Digitala inventarier

Jag tillbringade gårdagen i Bredareds kyrka.

Med hjälp av kamera och måttband gick vi igenom de kyrkliga inventarierna, för att de framöver ska få en digital hemvist med fotografier och så mycket historia som möjligt.
Dagens inventariebok är ganska begränsad då det t.ex. står "2 ljusstakar" - vilka två är det?

Precis som när vi storstädar hemma och öppnar lådor som inte öppnats på många år så kommer både känt och okänt fram. Vissa delar har en viktig del att berätta om en kyrka och en församling, medan andra utan speciellt mycket vemod ska tas ur listan.

Men varje sak har sin historia både på vägen till kyrkan och under tiden i kyrkan.
Vissa föremål har köpts in med ett tydligt ändamål, som processionskorset som köptes in av 1969 års konfirmander, som förmodligen hade sett bilder på andra konfirmander som gått till och i kyrkan med processionskorset i spetsen. Nu är dessa personer i 60-års åldern, men kan fortfarande följa Kristus in i procession.
Andra föremål har troligen skänkts mer utifrån ett behov av att man hittat något "gammalt" som man tycker är fint och skulle passa i kyrkan. I Bredared finns två träfigurer som ska ha varit en del av altartavlan i den gamla kyrkan. De står försynt längst ner i kyrkan i ett fönster, och passar nog där fortfarande. När vi tittat närmare på dom, dvs vi ser inte bara två gamla träfigurer, ser vi att det är två personer som befinner sig i helvetet, den ena fängslad vid en sten, bedjande. I sitt sammanhang kan figuren vara en hjälp för tron, men rent konkret lösrykta från sitt sammanhang är det inte så självklart,

Brudkronan har troligen inte använts sedsan 1998, där den står väl skyddad bakom tre lås i sockenkistan.
Fyra av de stora ljuskronorna visade sig vara fyra individer, trots att de för de flesta gudstjänstdeltagare ser exakt likadana ut.

Det finns mycket att upptäcka i det lilla.

Gitarren min

Bredvid mig står gitarren i sitt ställ och har blivit allt mer en del av min förkunnelse.

Dels är det sångtexterna som ger mig själv nya bottnar, nya perspektiv...
Dels ger musiken en betoning av vissa ord, vissa texter...
Dels ger gitarrens strängar en genklang i mina fingrar, i deras rörelse...
Dels når ljudvibrationerna in i mig...

Under många år har jag låtit gitarren stå tillbaka, oftast placerad i sitt trygga fodral, ibland med trasiga strängar under många veckor...

Gitarren kan många gånger bli problematisk för mig som präst.

Det finns, för mig, en risk i att gitarren signalerar det som i olika referat blir "underhållning". Sång och spel blir konsumerad, blir något tidsfördriv, något som ligger på ytan.
Det finns, för mig, en risk att jag själv tar för stor plats från andra som också kan sjunga och spela. Som präst har jag redan ett stort utrymme och risken kan vara att jag med mitt spel och min sång inte får fler att få uttrycka sig i sång och musik i kyrkan.
Det finns, ibland, en olycklig konkurrense mellan präst och musiker. Gitarrspelande präster har inte ett gott rykte hos alla kyrkomusiker.

Men det blir tydligare för mig att gitarren faktiskt är en del av mig.
Jag talar också genom mina fingrar på gitarrens strängar.

En plats för tanken

Det finns de som har en "tänkar-lya". En plats dit de går för att tänka.

Jag har alltid varit fascinerad över de som uppenbarligen kan styra när de tänker. Att de strukturerat kan säga att "nu ska jag tänka", rentav grubblas det också ibland.

Det är avskilda hörn i hemmet. En meditationsplats. En "tänkarverkstad" i form av en friggebod.

En del av mig önskar att också jag kunde styra mina tankar i tid och plats, till "där" och "då".

Men för mig kommer tankarna i sin egen takt. Det är snarare så att tankarna har en förmåga att lysa med sin frånvaro när jag ska sätta mig ner och tänka. Det blir som tomt.

Därför är det bra för mig med datorn som arbetsredskap, för den har resurser som kan avleda min ansträngning i att försöka tänka. Det går att surfa, spela och allmänt frigöra hjärnan från tankar.
Och det är då tankarna kommer och då gäller det att passa på att fånga upp dom, att utveckla dom, spinna vidare, dra paraleller, hitta liknelser.
Så fungerar jag - och jag har lärt mig att leva med det.

Dessutom har jag förstått att jag tänker samtidigt som jag pratar, rent av efteråt också.
Det jag säger är inte processat och fördigt, systematiserat och slutgiltigt.
Orden kommer med tanken och jag hör vad jag säger. Mina tankar blir synliga även för mig själv.
Min tanke är som mitt Lego-byggande, till vissa delar systematiskt, men utvecklas samtidigt i takt med att nya bitar dyker upp, nya möjligheter öppnas. Jag bygger helst inte efter ritning, då är det bara någon annans tanke som ska gestaltas. För barnen är Legobygget ett redskap för leken, för mig är byggandet leken.

Nästan varje gång jag predikar får jag nya tankar, nya upptäckter, nät jag sjunger psalmerna (som jag valt för flera dagar sedan), lyssnar på texterna som kyrkvärden läser (som jag arbetat med en hel vecka). Det blir uppenbart att jag inte blir färdig, att det hela tiden utvecklas, fördjupas.

Livet och Nuet är min "tänkar-lya".

Men jag är ända avundsjuk på de som går till sin tänkarlya, de som sätter sig för att tänka, som statyn Tänkaren.

Luckornas predikan

Det har säkert skymtat fram att jag av och till håller koll på almanackan och namnsdagar.

Även om helgondagarna nu är reducerade till "namnsdagar" så finns det, som i ordet "reducering" betyder, kvar själva essensen av den tidigare kyrkans firande av helgdagar.

Till nyårsdagen var det "luckorna" som  fick vara med. Inte som adventskalender-luckor, utan de luckor där det inte finns något namn för dagen. Förutom Alla helgons dag och Värnlösa barns dag är det fyra luckor, två som har tillägg för dagarna: Jungru Marie Bebådelsedag och Kyndelsmåssodagen, Juldagen som står där självklart och sist (först) Nyårsdagen som nu verkar förlora sitt tema om Jesu omskärelse och namngivning.

Även om Sverige är sekulariserat så lever det kristna året i nästan alla kalendrar och almanackor. Helgondagar och dessa "luckor" som sätter Kristus i centrum.

Här finns evangelisterna: 21/9, 15/5, 18/10 och 27/12

Paradiset 23/12 och 24/12

De vise männen: 6/1

Skara stifts mest kände biskop 16/8 (det är bara en som har ett eget kapell i domkyrkan)

Ibland är det inte så svårt att hitta anknytningar för att tala om tron...