är det min relation till Gud. Jag och Gud. Där börjar allt, där slutar allt. Relationen till Gud behöver näring, näring som inte kan komma från oss själva, utan från olika källor.
Kyrkan blir mötesplatsen, tolkningsgemenskapen där vi möts, lever i dialog, är vidsynta, gestaltar den egna tron i kärlek. Kyrkan ska aldrig stänga ute, aldrig bli självupptagen, utan ständigt medveten om att hon är ett redskap och inte ett mål.
Vi får ta hand om kyrkan, så att hon kan vara denna mötesplats.
Kyrkan behövs, men kommer aldrig att bli perfekt.
Pussel
Tankar på att bygga kommer närmare.
Under morgonpromenaden fick jag en bild av att det är som ett pussel. Inte ett välpacketerat, nytt, pussel med en färdig bild och alla bitar i en plastpåse som du sedan bara har att lägga på rätt plats.
Mitt pussel består av många olika pussel som tillsammans ska forma den bild av kyrka och tro som är för morgondagen:
- Gamla testamentets texter om skapelse, om utvaldhet, om förbund, om rättvisa, om ledarskap, om relation, om gudstfrånvaro, om återvändande, om ett nytt förbund
- Evangelierna om Jesus, om inkarnationen, om uppfyllelse av Guds löften, om Guds närvaro, om kärleksbudet, om allvaret i kärleken, om upprättelse, om bön, om uppståndelse, om löfte, om nattvarden,
- Nya testemantets texter om de första kristna, om anden, om gemenskap, om stridigheter, om dopet, om hedningar, om återkomst, om kärlekens uttryck, om nya världar
- Bibelforskning, kunskap, historie-kritisk, okritisk,
- Kyrkofäderna med insikter, med tankar, med oändlighet, med konteplation, med asketism, med avskildhet, med
- Öst och väst, kyrkostrider, makt, statskyrka, påve, kloster,
- Liturgins utveckling, liturgins delar, förlåtelse, bön, nattvard
- Kyrkorna som byggs till Guds ära och människors tro
- Luther, mannen, uppbrottet som förebild, Bibeln, rättfärdiggörelse, reformera istället för att skapa en ny kyrka
- Svenska kyrkans historia, makt och mission, förebilder och motsatsen, indelningar och kungainblanding, statskyrka, statistik, organistion
- Det svenska samhället i historien, enhetssamhälle, byn, bondesamhället, sockenbildning, kungörelser från predikstolen, vård - skola - omsorg efter kyrkans initiativ, föreningslivet, demokrati, sekularisering
- Dagens samhälle - och morgondagen, teknik, kommunikation, globalitet, solidaritet, familjebildning, sjukvårdens möjligheter, kollektivets ansvar och kostnad, stad vs landsbygd, mångfald, språk
- Ekumenik, lokal och global, pietism, konservatism - liberal, splittring och gemenskap,
- Gudsupplevelsen, i varje människa, individen,
- Dialog, tillsammans, jag och du, vi
Jag tror inte att det är möjligt för någon enskild att kunna hålla en tillräckligt kompetens och kunskap för alla dessa områden som tillsammans behövs för att gestalta både tro och kyrka i varje tid.
Jag kanske inte har alla svar - men först måste jag faktiskt hitta rätt frågor till rätt pussel - och hitta min magkänsla, min bild som bitarna ska forma, samtidigt som bitarna formar helhetsbilden...
Under morgonpromenaden fick jag en bild av att det är som ett pussel. Inte ett välpacketerat, nytt, pussel med en färdig bild och alla bitar i en plastpåse som du sedan bara har att lägga på rätt plats.
Mitt pussel består av många olika pussel som tillsammans ska forma den bild av kyrka och tro som är för morgondagen:
- Gamla testamentets texter om skapelse, om utvaldhet, om förbund, om rättvisa, om ledarskap, om relation, om gudstfrånvaro, om återvändande, om ett nytt förbund
- Evangelierna om Jesus, om inkarnationen, om uppfyllelse av Guds löften, om Guds närvaro, om kärleksbudet, om allvaret i kärleken, om upprättelse, om bön, om uppståndelse, om löfte, om nattvarden,
- Nya testemantets texter om de första kristna, om anden, om gemenskap, om stridigheter, om dopet, om hedningar, om återkomst, om kärlekens uttryck, om nya världar
- Bibelforskning, kunskap, historie-kritisk, okritisk,
- Kyrkofäderna med insikter, med tankar, med oändlighet, med konteplation, med asketism, med avskildhet, med
- Öst och väst, kyrkostrider, makt, statskyrka, påve, kloster,
- Liturgins utveckling, liturgins delar, förlåtelse, bön, nattvard
- Kyrkorna som byggs till Guds ära och människors tro
- Luther, mannen, uppbrottet som förebild, Bibeln, rättfärdiggörelse, reformera istället för att skapa en ny kyrka
- Svenska kyrkans historia, makt och mission, förebilder och motsatsen, indelningar och kungainblanding, statskyrka, statistik, organistion
- Det svenska samhället i historien, enhetssamhälle, byn, bondesamhället, sockenbildning, kungörelser från predikstolen, vård - skola - omsorg efter kyrkans initiativ, föreningslivet, demokrati, sekularisering
- Dagens samhälle - och morgondagen, teknik, kommunikation, globalitet, solidaritet, familjebildning, sjukvårdens möjligheter, kollektivets ansvar och kostnad, stad vs landsbygd, mångfald, språk
- Ekumenik, lokal och global, pietism, konservatism - liberal, splittring och gemenskap,
- Gudsupplevelsen, i varje människa, individen,
- Dialog, tillsammans, jag och du, vi
Jag tror inte att det är möjligt för någon enskild att kunna hålla en tillräckligt kompetens och kunskap för alla dessa områden som tillsammans behövs för att gestalta både tro och kyrka i varje tid.
Jag kanske inte har alla svar - men först måste jag faktiskt hitta rätt frågor till rätt pussel - och hitta min magkänsla, min bild som bitarna ska forma, samtidigt som bitarna formar helhetsbilden...
01 februari, 2010
Stilla helg
En helg utan annat än familj och vardagens bekymmer. Skönt.
Nu måndag och dags att sätta igång hjärnan igen.
Jag funderar mycket på hur mycket jag ska titta bakåt, titta på det som jag har svårt att ha fördrag med, på det jag inte kan se en framtid i. Är det bättre att lägga kraften på det nya, friska istället, att låta det gamla vara?
När jag ser det i skrift är svaret enkelt, men verkligheten är sällan så enkel som några nedskrivna ord.
Lämnar jag något, lämnar jag också någon. Det är inte bara att bygga nytt, samtidigt lämnar jag också något gammalt.
Den stilla helgen har givit vila och andra tankar, nu kavlar jag upp ärmarna och fortsätter arbetet.
Nu måndag och dags att sätta igång hjärnan igen.
Jag funderar mycket på hur mycket jag ska titta bakåt, titta på det som jag har svårt att ha fördrag med, på det jag inte kan se en framtid i. Är det bättre att lägga kraften på det nya, friska istället, att låta det gamla vara?
När jag ser det i skrift är svaret enkelt, men verkligheten är sällan så enkel som några nedskrivna ord.
Lämnar jag något, lämnar jag också någon. Det är inte bara att bygga nytt, samtidigt lämnar jag också något gammalt.
Den stilla helgen har givit vila och andra tankar, nu kavlar jag upp ärmarna och fortsätter arbetet.
28 januari, 2010
Likgiltighet saknas
När jag skrivit raderna i det tidigare inlägget blev jag glad (det går nog över).
Tänk vad hemskt om jag inte reagerar, om jag inte vill göra upp, inte vända ut och in, inte bli arg.
Tänk om jag var likgiltig...
Men jag är inte likgiltig, jag bryr mig, jag vill.
Vad skönt!
Tänk vad hemskt om jag inte reagerar, om jag inte vill göra upp, inte vända ut och in, inte bli arg.
Tänk om jag var likgiltig...
Men jag är inte likgiltig, jag bryr mig, jag vill.
Vad skönt!
Positiv?
Jag skrollar ner och läser vad jag skriver: destruktivt!
Jag verkar plocka ner många saker för att se dom ordentligt. Det som skaver i ögat, örat och hjärtat kommer fram.
Det är lätt att kritisera, svårare att bygga upp. Men allting har sin tid: att riva ner har sin och bygga upp har sin.
Jag skulle vilja skriva positivt, ge en vision, måla en framtid.
Men nu är det för mycket som står ivägen, som skymmer, som hindrar.
Det är väl som en maginfluensa - allt måste komma ut. Det sista är svårast, det som ligger längst ner och inte följer med något annat. Ursäkta bilden, men det är så det känns - kanske också att läsa mina ord. Jag kräks upp något som inte känns bra.
Bibelns ord att "jag spyr upp dig" (upp 3:16) ligger nära, något som måste bort för att man ska kunna fortsätta.
Jag verkar plocka ner många saker för att se dom ordentligt. Det som skaver i ögat, örat och hjärtat kommer fram.
Det är lätt att kritisera, svårare att bygga upp. Men allting har sin tid: att riva ner har sin och bygga upp har sin.
Jag skulle vilja skriva positivt, ge en vision, måla en framtid.
Men nu är det för mycket som står ivägen, som skymmer, som hindrar.
Det är väl som en maginfluensa - allt måste komma ut. Det sista är svårast, det som ligger längst ner och inte följer med något annat. Ursäkta bilden, men det är så det känns - kanske också att läsa mina ord. Jag kräks upp något som inte känns bra.
Bibelns ord att "jag spyr upp dig" (upp 3:16) ligger nära, något som måste bort för att man ska kunna fortsätta.
Kyrka och Makt
Sitter och läser min gamla kursbok av Petrén.
Jag mår nästan dåligt när jag läser om "min" Svenska kyrka som slitits mellan olika makter, internt och externt, kungar och politiker, påvar och kungar. Och hur kyrkan själv, och särskilt vi präster, har använt den världsliga makten för att nå våra egna mål i koolition eller opposition.
Hur skriver vi nutidens kapitel om Kyrka och Makt? Vem rycker i kyrkan nu för att använda henne för sin egen agenda?
Hembygdsrörelsen där kyrkan är den sista(?) resten av gemenskapen?
Partipolitiken som använder henne av gammal vana?
Vi präster som sitter säkert i båten?
Den andliga eliten som använder kyrkans resurser för egen uppbyggelse och gemenskap?
"Samhället" som får en tröstare och omhändertagare i krisen?
Frikyrkan som får verka i opposition (Jonas Gardell återkom flera gånger till detta i TV i morse. "Härligt att vara baptist, att vara i opposition och göra som man själv vill" - fritt citerat)
Jag vet att jag med denna blogg försöker bli klar över min egen agenda för Svenska kyrkan. Att vara ärlig både mot mig själv, kyrkan och församlingen. Vad vill jag? Hur vill jag att kyrkan ska vara?
För att återknyta till Gardell, som i "Om Jesus" återkommer till att det finns en agenda för varför han skriver, att han har ett ärende med texten som är större än texten själv.
På berget. Hur ser min agenda ut för Svenska kyrkan. Vart leder vägen?
Jag mår nästan dåligt när jag läser om "min" Svenska kyrka som slitits mellan olika makter, internt och externt, kungar och politiker, påvar och kungar. Och hur kyrkan själv, och särskilt vi präster, har använt den världsliga makten för att nå våra egna mål i koolition eller opposition.
Hur skriver vi nutidens kapitel om Kyrka och Makt? Vem rycker i kyrkan nu för att använda henne för sin egen agenda?
Hembygdsrörelsen där kyrkan är den sista(?) resten av gemenskapen?
Partipolitiken som använder henne av gammal vana?
Vi präster som sitter säkert i båten?
Den andliga eliten som använder kyrkans resurser för egen uppbyggelse och gemenskap?
"Samhället" som får en tröstare och omhändertagare i krisen?
Frikyrkan som får verka i opposition (Jonas Gardell återkom flera gånger till detta i TV i morse. "Härligt att vara baptist, att vara i opposition och göra som man själv vill" - fritt citerat)
Jag vet att jag med denna blogg försöker bli klar över min egen agenda för Svenska kyrkan. Att vara ärlig både mot mig själv, kyrkan och församlingen. Vad vill jag? Hur vill jag att kyrkan ska vara?
För att återknyta till Gardell, som i "Om Jesus" återkommer till att det finns en agenda för varför han skriver, att han har ett ärende med texten som är större än texten själv.
På berget. Hur ser min agenda ut för Svenska kyrkan. Vart leder vägen?
27 januari, 2010
Berget
Ökendagen slutade på berget. Inte med bergets utsikt/insikt, men med insikten att jag faktiskt befinner mig på berget just nu - även om det ligger i öknen.
Jag har tagit höjd för att få perpektiv, utsikt, distans. Från berget kan jag så tillbaka på vägen som är vandrad med sina upplevelser, val, beslut etc. Jag kan se var det gått rakt och när det stuckit av på ett irrspår.
Jag kan se framåt. En väg som ligger och väntar, otrampad, oprövad. Jag har möjligheten att fortsätta i tangentens riktning, att bara fortsätta den linje jag kan se ligger bakom mig och som på andra sidan berget fortsätter obruten. Men jag kan också se mot horisonten, målet. Vilken väg ska jag gå för att komma fram? Hur mycket behöver jag korrigerar min kurs? Vilka riktmärken ska jag ta ut?
Jag bävar för att vägen faktiskt kan leda "bakåt", att min hittillsvarande väg har lett fel, och att jag slokörad lommar tillbaka ner från berget för att påbörja vandringen mot målet som har legat bakom mig.
Jag är på berget.
Jag ska ta mig tid att vänta in insikt/utsikt.
Vänta in Gud.
Vänta.
Jag har tagit höjd för att få perpektiv, utsikt, distans. Från berget kan jag så tillbaka på vägen som är vandrad med sina upplevelser, val, beslut etc. Jag kan se var det gått rakt och när det stuckit av på ett irrspår.
Jag kan se framåt. En väg som ligger och väntar, otrampad, oprövad. Jag har möjligheten att fortsätta i tangentens riktning, att bara fortsätta den linje jag kan se ligger bakom mig och som på andra sidan berget fortsätter obruten. Men jag kan också se mot horisonten, målet. Vilken väg ska jag gå för att komma fram? Hur mycket behöver jag korrigerar min kurs? Vilka riktmärken ska jag ta ut?
Jag bävar för att vägen faktiskt kan leda "bakåt", att min hittillsvarande väg har lett fel, och att jag slokörad lommar tillbaka ner från berget för att påbörja vandringen mot målet som har legat bakom mig.
Jag är på berget.
Jag ska ta mig tid att vänta in insikt/utsikt.
Vänta in Gud.
Vänta.
26 januari, 2010
25 januari, 2010
"Öppen eller stängd"
Från min scouttid minns jag leken med tändsticksasken som skickades runt med orden "öppen" eller "stängd". Det tog mig många gånger innan jag förstod kopplingen -det var inte tändsticksasken jag skulle titta på.
I kyrkan upplever jag ofta samma sak. Vi säger "öppen" om henne (kyrkan), men oftast är den "stängd" - och vi förstår ingenting. Jo, vi förstår, att om vi vill vara med och förstå så måste vi vara med i klubben ("stängd").
Alla är välkomna - men samtidigt vet vi att alla inte får plats. Skulle alla komma när vi ringer i kyrkklockorna... Skulle alla följa med in på kyrkkaffet... - så skulle jag förlora min plats/position.
Det smärtsamma är att vi innanför kyrkans väggar har så svårt att se detta. Vi talar om "bärarlag", "gudstjänstgemenskapen", "de aktiva" osv men ser inte vi alltför ofta vänder människor ryggen när vi ser på varandra.
Varje långfredag är det orden att förlåten rämnade i templet som är så viktig för mig, att gränserna rivs mellan Gud och människa. I dett tempel som var så uppdelat mellan hedningar - kvinnor - män - präster - överstepräst osv.
Allvarligt talat är vår kyrka "öppen eller stängd"? Vad säger munnen - och vad visar kroppen?
I kyrkan upplever jag ofta samma sak. Vi säger "öppen" om henne (kyrkan), men oftast är den "stängd" - och vi förstår ingenting. Jo, vi förstår, att om vi vill vara med och förstå så måste vi vara med i klubben ("stängd").
Alla är välkomna - men samtidigt vet vi att alla inte får plats. Skulle alla komma när vi ringer i kyrkklockorna... Skulle alla följa med in på kyrkkaffet... - så skulle jag förlora min plats/position.
Det smärtsamma är att vi innanför kyrkans väggar har så svårt att se detta. Vi talar om "bärarlag", "gudstjänstgemenskapen", "de aktiva" osv men ser inte vi alltför ofta vänder människor ryggen när vi ser på varandra.
Varje långfredag är det orden att förlåten rämnade i templet som är så viktig för mig, att gränserna rivs mellan Gud och människa. I dett tempel som var så uppdelat mellan hedningar - kvinnor - män - präster - överstepräst osv.
Allvarligt talat är vår kyrka "öppen eller stängd"? Vad säger munnen - och vad visar kroppen?
Kallelse
I mitt sökande efter min identitet som präst så måste jag gå tillbaka till min kallelse, eller mina kallelser är mer rätt att säga. Jag kan se att det vi kallar kallelse tar fyra olika vägar (minst)
1. Min egen upplevelse/övertygelse
2. Kyrkans yttre kallelse
3. Vänner och familjen
4. Man har varit aktiv i kyrkan några år och är inte rädd för att läsa text i gudstjänsten
Min resa:
Nr 1: Ingen stor upplevelse, mer en insikt i att jag inte kunde se mig själv som något annat. Det var under gymnasiets sista år - och alternativen som yrkes-/studievägledningen gav var totalt ointressanta. Jag var inte aktiv i Svenska kyrkan, men var sedan ett tag på väg från den frikyrka jag var aktiv i eftersom man inte fick tolka Bibeln själv utan bara lära utantill (jfr Koranskola). Att vara pastor var för mig att vara lekledare för vuxna som verkade klara på alla sätt både med livet och tron. Som präst i Svenska kyrkan såg jag en uppgift att möta de som inte hade språket/självförtroende etc och hjälpa i vägen med Gud. Det är först nu jag nått en punkt där jag behöver ompröva denna insikt.
Nr 2: Det är bara en röst inom Svenska kyrkan som ifrågasatte min egen kallelse - en äldre studiekamrat som var "något" högkyrklig vid denna tidpunkt; SSB, PTV etc (Han har sedan genom kärleken fått ompröva sin teologi - det är svårt att vara så högkyrklig som han var och samtidigt vilja gifta sig med en kvinna som skulle bli präst. Han var inte den första som fick insikt denna väg, och säkerligen inte den sista. Tack och lov för människor som inte låter bokstaven förslava livet.).
Tack vare hans ifrågasättande fick jag ge skäl för min tro, och min vilja att bli präst i Svenska kyrkan.
Handledare och biskopar verkade nöjda från början och gav inte mycket motstånd - ett motstånd jag tror att jag hade behövt, men just då var det bekvämt. När jag studerade var det inte antagningskonferenser, utan en 2-timmars intervju. Jag fick själv begära denna intervju efter 3 års studier och färdig praktik, man verkade från stiftet inte ha tyckt att jag behövde det...
Nr 3: Lite överraskade, men ifrågsatte inte heller. Eftersom jag rörde mig i den kyrkliga miljön, om än inte den svenskkyrkliga, var det tydligen inte så konstigt att just jag skulle bli präst.
Nr 4: Den frikyrkoförsamling jag tillhörde verkade heller inte bekymrad (de var kanske lättade att bli av med mina besvärliga frågor som avbröt ledarens/pastorns docerande). Ingen hjälp, och när jag tog kontakt med pastorn för att begära utträde fanns det inget motstånd utan bara klappar på axeln.
Som sagt har jag bara mött en person som utmanat min kallelse, prövat den, utmanat den, fått den att fördjupas. Jag är evigt tacksam för denna hjälp.
Idag får jag pröva kallelsen igen. Jag vet att jag måste söka nytt motstånd, nytt ifrågsättande för att komma vidare. Någon som törs utmana mig.
1. Min egen upplevelse/övertygelse
2. Kyrkans yttre kallelse
3. Vänner och familjen
4. Man har varit aktiv i kyrkan några år och är inte rädd för att läsa text i gudstjänsten
Min resa:
Nr 1: Ingen stor upplevelse, mer en insikt i att jag inte kunde se mig själv som något annat. Det var under gymnasiets sista år - och alternativen som yrkes-/studievägledningen gav var totalt ointressanta. Jag var inte aktiv i Svenska kyrkan, men var sedan ett tag på väg från den frikyrka jag var aktiv i eftersom man inte fick tolka Bibeln själv utan bara lära utantill (jfr Koranskola). Att vara pastor var för mig att vara lekledare för vuxna som verkade klara på alla sätt både med livet och tron. Som präst i Svenska kyrkan såg jag en uppgift att möta de som inte hade språket/självförtroende etc och hjälpa i vägen med Gud. Det är först nu jag nått en punkt där jag behöver ompröva denna insikt.
Nr 2: Det är bara en röst inom Svenska kyrkan som ifrågasatte min egen kallelse - en äldre studiekamrat som var "något" högkyrklig vid denna tidpunkt; SSB, PTV etc (Han har sedan genom kärleken fått ompröva sin teologi - det är svårt att vara så högkyrklig som han var och samtidigt vilja gifta sig med en kvinna som skulle bli präst. Han var inte den första som fick insikt denna väg, och säkerligen inte den sista. Tack och lov för människor som inte låter bokstaven förslava livet.).
Tack vare hans ifrågasättande fick jag ge skäl för min tro, och min vilja att bli präst i Svenska kyrkan.
Handledare och biskopar verkade nöjda från början och gav inte mycket motstånd - ett motstånd jag tror att jag hade behövt, men just då var det bekvämt. När jag studerade var det inte antagningskonferenser, utan en 2-timmars intervju. Jag fick själv begära denna intervju efter 3 års studier och färdig praktik, man verkade från stiftet inte ha tyckt att jag behövde det...
Nr 3: Lite överraskade, men ifrågsatte inte heller. Eftersom jag rörde mig i den kyrkliga miljön, om än inte den svenskkyrkliga, var det tydligen inte så konstigt att just jag skulle bli präst.
Nr 4: Den frikyrkoförsamling jag tillhörde verkade heller inte bekymrad (de var kanske lättade att bli av med mina besvärliga frågor som avbröt ledarens/pastorns docerande). Ingen hjälp, och när jag tog kontakt med pastorn för att begära utträde fanns det inget motstånd utan bara klappar på axeln.
Som sagt har jag bara mött en person som utmanat min kallelse, prövat den, utmanat den, fått den att fördjupas. Jag är evigt tacksam för denna hjälp.
Idag får jag pröva kallelsen igen. Jag vet att jag måste söka nytt motstånd, nytt ifrågsättande för att komma vidare. Någon som törs utmana mig.
24 januari, 2010
Mitt ärende
När jag gick i gymnasiet fanns jag med i utkanten av närradiosvängen, med rullbandspelare osv (jag känner mig gammal när jag läser "rullbandspelare", det som var min verklighet/vardag finns idag på museum). Några kompisar utnyttjade tekniken i studion till att ringa upp två lärare samtidigt och se vad som hände. De inspelade samtalen var speciella att lyssna till eftersom ingen hade ett ärende. Det blev prat runt, runt, runt i väntan på att den andre skulle komma till skott. I ett fall tror jag till och med att de lyckades ha ett bra samtal utan att förstå att den andre inte hade något att säga...
Att vara präst måste innebära att du har ett ärende, att du likt Jesaja har ett uppdrag att predika, att det finns ett ärende som är just ditt.
När jag nu stannat upp kan jag fundera över mitt ärende. Jag har märkt att min predikan blir lyssnad, att jag har en tillräckligt tydlig teologi och kyrkosyn. Men mitt ärende?
Vad är det jag ska tillföra? Vad är det kyrkan behöver just mig till?
I Svenska kyrkan blir alltför många samtal prat utan ärende, som de sammankopplade telefonsamtalen. Vi pratar en stund, men vet i efterhand inte vad den andre ville. Vi samlas och pratar, den ena efter den andra. Vi låter det inte bli tyst, för tystnaden blir skrämmande och farlig. Småprat, småprat. När vi väl sitter med de viktiga frågorna överraskas vi av att det var så ett samtal kan vara - att det berör, att det har ett ärende till mig.
Förväntningarna på mig som präst är oftast inte mitt ärende, utan att vara "någon att prata med". Jag ska vara "någon" - och för ens ego kan det vara tillräckligt. Att vara behövd utan att reflektera kring hur jag blir använd. Att samtala utan att själv säga något.
Ska jag vara kvar som präst i kyrkan måste mitt ärende vara klart och tydligt.
Först för mig själv - att jag vet och kan förstå och förklara
sedan för kyrkan som ger mig sin predikstol, kallar mig att predika.
Mitt i all förvirring känns det som att jag har ett ärende, att jag ska predika.
Att vara präst måste innebära att du har ett ärende, att du likt Jesaja har ett uppdrag att predika, att det finns ett ärende som är just ditt.
När jag nu stannat upp kan jag fundera över mitt ärende. Jag har märkt att min predikan blir lyssnad, att jag har en tillräckligt tydlig teologi och kyrkosyn. Men mitt ärende?
Vad är det jag ska tillföra? Vad är det kyrkan behöver just mig till?
I Svenska kyrkan blir alltför många samtal prat utan ärende, som de sammankopplade telefonsamtalen. Vi pratar en stund, men vet i efterhand inte vad den andre ville. Vi samlas och pratar, den ena efter den andra. Vi låter det inte bli tyst, för tystnaden blir skrämmande och farlig. Småprat, småprat. När vi väl sitter med de viktiga frågorna överraskas vi av att det var så ett samtal kan vara - att det berör, att det har ett ärende till mig.
Förväntningarna på mig som präst är oftast inte mitt ärende, utan att vara "någon att prata med". Jag ska vara "någon" - och för ens ego kan det vara tillräckligt. Att vara behövd utan att reflektera kring hur jag blir använd. Att samtala utan att själv säga något.
Ska jag vara kvar som präst i kyrkan måste mitt ärende vara klart och tydligt.
Först för mig själv - att jag vet och kan förstå och förklara
sedan för kyrkan som ger mig sin predikstol, kallar mig att predika.
Mitt i all förvirring känns det som att jag har ett ärende, att jag ska predika.
Vad ska jag predika?
Elvan som jag tagit som symbol för detta skrivande har i Svenska kyrkans traditionen använts till att berätta något om prästen när man målat av honom (då var det bara män - och det är nog oftast bara män som vill målas av i full ornat). Elvans båda spröt representerade lagen och evangelium. Hur mycket hade prästen predikat det ena och det andra visade sig i om det ena eller andra av spröten var längre.
(När jag köpte ny elva för något år sedan märkte jag att de båda spröten var hopsydda längst ner - jag vet inte om det var en hjälp att balansera teologin eller om det skulle vara snyggare. När jag sprättade bort den lilla tråden som höll lagen och evangeliet på samma nivå så började det spreta - elvan alltså, predikningarna tror jag var lika spretiga som tidigare)
Utifrån Jesajas fråga i rubriken behöver även jag tänka. Efter att ha läst "Gå med dig" (första gången läste jag titeln med betoning på första stavelsen och fick en helt annan betydelse, inte alltid sämre...) fick jag två punkter klar för mig:
1. Du är förlåten. Evanglium. Nåd. Rättfärdiggjord
2. Var det du är - människa till Guds avbild! Gör det du ska - människa till Guds avbild!
Båda punkterna är oändliga, omöjliga att begränsa.
Det är fortfarande lag och evangelium - men samtidigt helt annorlunda.
(När jag köpte ny elva för något år sedan märkte jag att de båda spröten var hopsydda längst ner - jag vet inte om det var en hjälp att balansera teologin eller om det skulle vara snyggare. När jag sprättade bort den lilla tråden som höll lagen och evangeliet på samma nivå så började det spreta - elvan alltså, predikningarna tror jag var lika spretiga som tidigare)
Utifrån Jesajas fråga i rubriken behöver även jag tänka. Efter att ha läst "Gå med dig" (första gången läste jag titeln med betoning på första stavelsen och fick en helt annan betydelse, inte alltid sämre...) fick jag två punkter klar för mig:
1. Du är förlåten. Evanglium. Nåd. Rättfärdiggjord
2. Var det du är - människa till Guds avbild! Gör det du ska - människa till Guds avbild!
Båda punkterna är oändliga, omöjliga att begränsa.
Det är fortfarande lag och evangelium - men samtidigt helt annorlunda.
Predikan
Hela gårdagen gick jag med en spänning i mig.
Vad är meningen?
Att vara präst, kyrkan, tron... jag märker att jag inte kan fortsätta i de spår jag gått i fram till nu. Jag ser inte att de leder någonstans.
Innan jag somnade föll en bit på plats.
Av en händelse fick händerna fatt i boken "Gå med dig" (Lars H Gustafsson) som jag tidigare försökt läsa, men inte kommit in i. Där skrev han på sidan jag slutat senast om en upplevelse i tyskland i Bachs fotspår. Prästen predikade och sade ung "när ska vi sluta missionera?" Just det kändes det i hela kroppen.
När ska vi sluta missionera på det viset att vi ska skapa efterföljare till oss?
När ska vi sluta missionera för att bevara formen?
När ska vi sluta missionera inifrån och ut?
När ska vi sluta missionera utifrån att jag på insidan har alla svar?
Nu!
Vad är meningen?
Att vara präst, kyrkan, tron... jag märker att jag inte kan fortsätta i de spår jag gått i fram till nu. Jag ser inte att de leder någonstans.
Innan jag somnade föll en bit på plats.
Av en händelse fick händerna fatt i boken "Gå med dig" (Lars H Gustafsson) som jag tidigare försökt läsa, men inte kommit in i. Där skrev han på sidan jag slutat senast om en upplevelse i tyskland i Bachs fotspår. Prästen predikade och sade ung "när ska vi sluta missionera?" Just det kändes det i hela kroppen.
När ska vi sluta missionera på det viset att vi ska skapa efterföljare till oss?
När ska vi sluta missionera för att bevara formen?
När ska vi sluta missionera inifrån och ut?
När ska vi sluta missionera utifrån att jag på insidan har alla svar?
Nu!
23 januari, 2010
Balansera
Vaknar i vargtimmen. Bilden är tydlig när stressen väcker mig. Balans - Obalans.
Att vara präst är att balansera den inre kallelsen som jag själv känner, upplever, bär och en yttre kallelse som är kyrkans uppdrag, förväntningar, krav. Jag behöver båda - i balans.
Just nu finns ingen balans, jag står på linan och försöker balansera.
Just nu är den yttre kallelsen stark, påträngande stark. Förväntningarna på mig kommer jag inte undan, organisationen håller mig i sitt järngrepp, medarbetarna ska ha sitt, de förtroendevalda sitt, församlingsborna allt.
Den inre kallelsen gör att jag kan parrera, att jag själv får plats, att jag själv är med och driver framåt. Just nu står jag still och kämpar med kallelsen som parrerbom. Jag vet att om jag håller bommen på mitten så hjälper den mig att hålla balansen, dess tyngd ger mig stadga. Nu står jag och håller den i ena änden, som ett metspö och får använda all kraft att inte dras ner av den.
Vad händer om jag släpper taget? Hur kan jag åter få bommen att vila i mitten?
Att vara präst är att balansera den inre kallelsen som jag själv känner, upplever, bär och en yttre kallelse som är kyrkans uppdrag, förväntningar, krav. Jag behöver båda - i balans.
Just nu finns ingen balans, jag står på linan och försöker balansera.
Just nu är den yttre kallelsen stark, påträngande stark. Förväntningarna på mig kommer jag inte undan, organisationen håller mig i sitt järngrepp, medarbetarna ska ha sitt, de förtroendevalda sitt, församlingsborna allt.
Den inre kallelsen gör att jag kan parrera, att jag själv får plats, att jag själv är med och driver framåt. Just nu står jag still och kämpar med kallelsen som parrerbom. Jag vet att om jag håller bommen på mitten så hjälper den mig att hålla balansen, dess tyngd ger mig stadga. Nu står jag och håller den i ena änden, som ett metspö och får använda all kraft att inte dras ner av den.
Vad händer om jag släpper taget? Hur kan jag åter få bommen att vila i mitten?
22 januari, 2010
Ett första steg
Har precis kommit från den "kristna" bokhandlen i jakten på teologi. Tomhänt. Det fanns böcker, men jag vet inte om det fanns teologi. De namnen jag letade efter hade inte letat sig dit. Jag vet inte om de var slutsålda - eller om man helt enkelt inte var sålda på dom...
Istället för att läsa det andra har skrivit börjar jag skriva själv.
Jag vet inte var tankarna och orden leder. Jag vet ännu inte om jag har något mål.
Istället för att läsa det andra har skrivit börjar jag skriva själv.
Jag vet inte var tankarna och orden leder. Jag vet ännu inte om jag har något mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)