31 oktober, 2012

Stockholm och människor

Två dagars kurs i Skärholmen, PBL.

Att vara i Stockholm är som att vara mitt i en myrstack. Mängden av individer gör att det är svårt att se ansikten, människan.
Mängden av hus, vägar, trafik och tempot gör att det är svårt att fokusera.

I Skärholmen finns kyrkan mitt i centrum, och jag kunde se mig själv i kyrkan på ett helt annat sätt än i den medeltida kyrkan på landet.
Kyrkan i staden är något annat. För mig är de avsaknad av centerparti, hembygdsförening, aktiviteter, musikgudstkänster på sommaren befriande.
I Skärholmens kyrka så jag ett kloster, en tillflyktsort för att nå insidan, nå Gud. Inget minnesmärke utan en oas.

Katedralen talar sitt språk, men gör mig liten i det stora rummet. Är det så att vi faktiskt också måste bygga nya kyrkor med dagens proportioner för att tron ska få plats?

28 oktober, 2012

Vunna eller förlorade år?

Två rubriker i text-tv:

Jogga - lev 6 år längre!
Sluta röka - lev 10 år längre!

16 år på ett bräde...

Moroten kanske är starkare än piskan. Om åratals information om rökningens faror så fortsätter vi skapa nya rökare generation efter generation. Efter åratal av uppmaningar till ett aktivt liv så blir rapporterna om fetma allt tätare.

Vad är det att vara människa? Ska jag väl ta ansvar för min kropp? Är det i slutändan de ekonomiska konsekvenserna av mina livsval som avgör? (Hemska tanke att vi genom joggning och slutrökning ökar medellivslängden med 16 år - hur går det då med pensionen?)

Vad är då en människa? Den egoistiska njutningen att sitta framför teven med chipspåsen och läsken, eller stimulansen av att nikotinet kickar in är frestande nära.

I Moseböckerna är de många åren ett bevis på att man levt nära Gud, vårdat den relationen. Idag är de många åren ett bevis på att man vårdat relationen till sin hälsa.

När jag skrev rubriken fanns en sensmoral någonstans i min tanke. När jag läser det jag skriver så märker jag att det är svårt - det kan bli lika egoistiskt hur man än vrider det.

Jag joggar - för att jag mår bra av det, för att få frisk luft, för att tänka.
Jag röker inte - för jag är snål och mådde illa då jag provade.

Jag vet inte om jag blir 16 år äldre - men jag tänker gå ut i solen och kratta löv. Njuta av solvärmen, av ljudet av de frostkalla löven som prasslar, må bra av att jag rustat vår trädgård för vintertiden.

26 oktober, 2012

vad är då en församling?

En mycket nära vän var med i en walk-distans church, där alla i församlingen bodde i samma område. Rekryteringen skedde då kristna som ville åt teologi, gustjänst och gemenskap flyttade dit, inte att församlingen fick med sig någon "på vägen".
Svenska kyrkan är tvärt om, gemenskapen utgår från boendet och församlingen är en fysisk gräns (dessutom är det ytterst få som går till kyrkan (i dubbel mening)).
Frikyrkligheten har hälften av församlingen i verksamhet och hälften i matrikeln. Även här är det bilen som gäller, framförallt för barnfamiljer som alltid är i sista sekunden...

Vad är då en församling? Är det rimligt att ställa frågan? Ska Kyrkan dela in i områden eller ska vi som kristna dela upp oss som på fotbollsplanen i skolan?

I Svenska kyrkan vill vi (som alla andra) ha det bästa av alla världar: Den geografiska indelningen som ger ekonomi och avgränsning mot vår nästa. Den gudstjänstfirande Kärnan som ger gruppidentitet. Känslan av att man verkligen har Valt att vara med. En större % aktiva.

Denna tulipanaros finns inte, men jag märker själv att jag har svårt att förhålla mig till de som ser sig ha funnit Sanningen i organiserandet av församlingen.
Jag är allt mer frågande än svarande.

22 oktober, 2012

Träning ger?

Jag är ledare för äldste sonens innebandy. En utmaning på många plan, men framförallt när det gäller förväntningar.
Hur balansera det jag tycker är viktigast (lära sig kämpa, inte ge upp, respektera med- och motspelare, öva sin kropp, din koordination) med det andra (att vinna, att vilja bli bäst som  stavas bättre än andra, utslagning redan i unga år fast vi vet att vi utvecklas olika)?

Tänk om jag övade på samma sätt för situationer som är verkligt viktiga? 2 timmar i veckan på att bli mer tålmodig med barnen, en bättre man, chef, medmänniska...

Tänk alla elitidrottare som tränar heltid, men kanske som sprinters tävlar några minuter om året.

Är jag bäst när det gäller, på riktigt. Är jag tränad?

Vad är gudstjänsten en träning för?

19 oktober, 2012

Gungar sakta

Gungar sakta, nästan omärkligt
men hela jag sätts i rörelse.
I knät en liten pojke som snart inte får plats i pappas knä.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Instinktivt sätter jag våra kroppar i rörelse,
gungar, gungar och tiden står still.

I Gudsnärvaron sker samma sak.
En liten pojke som har blivit stor.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Och jag gungas av den som Är.
Tiden står still fast kroppen eöe sig som en tidspendel. Men det är inte tiden som rör sig, det är jag som rörs - av Gud.

Gungar, gungar

18 oktober, 2012

Bön utan ord

Jag fick en fråga om jag ber. Det är nyttigt med frågor som kan uppfattas som självklara och tvingar mig att reflektera.

Min personliga bön är nästan alltid utan ord. Min kyrkliga uppväxt gjorde mig skeptisk till ordrikedom i bönen. För mig hamnar fokus fel när bönen fylls med ord.

Närvaro, koncentration, inriktning, avslappning - det kan beskriva min bön. Oftast utan tydlig början och slut, och aldrig med Amen på slutet.

Det som är mitt undantag är Kristusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. (kortformen)

Den bär jag med mig sedan pilgrimsvandringen år 2000.

Eller rättare: Den  är mig

17 oktober, 2012

Fri att sjunga - fri att inte behöva?

En skola i Tranemo har friats av skolinspektionen. Eleverna har både sjungit psalmer inför och på en luciahögtid i kyrkan. Religionsfrihet har vi svårt att hantera i Sverige. Helst ska kyrkan, likt wallenbergarna, verka utan att synas.
I skolan handlar undervisningen Om den teoretiska/teologiska delen av tron. Tänk om slöjd, idrott och hemkunskap fick samma villkor? "Vi är veganer, så vår dotter får inte vara med på hemkunskapen om det ska användas de och de råvarorna".
Vi är fast i tankemönster.

Tänk om religionsfrihetslahen i botten beskriver att vi har en rättighet atomfartygs och leva i vilken tro vi själva "väljer"? Om 10% är uttalade ateister i Sverige, varför sätter de gränserna för våra tankar? Eller är det en konsekvens av statskyrkoordningen som gör Sverige likt en tonåring som ska bryta sig ut - mm som har svårt att hitta en vuxen relation efter uppbrottet.

Jag tror inte på en gudasvar, en statskyrka- men jag tror heller inte på modellen där det är rädsla och osäkerhet som styr vår bild av tro.

Vi vill den frihet...

16 oktober, 2012

Gryning eller skymning?

Det beror på varifrån ljuset kommer.

Att leva med årstiderna ger möjlighet till många existentiella tankar. Övergångar, födelse, ljus och mörker i ständiga skiftningar. Just nu är mörkret extra svart - precis som det kan vara i livet, det enda som reflekterar det svaga ljuset är små vattenpussar i gatan/på kinden.

Att J Gardells serie om AIDS sänds under hösten är naturligt, det är nu vi är mottagliga, det är nu som döden får sin plats. Jag hoppas att det är en tanke bakom, för det är det minsta berättelsen är värd!

En del söker sig till evig sommar med delårsboende i Thailand eller Spanien, andra har tomtarna framme ( och inte bara på loftet) för att leva i julkänslan. Jag trivs bäst i höstens temperatur, stunderna av kompakt mörker, av denna stund av väntan på nästa fas som ibland aldrig verkar komma.
Men ljuset kommer. Kaminen värmer vårt hus, de levande ljusens SVTs ljus tränger igenom, gemenskapens värme får annan nyans. Genom att våga vara i mörkret så ser jag ljuset som kommer, när det kommer. För den kommer, gryningen.

15 oktober, 2012

Rimligt krav

En insändare i dagens BT uttrycker besvikelse över en präst hen mött (hen är inte inlagt i mobilens ordlista än, men det var lysande i gårdagens Solsidan).
Det var avsaknad av att kunna ge bibelbelägg för prästens tolkning att homosexualitet är synd enligt Bibelt, eller rättare sagt avsaknaden av tolkning eftersom det enda argumentet hen (nu gick det bättre) fick var att det stod i Bibeln, och att min kollega bara kunde redovisa en bibliskt belägg.

Det rimliga kravet ligger på förväntan på vad jag som präst ska kunna redovisa i bibelverser, exegetik, teologiska referenser osv. Jag har stor respekt för präster som kan hålla sig uppdaterad och kunnig på alla områden. Men vad är rimliga krav att ställa på mig som präst?

Att kunna argumentera utifrån en ståndpunkt som ligger utanför kyrkans gemensamma hållning är en, den andra när det gäller frågor som ligger utanför samhällets normaldwfinition.
Kan jag inte ge skäl där har hen jag möter rätt att bli besviken.

Samtidigt - kyrkan är inte en åsiktsmaskin, inte en teoretisk, filosofik modell.

Kan jag inte svara direkt - hem och arbeta, dessutom lär jag mig själv.

12 oktober, 2012

Inropare

fd statsminister I Karlsson är tillbaka i födelsestaden, bland annat för att delta i en samtalsmväll i en kyrka. Solidaritet mm stod på programmet, likaså hans utträde ur kyrkan 1958 i samband med kvinnoprästfrågan (men i tidningen stod det inte vad han protesterade mot. Att lämna SvK just 1958 borde ju ske för att man tycker att dagens ordning är fel, men det kan finnas andra tolkningar)

Fullt var det i kyrkan i alla fall. Och det kanske var det viktigaste. Och trevligt. Och intressant. Och säkert fika också.

Den versionen av SvK är inte jag bekväm i. Det är svårt att vara med på det trevliga och sedan ha en andakt på slutet. Det svåra är när det förväntas att församlingsprästen ska behöva tycka att all verksamhet är jättebra ( både i kvalitet och form).
Prästen behöver inte vara med på allt för att bekräfta arrangörer och deltagare, inte heller behöver SvK arrangera allt för att vi har lokaler och ekonomi.

Men vi behöver fråga: Är detta kyrkans uppgift? Vad händer om inte vi gör detta? Krymper Guds rike eller skymmer det Kristus?

11 oktober, 2012

Giv akt! eller upplyft era hjärtan...

"Tandkrämstuberna står i givakt"

Ord som jag hört 1000 gånger, men så ramlar en ny betydelse ner. Eller ny, jag förstod vad det betydde från början.
Givakt är Giv akt, var uppmärksam, räta på dig, hitta din plats, total närvaro för uppgiften, befälhavaren är närvarande.

Under mitt besök i den evangeliska ortodoxa församlingen i Indianapolis hörde jag före varje textläsning "pay attention", och jag förstod meningen med "upplyft era hjärtan till Gud".

Idag var det Givakt som hjälpte mig. När vi lyssnar till bibelordet ska vi vara som soldaterna som står uppställda för sin befälhavare.

Det är inte Anslagstavlan på teve, inte allmän information, inget tillkännagivande - det är Någon som talar till mig som är Lärjunge.

Giv akt!

10 oktober, 2012

Hospitality

Är ett spännande ord.

Gästfrihet som jag tänker på inför dagens möte, dit jag har med egenbakad kaka för att göra det personligare och skapa gemenskap, att tillföra omtanke.
Samtidigt tänker jag på D Sandahls inlägg igår om att visa upp lyckade insamlingsresultat för Värlens barn i TV-rutan (där jag själv hörde kyrkligt förtroendevalda uttrycka stolthet med fjolårets resultat just för att Fristad syntes i rutan som +50 000kr, mer än för insamlingsmålet)
Birger Schlaug skriver i BT om inköpta ungmoderater som skulle servera kaffe. Inköpta via reklamfirma, samma grupp hade tidigare varit unga engagerade miljöpartister förstod han.

Gästfritt, men utan hjärta.

Sedan är det spännande med ordets närhet till "hospital", den gästfrihet som det innebär att bli vårdad.

Låt hjärtat vara med, mer än beräknande servicenivå.

09 oktober, 2012

Längst ner i näringskedjan

Som vapenfri fick jag göra det ingen annan ville i församlingen, en nyttig erfarenhet.
Min D2uppsats handlade om diakonalaårare, längst ner.

Som nämndsekreterare är jag också längst ner, får material lite för sent, i litet för dålig kvalitet, utan alla delar...

Nyttigt - för hur gör jag när någon står och väntar, när jag kan välja eller välja bort.

Makt är viktigt - men resultatet kommer av hur jag brukar den.
Idag känner jag mig lite hämndlysten, så det är bäst att jag håller mig för mig själv så att bara jag drabbas av mig själv.

ortodoxi

Förr...

Tänk vad vi styrs av det som varit.
Igår styr mycket mer än imorgon.
Vi kämpar med att upprepa gårdagen, nej, fel, vi försöker göra idag till det vi önskade att igår skulle blivit.
Den historiska kunskapen begränsar oss mer än den utmanar oss att inte göra samma fel igen.
All slags ortodoxi söker en återkomst till något som aldrig funnits mer än som nostalgi.

Det kanske var bättre förr, men förr kommer det aldrig mer att bli.

08 oktober, 2012

Jakten på jakten

Så ljusnar det, passen bemannas, termosarna är fyllda med kaffe och smörgåsarna är väl utvalda.
Älgjakt.

Efterlängtat, sparad semester, gemenskapen.

Frågan är om det finns något som är lika heligt som älgjakten i dagens Sverige.
Inte för alla, men för de som är med. Heligt som i dess betydelse av att vara avskilt från de övriga delarna av samhället, betydelsebärande för identiteten, avskilt i tid och rum.

I de här timmarna på jaktens första dag upplever nog många de mest intensiva och närvarande timmarna under hela året.

Jag är ingen jägare, jag förstår inte - men jag ser hur viktigt det är.

05 oktober, 2012

Återuppbygga eller bygga nytt?

I Ubbhult ska den nedbrunna kyrkan ersättas.

Jag skulle hoppas att man någon gång vågar bygga nytt istället för att återuppbygga det gamla, vem vet vi kanske blir överraskade i Ubbhult.

För mig betyder inte nytt automatiskt modernt. Nej, att man vågar se mot framtiden, vad som kommer. Går det att tänka nytt? Sitterden gamla bilden för fast?
Ska den kristna tron vara mer än historia, mer än traditioner, mer än antikvariska hänsyn, mer än - ja, vad vi nu blir använda till.
Hur bygger vi den fysiska byggnaden så att den talar om Gud idag? Är det så att vi överhuvudtaget bygger nytt, eller kan vi fira gudstjänster på annat sätt?

Själv älskar jag det liturgiska rummet, men vet att det har. Ett pris, ett höt pris.
Min kyrkosyn utgår från gudstjänsten, men kanske inte rummet.
Jag blir mer och mer osäker när tankarna går kring all organisation och struktur. Det fungerar inte utan den, men ofta dåligt med den.

Kan vi förenas i en gemensam bild av framtiden, eller förenas vi enbart (?) när vi vänder blickarna bakåt? Bygga nytt? Återuppbygga?

04 oktober, 2012

Okapi!

Jag läste Stillsams inlägg om kyrkoordning och skillnad mellan zebra och giraff.
Men Okapin är blandningen dem emellan, något nytt vi inte sett.

Sedan är det en annan sak att min iPhone skriver om Okapi till Oklokt...

Ett liv i mörker

Det är väl så det känns. Tidningen har helt uppslag med tips hur man ökar ljustiden, man åker hemifrån i mörker och hinner inte hem innan det är mörkt igen.

Nyheter om krig, sviktande ekonomi, utanförskap osv.

Inte alls trevligt - innan vi börjar julmysa och fyller mörkret med ljus och förväntan.

Men, inte är det för trevnadens skull jag tänder ljus, inte för en mysfaktor.

Ljuset är hopp. "Förbanna inte mörkret - tänd ljus"

Det finns ett begrepp "light-polution" att vi skräpar ner mörkret med ljus.
De finns de som hävdar argt gatlyktor stänger ute den existentiella upplevelsen av stjärnhimlen.
Ljuset som ska ge trygghet och säkerhet kan också bli för beskyddande.

"Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där" Psalmer i 2000-talet.

03 oktober, 2012

En tillrättalagd värld

Ikea justerade lite för att komma bättre ut - precis som vi alla gör.
På datorn finns wysiwyg - det är det vi ser som vi får, till dess vi kommer till skrivaren och märker att någonting har hänt med verkligheten.

Kluvenheten med den kristna tron är att vi är förlåtna syndare. Förlåten syndare.
Att jag är förlåten hindrar mig inte från att ständigt falla, och att alltför ofta försöka retuschera livet för omgivningen. Det goda jag vill...

Jag är inte värdig, jag är inte perfekt - men förlåten.

Utifrån den insikten minskar behovet av retuschering. Jag kan inte lägga tillrätta inför Gud, lika lite som Adam & Eva kunde gömma sig i Eden.

Men säkert kommer jag att försöka komma bättre ut även idag...

02 oktober, 2012

Lätt att vara präst

I dagens tidning intervjuas fängelseprästen. Det är lättare att vara präst innanför murarna än utanför.
Jag förstår och kopplar till pilgrimen, den som gick utanför stadsmurarna, lika för att det är tvärtom.

I det synes vanliga är det eviga, transcendensen, lika svår som viljan att börja banta veckan före jul, eller att ge sig ut på den första löparrundan i ösregn.

Själv har jag upplevt att den svåraste platsen för tron många gånger är mitt i församlingens verksamhet, att det är först då jag går utanför som frågorna blir existentiella, brännande.
Jag säger inte att det alltid är så, men många gånger.

För mig är det svårast att vara präst mitt i kärnan, mitt bland de mätta, omsluten av verksamheter och sociala bindningar. Därför, bland annat är jag inte i kyrklig tjänst idag.

Jag valde som 18-åring att inte fortsätta i den kyrka dit jag följt med mina föräldrar, där jag hade mina vänner. Där behövdes inte prästen/pastorn mer än som cermonimästare.

Min kallelse har aldrig varit till kyrkkaffeprat, småprat före gudstjänsten, trevliga verksamheter för att möta människor. Tack och lov har andra den kallelsen, men jag är osäker på hur/var min kallelse får plats i vår kyrka som söker trygghet och att bevara det vi ofta inte ens haft.

Jag är pilgrim, det är utanför församlingsmuren min kallelse ligger, för tyvärr är det en majoritet av den döpta församlingen som lever där och som inte känner sig välkomna innanför muren.