Prästens lön

I Kyrkans Tidning handlar det om prästens lön.
Jag har inga kloka svar, men det finns några frågor och tankar jag fått, egna och andras.

Är det inte viktigare att fundera på hur man förvaltar sitt "pund" än hur mycket man fått?

Det var inte bättre förr med prästgård och tionde.

I ett hållbart samhälle är inkomster oviktiga - det viktiga är vad jag behöver för att leva, vad som är nödvändigt för mig - så att det också räcker för dig.

Prästen blir ofta ställföreträdare för många områden: Ställföreträdande Gud, Ställföreträdande medmänniska, Ställföreträdande föredöme vad gäller olika moralfrågor, Ställföreträdande troende - och kanske också Ställföreträdande lågavlönad. Ställföreträdande för att visa vad Kyrkan ska/borde göra.

I framtidens kyrka så kommer dagens debatt att vara överspelad. Jag är övertygad om att vi, precis som i Anglikanska kyrkan, har oavlönade präster, att prästgårdarna återkommer (i en mycket mer moraliskt acceptabel storlek). Vi är inte där ännu, men...

I Kyrkan

Det sker något med mig när jag är inne i en kyrka (byggnaden).

Det sjunger i och ur mig. Tonerna är viktiga, klangen, tonerna, ekot, efterklangen fyller ut med sin osynlighet.
Sången är det första som händer mig i kyrkan, ofta tämligen oartikulerat och spontant. Det är som att kyrkan behöver fyllas av tonerna.
Tonen, precis som ljuset, har ju förmågan att fylla hela rummet på en gång (även om ljuset är snabbare). Ett ljus och en röst fyller hela kyrkan.

För mig är inte kyrkan rummet för tystnad, även om tystnaden också är viktig. Nej, rummet är gjort för sången, för tonerna, för dur och moll. Lovsång och Kyrie, psalmer och instrument.

När tonerna kommer fram inom mig är de alltid kopplade till någon del i mässan. Jag både känner och förstår var mina toner hör hemma. Det kan vara en förbön, en lovsång, ett kyrie, en offertoriepslalm, ett Agnus Dei osv. Samtidigt med tonerna kliver jag också in i mässan, både den som har varit och den som är på gång.

Det är en förmån att så ofta få vara ensam i kyrkorummet - för det är då tonerna kommer, mina toner. När vi som Kyrka är tillsammans i kyrkan då stämmer min röst in i Kyrkans lovsång och Kyrie. Det har sin glädje, men stunderna ensam i kyrkan är viktiga för tonerna inom mig.

Tyst

Den senaste veckan tror jag att den viktigaste uppgiften har skötts utan att jag har pratat speciellt mycket.
Det viktigaste har varit att lyssna, att rikta uppmärksamheten mot orden som kommer fram.

Det är mín närvaro som är viktig. Inte för att jag är jag, utan för att prästen är där, att prästen ser och lyssnar, att jag där och då är Guds utsände.

Jag minns en deckarserie i bokform med handlingen förlagd till indianreservat i USA. Polisen var själv indian och tillbringade långa tider i tystnad med anhöriga, vittnen och anklagade.
Det viktiga i den kulturen var att vänta tills man var säker på att den andre hade talat klart, hade fått säga det den ville säga. Genom att vänta in kom mycket ut, gavs ett utrymme som förstod att vissa ord behöver lite längre tid på sig att formuleras både i tanken och i munnen.

Men sedan kommer tillfället då jag ska tala, då jag har uppdraget att förmedla tro, hopp och kärlek.

Sedan...