Ibland kan gudsnärvaron vara påträngande.
När tillvaron rämnar, livet och döden blir påtagliga och frågan om mening inte lämnar mig ifred.
Samtidigt kan vi också tränga oss på Gud, när vi ställer frågor, gråter och klagar. Tyvärr tror jag inte att vi tränger oss på när det går bra, även om vi ber Gud om hjälp i vår nöd.
Det goda, det friska, solen, mat på bordet etc. ser vi som det normala och då tränger sig inte existensen på.
Det var inte av tacksamhet kvinnan i söndagens evangelium tränger sig på, det var i nöden, bristen, smärtan. Hon tränger sig på.
Men i Kristus tränger sig också Gud på oss människor. Gud är inte historia, inte filosofi, inte en del av den världsliga makten. Inte på armlängds avstånd.
Gud har en gång trängt sig in i mitt liv. Gud är närvarande oavsett vad som sker i mitt liv, var jag är, vad jag företar mig. Aldrig på armlängds avstånd.
28 februari, 2013
27 februari, 2013
Begravd - mot sin vilja
Det är svårt att låta bli rubriken efter beskedet att begravningen av en av ett tiotal väntande avlidna (hur nu en avliden kan vänta) har begravts på "traditionellt sätt".
Väntan på en lagändring att tillåta frystorkning är nu över. Men frågan är hur länge staten kan hålla ihop formerna för det som sker med kroppen efter döden. Valfriheten och det personliga är nog snart starkare och det blir som det blir.
Symboler är inte längre gemensamma utan unika. Döden är privat och inte en del av ett socialt sammanhang. Det är inget att moralisera över, utan något att förhålla sig till.
Jag känner med de anhöriga - för att de fått vänta tio år. Jag tror inte att hur vi begravs har någon betydelse för saligheten.
Vila i frid - till slut
Väntan på en lagändring att tillåta frystorkning är nu över. Men frågan är hur länge staten kan hålla ihop formerna för det som sker med kroppen efter döden. Valfriheten och det personliga är nog snart starkare och det blir som det blir.
Symboler är inte längre gemensamma utan unika. Döden är privat och inte en del av ett socialt sammanhang. Det är inget att moralisera över, utan något att förhålla sig till.
Jag känner med de anhöriga - för att de fått vänta tio år. Jag tror inte att hur vi begravs har någon betydelse för saligheten.
Vila i frid - till slut
Ge kejsaren vad kejsaren tillhör
Förslaget att sluta använda Svenska kyrkans församlingsgränser som statens områdesbestämning för skatt är ytterligare en slutpunkt för statskyrkan.
Att man föreslår församlingsindelningen från 1999 blir ju naturligt. Det som sker efter det har inte staten kontroll över.
Nu klipps ytterligare ett band och vi i Svenska kyrkan bildar nu en en egen gemenskap som kan överskrida de världsliga.
Nu är det bara begravningsverksamheten kvar...
Att man föreslår församlingsindelningen från 1999 blir ju naturligt. Det som sker efter det har inte staten kontroll över.
Nu klipps ytterligare ett band och vi i Svenska kyrkan bildar nu en en egen gemenskap som kan överskrida de världsliga.
Nu är det bara begravningsverksamheten kvar...
25 februari, 2013
Det blir vad det var
Egentligen vill jag skriva "äntligen" när lagrådet vill ta bort Svenska kyrkans församlingsindelning som grund för folkbokföringen
sedan fortsatte jag läsa och blev trött...
för namnen på de nya "distrikten" (som utgår från församlingsindelningen 1999...) lär bli vad de var, för jag tror inte att Lantmäteriet kommer att vara alltför kreativa...
sedan fortsatte jag läsa och blev trött...
för namnen på de nya "distrikten" (som utgår från församlingsindelningen 1999...) lär bli vad de var, för jag tror inte att Lantmäteriet kommer att vara alltför kreativa...
Vart ska syndarna vara - om inte i kyrkan?
Påveval är spännande. Särskilt när det verkar få samma inramning som en amerikansk presidentvalskampanj... Syndare efter syndare lär släpas fram ur Kurian.
Att jag är förlåten innebär inte att jag är perfekt, kanske tvärt om.
Det innebär att jag själv ser mina synder, att jag gör mig själv liten inför Gud.
Vi ska inte vältra oss i synderna i kyrkan, även om jag har varit i sammanhang där man tar i för att visa hur usel man varit - tidigare alltså. Att jag varit usel innebär inte att jag nu är lika mycket god.
Att få ett kyrkligt ämbete är inget jag förtjänar - jag får uppdraget trots att jag är den jag är. Men det är ingen annan som får det, det är i mig uppdraget ska ta form.
Men när vi ser oss om så är vi ju där för att vi är syndare. Förlåtna syndare förvisso, men syndare.
Men förlåtelsen av min synd innebär inte en motsvarande mått av helgelse i mitt liv, inte större insikt i mysteriet, inte högra grad av bibelkunskap, inte mer fromhet, inte vackrare sångröst, inte en mer innerlig bön etc.
Den dagen då jag säger att jag är utan skuld - då är det dags att greppa stenen.
Att jag är förlåten innebär inte att jag är perfekt, kanske tvärt om.
Det innebär att jag själv ser mina synder, att jag gör mig själv liten inför Gud.
Vi ska inte vältra oss i synderna i kyrkan, även om jag har varit i sammanhang där man tar i för att visa hur usel man varit - tidigare alltså. Att jag varit usel innebär inte att jag nu är lika mycket god.
Att få ett kyrkligt ämbete är inget jag förtjänar - jag får uppdraget trots att jag är den jag är. Men det är ingen annan som får det, det är i mig uppdraget ska ta form.
Men när vi ser oss om så är vi ju där för att vi är syndare. Förlåtna syndare förvisso, men syndare.
Men förlåtelsen av min synd innebär inte en motsvarande mått av helgelse i mitt liv, inte större insikt i mysteriet, inte högra grad av bibelkunskap, inte mer fromhet, inte vackrare sångröst, inte en mer innerlig bön etc.
Den dagen då jag säger att jag är utan skuld - då är det dags att greppa stenen.
23 februari, 2013
Fagert tal
Vad är det vi säger?
Är det fagert tal som bekräftar de existentiella frågorna (i bästa fall)?
Är det tal som skapar trivsel och igenkänning, ro och tillit?
Antagligen är predikan en tulipanaros - en omöjlig uppgift. De två dikena: Det fagra talet och Det opersonliga dömmandet ligger så nära varandra att det inte går att vila sina fötter på den smala vägen.
Just nu har jag svårt för det Fagra talet. Orden som väller ut som en sammetslen filt kring sinnet, orden som bekräftar, bejakar, behagar. Som vill hålla kvar gemenskapen, tillhörigheten.
Just nu har jag mer överseende med det dogmatiska, distanserade orden som stänger inne och i samma stund stänger ute. Jag har förståelse för frustrationer kring de mjuka ordens kyrka som talar oändligt om väldigt lite.
Jag förutsätter att alla vi präster upplever oss balansera på samma slaka lina i vår predikan. Men det fagra talet ger aldrig fördjupning, det utgår från förståelse av det befintliga och utmanar inte och vill sätta i rörelse.
Det fagra talet skapar en dörr in som ligger långt fram.
Det dogmatiska utgår från en dörr som är stängd bakom ryggen på oss.
Vad vill jag säga? Just det!
Är det fagert tal som bekräftar de existentiella frågorna (i bästa fall)?
Är det tal som skapar trivsel och igenkänning, ro och tillit?
Antagligen är predikan en tulipanaros - en omöjlig uppgift. De två dikena: Det fagra talet och Det opersonliga dömmandet ligger så nära varandra att det inte går att vila sina fötter på den smala vägen.
Just nu har jag svårt för det Fagra talet. Orden som väller ut som en sammetslen filt kring sinnet, orden som bekräftar, bejakar, behagar. Som vill hålla kvar gemenskapen, tillhörigheten.
Just nu har jag mer överseende med det dogmatiska, distanserade orden som stänger inne och i samma stund stänger ute. Jag har förståelse för frustrationer kring de mjuka ordens kyrka som talar oändligt om väldigt lite.
Jag förutsätter att alla vi präster upplever oss balansera på samma slaka lina i vår predikan. Men det fagra talet ger aldrig fördjupning, det utgår från förståelse av det befintliga och utmanar inte och vill sätta i rörelse.
Det fagra talet skapar en dörr in som ligger långt fram.
Det dogmatiska utgår från en dörr som är stängd bakom ryggen på oss.
Vad vill jag säga? Just det!
22 februari, 2013
Begravning
Dalums kyrka.
Vintersol genom tunna skyar.
Släkten är samlad med nya och obekanta ansikten.
Jag försökte sätta ord på min egen känsla där jag satt i bänken.
Sorg fanns inte. Saknaden finns där efter S:s sällskap, samtal och person - men inte sorg.
Ibland går tron igenom allt.
Ibland blir trosbekännelsens ord verklighet - "vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv".
Frid. Det var frid jag kännde med hela mig själv. En frid och en total trygghet i dödens verklighet.
Det fanns inget som hotade, inga moln på himlen, inga men..
Det var inte bilder av himmelriket, inte uppståndelsetro med dundrande trumpeter. Det var Frid.
"Död, var är din udd" - döden är inget hot, även om den är en verklighet.
Döden är övervunnen.
Frid
Vintersol genom tunna skyar.
Släkten är samlad med nya och obekanta ansikten.
Jag försökte sätta ord på min egen känsla där jag satt i bänken.
Sorg fanns inte. Saknaden finns där efter S:s sällskap, samtal och person - men inte sorg.
Ibland går tron igenom allt.
Ibland blir trosbekännelsens ord verklighet - "vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv".
Frid. Det var frid jag kännde med hela mig själv. En frid och en total trygghet i dödens verklighet.
Det fanns inget som hotade, inga moln på himlen, inga men..
Det var inte bilder av himmelriket, inte uppståndelsetro med dundrande trumpeter. Det var Frid.
"Död, var är din udd" - döden är inget hot, även om den är en verklighet.
Döden är övervunnen.
Frid
21 februari, 2013
Färre kyrkoherdar - fler präster?
Under två år arbetade jag med kyrkans statistik, bland annat genom att sända 1 106 brev till landets kyrkoherdar.
Efter nästa årsskifte är det hälften så många pastorat, och det lär inte bli fler inom överskådlig framtid.
Vi närmar oss ett läge där kontrakten är överspelade, eller snarare så att pastoraten fyller samma funktion som dagens kontrakt (knappt någon mer än ett antal sammanträdesdagar extra för prosten som sedan får samma info på kyrkoherdedagarna).
Frågan om kyrkoherdens roll lär inte bli enklare. Enligt dagens nätversion av Kyrkans tidning ger större pastorat möjlighet att anställa fler administratörer så att kyrkoherden kan leda.
Jag kan se en vinst - och det är att vi blir fler präster i församlingstjänst. Att vara kyrkoherde är idag något annat.
Vi måste ta ansvar för helheten, och då fungerar det ibland inte alls med lokalt ansvar för begravningsverksamhet, personal- och fastighetsfrågor etc. Vi kan inte tillåta oss att slarva bort kapital och förtroende.
Men vi behöver också släppa taget om den gigantiska verksamhetsmaskinen som växt fram under 50 år. Den har inget egenvärde.
Idag går ohemult mycket tid åt att förbereda alltför mycket verksamhet som når ett fåtal.
Jag förstår nu de gammalkyrkliga som såg församlingshemmen som ett fördärv, en riktning bort från gudstjänsten.
Det som är kyrkans grundläggande uppgift gör vi faktiskt bra - det är sådant vi inte måste göra som äter oss ur ur huset.
Efter nästa årsskifte är det hälften så många pastorat, och det lär inte bli fler inom överskådlig framtid.
Vi närmar oss ett läge där kontrakten är överspelade, eller snarare så att pastoraten fyller samma funktion som dagens kontrakt (knappt någon mer än ett antal sammanträdesdagar extra för prosten som sedan får samma info på kyrkoherdedagarna).
Frågan om kyrkoherdens roll lär inte bli enklare. Enligt dagens nätversion av Kyrkans tidning ger större pastorat möjlighet att anställa fler administratörer så att kyrkoherden kan leda.
Jag kan se en vinst - och det är att vi blir fler präster i församlingstjänst. Att vara kyrkoherde är idag något annat.
Vi måste ta ansvar för helheten, och då fungerar det ibland inte alls med lokalt ansvar för begravningsverksamhet, personal- och fastighetsfrågor etc. Vi kan inte tillåta oss att slarva bort kapital och förtroende.
Men vi behöver också släppa taget om den gigantiska verksamhetsmaskinen som växt fram under 50 år. Den har inget egenvärde.
Idag går ohemult mycket tid åt att förbereda alltför mycket verksamhet som når ett fåtal.
Jag förstår nu de gammalkyrkliga som såg församlingshemmen som ett fördärv, en riktning bort från gudstjänsten.
Det som är kyrkans grundläggande uppgift gör vi faktiskt bra - det är sådant vi inte måste göra som äter oss ur ur huset.
20 februari, 2013
Vilka är "vi"?
Avgränsningar är viktiga för oss människor.
Så måste det väl vara eftersom vi hela tiden delar in oss, avskärmar oss, definierar oss osv.
Vi vill stå på rätt sida.
På den goda sidan.
På Guds sida.
På den segrande sidan.
På solsidan...
Genom att vara med i en grupp talar vi om att vi gör rätt, vi kämpar mot ngt, vi, vi, vi.
Rowan Williams har sagt/skrivit något som ungefär är: Sätter vi upp en gräns så ser vi ofta att Kristus är på andra sidan.
Vilka gränser sätter jag upp? Är det gränser för mig eller mot min nästa. Är det gränser som skyddar eller bevarar? Är det gränser där Kristus kan hamna på andra sidan?
Gränsen blir lätt en gemensam form av egoism.
För mig överskrider tron alltid gränser, av makt, av död, av utanförskap, av gemenskap, av min egen synd och skuld, av oförsonlighet, av lagiskhet.
Jag vill inte vara med där "vi-känslan" stänger ute.
Så måste det väl vara eftersom vi hela tiden delar in oss, avskärmar oss, definierar oss osv.
Vi vill stå på rätt sida.
På den goda sidan.
På Guds sida.
På den segrande sidan.
På solsidan...
Genom att vara med i en grupp talar vi om att vi gör rätt, vi kämpar mot ngt, vi, vi, vi.
Rowan Williams har sagt/skrivit något som ungefär är: Sätter vi upp en gräns så ser vi ofta att Kristus är på andra sidan.
Vilka gränser sätter jag upp? Är det gränser för mig eller mot min nästa. Är det gränser som skyddar eller bevarar? Är det gränser där Kristus kan hamna på andra sidan?
Gränsen blir lätt en gemensam form av egoism.
För mig överskrider tron alltid gränser, av makt, av död, av utanförskap, av gemenskap, av min egen synd och skuld, av oförsonlighet, av lagiskhet.
Jag vill inte vara med där "vi-känslan" stänger ute.
19 februari, 2013
Bekännelsekyrkans framtid
Som radions Spanarna så läggs pusselbit till pusselbit och visar en ny bild.
Utträden, partipolitiska nomineringsgrupper som ser Svenska kyrkan som språngbräda för något annat, skolavslutningsdebatt, den allt mer inåtvända synen på församlingsverksamhet, de glesnande leden i gudstjänsten, de anställda som bärare av den konkreta tron, ett ekumeniskt landskap som är i ständig förändring osv.
Svenska kyrkan kommer aldrig att bli så bra som fordon. Bland annat för att vi bara ser det bästa ur historien och ser tidigare år med samma saknad som Israel under ökenvandringen.
En ny organisation ändrar inget, mer än kassabalansen. En ny handbok frälser ingen, men håller personalen i arbete. Nostalgi hjälper oss aldrig till morgondagen.
Nu är Guds tid, inte igår eller imorgon
Utträden, partipolitiska nomineringsgrupper som ser Svenska kyrkan som språngbräda för något annat, skolavslutningsdebatt, den allt mer inåtvända synen på församlingsverksamhet, de glesnande leden i gudstjänsten, de anställda som bärare av den konkreta tron, ett ekumeniskt landskap som är i ständig förändring osv.
Svenska kyrkan kommer aldrig att bli så bra som fordon. Bland annat för att vi bara ser det bästa ur historien och ser tidigare år med samma saknad som Israel under ökenvandringen.
En ny organisation ändrar inget, mer än kassabalansen. En ny handbok frälser ingen, men håller personalen i arbete. Nostalgi hjälper oss aldrig till morgondagen.
Nu är Guds tid, inte igår eller imorgon
16 februari, 2013
Nästan omöjligt
Yngste sonen sliter med ett nytt TV-spel. Han kämpar med banor och utmaningar och bryter dagligen ihop när det inte går. "Det är nästan omöjligt" sa han. Nästan!
Han förstod att det faktiskt ska gå att lösa, att banan har en utväg - men att han inte klarar det, just nu.
Är det lika med livet - det är nästan omöjligt. Nästan...
Han förstod att det faktiskt ska gå att lösa, att banan har en utväg - men att han inte klarar det, just nu.
Är det lika med livet - det är nästan omöjligt. Nästan...
15 februari, 2013
Guds tid
Idag är sista dag med indonesiskt projektarbete på plats i Borås. Redovisning och fin lunch.
Men. Vi behöver stämma av tiden så att våra vänner kan ha bön halv ett. Samtidigt med övriga muslimer.
I Svenska kyrkan har vi haft kl elva på söndagen som gemensam tid, även om det troligen aldrig har varit heltäckand. Men klockan elva är en tid som jag bär med mig. Deltar jag inte i en gudstjänst på söndagen klockan elva är jag mycket medveten om det. Det är någoti hela mig, en slags biologisk klocka som slår.
Det finns en styrka i samtidigheten. Ett stöd i att jag delar gudstjänsten med andra, just nu.
Jag känner mig som hundra år, eller mer när jag skriver detta - men det är inte tillbaka jag vill, det är tillsammans.
Men. Vi behöver stämma av tiden så att våra vänner kan ha bön halv ett. Samtidigt med övriga muslimer.
I Svenska kyrkan har vi haft kl elva på söndagen som gemensam tid, även om det troligen aldrig har varit heltäckand. Men klockan elva är en tid som jag bär med mig. Deltar jag inte i en gudstjänst på söndagen klockan elva är jag mycket medveten om det. Det är någoti hela mig, en slags biologisk klocka som slår.
Det finns en styrka i samtidigheten. Ett stöd i att jag delar gudstjänsten med andra, just nu.
Jag känner mig som hundra år, eller mer när jag skriver detta - men det är inte tillbaka jag vill, det är tillsammans.
14 februari, 2013
Kärlek + commers=Alla hjärtans dag
Visst är det bra med dagar.
Att visa att man älskar någon är också bra.
Men att skapa en dag där det mest handlar om förväntningar och förtjänst känns sådär.
Måste jag köpa rosor idag?
Vad händer om jag inte gör det?
Kan jag överhuvudtaget tänka mig att inte göra något?
Kärlek trivs sällan bra med lagiskhet.
"Det är nu du ska älska min vän" som det heter i visan. Igår, idag , imorgon - det är Nu hela tiden.
Att visa att man älskar någon är också bra.
Men att skapa en dag där det mest handlar om förväntningar och förtjänst känns sådär.
Måste jag köpa rosor idag?
Vad händer om jag inte gör det?
Kan jag överhuvudtaget tänka mig att inte göra något?
Kärlek trivs sällan bra med lagiskhet.
"Det är nu du ska älska min vän" som det heter i visan. Igår, idag , imorgon - det är Nu hela tiden.
13 februari, 2013
Askonsdag
Jag korstecknar mig själv enbart efter att jag tagit emot nattvarden. Att jag gör det där kan jag inte riktigt förklara, inte heller varför jag inte gör det vid andra tillfällen.
Men jag kan när som helst känna korset på min panna från askonsdagen.
Den första gången i Heliga Trefaldighets kyrka är en vattendelare i mitt trosliv. Efter det bär jag alltid askonsdagskorset med mig.
I de församlingar jag tjänstgjort har jag tagit med mig seden - och jag har förstått att det är fler än jag som fortsätter att bära korset, fast osynligt, med sig i livet.
Men jag kan när som helst känna korset på min panna från askonsdagen.
Den första gången i Heliga Trefaldighets kyrka är en vattendelare i mitt trosliv. Efter det bär jag alltid askonsdagskorset med mig.
I de församlingar jag tjänstgjort har jag tagit med mig seden - och jag har förstått att det är fler än jag som fortsätter att bära korset, fast osynligt, med sig i livet.
12 februari, 2013
Avgång
Påvens avgång ger många tankar. En del kring mitt eget beslut att inte fortsätta som kyrkoherde, då jag känner igen mig själv i orden. Att inge orka, att inte räcka till.
Kyrkan är full av föregångare som alltid ha orkat, allt stått kvar. Det finns kapitel om oss som klivit åt sidan - men det var inte för att hamna i det kapitlet vi tog uppdraget.
Trons värld har svårt att förhålla sig till mänskliga begränsningar. Även i kyrkan är det vinnaren som skriver historia.
Men. Men avgång betyder också att resan börjar mot något nytt i det enskilda livet.
En ny färd, nya uppdrag.
Det bor en människa i Påven. Hans kallelse som människa finns kvar. Kyrkan är större än individen, men frågan är om vi någonsin ska låta henne bli viktigare än det enskilda människolivet.
Krävande tjänster blir lätt kvävande tjänster utan livsluft/livsluft.
Kyrkan är full av föregångare som alltid ha orkat, allt stått kvar. Det finns kapitel om oss som klivit åt sidan - men det var inte för att hamna i det kapitlet vi tog uppdraget.
Trons värld har svårt att förhålla sig till mänskliga begränsningar. Även i kyrkan är det vinnaren som skriver historia.
Men. Men avgång betyder också att resan börjar mot något nytt i det enskilda livet.
En ny färd, nya uppdrag.
Det bor en människa i Påven. Hans kallelse som människa finns kvar. Kyrkan är större än individen, men frågan är om vi någonsin ska låta henne bli viktigare än det enskilda människolivet.
Krävande tjänster blir lätt kvävande tjänster utan livsluft/livsluft.
11 februari, 2013
Blue
En koll på Wikipedia avslöjar att dagen är kopplad till olika uttryck.
Inget känns riktigt genuint när jag ser det idag, mer som efterkonstruktioner och anledningar.
Men Blue speglar dagens känslor. Det sker något med mig inför fastan, faktiskt mer än under den.
Det är som en laddning som en idrottare före tävling. Koncentration och anspänning.
För mig drar sinnet åt det "blåa", åt det vemodiga, åt moll.
Jag vill stanna tiden, inte låta svammel och skrammel fylla tiden och rummet. Jag vill vara i nuet, reflektera, stanna, vänta.
Imorgon vill jag äta min semla med eftertanke, trots kommersialliseringen.
På onsdag vill jag ha korset tecknat på min panna.
Inget känns riktigt genuint när jag ser det idag, mer som efterkonstruktioner och anledningar.
Men Blue speglar dagens känslor. Det sker något med mig inför fastan, faktiskt mer än under den.
Det är som en laddning som en idrottare före tävling. Koncentration och anspänning.
För mig drar sinnet åt det "blåa", åt det vemodiga, åt moll.
Jag vill stanna tiden, inte låta svammel och skrammel fylla tiden och rummet. Jag vill vara i nuet, reflektera, stanna, vänta.
Imorgon vill jag äta min semla med eftertanke, trots kommersialliseringen.
På onsdag vill jag ha korset tecknat på min panna.
10 februari, 2013
Mässans närvaro
Familjemässa.
Två av barnen i kyrkan kom fram. Är det så att nattvarden fortfarande är så hårt kopplad till konfirmationen - till en förnuftsmässig nivå för att ta emot?
Men jag återkommer hela tiden till att en gudstjänst som inte är mässa är - ja, vad då?
Att träffas är trevligt. Musik är trevligt. Predikan kan vara bildande och fördjupande. Bönen kan vara innerlig. Stillheten rogivande. Kyrkorummet oändligt.
Brödsbrytelsen blir allt mer viktig för mig!
09 februari, 2013
Fasta
Gästerna från Indonesien ger oss perspektiv - framförallt på vårt eget samhälle.
När SKL presenterar vad som är "svenskt" så finns inga kopplingar till kristen tro när man beskriver högtiderna - de är nu enbart kuturella.
Semlan ska enligt Spanarna i P1 igår bara få ätas från fettisdagen och framöver. Kopplingen är till fastetiden, men inte till fastan. Istället för att avstå ska vi lägga på något utöver...
Hur kan jag beskriva fastetiden för indonesierna? "När vi har fasta då äter vi/sätter vi i oss varje tisdag en jättebulle med mandelmassa och grädde..." inte direkt "hallal".
Form utan innehåll får så smångom ett nytt inehåll. Jag har gett upp att förklara att "döpa något till" inte handlar om nmangivning. I Sverige är det nu betydelse "namngivning" - det är bara att gilla läget.
Den svåra frågan hur jag håller fasta i praktiken. Den är svårare än historiken.
När SKL presenterar vad som är "svenskt" så finns inga kopplingar till kristen tro när man beskriver högtiderna - de är nu enbart kuturella.
Semlan ska enligt Spanarna i P1 igår bara få ätas från fettisdagen och framöver. Kopplingen är till fastetiden, men inte till fastan. Istället för att avstå ska vi lägga på något utöver...
Hur kan jag beskriva fastetiden för indonesierna? "När vi har fasta då äter vi/sätter vi i oss varje tisdag en jättebulle med mandelmassa och grädde..." inte direkt "hallal".
Form utan innehåll får så smångom ett nytt inehåll. Jag har gett upp att förklara att "döpa något till" inte handlar om nmangivning. I Sverige är det nu betydelse "namngivning" - det är bara att gilla läget.
Den svåra frågan hur jag håller fasta i praktiken. Den är svårare än historiken.
08 februari, 2013
Nytt rum = ny utsikt
Flytten går en trappa ner. Minus ett fönster + ett antal kvadratmeter.
Ett nytt kontor är som ett oskrivet blad. Men det är lätt att, precis som med bladet, sätta det i kopiatorn - så ser det ut som det tidigare.
Jag kommer inte längre att kunna ha översikt över kyrkporten till Gustav-Adolfkyrkan, men jag kommer att kunna följa tidens gång på dess tornur (eller de gånger då uret inte går).
Jag tar med stol, dator och högar med papper. Det är spännande om jag kan få högarna att försvinna bättre i det nya rummet...
Det blir nya grannar - nu närmare "mina egna" medarbetare istället för inklämd mellan två andra avdelningar. Det kommer att bli tystare och lugnare.
Vår nya expedition tar språng framåt. Klockan 11 igår var vi överens om vad som skulle göra - nu 24 timmar senare är de nästan klara att installera den nya, tillgänglighetsanpassade, dörren.
Nu tar jag min blomma i handen och går förbi mitt nya rum på väg till lunchen. Alla övriga jämförelse med en viss film lämnar jag därhän.
Ett nytt kontor är som ett oskrivet blad. Men det är lätt att, precis som med bladet, sätta det i kopiatorn - så ser det ut som det tidigare.
Jag kommer inte längre att kunna ha översikt över kyrkporten till Gustav-Adolfkyrkan, men jag kommer att kunna följa tidens gång på dess tornur (eller de gånger då uret inte går).
Jag tar med stol, dator och högar med papper. Det är spännande om jag kan få högarna att försvinna bättre i det nya rummet...
Det blir nya grannar - nu närmare "mina egna" medarbetare istället för inklämd mellan två andra avdelningar. Det kommer att bli tystare och lugnare.
Vår nya expedition tar språng framåt. Klockan 11 igår var vi överens om vad som skulle göra - nu 24 timmar senare är de nästan klara att installera den nya, tillgänglighetsanpassade, dörren.
Nu tar jag min blomma i handen och går förbi mitt nya rum på väg till lunchen. Alla övriga jämförelse med en viss film lämnar jag därhän.
07 februari, 2013
Från moll till dur
Vi planerade gudstjänst för fastlagssöndagen.
Psalmen 135 känns lika närvarande som Hosianna vid advent. Jag mindes det året då jag vid midfastosöndagen lyckades få med mig kantorn på att vi skulle sjunga psalmen i dur istället för moll - det var svårt, men det gick (att övertala kanorn alltså, att sjunga den i dur är lättare...).
För mig som uppskattar folkmelodierna i gudstjänsten blev det som en triumfatorisk gånglåt, sprudlande, trosviss och glad.
Nu nådde jag inte hela vägen fram med kantorn, för även om vi sjöng i dur var tempt fortfarande mer åt moll-hållet. Jag tror att det ofta är enklare att sjunga med om det går fort än långsamt, att det är lättare att ryckas med i melodin än att kämpa sig genom noterna.
Att sjunga psalm 135 i dur har för alltid ändrat min syn på gudstjänster i fastan. Det blir Johannes-perspektivet, där vi firar gudstjänst med uppståndelsen som bärande - även under Golgatavandlingen.
Pröva dur, det ger svikt i steget!
Psalmen 135 känns lika närvarande som Hosianna vid advent. Jag mindes det året då jag vid midfastosöndagen lyckades få med mig kantorn på att vi skulle sjunga psalmen i dur istället för moll - det var svårt, men det gick (att övertala kanorn alltså, att sjunga den i dur är lättare...).
För mig som uppskattar folkmelodierna i gudstjänsten blev det som en triumfatorisk gånglåt, sprudlande, trosviss och glad.
Nu nådde jag inte hela vägen fram med kantorn, för även om vi sjöng i dur var tempt fortfarande mer åt moll-hållet. Jag tror att det ofta är enklare att sjunga med om det går fort än långsamt, att det är lättare att ryckas med i melodin än att kämpa sig genom noterna.
Att sjunga psalm 135 i dur har för alltid ändrat min syn på gudstjänster i fastan. Det blir Johannes-perspektivet, där vi firar gudstjänst med uppståndelsen som bärande - även under Golgatavandlingen.
Pröva dur, det ger svikt i steget!
06 februari, 2013
KG
Det var med mycket saknad jag såg programmet med KG Hammar igår kväll.
Jag missade inledningen, men jag förutsätter att han kommenterade programmets namn "min sanning". Det är ju just kring sanningsbegreppet han reflekterat mycket.
Det har alltid varit nära till min egen reflektion att lyssna/läsa KG. Tryggheten, öppenheten, konsekvensen...
Hans ord om att Vägmärken gjorde det möjligt att kunna vara kvar i kyrkan, att genom den reflektionen som Hammarskjöld brottades med hitta vägar in i institutionen igen. Just där står jag idag. Efter brottning med organisation och strukturer söker jag en ny väg in i samma kyrka, en ny väg som präst - eller snarare ett nytt förhållningssätt.
Jag kan inte kopiera KG, men jag fick igår kväll en påminnelse om att det går att verka i vår kyrka utan att omfamna former och struktur med min kärlek och gillande.
Även jag säker Vägmärken för att finna min väg.
Jag missade inledningen, men jag förutsätter att han kommenterade programmets namn "min sanning". Det är ju just kring sanningsbegreppet han reflekterat mycket.
Det har alltid varit nära till min egen reflektion att lyssna/läsa KG. Tryggheten, öppenheten, konsekvensen...
Hans ord om att Vägmärken gjorde det möjligt att kunna vara kvar i kyrkan, att genom den reflektionen som Hammarskjöld brottades med hitta vägar in i institutionen igen. Just där står jag idag. Efter brottning med organisation och strukturer söker jag en ny väg in i samma kyrka, en ny väg som präst - eller snarare ett nytt förhållningssätt.
Jag kan inte kopiera KG, men jag fick igår kväll en påminnelse om att det går att verka i vår kyrka utan att omfamna former och struktur med min kärlek och gillande.
Även jag säker Vägmärken för att finna min väg.
05 februari, 2013
När gudstjänsten är förkunnelse
Familjemässa på söndag.
Då blir gudstjänsten själva förkunnelsen, predikan kan bara förstärka liturgin. För att barnen ska se helheten behövs upprepning, upprepning...
Söndagens tema vänds mot brödet och kalken.
Det viktiga är vad vi gör, det vi säger ska ge handlingen innehåll.
Då blir gudstjänsten själva förkunnelsen, predikan kan bara förstärka liturgin. För att barnen ska se helheten behövs upprepning, upprepning...
Söndagens tema vänds mot brödet och kalken.
Det viktiga är vad vi gör, det vi säger ska ge handlingen innehåll.
04 februari, 2013
Kyrkorummets helgd
När jag gick i mellanstadiet kommer jag ihåg att jag fick en tillsägelse för att jag hade keps (den lantligt populära gröna, militäraktiga med möjlighet att fälla ner öronlappar...) på mig i kyrkan. Särskilt graverande var att mina föräldrar var "kyrkliga". Särskilt märkligt var det att kyrkan i Roslags-Kulla allt som oftast hade mässfall, dvd det var ingen mer än betjäningen som kom till kyrkan.
Då fanns inte en levande relation till gudstjänstrummet - kvar var vissa yttre regler - som det då var svårt att förstå.
Igår var fyra ungdomars inbrott och festande i en kyrka stor nyhet på text-TV. Två reflektioner:
Fortfarande är gudsrjänstrummet heligt i Sverige. Så heligt att det är värt ngt att bryta sig in och "synda". Det är också så viktigt att det nåt text-TV. Om det var en fotbollsförenings klubbstuga hade det knappt blivit en notis i lokalpressen.
Hur förhåller vi oss själva till rummets helighet inom kyrkan? Fyller vi den inte själva med småprat, konflikter, prylar och bråte för att visa att man ska vara naturlig i kyrkan? Har heligheten åkt ur med badvattnet, och att det idag är främlingen som i högre grad ser det heliga rummet? Jag behöver själv ställa mig frågan.
Då fanns inte en levande relation till gudstjänstrummet - kvar var vissa yttre regler - som det då var svårt att förstå.
Igår var fyra ungdomars inbrott och festande i en kyrka stor nyhet på text-TV. Två reflektioner:
Fortfarande är gudsrjänstrummet heligt i Sverige. Så heligt att det är värt ngt att bryta sig in och "synda". Det är också så viktigt att det nåt text-TV. Om det var en fotbollsförenings klubbstuga hade det knappt blivit en notis i lokalpressen.
Hur förhåller vi oss själva till rummets helighet inom kyrkan? Fyller vi den inte själva med småprat, konflikter, prylar och bråte för att visa att man ska vara naturlig i kyrkan? Har heligheten åkt ur med badvattnet, och att det idag är främlingen som i högre grad ser det heliga rummet? Jag behöver själv ställa mig frågan.
03 februari, 2013
Övervinna sig själv eller andra
Sonen talar om problemet med att spela innebandy "det betyder ju att någon måste förlora".
Tävlingsinstinkten är olika stark hos oss, och i dagens samhälle något som vi eftersträvar.
Det gemensamma är inte viktigast, utan det är konkurrensen som ska vara drivkraften.
Jag märker på mig själv att jag i 20-årsåldern mentalt klassar alla tävlingar som lek. Det är viktigt att delta, att göra sitt bästa, att utvecklas - men det har ingen betydelse för själva livet hur utgången blir.
Det är spännande att se samma sak hos sin son.
Han har en drivkraft i att övervinna mål - men inte om det handlar om att övervinna andra.
Det är alltid enklast att mäga sin utveckling i relation till andra, särskilt när man vinner. Jag är bättre än... men frågan är om jag är bra i livets mening.
Paulus använder sporttermer för att berätta om tron, om kampen som inte gör sig själv. Men när det gäller livet och tron får kampen aldrig gå över en annan människas liv. Det är alltid bara mot sig själv jag kämpar - och det är fullt tillräckligt.
Tävlingsinstinkten är olika stark hos oss, och i dagens samhälle något som vi eftersträvar.
Det gemensamma är inte viktigast, utan det är konkurrensen som ska vara drivkraften.
Jag märker på mig själv att jag i 20-årsåldern mentalt klassar alla tävlingar som lek. Det är viktigt att delta, att göra sitt bästa, att utvecklas - men det har ingen betydelse för själva livet hur utgången blir.
Det är spännande att se samma sak hos sin son.
Han har en drivkraft i att övervinna mål - men inte om det handlar om att övervinna andra.
Det är alltid enklast att mäga sin utveckling i relation till andra, särskilt när man vinner. Jag är bättre än... men frågan är om jag är bra i livets mening.
Paulus använder sporttermer för att berätta om tron, om kampen som inte gör sig själv. Men när det gäller livet och tron får kampen aldrig gå över en annan människas liv. Det är alltid bara mot sig själv jag kämpar - och det är fullt tillräckligt.
02 februari, 2013
Ett förlorat språk
Vi satt och tittade på På spåret igår kväll och Eva Dahlgren sjön Kjell Höglunds Genesarets sjö.
Rötterna blir starka när det blåser
luften blir friskare när åskan går
det blåser på Genesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue
En vacker låt - men hur många förstår idag språket att det just är Genesarets sjö som omnämns?
Hur många förstår kopplingen till att Jesus stillar stormen. En existentiell resa för lärljungarna som var livrädda och inte kunde förstå att Jesus kunde sova. "Varför är ni rädda, ni trossvaga?"
Sången får ytterligare en botten som går djupare än minglandet på Galleri Bleue.
Är det kvällens Melodifestival som är vår gemensamma värdegrund idag? Vad heter bidragen?
Skyline?
Burning flags - känns väl sådär att luta sitt liv emot.
Paris, även om det är en gammal sångarbroder som skrivit och sjunger är det den existentiella frågan om brusten kärlek som Andreas/Jay-Jay brukar skriva om.
Gosa ...
Vi kommer aldrig att förlora - inget existentiellt, snarare tvärt om.
Heartbreak hotell - se Paris
Porslin - se Paris
We´re still Kids - se Vi kommer aldrig att förlora...
Det vi får hjälp med är ord som bekräftar när relationen tar slut. Är det allt?
En gemensam referensram efter den bibliska berättelsen - vad blir det? Vad bygger vi vår gemensamma reflektion på? Vår värdegrund?
Jag har med mig de bibliska berättelserna - jag fick ett annat djup när Eva D sjöng.
Hur många andra kunde höra undertexten?
Tack Kjell för den texten, och för ett antal andra som givit mig djup, ex Lugnare vatten som jag sjungit många gånger från Kantarellboken.
Rötterna blir starka när det blåser
luften blir friskare när åskan går
det blåser på Genesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue
En vacker låt - men hur många förstår idag språket att det just är Genesarets sjö som omnämns?
Hur många förstår kopplingen till att Jesus stillar stormen. En existentiell resa för lärljungarna som var livrädda och inte kunde förstå att Jesus kunde sova. "Varför är ni rädda, ni trossvaga?"
Sången får ytterligare en botten som går djupare än minglandet på Galleri Bleue.
Är det kvällens Melodifestival som är vår gemensamma värdegrund idag? Vad heter bidragen?
Skyline?
Burning flags - känns väl sådär att luta sitt liv emot.
Paris, även om det är en gammal sångarbroder som skrivit och sjunger är det den existentiella frågan om brusten kärlek som Andreas/Jay-Jay brukar skriva om.
Gosa ...
Vi kommer aldrig att förlora - inget existentiellt, snarare tvärt om.
Heartbreak hotell - se Paris
Porslin - se Paris
We´re still Kids - se Vi kommer aldrig att förlora...
Det vi får hjälp med är ord som bekräftar när relationen tar slut. Är det allt?
En gemensam referensram efter den bibliska berättelsen - vad blir det? Vad bygger vi vår gemensamma reflektion på? Vår värdegrund?
Jag har med mig de bibliska berättelserna - jag fick ett annat djup när Eva D sjöng.
Hur många andra kunde höra undertexten?
Tack Kjell för den texten, och för ett antal andra som givit mig djup, ex Lugnare vatten som jag sjungit många gånger från Kantarellboken.
01 februari, 2013
Präst utan församlingstjänst?
Snart har det gått ett år sedan jag slutade tjänsten som kyrkoherde i Herrljunga.
Vägen till att hitta en ny väg att vara präst i Svenska kyrkan tar ständigt små steg framåt.
Att nu ganska regelbundet varit vikarie ger erfarenheten att det går bra att kombinera civilt arbete med gudstjänster. Att dagligen skriva på blogg ger erfarenheter av ett slags relation med en församling.
Det som är svårt är "vardagsverksamheten", den interna planeringen, administration osv.
Frågan är om det är den verksamheten som är kärnan, eller om det är en överbyggnad som kommer att saknas av ett fåtal den dagen då vår kyrka inte längre har råd att bemanna mer än någon enstaka tjänst på det lokala planet.
Nu svävar jag iväg från det jag tänkte skriva, nämligen att vi diakoner och präster som inte har en "hel" tjänst i församlingen ges en 1%-ig tjänst i den församling där man bor. Inte först och främst för lönens skull, utan för att skapa ett formellt band till kyrkan och ett åtagande att kunna tas i anspråk när kyrkan behöver oss.
Jag vet att det finns lediga prästgjänster, men vår kyrka har slutat att sända oss i vigningsrjänsten där vi behövs bäst, nu är det mer komplicerat med make/maka som arbetar och andra personliga åtaganden. Men jag ser att vi behöver hitta en form att verka i både om man har ett civilt arbete, om man blivit "utköpt", om man inte kan arbeta av hälsoskäl eller om man är pensionär.
Går det att hitta ett nytt "kontrakt" för vigningen utifrån dagens förutsättningar?
Jag vill detta! Jag ser att det är en möjlighet att skapa nya perspektiv på vigningsrjänsten.
Vägen till att hitta en ny väg att vara präst i Svenska kyrkan tar ständigt små steg framåt.
Att nu ganska regelbundet varit vikarie ger erfarenheten att det går bra att kombinera civilt arbete med gudstjänster. Att dagligen skriva på blogg ger erfarenheter av ett slags relation med en församling.
Det som är svårt är "vardagsverksamheten", den interna planeringen, administration osv.
Frågan är om det är den verksamheten som är kärnan, eller om det är en överbyggnad som kommer att saknas av ett fåtal den dagen då vår kyrka inte längre har råd att bemanna mer än någon enstaka tjänst på det lokala planet.
Nu svävar jag iväg från det jag tänkte skriva, nämligen att vi diakoner och präster som inte har en "hel" tjänst i församlingen ges en 1%-ig tjänst i den församling där man bor. Inte först och främst för lönens skull, utan för att skapa ett formellt band till kyrkan och ett åtagande att kunna tas i anspråk när kyrkan behöver oss.
Jag vet att det finns lediga prästgjänster, men vår kyrka har slutat att sända oss i vigningsrjänsten där vi behövs bäst, nu är det mer komplicerat med make/maka som arbetar och andra personliga åtaganden. Men jag ser att vi behöver hitta en form att verka i både om man har ett civilt arbete, om man blivit "utköpt", om man inte kan arbeta av hälsoskäl eller om man är pensionär.
Går det att hitta ett nytt "kontrakt" för vigningen utifrån dagens förutsättningar?
Jag vill detta! Jag ser att det är en möjlighet att skapa nya perspektiv på vigningsrjänsten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)