dop och mässa

Det är inte ofta det är både dop och mässa.
När man har söndaglig mässa så blir det ofta, men nu var omständigheterna att det mer eller mindre var dopföljet som var den gudstjänstfirande församlingen...

Men det är lätt att prata om vår kyrkas båda sakrament, och koppla dem till varandra och till Alva som döptes.

Det kanske skulle vara något - att ha enkelt nattvardsfirande vid dop?

Gallring eller avverkning

Vi har fått förlängd kvällssol.

Med nyinflyttad granne som tagit ner träd på sin tomt så flyttades horisonten både i avstånd och i höjd. Nu kommer solen åt vår tomt tidigare på våren och senare på hösten. Möjligheten att låta de sista solstrålarna värma en sen kväll.

Som vanligt är liknelserna inte långt borta, både vad det gäller horisontlinje och höjd.

För hur ser min egen horisontlinje ut i ett 360-gradersperspektiv?
Hur långt kan jag se i olika vädersträck, i olika situationer, i olika frågor?
Ligger horisonten nära, där jag i detalj kan se allt fram till horisonten - eller ligger horisonten längre bort med mer perspektiv och mindre detaljer?
Vad är det som begränsar mitt perspektiv?

Ser vi till tomten så kan vi ibland plantera träd, bygga plank för att förkorta synperspektivet. Vi bygger en ny fasad för att dölja det som ligger bakom. Vi vet att det finns kvar där bakom - men jag ser det inte just nu...

Jag har hört att det i Tokyo finns andra perspektiv på den personliga sfären eftersom man bor och lever, inte minst i tunnelbanan, så tätt inpå varandra. Horisonten får finnas på insidan.

Nu får vi nya perspektiv, nya möjligheter att sätta oss ner, njuta av solen och prata eller bara vara i slutet på dagen när solen sakta sänker sig bakom, en för oss ny, horisont.

Förklaringsberg eller konferensrum?

Så är kroppen i viloläge,  även om det är fyra helger med gudstjänster som ligger framför mig.

Precis som muskler växer när de får vila efter träning kommer många tankar och bilder när tanken inte behöver lösa så många praktiska problem.

Tanken får utrymme, perspektiv, bergsperspektiv... Förklaringsberg återkommer i Bibeln som platser för närhet till Gud, reflektion och insikt. Precis som Martin Luther King "been on the mountain" och sedan kunde se framtiden, ge ord åt visionen, målet.
För mig blir löparrundorna platsen för många insikter. Särskilt när jag springer de vanliga rundorna utan nya intryck. En del glöms redan när jag kommer hem, medan annat hänger sig kvar.

Idag funderade jag kring hur vi tar ut riktningen. Oftast stänger vi in oss som en Konklav för att komma överens. Det blir sällan nya intryck, visioner, utan kompromisser för att få komma ut.

Utsikt ger insikt.

Löpningens metaforer

Det är lätt att använda olika liknelser till det man håller på med.

För min del har det varit idrott och pilgrim som jag återkommit till.

Nu är det löparrundor som tränger fram nya liknelser. Annika Lantz hade en jättebra krönika i tidningen Chef om hur hon "chefade" sin kropp under löpningen med uppmuntringar och krav.

Själv har jag de sista gångerna reflekterat över uthållighet. Det handlar både om tempo och träning, om vilja och motivation. Som person är jag mer sprinter, korta ruscher, explosivt.

Nu tränar jag uthållighet - även med löpningen...

Renovering

Nytt tak på kyrkan.
Underhåll.

I många byggprojekt talar man om att avsätta 1% till konstnärlig utsmyckning.

Skulle det vara en tanke att göra det också i kyrkan, men inte att köpa in konst, utan använda 1% av budgeten till att förnya kyrkorummets liturgiska funktion. Dvs förbättra möjligheterna att rummet kan bära och fördjupa en gudstjänst.

Precis som det yttre behöver ses över behöver också insidan uppdateras.

För mig är kyrkorummet aldrig statiskt. Varje del har en gång placerats för en viss funktion (hoppas/förutsätter jag) - men med tiden blir det många delar som långt ifrån alltid blir en helhet.

Jag vet vad Länsantikvarien säger - men vad vill vi? Hur vill vi att rummet ska tjäna gudstjänsten?

Bilden av prästen

I bilen så slogs jag av en lite udda bild.
Hur det var funderade jag på hur vi präster uppfattas, hur människorna vill att vi ska vara och alla fördomar som finns.

Parallellen med den Italienska drömflickan (jungfrun med sexuell erfarenhet) slog mig.

På ett sätt finns en önskan att prästen ska vara "munken", dvs "ren", avskild, annorlunda och utanför samhällets normala fel och brister. Prästen ska gärna vara helig.

Samtidigt vill man att prästen ska vara så normal som möjligt. Jag kommer ihåg när en 10-årig flicka med stora ögon såg på mig och sa "wow, en präst som åker slalaom"... Vi förväntas gå på puben, slita med trädgården, arbeta med huset, skilsmässa är inget konstigt.

Jag tänker på min studietid då någon uppsats ägnade åt relationen mellan "helig och profan".

Frågan är hur långt vi kan gå åt båda håll samtidigt innan vi spricker?

Nåden

Är jag döpt? Har jag låtit döpa mig?  - Ligger fokus på vad jag gör?

Är jag frälst? - Ligger fokus på vad jag är?

Är jag förlorad? - Eller är jag återfunnen?

Till konfirmanderna tjatar jag om att tro är relation och inte prestation. Inför söndagens tema "förlorad och återfunnen" märkte jag igår att det så tydligt går att se från två perspektiv: Mitt eller Guds. Om perspektivet är mitt, att jag ska vända om, att jag ska finna Gud igen - eller om det är Gud som ständigt söker mig i min vilsenhet?

Dag Hammarskjöld skrev (citerat från mitt minne): Inte Jag, utan Du i Mig.

Nåden kan jag ju inte nå själv, inte förtjäna, inte ta på mig själv som en tröja, inte villkora mot egen överlåtelse, inte beställa med en bön.

Inte för att min egen ansträngning är oviktig, inte för att jag ska överlåta mig, för att jag inte ska be.

Men Nåden kommer alltid från Gud. Först. Den är en del av Guds väsen.

Nåden återställer relationen mellan Skaparen och lilla vilsna, förlorade jag. Därför blir inte relationen med Gud jämnbördig, även om vi får säga "Abba (Pappa)" till Gud.

Inte Jag, utan Du i mig!

Psalm 231 har en "bättre" inledningsfras: Amazing graze - Överraskande Nåd. Att Guds Nåd är oändlig är väl ingen överraskning, även om det kan bli en insikt i mitt liv.

Ringrost

Igår hade jag första begravningen på 1,5 år.
Det var ringrostig inför, men när jag väl var i stunden kom orden tillbaka och jag behövde inte luta mig mot handboken.

Det var första begravningen med försöksordningen. Avskedets plats före sista psalmen kändes bra för det "liturgiska flytet" då det knyts till förbönen, men det blir nu mycket musik i ett svep både i början och slutet av gudstjänsten.

Uppståndelsens kapell är en bra plats att börja på, för det finns inte många kapell som ger den inramningen.

Imorgon och på fredag är det begravningar igen, då med mindre ringrost.

Lars-Göran Lönnermarks vigseltal

Ofta kan jag känna en viss grad av pinsamhet när jag ser en gudstjänst i TV. Jag kan inte slappna av, utan spanar hela tiden efter olika "fel", stör mig på hur prästen vänder sig eller agerats i stort och smått.
Jag jobbar på det...

Men i lördags kände jag stolthet när Lars-Göran Lönnermark höll vigseltalet. Visst kan vi ha olika åsikter om vad vigseltalet ska vara, men i det sammanhanget som det var kändes det strålande, jag njöt.

Det var inte stor teologi, för det var inte platsen för det. Det var inte högtravande retoriskt, även fast TV var där. Det var inte för personligt, där vi präster kan gömma det mesta. Det var inte otydligt, utan hade en (1) linje, ett (1) budskap och tog sin utgångspunkt i parets egen värld - och återvände dit med både lag och evangelium.

Sedan känns det extra kul att det var Lars-Göran som också vigde oss, för 10 år sedan...

Texterna talar - också till mig

De regelbundna predikningarna under våren har påverkat mig.
Det sker något när jag brottas med texterna, samtidigt som jag även brottas med mig själv.
Texterna kommer nära. Inte påträngande i arbetet före gudstjänsten, där får jag vara i fred. Under gudstjänsten händer det ofta att jag får tillfällen av insikt, men oftast faller mina bitar på plats någon dag efteråt.

Jag kan jämföra det med pilgrimsvandringarna då vi arbetat med en text en hel dag. Då hinner man se flera lager, hinner samtala, hinner vara i tystnad.

För mig som brottas med hur jag ska verka som präst har de senaste två söndagarna lagt viktiga bitar med dop och kallelse. Inte stora förklaringsbergsinsikter, men små, små steg.

Framåt rör det sig. Mot vad?

Att leva tillsammans

Först det goda - vi har imorgon varit gifta i 10 år!

Sedan det andra efter att ha läst dagens BT: Försäljningen av Norrmalms kyrka snurrar ytterligare ett varv med många ord, formella beslut och en minskande ekonomi. Dessutom överklagas kyrkoherdetillsättningen...

Att leva tillsammans är aldrig lätt. Dag Hammarskjöld beskrev det så att det fanns många fördelar med att leva ensam - men man gick miste om alla fördelar med att leva tillsammans. Det gäller både kärleksrelationer och att leva i församling. När vi enbart ser problemen med att det finns andra som har andra åsikter, kunskaper och perspektiv är det bäst att stanna upp och fråga sig varför just jag ska få allt på.

F ö gäller det även i äktenskapet. Och ja, jag tränar även där.

Söka tjänst?

Perspektiven är olika under olika delar av livet.
Att nu stå inför beslut om jag ska söka prästtjänst känns väsensskilt från den Per som tidigare sökt olika tjänster.
Nu kommer jag utifrån, från sidan.

Det känns  som att jag börjar om med tankar, funderingar och tvivel. Men nu 25 år senare i livet. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men tuffare är det. Det finns fler variabler, familj, hus, erfarenheter, bakslag, en kropp som märkbart blir äldre.
Jag skulle inte vilja vara 18 igen, men som de flesta människor är det ju enklare utan problem och komplikationer som livet ställer i min väg.

Den yttre kallelsen är annorlunda nu när jag inte har församlingstjänst, medan brottningen med den inre har blivit svårare med fler perspektiv.

Vad ska JAG göra? Längre har jag inte kommit.
Sedan ska Kyrkan också säga sitt. Vad ser Kyrkan för vilja med mitt liv, min uppgift?

Billiga poänger på andras bekostad

Du är förvarnad, åtminstone.

Dagens Symbios. Läste på Seglora smedja och läste fel. Det stod inte Dag Sandahl som jag trodde, utan Dagens Seglora... Olika antal bokstäver, men styrker väl tesen att ytterligheter har en benägenhet att mötas i var sin ände av cirkeln. Lite blir det som när journalister intervjuar varandra i TV, man undrar var nyheten är mitt bland alla kommentarer.

Seglora smedja måste vara sponsrat av Centerpartiet. Seglora ligger ju söder om Borås, men kyrka har precis som Centern flyttat till Stockholm (för övrigt fick Skansen den näst bästa kyrkan, Kinnaruma kyrka hamnade i Ramnaparken, Borås. Det kunde alltså blivit Kinnarumma smedja...)

Kyrkans tidning eller Tidningens kyrka med tanke på uttalandet att Kyrkans tidning nu ska sätta agendan för samtalet. Ett uttalande som säkert inte går att koppla till den första punkten...

Slut med billiga poänger, tack och lov, men nu är systemet rensat.

F ö är det svårt att komma runt bloggen Kristen opinion. Av någon anledning är det för mig som en symbios mellan de två DS (Dag Sandahl och Dagens Seglora), något som ingen av de tre inblandade skulle uppskatta gissar jag. Men bra är det. Kristen opinion alltså, inte mitt försök till ytterligare en billig poäng.