Det sker något med mig när jag är inne i en kyrka (byggnaden).
Det sjunger i och ur mig. Tonerna är viktiga, klangen, tonerna, ekot, efterklangen fyller ut med sin osynlighet.
Sången är det första som händer mig i kyrkan, ofta tämligen oartikulerat och spontant. Det är som att kyrkan behöver fyllas av tonerna.
Tonen, precis som ljuset, har ju förmågan att fylla hela rummet på en gång (även om ljuset är snabbare). Ett ljus och en röst fyller hela kyrkan.
För mig är inte kyrkan rummet för tystnad, även om tystnaden också är viktig. Nej, rummet är gjort för sången, för tonerna, för dur och moll. Lovsång och Kyrie, psalmer och instrument.
När tonerna kommer fram inom mig är de alltid kopplade till någon del i mässan. Jag både känner och förstår var mina toner hör hemma. Det kan vara en förbön, en lovsång, ett kyrie, en offertoriepslalm, ett Agnus Dei osv. Samtidigt med tonerna kliver jag också in i mässan, både den som har varit och den som är på gång.
Det är en förmån att så ofta få vara ensam i kyrkorummet - för det är då tonerna kommer, mina toner. När vi som Kyrka är tillsammans i kyrkan då stämmer min röst in i Kyrkans lovsång och Kyrie. Det har sin glädje, men stunderna ensam i kyrkan är viktiga för tonerna inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar