Rösten tillbaka

Ett litet virus har huserat på mina stämband i en månad.
Inte bara där, men det är där de klängt sig kvar längst.

Det är först nu min röst bär i sången. Talet var fullt tillbaka efter två veckor, men att sjunga har varit svårt för tonen bär inte. Särskilt de höga tonerna som helt sonika inte kommit ur min strupe.

Det har varit lärorikt att leva utan något som jag tar som självklart. Sångrösten som jag när som helst kan använda i kyrkan, i gudstjänsten, i förberedelser. Jag har många gånger fått ta ett steg tillbaka och fått vara tyst i gemenskapen, både i tal och sång. Det går också, även om det är frustrerande, för jag vill göra min röst hörd. Inte över andras, men tillsammans med dom. Jag vill be med, sjunga med, läsa med i gudstjänsten.
Så jag har känt mig utanför under veckorna. Inte utstött eller avvisad, utan utanför en del av gemenskapen. Att "bara vara" är viktigt, men för mig är det också viktigt att vara delaktig och aktiv. Jag tror faktiskt inte att det finns utrymme för passivitet i gudstjänsten. Planerat utrymme alltså. Som deltagare kan jag aldrig tvingas till aktivitet/delaktighet, men jag kan aldrig med min egen passivitet skapa aktivitet hos andra. Min passivitet kan tvinga andra att göra - men är det den delaktigheten vi söker? Så fort jag är aktiv igen är det naturligt att den andra åter tar ett steg fram.

Delaktigheten ökar inte med min tysta röst.
Delaktigheten ökar inte om jag "släpper fram andra".
Delaktigheten ökar inte genom att jag själv tvingas göra något för att andra står tillbaka.

Det är jag som hela tiden måste använda min röst, "sjunga ut" - tillsammans med andra. Precis som i en kör sjunger vi tillsammans. Den tysta rösten får inte plats i kören, liksom solorösten som vill använda de andras röst som bakgrund till sin egen.
Vi sjunger tillsammans - och nu kan jag sjunga med igen!

Beprövad erfarenhet

I söndags hörde jag på en radiodebatt i skolfrågor mellan Jan Björklund och Gustav Fridolin.

En del av debatten handlade om hur väl förslag hade stöd i forskning. Till Björklunds nackdel blev det att radion intervjuat 2 forskare som hävdade motsatsen mot Björklunds förslag - dvs att det inte var bevisat (snarare tvärtom) att tidiga betyg var bra för skolan/eleverna/resultaten.

Det som fortsätter att snurra i tankarna är inte sakfrågan, utan Jan BJörklunds ord att förslaget "stöds av forskning och beprövad erfarenhet". Just "beprövad erfarenhet" snurrar vidare.

Som ung möter man uttrycket emot sig när man kommer med idéer - och nu som något äldre märker jag att jag själv också talar ur "beprövad erfarenhet"...

Men vad är det?

Beprövad erfarenhet säger:

a) Det är något som har fungerat tidigare
b) Det har fungerat under andra förhållanden än idag
c) Det har fungerat med andra människor, på "båda sidor"

Vi ska inte raljera och kasta bort - men vara medvetna om att det vi säger inte säkert fungerar idag eller imorgon. Vi kan säga att vi idag tycker att det fungerade väl då, men det säger heller inget om hur man uppfattade samma sak just då.

Det som är beprövad erfarenhet idag har ju varit obeprövat försök någon gång.

Även i kyrkan lutar vi oss ofta mot den "beprövade erfarenheten", både när vi planerar för framtiden eller bara vill visa att det gått bra tidigare, kanske någon annanstans.

Verkligheten ligger som vanligt mellan Tes (det vi känner till och kan och uppfattar vara norm och fungerande) och Antites (det som ofta är motsatsen mot det som vi uppfattar finns idag och upplevs inte fungera).

Sanningen? Ja, ve mig om jag tror att jag äger den, men min bön är att sanningen äger mig.

Mysterier

Igår var konfirmanderna, och jag, på besök i Heliga trefaldighets kloster i Bredared.
För konfirmanderna har klostret funnits inom cykelavstånd sedan de var 4 år, men ingen hade varit där tidigare. Möten med munkarna fanns till viss del, dvs i affären eller på bussen - men inte i växlade ord.

Broder Gabriel tog emot oss och berättade och svarade på konfirmandernas frågor.

Det som lever kvar i mig, eller rättare sagt kuggade i det som redan finns i mig var "Mysterier" som en beteckning på det som inte är sakrament, men nästan. Mysterier som något man förs in i, görs delaktig i genom och i sitt liv. Det kuggar framförallt tag i de gånger jag arbetat med I Johanssons mässa Mysterium.

Idag, i Sverige, i vår tid, är ordet mysterium begränsat och avgränsat. Mer tolkat som något man inte begriper och förstår.

Men mysteriet är ju inte obegripligt eller ofröståeligt - när man invigts i det.
På så sätt är ju kyrkan och tron exkluderande, eftersom mysterierna inte finns att plocka gratis från bokbordet. Eller snarare, trots att det finns gratis att ta emot genom böckerna som finns där och väntar.

Det är väl just kyrkans och trons mysterier som konfirmanderna erbjuds att lära sig om, erfara, pröva, ledas in i. Mysteriet gör inte att tron ersätts med vetskap, utan att tron får ett språk och en förbindelse mellan hjärta och hjärna.

Filmen Matrix har de fått se, och jag talade efter filmen om valet som finns: mellan det röda eller det blåa (utan någon politisk laddning, för mig i varje fall, men det är väl Stefan Löven som skulle tänkas använda referensen till filmen i valrörelsen...)

Mysteriet finns där, det vi kan se och ta på, röras av, greppa om.

“It’s five sigma at point two.”

Frågorna "Hur?" och "Varför?" är helt olika.
"Hur?" söker en kedja av händelser, försöker förstå, förutsäga etc.
"Varför?" bryr sig mindre om det som sker, utan mer om varför det sker.

De senaste dagarnas uppmärksamhet kring ljusrester från världens skapelse som Inflationsteorin som arbetades fram av Alan Guth och Andrei Linde för 30 år sedan och som nu fått sina första mätbara resultat talar om världens skapelse utifrån "Hur?".

Men de ger mig många referenser till min tro och frågan om "Varför?".

Att universum expanderade snabbare än ljusets hastighet, just för att det var själva universum som flyttade på sig. Dess fysiska lagar hade ännu inte börja gälla.

För mig blir bilden av något (universum) som är i ett läge och som sedan blir något annat.
"Nu" händer det. Nu, i betydelsen att det inte begränsas av tiden, att det är en punkt som inte sträcker sig lika lång tid som det tar att säga just "nu".

Ju mer jag förstår av vetenskapens kunskaper om universum - desto mer påtagliga blir de existentiella frågorna om "Varför?". Ju mer jag lär mig om "Hur?", desto tydligare blir mitt behov av "Varför?"

"Samhället" - vem är det?

Vem bär ansvaret?

Lite olika pusselbitar tvingar sig samman. Radioninslag om Missing People, en ledare om Ingvar Carlssons bok där frågan om Rättighet och skyldighet lyftes fram, dagens artikel om kommande förändringar i turtäthet för tre av de orter där jag nu har ansvar att leda gudstjänst i.

Vem bär ansvaret för att leta efter den försvunne? Samhället? Polisen? Militären? Släkten? Grannarna?

Hur gör vi när vi så gärna tar stor sked för våra rättigheter, men en kaffesked för skyldigheterna?

Vad händer när bussen går 2 gånger istället för 18? Skolbussarna går - för de som har skolplikt ska till skolan. Men för de andra utan körkort?

Vem lägger vi/jag ansvaret på?

I Sverige har vi haft ett tydligt kontrakt mellan individ och samhälle om att hjälp när vi är svaga, vårda och utbilda utan tanke på betalningsförmåga, att ansvara för rent vatten och avlopp, ansvara för byggande och slötsel av tusentals fotbollsplaner och och idrottshallar. Haft skriver jag, för det vittrar sönder.

Balansen som I Carlsson skriver om är rubbad. Idag läggs hela tiden nya ansvarsområden till, nya sjukdomar som ska ges livslång behandling osv - men det är sällan som vi lyfter av något från samhällets axlar.

För 10 år sedan var debatten flitigare om NGO - Icke Statlig Organsiation, som en möjlighet att göra det som inte Staten/samhället hann/kunde. Bl.a. kyrkan ska gå in och "ta över" - och det är frestande att få en stund i rampljuset när kyrkan åter börja göra det hon gjorde tidigare (skola, vård, omsorg) innan Staten/samhället tog över. Den uppgiften finns alltid kvar. Det finns, tyvärr, alltid fattiga ibland oss...

Men samhällskontraktet behöver skrivas om. Just nu är det Ebberöds bank över det hela, när vi hela tiden försöker att tanka ur mer än vi pumpar in. Kyrkan har alltid sin uppgift riktad mot den minste, jag har alltid min uppgift att älska min nästa - men det är inte längre Kyrkans uppgift att organisera den samhälleliga insatsen, men vi har ett ansvar att lyfta upp frågorna, ifrågasätta, komma med förslag till lösningar, själva söka samverkan för det godas skull.

Låt oss be för alla dessa politiker som ställt upp för att ta ett ansvar.
Låt oss hjälpa dom genom att mer fundera över min skyldigheter än mina rättigheter
Låt oss inse att även jag kan behövas inom den politiska världen.