Tyst

Den senaste veckan tror jag att den viktigaste uppgiften har skötts utan att jag har pratat speciellt mycket.
Det viktigaste har varit att lyssna, att rikta uppmärksamheten mot orden som kommer fram.

Det är mín närvaro som är viktig. Inte för att jag är jag, utan för att prästen är där, att prästen ser och lyssnar, att jag där och då är Guds utsände.

Jag minns en deckarserie i bokform med handlingen förlagd till indianreservat i USA. Polisen var själv indian och tillbringade långa tider i tystnad med anhöriga, vittnen och anklagade.
Det viktiga i den kulturen var att vänta tills man var säker på att den andre hade talat klart, hade fått säga det den ville säga. Genom att vänta in kom mycket ut, gavs ett utrymme som förstod att vissa ord behöver lite längre tid på sig att formuleras både i tanken och i munnen.

Men sedan kommer tillfället då jag ska tala, då jag har uppdraget att förmedla tro, hopp och kärlek.

Sedan...