"Vad är det för mening med det här?"

Yngste sonens kommentar när pappa står på en vinglig trappstege i hettan och målar innertaket på altanen...

Ja, vad ska man svara?

Vad är det för mening med det hela?

Visst skulle jag hellre gjort något annat - men målningen hade fortfarande varit ogjord...

Men, nej, att måla altaninnertak tillhör inte det som kommer högst upp när det gäller vad som ger mening åt livet. För en 7-åring finns det dessutom en hel hög med saker som är mycket mer meningsfulla att pappa ska ägna sig åt.

Kyrkostatistik i sommartorkan

Igår var det rapporter om minskat deltagande vid begravningsgudstjänster, de civila motsvarigheterna och minnesstunder. Färre deltar...

Idag var det andelen konfirmerade 15-åringar och ökande antal för civila motsvarigheter (vad nu de har att säga om de existentiella frågorna och fortfarande vara politiskt och religiöst oberoende...).

Ibland känns det som att tidningarna gör som det sägs att vissa präster - dvs "dammar av" ett gammalt alster och uppdaterar i faktarutan.

Att det är färre som deltar vid begravningsgudstjänster är inte så konstigt - ett allt större antal vill ju inte att det ska komma några när man tar farväl av mamma/pappa. "I kretsen av de närmaste" blir ju inte så många.
Att det förs statistik för deltagande vid minnesstunder var något nytt för mig - och här undrar jag om man går efter antalet fakturerade kuvert eller faktiska deltagare. Ofta finns det ju 2-5 reservplatser...

Konfirmationsartiklarna är mer spännande eftersom tidningarna (i mitt fall Borås tidning) jämför mot totala antalet 15-åringar, dvs man utgår ifrån Statskyrkobegreppet före religionsfriheten, "alla-ska-med"...

Det problematiska är att även vi i Svenska kyrkan tar med den statistiken. Viss är uppdraget att gå ut och göra alla till lärjungar - men frågan är om det är statistikredogörelsen för konfirmander som är det viktiga för Svenska kyrkan? Religionssociologiska institutet som började samla in statistiken hade en annan ingång med utgångspunkt från den kyrkliga seden, sedd från ett religionssociologiskt perspektiv. När Svenska kyrkans forskningsråd iförlivade institutet fortsatte man att räkna på samma sätt - men behöver vi göra det längre? Är det Svenska kyrkans ansvar? Ligger det i vårt intresse?

Är det inte så att viss statistik inte tillför något? Dag Sandahl återkommer regelbundet i sin blogg till hur vi borde/kunde använda statistiken - så att inte statistiken styr oss i hur och vad vi räknar.

När det gäller kyrkliga vigslar är det sällan värt spaltmillimeter och inte heller dopen verkar vara nyhetsstoff. Men håller torkan i sig lär vi få fler recyklade artiklar om kyrkostatistiken.

Som ett sandkorn

Tre intensiva dagar i Danmark med Legoland, sand- och stenstrand.

På Legoland slogs jag av mångfalden människor av alla slag. I vimlet fanns också jag, som alltid i centrum för min egen verklighet, men som en i mängden för alla andra.

Sången från Psalmer i 90-talet trängde sig på när vi dagen efter satt på en sanddyn på Danmarks västkust omgivna av sand:

Som ett sandkorn i en öken,
som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack
är i vimlet jag.

Här i världen finns miljarder
människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet,
Gud, det undrar jag.

Hur du orkar bry dig om mig,
det kan jag inte förstå,
men du gör det, och nog är det
skönt att tänka på.

När jag känner mig förlorad,
ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig:
"Be till Gud, han hör!"

(Text: Britt G Hallqvist 1977  Musik: Egil Hovland 1977)

Sedan fördjupades bilden när jag igår gick på en stenstrand på östkusten på vägen mot färjan i Grenaa. Jag gick på mängderna av dansk sjösten och letade.

Vad man letar efter när man går och letar sten vet man knappt själv, men ibland är det en sten som fångar ens blick. Man lyfter den för att se hela stenen. En del stenar bär man en stund på, en del kastas i havet - inte för att ratas, utan för att de är som gjorda för att åter få röra sig i vattnet, en del släpps direkt - och någon följer med hem.

Men med mig har jag inte bara någon sten - utan också en sång jag hade glömt att jag kunde, och som jag till och med skrev ett arrangemang till nationskören inför nationsgudstjänsten för många år sedan.

Som ett sandkorn...

Ovisst

Det blev inget vikariat för min del.

Vägen tillbaka till tjänst i kyrkan får ta en annan väg...

Det blir tydligt med yttre och inre kallelse - det går ju inte bara att beställa fram en tjänst liksom. För ett antal hundra år sedan hade jag iofs sänts av biskopen där jag behövdes.

Men nu behöver familjen mig och jag har inte en heltids-prästfru, tack och lov.

Borås och Fristad är basen, så jag får se vad som öppnar sig.

Himmelriket

Att se himmelriket i mitt eget liv, att göra mitt liv till ett "Guds rike"

Att kunna ge bilden av Himmelriket i kyrkan, att gudstjänstrummet kan vara en försmak av Himmelriket

Att bit för bit göra en del av skapelsen till ett Himmelrike för människor, djur och natur, att låta Guds rike skymta fram något eller några ögonblick


Jag kan inte själv göra mitt liv till ett himmelrike - men Gud kan

Vi kan inte själva göra gudstjänstrummet till ett himmelrike - men Gud kan

Vi kan inte göra  den bräckliga världen till ett himmelrike - men Gud kan


Genom mig

Genom gudstjänstrummet

Genom Kyrkan


Alltid denna psalm 96 som återkommer i allt jag gör och säger...

6086

Ibland kan bara en sak användas till - en enda sak.

Vår köksblandare började kärva (kan man leva med) och läcka (också OK för en kortare period) så att det rann ner i återvinningsbyttan (här tog tålamodet slut.

Ut på internet för att se hur man ska göra - och se det fanns instruktionsfilmer för vår blandare, där det gick så enkelt. Det gick lätt i steg ett och två men tog tvärstopp i moment tre. Vår modell är i rostfritt - alltså gängor istället för att bara lyfta lite.

Granne rådfrågades (som tyckte att det skulle räcka att lyfta lite) - men som framförallt lånade ut FM Mattsson nyckel 6086 (att använda när jag tagit mig förbi den gängade delen. Den skulle följt med utbytesdelen...).

Till slut rörde sig det gängade och jag kunde ta fram nyckeln som har en, och enbart en uppgift - att ta loss muttern som håller insatsen.

Nu läcker det inte, kärvar inte och jag känner mig nöjd med mig själv och tacksam för att grannen hade nyckel 6086.

Sedan gick tankarna till söndagens predikan där jag fokuserade mindre på sändningen till konkreta uppgifter och mer betonade uppgiften som levande stenar i mitt varande.
För visst vill jag ibland vara nyckel 6086 - dvs vara oundgänglig för ett viktigt arbete. Efterfrågad. Behövd. Unik. Eller?

Är jag en 6086 som kan en sak - eller är jag en skiftnyckel som kan anpassa sig efter uppgiften?

Hur som helst: 6086 behövs i vårt liv, om än bara var femte år.