Dessa aftnar

som blir viktigare än dagarna.

Namnsdagarna är jag för tillfället lite insöad på och har svårt att komma förbi dagens Sylvester. Efter lite grävande arbete (läs Wkipedia...) så kommer det fram att Sylvester, timmermannen, funnits som namnsdag redan före 1901.

Ursprunget är en biskop och biskop (Sylvester I) på 300-talet i Rom, enligt en legend den präst som döpte kejsare Konstantin den store. 31/12 är hans begravningsdag.

Såja, så går jag in i 2013 lite mer vetande.

Det är skönt att ge namnet ett annat ansikte än namnen Stallone...

"Och det blev afton, och det vart morgon" - så jag kanske ska backa när det gäller aftnarna och påminna mig att enligt den tidigare tidsräkningen så är det kl 18 som den nya dagen börjar.

Så för några hundra år sedan hade det bara varit 1 timme kvar till 2013.

Den förlorade sonen, del I

Åter dessa namn i kalendern som låter tankarna ta nya språng med gamla fakta. Paketeringen och sammanhanget ger alltid nya tankar.

Abel och Set, bröderna som aldrig fick träffa varandra..

Men Kain?

Kain - i Sverige finns det 9 personer med namnet Kain. Namn efter brodern som tog sin broders liv för att få det som "rättmätigt" skulle tillhört honom. Han som var förstfödd... Namnet betyder "spjut" eller "erhållet, förvärvat". Han fick inte - han tog

Kain är den första förlorade sonen.

Abel var sonen som Adam och Eva förlorade.

Kain var den förste som förlorade sitt eget liv, men fortsatte leva.

Abel (447 personer i Sverige, "andetag" eller "son till anden som andas") finns med i sju verser, som herde.
Set (808, namnbetydelse "rotskott", något nytt från ett befintligt träd) i 10 verser, som far till en son.

Abel och Set är oviktiga som individer - men viktiga för ursprunget. Idag är individen viktigast, oavsett sitt ursprung - ibland är ursprunget mer en belastning.

Abel och Set ställer frågan - Var är jag sprungen från?

Abel och Set kopplar Adam till Noa, den första skapelsen till den nya skapelsen. Abel och Set kopplar Abraham till Adam via Noa, till kallelsen till ett nytt land. Abel och Set kopplar David till Adam, via Abraham och Noa, till en ny ordning med konung för ett folk. Abel och Set kopplar Jesus till Adam, via Noa, Abraham och David, till en Skapelse, död genom vatten, kallelse och uppbrott, till relationen med Gud.

Abel och Set - kopplar mig till Skapelsen.

11 trojaner

Efter 50 minuters genomsökning hittade antivirusprogrammeg 11 trojaner som hade nästlat sig in i datorn, där de låg och bidadesin tid eller redan börjat invasionen.

Inbjudna var de inte, och vem som öppnat porten vet vi inte, inte heller vem de smög sig in tillsammans med eller i vilken skepnad de kom.

Guds rike kommer som en tjuv om natten säger Jesus, men inte förklädd.
Även om "förklädd Gud" är ett känt verk tycker jag att ordet förklädd är fel. Ja, Gud kommer i skepnader som vi har svårt att förstå att det är Gud som kommer, men förklädd?

Gud söker en relation, inte ett maktövertegande, en invasion.

Gud kommer inte som en tröjan (det är det någon annan som gör). Gud kommer med fredsfördrag, vit flagg, som en broder.

Gäst i kyrkan?

Två dagars gudstjänster i "nya kyrkor", dvd kyrkor där jag är ny.
Jag har blivit välkomnad, men en tanke infinner sig: Vem äger kyrkorummet?
Det fysiska kyrkorummet och utsmyckning är en sak, men för mig har det aldrig funnits "min kyrka" om någon fysisk byggnad.

För mig är faktiskt alla kyrkor "mina". Inte utifrån ägande, revir, historik, ansvar, församlingsgränser mm.
Kyrkan är ett rum för den levande kyrkan, en form som kyrkan lever i, ett rum fyllt av symboler,symbolik och närvaro.

Ju fler gudstjänster jag firar gudstjänst i, desto mer fördjupas min tro och ökar min insikt. Varje kyrkobyggnad  är på oändligheten.

Skulle då kyrkan ägas av någon, firas gudstjänsten alltid av samma folk i samma lokal så förtunnas den. Det är genom nya möten vi utvecklas, fördjupas, växer.

Nej, jag är inte gäst som ska välkomnas, som främling. Vi ska välkomna det nya för att växa.

Dop

Ibland är det enkelt.
Självklart rentav.

Kanske ännu mer mysterium - men en trygghet med barnet i sin vita dopdräkt, föräldrar som nervöst försöker hålla koll, faddrar som är osäkra på vad som förväntas av dom, far- och mormödrar som vallar över av känslor.

Mitt i detta en dopfunt. En stund av evighet med dopvattenet som riner nedför hjässan.

Jag är präst, just för detta.

Dagens namn

Gud räddar
Immanuel
Gud med oss
Underbar i råd
Fridsfurste
Kristus
Rabbi
Judarnas konung
INRI
...

Men i den officiella almanackan är det tack och lov tomt.

Namnsdagsfrossa!

Just kring jul är det riktig frossa i namnsdagar, som teolog alltså.

Redan den 18:e börjar det: Abraham, som kallades att gå till det nya landet
19:e: Isak, sonen som tog över.
20:e: Moses, som åter förde in folket i landet som tillhör Gud.

Sedan kommer den 21:a, vintersolstånd och Tomas, lärljungen, tvivlaren.

Den 22:a: Nathanael, Filippos förljeslagare

Sedan når vi fram till den 23:e - Adam, människan, stoftet.
Dagens namnsdag är Eva, livet, som kommer till det döda för att ge det liv.

Förresten - varför är det inte någon namnsdag imorgon? Eller är det självklart?

Bortglömd adventsdag

De är otacksamt för fjärde advent, särskilt när den (som 2017) infaller på julafton.

Mariadagen under advent - då graviditeten gått så långt att mamman hamnar utanför fokus och all uppmärksamhet riktas mot det kommande barnet.

Fyra ljus.
Fyra vädersträck.
Fyra årstider.

Maria - bärare. Idag är du och jag bärare. Förlossningen sker genom mitt och ditt liv.

Inte där och då, utan här och nu!

Våga vänta

Igår köpte vi gran. Den står i garaget för att komma in i källaren i eftermiddag. På söndag kommer den in i värmen för de sista förberedelserna, så att vi börjar fira jul på julafton.

Egentligen är det juldagen som firas. Jag kommer ihåg en julgudstjänst under studietiden då jag talade om advent somadventskalender med de 24 luckorna... Kyrkoherden påminnde mig efter gudstjänsten om att Jesu födelse brukar vi fira den 25:e...

Men det sociala firandet av jul vill jag spara - så att jag kan fira jul när det är jul.
I vår tid är det viktigt att vara först. För affärernas del är den som sist plockar fram julsaker i butiken den som säljer minst.

Ibland känns det så i kyrkan också. Den församling som inte börjar sjunga julpsalmer vid första advent upplevs som väldans konservativ. Ge folket vad folket vill ha.

Jag vill inte äta dessa julbord under hela december. Jag vill inte översköljas av julsånger från mitten av november. Jag vill att adventsljusstaken får stå där i sin ensamhet och räkna ner. Jag vill sjunga julpsalmerna först på julnatten/-morgonen.

Då blir det Nu, i Guds tid.

jag äger inte andra människors julfirande - men jag äger mitt eget. Jag kan välja att spara något till rätt tidpunkt för att var där, då, NU!

Gudstjänstplanering

Begreppet lyhördhet får andra dimensioner när planeringen sker per telefon, särskilt när det är en person jag inte träffat.
Ironi fungerar inte alls.
Jag märker att jag, precis som barnen, pekar på något för att förklara.
Min egen koncentration är mycket sämre då mina ögon kan vara mer intresserade av något annat.

Men trots detta har jag på två dagar planerat tre gudstjänster, där det har känts jättebra och att vi faktiskt fått kontakt (undrar hur det upplevts i andra ändan av samtalet?).
Det har varit tre dialoger där vi pratat om en gemensam bild av de tre gudstjänsterna. Vi har pratat om texternas funktion, om vilken karaktär musiken ska ha för att leda gudstjänsten vidare, inåt, framåt.
För min del finns det mycket positiv förväntan på gudstjänsterna, en förväntan på gudstjänsten, men också på att mötas för att göra det vi planerat, förberett.

Tre positiva samtal som får mig att inse vilken förmån präst och musiker har i gudstjänsten - vi är förberedda och kan kanske nå flera lager av gudstjänsten.
Jag tror inte på gudstjänstgrupper för egen del, men jag tror att det är viktigt att vara förberedd för att fira gudstjänst. Kyrkvärden som frågar vilken söndag det är har en bit kvar, medan hen som har läst alla texterna har dukat för måltiden.

Vem äger julen?

I dagens BT kommenteras Svenska kyrkans julundersökning. Kritiskt. Spär kyrkan på den stress hon vill visa på?

Det är dumt att ställa frågor där svaret är givet - om det inte finns en retorisk vinst med att få stöd för sin argumentation.

Jag tror inte att Svenska kyrkan behöver empiriska belägg för sitt budskap. Som BT skriver kan vi lätt hamna på fel sida av argumenten. Är målet att enbart synas har vi lyckats, men jag tror inte att kyrkan, likt SD får ett uppsving av negativ press.

Kyrkans budskap utgår inte från statistik (säger den som älskar statistik), vi ska bara använda den för att förstå.

Om julen reduceras till historisk matsedel och konsumism så reduceras inte vår tro på att Kristus är född i Betlehem. Kyrkan firar inte jul, vi firar att frälsaren är kommen.

För dig utgiven är något helt annat än För dig inhandlat. Alltid. Varje år.
Kyrkan kan inte äga det sociala beteendet (men mäta det kan vi), men vi äger något oändligt stort när vi lyssnar till änglasången, till herrarnas berättelse, de vise männens insikt. Julen är mysterium. Julen är uppenbarelse. Julen påverkar oändligt mycket mer än konsumism, mat, stress - den påverkar mig.

Begravningsdag

Adventsmys, julfest och matfrossande kan ändå inte dölja livet, inte stoppa mörker och död.
Snart står jag vid en kista för ett avsked av en medarbetare. Mörkret tränger sig på trots alla tända ljus.
Det är tydligt, dödens mörker kan bara ett ljus lysa upp.
Fröjda du storligen du dotter Sion.
Idag är en frälsare född åt er.
Kristus till jorden är kommen
Dagen är kommen, kärlek triumferar

Mat och stämning kan inte ge hopp, men psalmernas texter!

Det historiska arvet,

dvbf är en förkortning som kom till mig under den ekumeniska pilgrimsvandringen 2000.
Den gemensamma vandringen som gick allt längre inåt, utvecklades mot tystnad och stillhet, mot enkelhet och en vandring framåt fick dagligen en historisk gåva som hela tiden tog oss ett steg tillbaka. Dvbf.

Idag befinner sig kyrkan i en situation där hon förväntas göra nya saker, göra på nya sätt men aldrig sluta med något. Dvbf.

En gåva kan betyda mycket, men kan också låsa fast. Pianon i församlingshem, tavlor av skiftande kvalitet, fonder mm kan många gånger hindra. Dvbf

Olika exempel på "det var bättre förr" dvbf. Det är sällan medvetet, oftast är det den goda viljan som kan stå ivägen.

En klarsynt hockeykonfirmand så till sin pappa, som också var tränare "jag kommer aldrig att bli lika bra som du aldrig blev"...

Kyrkan i framtiden kommer aldrig att bli lina bra som den historiska kyrkan aldrig blev.
Arvet är viktigt, men det är bara ett arv. Den dagen då arvet blir en börda får vi lämna det vid vägkanten för att orka vidare.

Född av människa

En liten detalj i skapelseberättelsen är att kvinnan ska föda med smärta.
Även Jesu födelse sker i smärta, kommer inte av sig själv, pressar sig ut, är buren med möda.

Maria kan vara en förebild för oss alla i det är genom hennes liv Gud kommer.

I julkrubbor, i julspel finns Maria med - oftast efter förlossningen, strålande och stolt.
Inte höra förlossningssmärtan, mödan, värkarna. Nej, det är stilla och fridfullt.

Hur föds Jesus genom mitt liv? Hur föds tron på Gud, på frälsning och försoning?
Sällan stilla och fridfullt, ofta med vånda, med tvivel, med förluster av det jag haft.
Tron föds ofta som ett barn. Buret under lång tid, med möda - och så en natt förlossat.

Tron föds inte med kejsarsnitt, det är ingen annan som kan föda den.

Här och Nu

Snöskottning. Meditation. Mindfullness.

Tänk att det är i familjegudstjänsten det blir tydligast: Nu är Guds tid.

Nu. Alltid Nu. Gud Är, Är Nu.

Djävulen = Sedan...

Helvetet = att alltid leva i det förgångna, i Då, Tidigare, Förr. Du kan aldrig komma dit du önskar dig.

Men Nu är himlen redan här, när jag stannar i tiden, när jag stannar tiden, när tiden inte finns utan är.

Gudstjänstglädje

Julgudstjänster i Sandhult och Sandared!

Sedan jag prästvigdes har jag bara haft en jul utan gudstjänster: det var när jag var skolpräst i Timrå och kyrkorna inte räckte till för alla präster...

Julgudstjänster som är det enklaste - och därmed svåraste. Hur säga något som alla redan känner till? Hur säga något som går igenom känslor och traditioner? Hur göra julen till här och nu och inte där och då? Det kliar i fingrarna (säger han som inte skriver ner sina predikningar...)

Det ska vi fira

Luciamorgon.
Förvaltningen samlas i församlingshemmet för fika och luciatåg.
Vi firar lucia heter det.

Jag vet att vi är ungefär två personer som verkligen kan sägas fira Lucia, dvs den kristna förebilden i en människas liv och tro.
Vad gör de andra i sitt firande? Är det eksem fråga idag, ska vi inte bara låta svenskarna ha sina festiviteter på de kristna högtidsdagarna utan att lägga på trosdimensionen. Det räcker väl med att det finns ett litet budskap i någon sång ( inte i en tolkning, naturligtvis).  Kulturkristendomen får vi inte ifrågasätta.

När jag hade min första prästtjänst i Falköping pratade jag med missionspastorn om varför de använde ordet Konfirmation om det inte var kopplat till dopet. "Det är ett inarbetat begrepp" var svaret. Att de med sitt "konfirmandarbete" urholkade ordets betydelse var en ickefråga.

Vad är det vi firar? Hur mycket innehåll finns kvar? Visst behöver ett samhälle, en förvaltning anledningar till att samlas, att högtidlighålla viktiga milstenar i sin historia eller bara ha en fest. Men vi svenskar vet ju inte ens varför vi firar vår nationaldag, tänker sällan på midsommar som en fruktbarhetsrit, eller var riktig koll på de kristna högtidsdagarna. Men fira ska vi, dvs äta och dricka och vara lediga.

Egentligen behöver vi inte mer än en anledning. Men  när orden blir tomma, utan mening...?
Nu väntar helgonet Lucia och de tre vice männen (antagligen både i stjärngosse och pepparkaksmundering) på att sprida sitt budskap till slamret av kaffekoppar, pepparkaksruggande och saffransdoft.

PS i Uppsala missionskyrka blev en engagerad organist av med uppdraget då han improviserade över "vi komma, vi komma" som processionsmelodi då tre afrikanska pastorer var på besök. Egentligen var det stor teologi då van påminde om varifrån de första kom att hylla Jesus. Idag är det rasism, och kanske en fråga för landets rektorer att ta tag i. DS

Form och funktion

"Påven har börjat twittra" en nyhet, men...

Är det formen eller innehållet som är nyheten? Säger påven något nytt bara för att han gör det med 140 tecken?
Orden blir tillgängliga, vi använder ny teknik för samma budskap, som alltid. Det verkar mer handla om att hänga med och visa sig uppdaterad än att fundera över Vad som sägs.
Själv kan jag likagärna skriva i en dagbok och jag funderar ibland över riktningen med det jag skriver. Jag vet om en läsare, och på ett sätt är hen viktig för att jag ska skriva publikt.

Formen kan ibland hindra innehållet. Jag har ofta funderat över hur Bibelns böcker skulle läsas om de stod självständiga, för ibland förstår jag att omfattningen skrämmer. Att ta till sig allt/hela blir övermäktigt. Det som tidigare var prästens ansvar ligger nu på alla. Att ge konfirmander helbibeln kan i värsta fall hindra henne att se budskapet.

Det är nog få som säger att formen för budskapet är viktigare än innehållet, men tyvärr är det lättare att byta form än vad jag säger.

När är kyrkan som bäst?

"Vergang"? Nej, men när hon är riktigt liten eller riktigt stor.

Den optimala gruppen, kom vi fram till genom erfarenhet i Törebodas konfirmandarbete är sju deltagare och en ledare. Billy tänkte i formen av att alla får plats runt elden och i fyr kanoter, jag med min minibuss att alla fick plats i den. Men samtidigt var den så stor att den klarar att två-tre är borta, och att ingen blir utanför i samtalet.
Kyrkan är som bäst i den storleken, när den arbetar med dialog och ledaren är en del av gruppen, för blir gruppen större tar ledarskapet mycket tid och kraft.

Samtidigt är kyrkan bäst när hon representerar helheten - KYRKAN. Då lyssnar samhället. Där har ärkebiskopen sin funktion.

Alla mellanformer kämpar mellan att vara för små eller stora. För att bli för inklusiva eller exklusiva.
Vid nattvarden och trosbekännelsen är vi många, fler än i rummet. En oändlig styrka.
I gruppsamtalet tar inte "jaget" överhanden, där får jag själv mitt utrymme - utan att ta ditt.

Men framförallt, kyrkan är bäst i teorin. I praktiken begränsas hon av att jag själv alltför lätt tar för stor eller liten plats, att jag själv ger min nästa för stort eller litet utrymme.

När slutar man vara ny?

Det handlar inte bara om när man kom, utan mer om när det förväntas att man ska "ha lärt sig" och socialiserats.
För det är så att gruppen är nyfiken en mycket kort tid, sedan vill den återgå till det vanliga.
Ett tecken på att man definitivt inte är ny är när man första gången tänker: Det var ... förr ( Jag vill inte skriva ur Bättre, utan hoppas att läsaren förstår). För då är man inte ens nöjd med det man har.

En annan aspekt är ansvar. När börjar jag ta ansvar för det gemensamma? Då är man inte ny i sina egna ögon.

Jag själv tar ofta ansvar tidigt, tänker sällan att det var bättre förr, är kanske inte ens mer nyfiken i början. Jag fascineras av de som arbetat mer än 10 år på samma ställe, jag som har fem år som personligt rekord (inom ett års 50% föräldraledigt).

För kyrkliga gemenskaper krävs det för självbilden att det regelbundet ska tillkomma nya själar, samtidigt som man gärna vill ha kvar sin egen position (det är ungefär som ett socialt pyramidspel).

Det gäller fortfarande att de två tillfällen jag upplever total gemenskap i kyrkan är i nattvarden och trosbekännelsen - för då är vi inte riktade mot varandra.

Inifrån eller utifrån

Var kommer livet ifrån, det liv som pulserar och gör kyrkan levande? Inifrån, med traditioner, med hävdvunnen makt, med färdiga strukturer, där nästan på utsidan lätt blir ett objekt för den egna godheten och verksamheten.
Utifrån? Där nya röster tolkar, där nya erfarenheter vidgar, när nya möjligheter blir synliga.

Jag har aldrig varit bekväm med inifrånperspektivet. För mig bär det egna erfarenheter av grupper dit jag varit bjuden, men enbart som utfyllnad och inte in i hjärtat.
Samtidigt vet jag att jag har haft min egen plats på insidan med makt och befogenhet.

Jag vill kunna använda båda erfarenheterna. Uppleva en kyrka i gränslandet mellan inne och ute.

Ord som porten och grinden kommer till mig. Den som både står öppen, men samtidigt sluter in.

I de tidiga församlingarna fanns det en tydlig och pedagogisk vandring från det att man trädde in första gången till dess att man fick delta vid måltiden.
Idag börjar den kristna resan med dopet längst fram i kyrkan och brödet delar jag med barnen.
Men mentalt borde vi fira gudstjänster i vapenhuset, den plats som samtidigt är innanför och utanför.
Kyrkan behöver de nya vittnesbörden om den levande Gud och den samlade erfarenheten av den samlade uppenbarelsen.
På väg in - men samtidigt på väg ut.

Sitting on a fence

is a man WHO sees both sides of both sides. För att citera Housemartins.

40 veckor har gått sedan bytet av jobb, sedan jag klev ur Svenska kyrkan som arbetsplats, och det är just denna låttitel som beskriver var jag både fysiskt och mentalt befinner mig.
De nya perspektiven är utmanande, berikande, frustrerande, klargörande... Jag upplever att jag ser klarare, att distansen till kyrkan både gör mig mer ifrågasättande till verksamhetsförblindningen men samtidigt mycket mer ömsint till henne.
Livet "utanför" ger perspektiv på hur kyrkan uppfattas utifrån, vilken information som når fram, hur hon hörs och syns.

Men jag sitter " om the fence". Jag vet att jag befinner mig i en mellanposition, lite "ovanför", med en viss distans. Det går att fortsätta att sitta kvar och göra mig själv till betraktare, men då samtidigt alltid vara utanför, inte göra mig själv delaktig och aktiv.

Nu vet jag var jag har mig själv.

Vad tar fram det bästa i mig?

Det kanske tyder på bristande själviniskt när jag uppmärksammar saker i mitt eget liv, men...

Snöstorm, långsam trafik, långa köer, dålig betjäning, etc då märker jag att det tränger fram: Ömsinthet och överseende med min nästa. I nöden prövas min nästa.

Däremot har hen svårare att få min ömsinthet och mitt överseende när det inte är tvärdåligt, utan mer smådåligt. Det är som att jag då har svårare att ha fördragsamhet med det som stör bilden, de små missarna, den lilla förseningen... Men klantas det till rejält - då finns det nästan ingen gräns för hur mycket jag kan stå ut med utan att belasta min nästa.

Jag säger inte att jag är mer god än någon annan, kanske tvärt om. Men det är spännande att se vilka situationer jag klarar av med kärlek (och vilka jag möter med... det där andra som inte känns så fräscht).

Det är kanske så att rosen luktar godare på en soptipp?

En lång dags färd mot nått

Idag övas långsamhet och tålamod.
10 km/h på motorvägen till Göteborg i kyla och snö.

Men samtidigt avstressande eftersom jag inte jag inte kan påverka.

Jag tror vi mår bra av att befinna oss i kö.
Tålamod, eftertanke, fysisk närhet, kontemplation, ögonkontakt, identifikation, många små steg...

Tillbaka i Herrljunga. För en dag

Att återvända är inte lätt. T.ex. Sägs det att man aldrig kan gå ner i samma flod två gånger eftersom vattnet flyter vidare.
Även i Herrljunga flyter det på, även om nästan alla ansikten var bekanta. Men ändå har mycket hänt - med mitt liv. Även om mycket hände innan jag slutade så är även mitt liv i rörelse.
För mig var dagen viktig på ett annat sätt, som en del i att omforma min relation i/till Svenska kyrkan. På ett sätt förstår jag att min tid som pelegrinus, den som står utanför murarna är viktig. Den ger mig perspektiv både på var kyrkan är, men också på var jag själv står.

Jag var tillbaka i Herrljunga rent fysiskt, men tillbaka till det som var kan jag aldrig åka.
Jag var tillbaka i Herrljunga, men det var inte samma Per som kom tillbaka.

Men det var viktigt för mig att vara tillbaka, viktigt att få och ge perspektiv, viktigt att möta de människor vilkas liv jag delat.

WAD

Världsaidsdagen...

Gud, jag ber för de som idag lever med AIDS i sin kropp, för de som lever med AIDS i sin familj, för de som lever ensamma sedan den älskade har dött i AIDS, för de som tapper arbetar inom sjukvården för att lindra och trösta, för de som varje dag forskar för att hitta en väg att bota.

Gud, jag ber för de som idag undviker sin nästa på grund av AIDS, för de som dömmer de sjuka, för de som ger dålig råd om läkedom och hur man undviker AIDS utifrån sin övertygelse istället för sin kunskap.

Gud var med oss alla!

Advent är alltid mer än bara ljus

På aftonbladets hemsida:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article15858123.ab

Går det att begränsa något enbart till det vi benämner Kultur?

Vad händer när kulturyttringarna som går ut över någon annan? Det kan vara både positivt och negativt. Ett exempel på positivt:

Varför har vi i Sverige kollektivavtal där de flesta "storhelger" är de kristna högtiderna jul, trettondedag jul, påsk, Kristi himmelsfärds dag, alla helgons dag? Varför ska en person som inte är kristen få extra ersättning för att hen arbetar när vi kristna firar våra högtider?

Kulturellt är vi ett kristet land, men vad betyder det? Vad händer när den kristna tron blir mer än Kultur? När vi menar det vi säger...

Varenda adventsstjärna är för mig en predikan om att Kristus kommer - det spelar ingen roll om det är en muslim som pyntat sitt hem.

Varnda adventsljusstake med sina sju ljus (de med färre eller fler ljus har ingen koll) är en trosbekännelse av att Jesus är den väntade Messias - även när den är placerat i ett judiskt hem. (Här har vi annars en spännande teologisk vinkling...)

Varnda julgran är för mig en välsignelse som påminner mig om att Kristi ankomst öppnar portarna till ett nytt Eden, ett nytt paradis.

Varenda advenstljusstake med sin fyra ljus är för mig en påminnelse om den fastetid vi nu går in i, väntan och förberedelsen.

Bara Kultur?

Jag skulle aldrig bära en torshammer runt halsen för att det är vackert, aldrig teckna den indiska/persiska svastikan på något klädesplagg, inte bära en Djurgården-tröja, inte äga en Volvo, inte köpa lotter.

Som du ser blandar jag högt och lågt, men kontentan är att jag ser torshammaren som en bekännelse till en tro jag inte delar, svastikan som mer än en kulturell symbol från öster, och Djurgården var omöjligt för mig som AIK-are att säga något positivt om, Volvo är jag emotionellt negativt till sedan min barndom - det spelar ingen roll att mitt förstånd säger mig att de bygger bra bilar, lotter är ett sätt att (ofta med goda föresatser) fördela något på ett orättvist sätt (och där det oftast finns någon som dessutom ska tjäna pengar på mellanskillnaden).

För många är kristendomen enbart kultur, men kristen tro är aldrig kultur för den troende - det är Vägen.