Fadder - för vems skull

Jag mötte pedagogerna i pastoratet och pratade om dopet idag.
Vi berättade om våra egna dop, datum, kyrka, faddrar.

En tanke har bitit sig fast. Om faddrar.

Vid dopet är den döpta/e så mycket i centrum att vi kanske inte lyfter fram fadderskapet.

Själv är jag inte fadder till någon. Kanske naturligt eftersom jag ofta har en annan roll vid dopet. Jag har heller inte någon fadder kopplat till mitt eget dop.

Det är faddern som har ett slags föräldraansvar för den växande tron.
Vid dopet  borde faddrarna uppmärksammas mer, deras ansvar, förebildligheten, uppmuntrandet, nyfikenheten.
Vi som fyller all tid med aktiviteter - var finns aktiviteten för döpt och fadder? Hur kan faddern få hjälp att ta med till kyrkan.
Ska bibelutdelningen ske tillsammans med faddrarna? Kyrkvandringar, dopfester etc.

Jag märker att jag inte helt hittar tillbaka till förmiddagens klara tanke.

Själv skulle jag behövt en fadder under prästutbildningen, pastorsadjunktsåret.
Under första året som kyrkoherde hittade jag en medvandrare, men jag behöver det lika mycket idag.
En fadder till konfirmander, brudparet, änkan, kyrkvärden, kyrkorådsordföranden, biskopen, den unge ledaren...

Inga pengar i svaghet

Mycket pengar att tjäna på att slå ut svaga spädgrisar vid uppfödningen.
Mycket pengar att spara på att skolan inte har elever med särskilda behov.
Mycket pengar att spara om vi inte tar emot flyktingar.
Mycket pengar att spara om vi inte trilskas med ekologiska produkter.
Mycket pengar att spara om vi låter låglöneländer sy våra kläder.
Mycket pengar att spara genom att ge hemtjänsten mindre tid med brukaren.
Mycket pengar att spara genom att dra in busslinjer där det inte bor så många.
Mycket pengar att spara...

Ja listan kan säkert bli längre.

För allt ovan är ju sant.
Om vi inte gallrar ur de grisar som inte växer ordentligt blir ju prislappen högre i affären.
Om vi i "vår" skola slipper barn med särskilda behov sparar vi in specialkompetensen.
Om vi inte tar emot flyktingar så finns ju inte de kostnaderna.
Om vi struntar i ekologiskt kan bonden vara mer rationell.
Om någon med min egen lön skulle sy min skjorta...
Om personalen sitter och pratar bort sin arbetstid...
Om vi kunde centrera alla människor, eller åtminstone enbart låta välbeställda och bilburna bo utanför stadsgränsen...

För mig, rent konkret, är inte ekologiska produkter, flyktingar etc inte en bra affär.
Jag tjänar inga pengar på detta.

Men jag kan inte tänka mig att inte vilja betala för välmående grisar, att alla barn får så bra förutsättningar som det går, att den som är på flykt ska vara välkommen till Sverige, att barn till de som syr mina kläder går i skola, att välja ekobananen, att mötet i hemmet inte har en stämpelklocka utan ett hjärta, att bussarna fortsätter att gå.

Vårt samhälle växer, vi får allt fler möjligheter att hjälpa, vi hittar nya, miljövänliga, alternativ osv.

Även jag kan ha synpunkter på Hur vi gör.
Det finns många som kan ha synpunkter på vad Jag gör.

Men jag vill försöka att världen ska bli lite bättre - och det blir inte gratis.

Fasta/förberedelse

Olle predikade vid askonsdagsmässan om fastan.

Mina tankar spinner vidare
Blir fastan ytterligare något för vår självcentrerade tid. Min prestation?

För min del har fasteperioderna allt tydligare blivit förberedelsetid inför en kyrklig fest.
Den Lila tidens övningar, tänkande, bedjande, samtalande.

Jag gör mig redo att fira. Redo att ta emot.

"Se, vi går upp till Jerusalem" sammanfattar det.

Denna fasta är en förberedelsetid för stilla veckan.
Och framförallt en förberedelse inför uppståndelseropet på påskdagens morgon (eller när vi firara gudstjänst).

Är jag redo att höra?
Har mina öron öppnats?
Kan mina ögon se?
Kan jag med mitt förstånd greppa något av mysteriet?
Kan mitt hjärta öppnas för Guds närvaro i Kristus?

Jag tränar!

Den gemensamma svårigheten

Det är väl så det är.

Att vara flera tillsammans blir svårt - vi verkar ju alltid vilja lite olika.
Få mycket - ge lite.
Mycket makt - lite ansvar.

Storleken på gruppen verkar också ge speciella problem.
Upp till 8 personer - Lätt, och alla blir sedda
8-15 - kan gå hyfsat, trots att vi delar upp oss i två, tre... undergrupper. "Är alla här?" hörs det ibland.
15-30 - Nu vet vi att alla inte är här - men vem är det som saknas? Eller var hon med förra året? Nu behöver vi mera strukturer, en tydlig ledare (och oftast en lika tydlig opposition) - Har informationen nått ut? Jag har inte fått något meddelande...
30-100 - Nu finns det en struktur. Gärna tre personer som tar på sig ansvaret för att leda gruppen. Vi får ordning på samlingarna, statistiken förs ordentligt (Hurra!) - för vi blir enheter och inte individer. Och förresten - när var det senast alla kunde vara med? Men 50% är ju bra för oss som är med - och vi får mer fika (som de frånvarande bjuder på).
100-500 Än så länge känner vi till varandra - och vi har fått ett kansli! En deltidsanställd också, som någon kände. Nu blir det ordning! Hemsidan har kommit upp, en styrelse har bildats. När vi samlas är det ca 10% som deltar och vi rekryterar medvetet Stödmedlemmar som ska tycka att det vi håller på med är bra, men inte så intressant att man ska vara där själv.
500-1000 Två anställda... Nu blir det problem vid årsmötet. Det är flera viljor som drar
1000-10000 Kansliet växer - och ordföranden är arvoderad. Det rapporteras hit och dit. Förresten kanske fler ska få arvode så att vi kan bedriva den verksamhet som styrelsen beslutat. Nu är det dags för styrelse och kansli att åka på Kick-off - men inte tillsammans naturligtvis!
10000- Nu blev det flera avdelningar, kanslier. Ansiktet utåt är anställd på meriten att just vara ett ansikte som andra känner igen - från helt andra frågor. Vi börjar få problem med ekonomin, eftersom en allt större del går åt till att gå åt i att förvalta själva organisationen. Vi har köpt ut några besvärliga medarbetare som envist hävdade att vi borde göra andra saker alt. märkte hur lätt det var att komma in och åka med på den "anställdes räkmacka".

Jag har antagligen helt fel i min bedömning.

När jag läser igenom texten själv märker jag att jag funnits med i alla storlekar.
Vilken är bäst - ja, problemet att vi ofta inte väljer detta. Det är ju så kul att växa och bli fler...

Gymnasiekonfirmander

Ett knappt 100-tal av våra tillhöriga 1996:or är inte konfirmerade.
Om några månader är det student - och svårare att nå dom som grupp.

Nu försöker jag hitta vägar att ge möjligheten till konfirmation också under den hektiska våren.

Två vägar: Vardagsvägen på onsdagskvällar eller Helgvägen på helg- och lovdagar.
Men en gemensam resa efter studenten. Två dagar av upplevelse och innehåll.

Men vart ska vi ta vägen? Högst 1,5 timmes resväg från Tranemo.

Studiebesök som tar vägen till djupet.
Glädjefulla samtal i en strålande försommar.
Mysigt logi lagom långt från allt - så att gruppen håller samman.
God mat som gör livet till en fest.
Rastplatser som kan öppna oväntade luckor till himmelen.

Förslag mottages tacksamt!

Vårt uppdrag...

I rubrikraden i mailet står det "Vårt uppdrag - nytt rekord för julkampanjen".

Det finns mer att läsa som ger en helt annan bild. Men den första raden släpper inte riktigt taget om mig.

Är vårt uppdrag själva insamlingsverksamheten?
Är vårt uppdrag att arrangera gudstjänster?
Är vårt uppdrag att erbjuda verksamheter till barn, vuxna och äldre?
Är vårt uppdrag att skapa musikgudstjänster?
Är vårt uppdrag att att utrota hunger?

Alla uppdragen jobbar vi aktivt med.
Organiserar.
Bemannar.
Finansierar.
Lokaliserar.
Informerar om.

Jag önskar att jag så enkelt skulle kunna säga att Svenska kyrkans uppdrag är så enkelt att definiera.

Vad säger jag till konfirmanderna i konfirmationsgudstjänsten?

"Gå därför ut och gör alla människor till mina lärjungar"
"Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till era medmänniskor?"

"Ni är kallade till den stora uppgiften (där kom det) att göra hans kärlek och rättfärdighet kända i världen."

Det finns uppgifter inom uppdraget.
Men uppgiften är inte alltid hela uppgiften.

Kyrkan som redskap för egen vinning

I radion idag uppföljning av gårdagens razzia mot organiserad ekonomisk brottslighet med kyrkor som redskap.

Det är enkelt att vara upprörd, arg och förtvivlad över att en kyrka blir redskap i organiserad brottslighet i behov av fasad och trovärdighet.

Mina tankar snuddar vid andra tillfällen då Svenska kyrkan, även där jag verkat, blivit redskap i personers egenintresse. Genom kyrkan har olika projekt och åsikter drivits fram som inte är komna ur evangeliet - utan av en egen agenda.

I mindre kommuner är personunionen ofta påfallande. När jag var kyrkoherde utgjordes Kyrkonämndens AU av Tekniska nämndens ordförande, Oppositionsrådet, Socialnämndens ordförande, ledamot i socialnämnden samt det lokala partiets (med en stor andel röster) företrädare.
Det var ibland svårt att få damerna att återvända till AU:s dagordning om gårdagens kommunala sammanträde inte var riktigt färdigpratat.

Där var det inte tal om organiserad brottslighet - men jag förstod att Svenska kyrkan lätt kan bli slagträ i en helt annan debatt.

Skolavslutningar som slagträ i debatten

Med en vacklande majoritet i riksdagen är det spännande att se vilka frågor som rycks ur för att "passa på" att få igenom/ändra på.
Vårdnadsbidrag är ett. Skolavslutningar ett annat.

Frågan är om en ändring av de striktare reglerna kommer att bli så beständiga, eller om det blir ytterligare en ändring med en ny och fastare majoritet.

Av det jag läser i tidníngar och nät undrar jag om jag gör fel som inte uttryckligen tvingar alla som deltar i gudstjänsterna att högt stämma in i trosbekännelsen eller av hjärta och mun be böner högt.
Jag har nog den svagheten att jag bjuder in församlingen att dela trons bekännelse, inte bara med mig - utan också med hela kyrkan i alla tider.
Bönen sker väl inte bara med uttalade ord? Det är sedan "Amen" som gör bönen till församlingens.

Jag tycker nog mest synd om de rektorer som mot föräldraföreningar, insändare och andra försökt att anpassa skolavslutningarna efter dagens lagskrivningar. Konsekvensen för dem är ju att de måste ändra tillbaka när/om lagen ändras - i konsekvensens namn.

Ung i kyrkan

Igår mötte jag unga ledare och konfirmander i Tranemo kyrka.

Nu ligger det på mitt ansvar att använda min tid, de medel jag har, de förebilder jag kan hitta, de gudstjänstformer där en plats för gudsmötet kan utformas - för ungdomarna i Tranemo och Kind.

Konfirmander
Unga ledare
Gymnasister på väg till dopet och konfirmation
Växtplats för den unga tron

Och framförallt det vi alltid strävar mot: En enhet i söndagens mässa mellan gammal och ung, man och kvinna, hängiven och trevande, trosviss och tvivlare, sångare och kraxare, aktiva och passiva, erfarna och nybörjare, anställda och ideella, rika och fattiga, lyckliga och sorgsna, friska och sjuka, snabba och långsamma, osv...

Min ingång är unga - men den ingången öppnar också upp alla andra dörrar.