Kyrkan som radio

Igår blev det ingen tid att skriva, men gårdagstanken dröjer kvar.
Halvägs till himlen tillsammans med min älskades radiokanal som gick igång när jag åkte på morgonen (Rix FM) istället för P1 som jag lyssnar på.

Om vi ser förväntningarna på kyrkan som en kanalöversikt?

P1 - För den intellektuelle teoretikern som har en historiekritisk bibelsyn och gärna tänker i abstrakta termer. Tänk KG Hammar ungefär.

P2 - Den kulturella finkyrkan med klassisk musik, kulturkvällar, filmpriser och kyrkan som historia. Tänk organisten och kulturbäraren i kyrkorådet.

P3 - Ungdomskyrkan med U2-mässa, fritidsgård med ledare som spelar i garageband och som åker mellan kyrkor för att få den rätta stämningen och musiken. U2-bilder av Gud och tro.

P4 - Den lokala församlingen som tar upp problem när det hotar kontinuiteten, men annars vill att det ska finnas verksamheter för alla åldrar, gärna med underhållning - för det lockar. Tänk hembygdsdelen av kyrkorådet.

Rix FM - Den annorlunda kyrkan per definition. Det är genom att vara annorlunda som vi kan nå en nisch på marknaden. Vi bjuder in kända namn som skänker glans och intresse.

Lugna favoriter - Kyrkorummet och var och en för sig själv. Tystnad, stämning, levande ljus, varmt och skönt och inga hårda bänkar. Lugna bibelvisor.

Närradion - Walk-distans-church där vi vänder oss till våra grannar, där de mellanmänskliga relationerna står i fokus. Diakonala inslag, om de begränsas till en begränsad grupp.

Web-radio - Den virtuella kyrkan som är en nätgemenskap, ofta utan fysisk kontakt med varandra. Vi är en del av en gemenskap som jag själv väljer hur jag ställer mig till då jag deltar helt på mina villkor.

Ska alla dessa kanaler mötas i en kyrka, i en gudstjänst?
Är det just det som är Kyrka?!

Frost

Skrapdags på bilrutorna.
Aktuellt lärde mig igår att vattenmolekylerna fryser på bilrutorna även när det fortfarande är någon plusgrad i luften. Som bilintresserad i 40 år hade jag aldrig hört det förut. Idag fick motorvärmaren börja jobba för att inte resten av familjen ska få stå och skrapa innan det bär av till skola och arbete.

Men frosten når också gräset.
Vår brevlåda sitter så att vi går över gräsmattan när vi hämtar dagens BT till frukosten. Där har jag märkt att när jag går över gräsmattan när det är frost, så finns spåren kvar som bruna märken i gräset när solen värmt upp marken. Mina skor har brutit det svaga, spröda strået, intensivvärmt en liten del som sedan fryser igen...

Frosten når också människan.
Inte bara den fysiska frosten.

Vi utsätter varandra för den mänskliga frosten, utfrysningen, alldeles för ofta.
Även om vi själva känner att vi har "+grader" i en relation, fryser det snabbare på vindrutan för den andre som får allt svårare att se klart.
Går någon över en när man utsatts för frost-anfall så blir det också märken kvar efteråt.

I söndags sjöng vi "Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång" (ps 565) - särskilt där det är frost.

Motorvärmaren gör underverk för bilen.
Må jag vara en motorvärmaren där jag är idag.

Kyrkomöte

Någon relation till kyrkomötet har jag aldrig haft.
Konsekvenserna av besluten desto mer.

Jag har vänner som sitter/suttit med och beslutat, men det har inte kommit närmare än så. Kyrkans riksdag har aldrig slagit an en sträng i mig, även om jag kan fascineras av maktspel och positionering.
Konsekvent med min syn på kyrkovalet så skulle jag själv inte ställa upp som namn på någon lista - om nu inte vi präster får för oss att skapa en egen "prästlista" för att som präster få möjlighet att påverka kyrkan lära.
Biskoparna kanske skapar en egen...?

Jag ser det som en övning i ödmjukhet, i att inte lägga mig i allt (svårt).

var landar predikan?

Frågan är om jag behöver veta.
Om det skulle vara för min egen skull eller församlingen jag vill veta.
Och efter hur lång tid kan jag veta?

Anledningen till reflektionen är att jag själv var nöjd igår. Det är då jag brukar tänka extra mycket på om det var så bra, och vad som överhuvud taget kan räknas som bra.

Jag känner mig nöjd eftersom jag medvetet har jobbat med texten hela veckan. Vridit och vänt. Nöjd eftersom själva ingångenom vad "rik" är blev självklar och möjlig att förklara.

KG Hammars avhandling "Det som hörs" skaver dock. Vad var det som församlingen i Rångedala kyrka hörde igår? Svarade predikan på deras frågor, eller bara på mina?

Nej, det blev inget svar på frågan för mig själv idag heller. Men jag är tacksam att frågan kommer till mig, den tvingar mig att försöka mer, inte slappna av.

Igenkännandets smärta

Det finns stunder då jag inte klarar att se ett program på TV, då det gör för ont. Det hälsar om sprutor (fobi), övergrepp på barn (jag är förälder), operationsscener (usch!) och när det blir för pinsamt och någon gör bort sig i ett program som inte går ur på det.
Igår var det svårt att titta på Halvägs till himlen. Jag fick zappa över några gånger för att slippa se. Det kom för nära,  Albins kamp att vara kyrkoherde. För nära för att kunna skratta åt, och jag förstår varför min fru inte vill titta.
Det är inte så i alla pastorat, men jag tror att alla vi som arbetar i kyrkan känner igen sig. Inte hela tiden, inte i allt, men det var inte mycket påhittat igår. Manusförfattarna har bra kunskap om Svenska kyrkan!

Nu gäller det att använda Halvvägs till himlen på ett konstruktivt sätt. Kan de bli undervisningsmaterial i arbetslagsfortbildning? Anledning till dialog med kyrkoråd? Start för samtal vid fikaborden idag.

Finns det inget bra? Jo, Albins hjärta.
Och det är väl vad det i grunden handlar om...

"Troende"

Det finns många epitet vi klistrar på oss själva och andra.
Nu fick Elisabeth Svantesson (M) det stämplat i pannan av Reinfeldt, för att inte hungriga journalister skulle gräva upp det till löpsedlarna. Det gick väl sådär...

Finns det sammanhang som gör en människa olämplig i andra sammanhang? Vad får en politiker göra/vara? Vilka samfund är olämpliga för ett statsråd? Hur långt från Livets Ord är det OK att vara med?

För Svantesson kanske gårdagens Aktuellt-medverkan skapar större problem för henne i sin församling än i regeringen. Hon står bakom besluten om abort och samkönade äktenskap, men frågan är hur långt bakom? Hur långt kan man dribbla med formuleringar innan ens verkliga åsikt/värdering tränger igenom? Var står hon inför församlingen? Var står hon inför media?

Om nu Reinfeldt tog upp  "troende"-aspekten utifrån att den uppfattas som problematisk och att han ville förekomma istället för att förekommas - är det då inte en risk att han gjort självmål och skapat ett problem genom sin egen presentation...

Vad kostar det?

Allt oftare delar jag in de kyrkliga frågorna i:

Salighetsfrågor - de frågor som ytterst rör vår Gudsrelation, särskilt i förhållande till det fortsatta livet efter den jordiska döden (vem kommer in i himlen)
Ordningsfrågor - de frågor Sam handlar om vår kyrkas ordning, teologiskt, historiskt och praktiskt. Vår Kyrkoordning och våra bekännelseskrifter leder oss här.
Organisationsfrågor - frågor hur vi rent praktiskt gör i vardag och helgdag, när gudstjänster firas, hur pastorat och församlingar organiseras, anställda, förtroendevalda.

Efter kyrkovalet, som till det mesta är en organisationsfråga, kostar pengar. Och de mesta kostnaderna har vi kring vår organisation.
Ordningsfrågorna kostar också, men inte så mycket - det är skillnaden mellan domkapitel (ordningsfrågor) och stiftsstyrelse/fullmäktige.
Salighetsfrågorna kostar - ja, vad då? Kostar det alls något, annat än att det kostar på att vara kristen?

Vi lägger tid och energi på att organisera oss - men sällan leder själva vår organisation till salighet.

Kyrkovalet kan vi räkna ut vad det kostar. Pastoratens budget är balanserade så att vi gör av med de pengar som kommer in

Organisationsfrågor kostar mycket pengar - och ofta besvikelser för de som inte går del av den stora kakan.
Ordningsfrågor kostar mer förtroende för kyrkan än pengar, när vi strider om vem som ska bryta och dela ut kakan.
Salighetsfrågorna kostar kopparslantar när brödet bryts tillsammans med de heliga  - men det kostar mig mitt liv, det egoistiska och självcentrerade som önskar styr över ordningar och organisation.

Efterräkningar

Så är allt räknat.
I nomineringsgrupperna söker man majoriteter.
Och SD gick framåt.

Men fortfarande har de politikbaserade nomineringsgrupperna majoritet på de flesta håll.
(Jag fick berättat att den moderate kommunpolitikern, tillika kyrkopolitiken inom M, stod på tredje plats på listan till fullmäktige trots att M inte hade lista - för S).

Det är först när de partioberoende (helt och hållet) nomineringsgrupperna behöver SD för att bilda majoritet det blir lite spännande, men antagligen bara en kort stund innan man bildar en överskridande majoritet (dock inte med SD).

I pastoratet jag ska vikariera i fick de tre nomineringsgrupperna till fullmäktige drygt 30% var. Vem blir tredje hjulet?

Och det är klart, nu har den månad passerat där nomineringsgrupperna kommer med förslag till att förändra (månaden före valet). Nu blir det lugn och ro igen. Och ja, jag vet att det inte är så enkelt, men det går inte att beskriva enklare...

Vänsterröstaren intervjuad i Borås Tidning hade röstat för att Svenska kyrkan inte skulle vara så religiös, och  kan jag undra varför han röstade. Det är som att gå till idrottsklubbens årsmöte med inriktningen att vi ska motionera mindre...

Men statistikern i mig gläds åt alla %redovisningar om kyrkan.

I valet och kvalet

I Borås Tidning annonseras det nu inför kyrkovalet.

Ja, det vill säga, det är kyrkovalet lokalt i det nya gemensamma pastoratet i staden Borås som annonseras om - också finns listor till stift och kyrkomöte.
Kranspastoraten annonserar inte. Och det är klart, finns det en gemensam lista är Borås Tidning trubbigt för att motivera församlingsborna att rösta.

Jag känner mig mycket kluven för valet. När jag var kyrkoherde i Herrljunga var det förra kyrkovalet extremt viktigt - för det var där de gamla 21 församlingarna och 3 pastoraten skulle pröva musklerna mot varandra för att se var majoriteten landade. Det som avgjorde valet där, var att en nomineringsgrupp glömde anmäla sitt deltagande till fullmäktige - om de gjort det hade majoriteten sett annorlunda ut. Så ibland avgörs inte valet i september utan i april. (Det är intressant att se hur det går i Herrljunga i år)
Men i år är det inget som får mig att se att valet är angeläget. Det finns inte fråga om att det skulle bli helt ny majoritet i kyrkomötet, och stiftsfullmäktige ligger fortfarande i trygga partihänder. I min församling finns det en lista till fullmäktige.

Ändå är valet viktigt som en del av kyrkans identitet. Jag slår inte på stora demokratitrumman, men ser vikten att församlingsborna väljer företrädare som tillsammans med ämbetet arbetar tillsammans.
Jag väljer inte min församling, jag är herde för den hjord som jag ges ett ansvar för. Min uppgift som präst är tydlig och jag behöver lika tydliga och medvetna lekmän vid min sida, vid sammanträdet, i gudstjänsten, i bibelstudiet, i omsorgen om vår nästa i vardagen.
Nu väljer vi de lekmän som ska sitta vid sammanträdesborden de närmaste fyra åren för att fatta stora och små beslut, om ekonomi, om anställningar, om ansvar för kyrkans byggnader etc.

Är det vi präster/diakoner som mer tydligt skulle sätta dagordningen för vilka frågor som de förtroendevalda behöver besluta om? Ska vi garantera en långsiktighet? Ska vi träda uppnå tid och otid för att väcka frågor som sällan är roliga och positiva, men oftare smärtsamma och svåra?

Jag är i valet med kvalet.

Halvvägs

Det var premiär för nya humorserien Halvägs till himlen.
En ny kyrkoherde (Johan Glans) anländer till det gamla.

Uppstarten visar att de läst på, kanske alltför bra. Igenkänningen var HÖG, alltifrån mig själv som ny kyrkoherde i Herrljunga för 6 år sedan, via arbetslagets kompakta samling runt borden och den gamla kyrkoherdens popularitet till kyrkorådsordföranden. Spot on!

Men ännu är titeln rättvisande. Halvvägs.

Att skapa en humorserien om kyrkan är inte svårt. Vi är officiell, traditionella, finns överallt, möter en stor del av befolkningen under ett år med begravningar, dop och vigslar.
Men att mitt i skrattet också gå på djupet med tro saknades. Det är formen som lockar till skratten, de mänskliga tillkortakommandena som vi kan förhålla oss till med humorn, formen.

Jag hoppas man också går på djupet i de kommande avsnitten. Det är tron värd.

Rösta om Vad eller Hur?

I dagens BT skriver vännen Mikael om kyrkovalet med dess demokratiska underskott.
När jag läste tänkte jag på förväntningar och historia.

Historia att kyrkovalet är en utveckling av kyrkvärdsvalet, förtroendeuppdraget för två församlingsbor tillsammans med prästen. Då handlade det mest om ekonomi, kollekten och väldigt lite om bibelläsning i gudstjänsten och att ordna kyrkkaffe efteråt. Valet var begränsat till en definierad uppgift. Sedan blev kyrkoförsamlingen demokratiserad som den övriga statsapparaten - men det är ändå inte oerhörda förändringar i uppgiften.

Idag talar vi om förtroendevaldas beslut om Vad och ämbetets/anställdas ansvar för Hur. Men oftast så vill de båda grupperna gärna byta. Som anställd vill man bestämma vad som ska göras, prioriteras, fokuseras och förtroendevalda vill snabbare se förändringar på golvet. Generaliserat efter egna och andras erfarenheter.

Ett val ska ju göra skillnad, det är ju själva betydelsen av ordet.
Att få röstar i kyrkovalet beror nog på att man dels inte kan se/förstå vad ens egen röst i valet gör för skillnad i praktiken och dels för att man inser att Kyrkans kärna påverkas inte av kyrkovalet i Svenska kyrkan. Även om det för engagerade förtroendevalda och anställda många gånger är nästintill livsviktiga frågor så påverkas kyrkans kärna marginellt av själva besluten.
Konsekvenserna kan bli stora - men de ser vi sällan i förväg när vi väljer.

Varför kommer så få till Fristad GOIFs årsmöte? Medlemmarna vill inte ändra på något, de vill fortsätta spela fotboll, innebandy, motionera, spinna och träna zumba. De har förtroende för de som är villiga att delta i styrelsens arbete. Att sedan styrelsen behöver/vill ha bekräftelse på sitt eget arbete, att de blir uppmärksammade är inte årsmötets uppgift.

Kliar i fingrarna

Det känns som att under senvintern titta ut över trädgården.
Under kvarvarande snö ligger det gröna dolt. I tankarna skapas planer på nya planteringar, på visioner som tar flera år att växa - det kliar i fingrarna att få sätta igång.

Det kliar i prästfingrarna.

Stämbanden förbereder sig för nygamla uppgifter.
Tankarna börjar forma sig efter kyrkoåret.

Jag är redo.

Ite

Dag Sandahl bloggar om kyrkovalet, men det är en mening som ligger kvar hos mig:

"Felet i grund och botten är förstås att Kyrkan inte är själva storheten, sändaren, identitetsskaparen. I min tanke - men jag är som ni vet endast en enkel komminister i glesbygd - firar Kyrkan gudstjänst och rustar Guds folk till tjänst i världen." http://www.bloggardag.blogspot.se/

Den latinska mässans slut ord "ite, missa est", "gå, mässan är slut" säger samma sak. 
Det är inte  ett förklaringsberg där vi lärjungar gärna vill bosätta oss, bli kvar. "Här är det oss gott att vara"

Jag märke att jag återkommer till samma punkt, samma punkt som gjorde att min uppväxt i Svenska Missionsförbundet tog slut.
Min tro sänder mig i världen, den för mig inte till kyrklig verksamhet. Den verkliga världen ligger utanför dörren.
Vi ska inte stänga in oss, avgränsa, sluta oss.

Verksamheten rustar för tjänst, inte till deltagande.

Kyrkan är inte mitt vardagsrum, den är mitt kök där jag hämtar kraft, näring.
Som präst är jag husan som ska se till att det finns mat när familjen kommer för att äta.
Som håller maten varm när det är sent.
Som diskar när familjen återvänder till sina sysslor.

Ite, missa est

HWJV

Ja, alltså: How would Jesus vote...

SSU verkar vara inriktade på att göra Jesus till bff (best friendster forever). Men det blir som barn som grälar om vem mamma & pappa älskar mest, helt fel.

Är det så att Jesus inte skulle rösta på någon viss nomineringsgrupp?

Visst kan jag tycka att Jesus borde göra ditt och datt, men jag blir bara besviken när Gud inte rättar in sig i mitt eget tankemönster. Även när det gäller kyrkovalet.
Som präst har jag, tyvärr, flera gånger funderat över hur de tänk, de förtroendevalda jag mött. Men jag har landat i att vi, precis som syskon, inte har valt varandra utan valt Jesus.
Jag har valt att inte välja vid kyrkovalet. Som präst har jag mitt uppdrag och vill/bör/ska inte välja vem jag delar frsamlingsansvaret med. Jag vill inte sitta vid sammanträdesbordet och tänka att jag älskar den ena gruppen mer än den andra.

På SSU-frågan finns ett annat svar, "jag har utvalt er" allihopa!

Präst- och diakonmöte i Borås

Det kändes lite konstigt att gå förbi Folkan och se präster och diakoner vara på väg in.

Eftersom jag inte har församlingstjänst är jag inte kallad/bjuden. Jag vet att vi inte är många, men vi är. Gränsdragningen mellan vigningstjänst och församlingstjänst blir tydlig.

Vigningstjänsten kommer fram vid behov av vikarier till söndagen, vid dop, vigsel och begravning. Här finns inte en pensionsgräns eller anställningsgräns.

Men vid fortbildning och stora möten dras en gräns, av någon för någon. Pensionärer är ofta med -som vikarier i församlingstjänst, men inte utifrån sin vigningstjänst.

1,5 år utan församlingstjänst har lärt mig att se en gräns som jag inte behövde reflektera kring tidigare, eftersom jag var innanför. Men gränserna blir så mycket tydligare när jag hamnar på utsidan.

Kyrkoordningen gör uppdelningen inför val till biskop, ledamot och domkapitel. Där är det församlingstjänsten som gör mig valbar. Även utan församlingstjänst lyder jag under domkapitlet, i kanske ännu högre grad, men har ingen möjlighet att vara med att utse de som ska företräda ämbetet. Jag har varit innanför den gränsen också, med erfarenheten att det inte bara är präst och diakon i församlingstjänst som anmäls.

Hur vill jag att det ska vara? Ja, framförallt ska ingen stå utanför... Inte jag, inte pensionären, inte diakonen i samhällstjänst, inte den utköpte som står utan möjlighet att komma ifråga för församlingstjänst, inte docenten eller professorn vid våra lärosäten... Vi lever varje dag i våra vigningslöften, men olika kallelser, livskriser och mängden födelsedagar gör att vi inte är i anställd församlingstjänst. Men vi är i vigningstjänsten.

Valdeltagande

"Det glömda valet" och allt vad det kallas.

Samlingslistor som inte ger andra val än att gå efter person.

Valmanifest som det är svårt att inte stämma in i, för vem vill inte ha en "öppen kyrka", "levande församling" etc?

Och så det där med valdeltagandet...

Som statistiknörd så innebär 8% att det är hundratusentals som röstat. Ser jag till Fristad Goif med hundratals deltagare, ledare, aktiviteter så kom det vid senaste årsmötet (där val av styrelse sker) en person som inte var med i styrelsen (men inte jag). Om vi hoppas och tror att det är lite bättre i alla andra föreningar, så är det inte många personer som i sin tur utser ombud till distrikt, som utser ombud till riks... Hur är det mandatet?

Att kyrkostämman har försvunnit kan jag idag se som en brist, även om den oftast var representerad som i vår idrottsförening...

Vi ska nog inte hacka på valdeltagandet, det finns viktigare frågor kring hur vi ökar delaktighet och ansvar.

Gudstjänst utan Gud

På Aftonbladets hemsida stod det om en ateistisk gudstjänst i London.

Skaparen saknade formen när tron försvann - alltså skapa samma goa gemenskap, men utan Gud, utan värdegemenskap, utan himmel.
Det är jättebra, man sjunger lite och känner gemenskap och småpratar efteråt.

Det finns en risk att vi självs, i kyrkan, reducerar våra gudstjänster till samma sak - känslan och gemenskapen.

Inget ont i den ateistiska gudstjänsten (som f ö var på söndagar...) men vi kan reflektera.

Om det var just detta som var det enda som det fanns en saknad efter -så känner jag att det är ännu viktigare att vi inte glömmer den som saknar oss.

För Guds skull - glöm inte gudstjänsten... Människan blev inte till för sabbaten, utan sabbaten för människan - men inte för vår egen skull.

En mänskligt usel gudstjänst är dock en gudstjänst, just för att det finns något där, någon där...