När jag skrivit raderna i det tidigare inlägget blev jag glad (det går nog över).
Tänk vad hemskt om jag inte reagerar, om jag inte vill göra upp, inte vända ut och in, inte bli arg.
Tänk om jag var likgiltig...
Men jag är inte likgiltig, jag bryr mig, jag vill.
Vad skönt!
28 januari, 2010
Positiv?
Jag skrollar ner och läser vad jag skriver: destruktivt!
Jag verkar plocka ner många saker för att se dom ordentligt. Det som skaver i ögat, örat och hjärtat kommer fram.
Det är lätt att kritisera, svårare att bygga upp. Men allting har sin tid: att riva ner har sin och bygga upp har sin.
Jag skulle vilja skriva positivt, ge en vision, måla en framtid.
Men nu är det för mycket som står ivägen, som skymmer, som hindrar.
Det är väl som en maginfluensa - allt måste komma ut. Det sista är svårast, det som ligger längst ner och inte följer med något annat. Ursäkta bilden, men det är så det känns - kanske också att läsa mina ord. Jag kräks upp något som inte känns bra.
Bibelns ord att "jag spyr upp dig" (upp 3:16) ligger nära, något som måste bort för att man ska kunna fortsätta.
Jag verkar plocka ner många saker för att se dom ordentligt. Det som skaver i ögat, örat och hjärtat kommer fram.
Det är lätt att kritisera, svårare att bygga upp. Men allting har sin tid: att riva ner har sin och bygga upp har sin.
Jag skulle vilja skriva positivt, ge en vision, måla en framtid.
Men nu är det för mycket som står ivägen, som skymmer, som hindrar.
Det är väl som en maginfluensa - allt måste komma ut. Det sista är svårast, det som ligger längst ner och inte följer med något annat. Ursäkta bilden, men det är så det känns - kanske också att läsa mina ord. Jag kräks upp något som inte känns bra.
Bibelns ord att "jag spyr upp dig" (upp 3:16) ligger nära, något som måste bort för att man ska kunna fortsätta.
Kyrka och Makt
Sitter och läser min gamla kursbok av Petrén.
Jag mår nästan dåligt när jag läser om "min" Svenska kyrka som slitits mellan olika makter, internt och externt, kungar och politiker, påvar och kungar. Och hur kyrkan själv, och särskilt vi präster, har använt den världsliga makten för att nå våra egna mål i koolition eller opposition.
Hur skriver vi nutidens kapitel om Kyrka och Makt? Vem rycker i kyrkan nu för att använda henne för sin egen agenda?
Hembygdsrörelsen där kyrkan är den sista(?) resten av gemenskapen?
Partipolitiken som använder henne av gammal vana?
Vi präster som sitter säkert i båten?
Den andliga eliten som använder kyrkans resurser för egen uppbyggelse och gemenskap?
"Samhället" som får en tröstare och omhändertagare i krisen?
Frikyrkan som får verka i opposition (Jonas Gardell återkom flera gånger till detta i TV i morse. "Härligt att vara baptist, att vara i opposition och göra som man själv vill" - fritt citerat)
Jag vet att jag med denna blogg försöker bli klar över min egen agenda för Svenska kyrkan. Att vara ärlig både mot mig själv, kyrkan och församlingen. Vad vill jag? Hur vill jag att kyrkan ska vara?
För att återknyta till Gardell, som i "Om Jesus" återkommer till att det finns en agenda för varför han skriver, att han har ett ärende med texten som är större än texten själv.
På berget. Hur ser min agenda ut för Svenska kyrkan. Vart leder vägen?
Jag mår nästan dåligt när jag läser om "min" Svenska kyrka som slitits mellan olika makter, internt och externt, kungar och politiker, påvar och kungar. Och hur kyrkan själv, och särskilt vi präster, har använt den världsliga makten för att nå våra egna mål i koolition eller opposition.
Hur skriver vi nutidens kapitel om Kyrka och Makt? Vem rycker i kyrkan nu för att använda henne för sin egen agenda?
Hembygdsrörelsen där kyrkan är den sista(?) resten av gemenskapen?
Partipolitiken som använder henne av gammal vana?
Vi präster som sitter säkert i båten?
Den andliga eliten som använder kyrkans resurser för egen uppbyggelse och gemenskap?
"Samhället" som får en tröstare och omhändertagare i krisen?
Frikyrkan som får verka i opposition (Jonas Gardell återkom flera gånger till detta i TV i morse. "Härligt att vara baptist, att vara i opposition och göra som man själv vill" - fritt citerat)
Jag vet att jag med denna blogg försöker bli klar över min egen agenda för Svenska kyrkan. Att vara ärlig både mot mig själv, kyrkan och församlingen. Vad vill jag? Hur vill jag att kyrkan ska vara?
För att återknyta till Gardell, som i "Om Jesus" återkommer till att det finns en agenda för varför han skriver, att han har ett ärende med texten som är större än texten själv.
På berget. Hur ser min agenda ut för Svenska kyrkan. Vart leder vägen?
27 januari, 2010
Berget
Ökendagen slutade på berget. Inte med bergets utsikt/insikt, men med insikten att jag faktiskt befinner mig på berget just nu - även om det ligger i öknen.
Jag har tagit höjd för att få perpektiv, utsikt, distans. Från berget kan jag så tillbaka på vägen som är vandrad med sina upplevelser, val, beslut etc. Jag kan se var det gått rakt och när det stuckit av på ett irrspår.
Jag kan se framåt. En väg som ligger och väntar, otrampad, oprövad. Jag har möjligheten att fortsätta i tangentens riktning, att bara fortsätta den linje jag kan se ligger bakom mig och som på andra sidan berget fortsätter obruten. Men jag kan också se mot horisonten, målet. Vilken väg ska jag gå för att komma fram? Hur mycket behöver jag korrigerar min kurs? Vilka riktmärken ska jag ta ut?
Jag bävar för att vägen faktiskt kan leda "bakåt", att min hittillsvarande väg har lett fel, och att jag slokörad lommar tillbaka ner från berget för att påbörja vandringen mot målet som har legat bakom mig.
Jag är på berget.
Jag ska ta mig tid att vänta in insikt/utsikt.
Vänta in Gud.
Vänta.
Jag har tagit höjd för att få perpektiv, utsikt, distans. Från berget kan jag så tillbaka på vägen som är vandrad med sina upplevelser, val, beslut etc. Jag kan se var det gått rakt och när det stuckit av på ett irrspår.
Jag kan se framåt. En väg som ligger och väntar, otrampad, oprövad. Jag har möjligheten att fortsätta i tangentens riktning, att bara fortsätta den linje jag kan se ligger bakom mig och som på andra sidan berget fortsätter obruten. Men jag kan också se mot horisonten, målet. Vilken väg ska jag gå för att komma fram? Hur mycket behöver jag korrigerar min kurs? Vilka riktmärken ska jag ta ut?
Jag bävar för att vägen faktiskt kan leda "bakåt", att min hittillsvarande väg har lett fel, och att jag slokörad lommar tillbaka ner från berget för att påbörja vandringen mot målet som har legat bakom mig.
Jag är på berget.
Jag ska ta mig tid att vänta in insikt/utsikt.
Vänta in Gud.
Vänta.
26 januari, 2010
25 januari, 2010
"Öppen eller stängd"
Från min scouttid minns jag leken med tändsticksasken som skickades runt med orden "öppen" eller "stängd". Det tog mig många gånger innan jag förstod kopplingen -det var inte tändsticksasken jag skulle titta på.
I kyrkan upplever jag ofta samma sak. Vi säger "öppen" om henne (kyrkan), men oftast är den "stängd" - och vi förstår ingenting. Jo, vi förstår, att om vi vill vara med och förstå så måste vi vara med i klubben ("stängd").
Alla är välkomna - men samtidigt vet vi att alla inte får plats. Skulle alla komma när vi ringer i kyrkklockorna... Skulle alla följa med in på kyrkkaffet... - så skulle jag förlora min plats/position.
Det smärtsamma är att vi innanför kyrkans väggar har så svårt att se detta. Vi talar om "bärarlag", "gudstjänstgemenskapen", "de aktiva" osv men ser inte vi alltför ofta vänder människor ryggen när vi ser på varandra.
Varje långfredag är det orden att förlåten rämnade i templet som är så viktig för mig, att gränserna rivs mellan Gud och människa. I dett tempel som var så uppdelat mellan hedningar - kvinnor - män - präster - överstepräst osv.
Allvarligt talat är vår kyrka "öppen eller stängd"? Vad säger munnen - och vad visar kroppen?
I kyrkan upplever jag ofta samma sak. Vi säger "öppen" om henne (kyrkan), men oftast är den "stängd" - och vi förstår ingenting. Jo, vi förstår, att om vi vill vara med och förstå så måste vi vara med i klubben ("stängd").
Alla är välkomna - men samtidigt vet vi att alla inte får plats. Skulle alla komma när vi ringer i kyrkklockorna... Skulle alla följa med in på kyrkkaffet... - så skulle jag förlora min plats/position.
Det smärtsamma är att vi innanför kyrkans väggar har så svårt att se detta. Vi talar om "bärarlag", "gudstjänstgemenskapen", "de aktiva" osv men ser inte vi alltför ofta vänder människor ryggen när vi ser på varandra.
Varje långfredag är det orden att förlåten rämnade i templet som är så viktig för mig, att gränserna rivs mellan Gud och människa. I dett tempel som var så uppdelat mellan hedningar - kvinnor - män - präster - överstepräst osv.
Allvarligt talat är vår kyrka "öppen eller stängd"? Vad säger munnen - och vad visar kroppen?
Kallelse
I mitt sökande efter min identitet som präst så måste jag gå tillbaka till min kallelse, eller mina kallelser är mer rätt att säga. Jag kan se att det vi kallar kallelse tar fyra olika vägar (minst)
1. Min egen upplevelse/övertygelse
2. Kyrkans yttre kallelse
3. Vänner och familjen
4. Man har varit aktiv i kyrkan några år och är inte rädd för att läsa text i gudstjänsten
Min resa:
Nr 1: Ingen stor upplevelse, mer en insikt i att jag inte kunde se mig själv som något annat. Det var under gymnasiets sista år - och alternativen som yrkes-/studievägledningen gav var totalt ointressanta. Jag var inte aktiv i Svenska kyrkan, men var sedan ett tag på väg från den frikyrka jag var aktiv i eftersom man inte fick tolka Bibeln själv utan bara lära utantill (jfr Koranskola). Att vara pastor var för mig att vara lekledare för vuxna som verkade klara på alla sätt både med livet och tron. Som präst i Svenska kyrkan såg jag en uppgift att möta de som inte hade språket/självförtroende etc och hjälpa i vägen med Gud. Det är först nu jag nått en punkt där jag behöver ompröva denna insikt.
Nr 2: Det är bara en röst inom Svenska kyrkan som ifrågasatte min egen kallelse - en äldre studiekamrat som var "något" högkyrklig vid denna tidpunkt; SSB, PTV etc (Han har sedan genom kärleken fått ompröva sin teologi - det är svårt att vara så högkyrklig som han var och samtidigt vilja gifta sig med en kvinna som skulle bli präst. Han var inte den första som fick insikt denna väg, och säkerligen inte den sista. Tack och lov för människor som inte låter bokstaven förslava livet.).
Tack vare hans ifrågasättande fick jag ge skäl för min tro, och min vilja att bli präst i Svenska kyrkan.
Handledare och biskopar verkade nöjda från början och gav inte mycket motstånd - ett motstånd jag tror att jag hade behövt, men just då var det bekvämt. När jag studerade var det inte antagningskonferenser, utan en 2-timmars intervju. Jag fick själv begära denna intervju efter 3 års studier och färdig praktik, man verkade från stiftet inte ha tyckt att jag behövde det...
Nr 3: Lite överraskade, men ifrågsatte inte heller. Eftersom jag rörde mig i den kyrkliga miljön, om än inte den svenskkyrkliga, var det tydligen inte så konstigt att just jag skulle bli präst.
Nr 4: Den frikyrkoförsamling jag tillhörde verkade heller inte bekymrad (de var kanske lättade att bli av med mina besvärliga frågor som avbröt ledarens/pastorns docerande). Ingen hjälp, och när jag tog kontakt med pastorn för att begära utträde fanns det inget motstånd utan bara klappar på axeln.
Som sagt har jag bara mött en person som utmanat min kallelse, prövat den, utmanat den, fått den att fördjupas. Jag är evigt tacksam för denna hjälp.
Idag får jag pröva kallelsen igen. Jag vet att jag måste söka nytt motstånd, nytt ifrågsättande för att komma vidare. Någon som törs utmana mig.
1. Min egen upplevelse/övertygelse
2. Kyrkans yttre kallelse
3. Vänner och familjen
4. Man har varit aktiv i kyrkan några år och är inte rädd för att läsa text i gudstjänsten
Min resa:
Nr 1: Ingen stor upplevelse, mer en insikt i att jag inte kunde se mig själv som något annat. Det var under gymnasiets sista år - och alternativen som yrkes-/studievägledningen gav var totalt ointressanta. Jag var inte aktiv i Svenska kyrkan, men var sedan ett tag på väg från den frikyrka jag var aktiv i eftersom man inte fick tolka Bibeln själv utan bara lära utantill (jfr Koranskola). Att vara pastor var för mig att vara lekledare för vuxna som verkade klara på alla sätt både med livet och tron. Som präst i Svenska kyrkan såg jag en uppgift att möta de som inte hade språket/självförtroende etc och hjälpa i vägen med Gud. Det är först nu jag nått en punkt där jag behöver ompröva denna insikt.
Nr 2: Det är bara en röst inom Svenska kyrkan som ifrågasatte min egen kallelse - en äldre studiekamrat som var "något" högkyrklig vid denna tidpunkt; SSB, PTV etc (Han har sedan genom kärleken fått ompröva sin teologi - det är svårt att vara så högkyrklig som han var och samtidigt vilja gifta sig med en kvinna som skulle bli präst. Han var inte den första som fick insikt denna väg, och säkerligen inte den sista. Tack och lov för människor som inte låter bokstaven förslava livet.).
Tack vare hans ifrågasättande fick jag ge skäl för min tro, och min vilja att bli präst i Svenska kyrkan.
Handledare och biskopar verkade nöjda från början och gav inte mycket motstånd - ett motstånd jag tror att jag hade behövt, men just då var det bekvämt. När jag studerade var det inte antagningskonferenser, utan en 2-timmars intervju. Jag fick själv begära denna intervju efter 3 års studier och färdig praktik, man verkade från stiftet inte ha tyckt att jag behövde det...
Nr 3: Lite överraskade, men ifrågsatte inte heller. Eftersom jag rörde mig i den kyrkliga miljön, om än inte den svenskkyrkliga, var det tydligen inte så konstigt att just jag skulle bli präst.
Nr 4: Den frikyrkoförsamling jag tillhörde verkade heller inte bekymrad (de var kanske lättade att bli av med mina besvärliga frågor som avbröt ledarens/pastorns docerande). Ingen hjälp, och när jag tog kontakt med pastorn för att begära utträde fanns det inget motstånd utan bara klappar på axeln.
Som sagt har jag bara mött en person som utmanat min kallelse, prövat den, utmanat den, fått den att fördjupas. Jag är evigt tacksam för denna hjälp.
Idag får jag pröva kallelsen igen. Jag vet att jag måste söka nytt motstånd, nytt ifrågsättande för att komma vidare. Någon som törs utmana mig.
24 januari, 2010
Mitt ärende
När jag gick i gymnasiet fanns jag med i utkanten av närradiosvängen, med rullbandspelare osv (jag känner mig gammal när jag läser "rullbandspelare", det som var min verklighet/vardag finns idag på museum). Några kompisar utnyttjade tekniken i studion till att ringa upp två lärare samtidigt och se vad som hände. De inspelade samtalen var speciella att lyssna till eftersom ingen hade ett ärende. Det blev prat runt, runt, runt i väntan på att den andre skulle komma till skott. I ett fall tror jag till och med att de lyckades ha ett bra samtal utan att förstå att den andre inte hade något att säga...
Att vara präst måste innebära att du har ett ärende, att du likt Jesaja har ett uppdrag att predika, att det finns ett ärende som är just ditt.
När jag nu stannat upp kan jag fundera över mitt ärende. Jag har märkt att min predikan blir lyssnad, att jag har en tillräckligt tydlig teologi och kyrkosyn. Men mitt ärende?
Vad är det jag ska tillföra? Vad är det kyrkan behöver just mig till?
I Svenska kyrkan blir alltför många samtal prat utan ärende, som de sammankopplade telefonsamtalen. Vi pratar en stund, men vet i efterhand inte vad den andre ville. Vi samlas och pratar, den ena efter den andra. Vi låter det inte bli tyst, för tystnaden blir skrämmande och farlig. Småprat, småprat. När vi väl sitter med de viktiga frågorna överraskas vi av att det var så ett samtal kan vara - att det berör, att det har ett ärende till mig.
Förväntningarna på mig som präst är oftast inte mitt ärende, utan att vara "någon att prata med". Jag ska vara "någon" - och för ens ego kan det vara tillräckligt. Att vara behövd utan att reflektera kring hur jag blir använd. Att samtala utan att själv säga något.
Ska jag vara kvar som präst i kyrkan måste mitt ärende vara klart och tydligt.
Först för mig själv - att jag vet och kan förstå och förklara
sedan för kyrkan som ger mig sin predikstol, kallar mig att predika.
Mitt i all förvirring känns det som att jag har ett ärende, att jag ska predika.
Att vara präst måste innebära att du har ett ärende, att du likt Jesaja har ett uppdrag att predika, att det finns ett ärende som är just ditt.
När jag nu stannat upp kan jag fundera över mitt ärende. Jag har märkt att min predikan blir lyssnad, att jag har en tillräckligt tydlig teologi och kyrkosyn. Men mitt ärende?
Vad är det jag ska tillföra? Vad är det kyrkan behöver just mig till?
I Svenska kyrkan blir alltför många samtal prat utan ärende, som de sammankopplade telefonsamtalen. Vi pratar en stund, men vet i efterhand inte vad den andre ville. Vi samlas och pratar, den ena efter den andra. Vi låter det inte bli tyst, för tystnaden blir skrämmande och farlig. Småprat, småprat. När vi väl sitter med de viktiga frågorna överraskas vi av att det var så ett samtal kan vara - att det berör, att det har ett ärende till mig.
Förväntningarna på mig som präst är oftast inte mitt ärende, utan att vara "någon att prata med". Jag ska vara "någon" - och för ens ego kan det vara tillräckligt. Att vara behövd utan att reflektera kring hur jag blir använd. Att samtala utan att själv säga något.
Ska jag vara kvar som präst i kyrkan måste mitt ärende vara klart och tydligt.
Först för mig själv - att jag vet och kan förstå och förklara
sedan för kyrkan som ger mig sin predikstol, kallar mig att predika.
Mitt i all förvirring känns det som att jag har ett ärende, att jag ska predika.
Vad ska jag predika?
Elvan som jag tagit som symbol för detta skrivande har i Svenska kyrkans traditionen använts till att berätta något om prästen när man målat av honom (då var det bara män - och det är nog oftast bara män som vill målas av i full ornat). Elvans båda spröt representerade lagen och evangelium. Hur mycket hade prästen predikat det ena och det andra visade sig i om det ena eller andra av spröten var längre.
(När jag köpte ny elva för något år sedan märkte jag att de båda spröten var hopsydda längst ner - jag vet inte om det var en hjälp att balansera teologin eller om det skulle vara snyggare. När jag sprättade bort den lilla tråden som höll lagen och evangeliet på samma nivå så började det spreta - elvan alltså, predikningarna tror jag var lika spretiga som tidigare)
Utifrån Jesajas fråga i rubriken behöver även jag tänka. Efter att ha läst "Gå med dig" (första gången läste jag titeln med betoning på första stavelsen och fick en helt annan betydelse, inte alltid sämre...) fick jag två punkter klar för mig:
1. Du är förlåten. Evanglium. Nåd. Rättfärdiggjord
2. Var det du är - människa till Guds avbild! Gör det du ska - människa till Guds avbild!
Båda punkterna är oändliga, omöjliga att begränsa.
Det är fortfarande lag och evangelium - men samtidigt helt annorlunda.
(När jag köpte ny elva för något år sedan märkte jag att de båda spröten var hopsydda längst ner - jag vet inte om det var en hjälp att balansera teologin eller om det skulle vara snyggare. När jag sprättade bort den lilla tråden som höll lagen och evangeliet på samma nivå så började det spreta - elvan alltså, predikningarna tror jag var lika spretiga som tidigare)
Utifrån Jesajas fråga i rubriken behöver även jag tänka. Efter att ha läst "Gå med dig" (första gången läste jag titeln med betoning på första stavelsen och fick en helt annan betydelse, inte alltid sämre...) fick jag två punkter klar för mig:
1. Du är förlåten. Evanglium. Nåd. Rättfärdiggjord
2. Var det du är - människa till Guds avbild! Gör det du ska - människa till Guds avbild!
Båda punkterna är oändliga, omöjliga att begränsa.
Det är fortfarande lag och evangelium - men samtidigt helt annorlunda.
Predikan
Hela gårdagen gick jag med en spänning i mig.
Vad är meningen?
Att vara präst, kyrkan, tron... jag märker att jag inte kan fortsätta i de spår jag gått i fram till nu. Jag ser inte att de leder någonstans.
Innan jag somnade föll en bit på plats.
Av en händelse fick händerna fatt i boken "Gå med dig" (Lars H Gustafsson) som jag tidigare försökt läsa, men inte kommit in i. Där skrev han på sidan jag slutat senast om en upplevelse i tyskland i Bachs fotspår. Prästen predikade och sade ung "när ska vi sluta missionera?" Just det kändes det i hela kroppen.
När ska vi sluta missionera på det viset att vi ska skapa efterföljare till oss?
När ska vi sluta missionera för att bevara formen?
När ska vi sluta missionera inifrån och ut?
När ska vi sluta missionera utifrån att jag på insidan har alla svar?
Nu!
Vad är meningen?
Att vara präst, kyrkan, tron... jag märker att jag inte kan fortsätta i de spår jag gått i fram till nu. Jag ser inte att de leder någonstans.
Innan jag somnade föll en bit på plats.
Av en händelse fick händerna fatt i boken "Gå med dig" (Lars H Gustafsson) som jag tidigare försökt läsa, men inte kommit in i. Där skrev han på sidan jag slutat senast om en upplevelse i tyskland i Bachs fotspår. Prästen predikade och sade ung "när ska vi sluta missionera?" Just det kändes det i hela kroppen.
När ska vi sluta missionera på det viset att vi ska skapa efterföljare till oss?
När ska vi sluta missionera för att bevara formen?
När ska vi sluta missionera inifrån och ut?
När ska vi sluta missionera utifrån att jag på insidan har alla svar?
Nu!
23 januari, 2010
Balansera
Vaknar i vargtimmen. Bilden är tydlig när stressen väcker mig. Balans - Obalans.
Att vara präst är att balansera den inre kallelsen som jag själv känner, upplever, bär och en yttre kallelse som är kyrkans uppdrag, förväntningar, krav. Jag behöver båda - i balans.
Just nu finns ingen balans, jag står på linan och försöker balansera.
Just nu är den yttre kallelsen stark, påträngande stark. Förväntningarna på mig kommer jag inte undan, organisationen håller mig i sitt järngrepp, medarbetarna ska ha sitt, de förtroendevalda sitt, församlingsborna allt.
Den inre kallelsen gör att jag kan parrera, att jag själv får plats, att jag själv är med och driver framåt. Just nu står jag still och kämpar med kallelsen som parrerbom. Jag vet att om jag håller bommen på mitten så hjälper den mig att hålla balansen, dess tyngd ger mig stadga. Nu står jag och håller den i ena änden, som ett metspö och får använda all kraft att inte dras ner av den.
Vad händer om jag släpper taget? Hur kan jag åter få bommen att vila i mitten?
Att vara präst är att balansera den inre kallelsen som jag själv känner, upplever, bär och en yttre kallelse som är kyrkans uppdrag, förväntningar, krav. Jag behöver båda - i balans.
Just nu finns ingen balans, jag står på linan och försöker balansera.
Just nu är den yttre kallelsen stark, påträngande stark. Förväntningarna på mig kommer jag inte undan, organisationen håller mig i sitt järngrepp, medarbetarna ska ha sitt, de förtroendevalda sitt, församlingsborna allt.
Den inre kallelsen gör att jag kan parrera, att jag själv får plats, att jag själv är med och driver framåt. Just nu står jag still och kämpar med kallelsen som parrerbom. Jag vet att om jag håller bommen på mitten så hjälper den mig att hålla balansen, dess tyngd ger mig stadga. Nu står jag och håller den i ena änden, som ett metspö och får använda all kraft att inte dras ner av den.
Vad händer om jag släpper taget? Hur kan jag åter få bommen att vila i mitten?
22 januari, 2010
Ett första steg
Har precis kommit från den "kristna" bokhandlen i jakten på teologi. Tomhänt. Det fanns böcker, men jag vet inte om det fanns teologi. De namnen jag letade efter hade inte letat sig dit. Jag vet inte om de var slutsålda - eller om man helt enkelt inte var sålda på dom...
Istället för att läsa det andra har skrivit börjar jag skriva själv.
Jag vet inte var tankarna och orden leder. Jag vet ännu inte om jag har något mål.
Istället för att läsa det andra har skrivit börjar jag skriva själv.
Jag vet inte var tankarna och orden leder. Jag vet ännu inte om jag har något mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)