Taizétext inför kvällens mässa

Efter ett halvårs uppehåll på bloggen är det dags att återuppta skrivandet.

Just nu är förberedelser för kvällens Taizémässa i Christinae kyrka, Alingsås.
Texten delar vi med kommuniteten i Taizé: Daniel 9:18-19

"Inte i egen rättfärdighet, utan till Guds barmhärtighet. Dröj inte Gud, för över din stad och ditt folk har ditt namn utropats!"

Så har Guds namn också utropats över mig. Även om jag tror att prästen i Österåkers kyrka mer talade tydligt än ropade. Men jag är döpt i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn! Guds namn har uttalats över mig - jag tillhör sedan dess Gud. "ditt och Guds namn här blev sagt." Psalm 832 eller 928 beroende på färg och årtal på psalmbok... (Sov du lilla)

I nattvarden hör jag "för dig..." och får bära brödet i min hand, i min kropp.
Det stora i dopet är inte mitt eget namn, min egen identitet - det är att jag döps in i Kristus, in i en ny och ursprunglig identitet. Jag lever mitt liv i, buren av, bärande "Faderns, och Sonens och den Helige Andes namn"

Jag är den staden!
Gud är aldrig där och då, utan alltid här och nu! Inte hos någon annan - utan just "för mig... i mig... genom mig..."


Vår bön får bli samma som Daniels:

"Herre, hör!
Herre, förlåt!
Herre, lyssna och grip in!"

Påskliljor

Nu kommer de fram: Påskliljorna.

Små trumpeter som vi möter på de mest oväntade platser.
För mig som ser påskliljan som en symbol för påskdagen är det alltid ett glatt budskap, särskilt när platsen är oväntad, när det inte verkar varit en medveten plantering som är strukturerad och planerad, utan där det uppenbarligen är en lök som hamnat i jorden utan en baktanke.

Där blir påskliljan ännu tydligare.

Där står den och överraskar som den tomma graven.

Gudstjänstglädje - igen

Jag upplever gudstjänstglädje på måndag morgon - då jag har en gudstjänst att se fram emot på söndag och jag läser igenom texterna
Jag upplever gudstjänstglädje på tisdagen då jag börjar bläddra i psalmboken
Jag upplever gudstjänstglädje på onsdagen då olika tankespår börjar lägga sig bredvid varandra, korsa varandra och utmana varandra
Jag upplever gudstjänstglädje då jag får planera gudstjänsten med andra ex på torsdagen
Jag upplever gudstjänstglädje på fredagen då jag vet att vaktmästaren gör kyrkan fin inför helgen
Jag upplever gudstjänstglädje på lördagen då texterna, tankarna, psalmerna, nyheterna, kyrkorummet alltmer bildar en helhet i tanken
Jag upplever gudstjänstglädje på söndagen i, med och under gudstjänsten. Jag får lyssna, jag får sjunga, jag får uppleva stillhet, jag får dela tron med andra, dela brödet och vinet. Jag får användas under predikan. Jag gläds med de människor som jag möter i kyrkan.

Jag vet att det är enklare att uppleva gudstjänstglädje som präst eftersom jag lever så nära gudtjänsten hela veckan. Tanken med min andra blogg Inför Söndagen hoppas jag någon gång ska kunna vara en väg för andra att dela min glädje i tankar och förberedelser.

För dig! Av mig?

Ibland får de långa tankarna, de som verkar gro långsammare än det vi sår i jorden, plötslig växtnäring av något jag ser eller läser, i samtal.

Idag var det bloggen Stillsam som reflekterar över vad Delaktighet är i och för gudstjänsten.

Orden som väcks i mig är För dig och Av mig.

I mässans utdelande är orden "För dig" viktiga, för där blir mötet med Gud konkret och jag kan med ett tyst "Amen" säga "För mig" som en trosbekännelse.

Ligger fokus på "Av mig" lägger vi ibland nära prestationen, då min delaktighet i vad jag gör blir större än vad som sker "För mig". Det finns inte en säkerhet att ett större "Av mig" för mig själv närmare mötet med Gud i "För mig".

Som präst är detta enkelt att säga eftersom jag är så totalt delaktig i det som sker. Eller är jag det?

Under gudstjänsten är hela jag inriktat på orden "För dig" och väldigt lite på "Av mig". Per är som person oviktig, utom som redskap för "För dig".

Delaktighet tror jag sker där vi gemensamt är inriktade på "För dig". Det vi gör, läser, ber, sjunger, spelar handlar väldigt lite om "Av mig", utan om att riktningen är "För dig". Det finns inget egenvärde att engagera människor i gudstjänsten, utan egenvärdet finns i engagerade människor i gudstjänsten.

Uppgifterna är många och kan och bör delas mellan oss. Men inte för sakens skull.
Orden som jag säger till konfirmanderna måste jag ju tänka gäller alla: Tro är inte en prestation utan en relation. Att det sedan sker något som en följd av varje relation är naturligt. Tron ökar inte med ökat antal prestationer - då skulle ingen präst tvivla (vilket vi gör).

Vid dopsamtalen har jag gått från att aktivt påverka föräldrar, faddrar och syskon att aktivt göra något under gudstjänsten till att idag fråga om det är någon som vill göra något. If theres a will, theres a way...

Vi förenas i orden "För dig", både i tjänsten för vår nästa och för Gud.

-ömma

                               Ömma  -  Glömma  -  Strömma  -  Berömma  -  Skattgömma


Bedömma
      |
Missbedöma
      |
Fördöma                     
      |
Döma
      |
Undangömma



Vilken väg går vi?
Hur ser jag på min nästa?
Hur ser Gud på mig?

Civil religion?

Jag märker att jag allt oftare vill förklara varför vi firar högtider, varför kyrkan står där hon står, varför vissa klockslag kan vara viktiga, varför vissa tal i Bibeln är mer än numeriska angivelser osv.

Jag tror inte att det är "Det var bättre förr" som kryper fram, utan mer att ge människor symboler och möjligheter att tolka sitt liv i relation till Gud och det existentiella frågorna.

I gårkvällens kvällsläsning med barnen ur Håkan Bråkan var handlingen förlagd till "konstiga" släktingar som firade påsk till minne av Jesu död, något Håkan inte förstod. Påsk för honom var monster, smällare och godis. Två av de tre förknippar också jag med påsk, men som vägar att fira och inte det som firas.

I många länder, tex USA finns det en "civil religion", dvs en systematik av händelser, traditioner, ritualer, firningsdagar och moral som sammanfogar landet. Men jag ser inte att den "civila religionen" i Sverige är systematiserad på samma sätt - den har mer en annan källa. I små samhällen kan en lokal civil religion växa fram med hembygds- och idrottsföreningar som bärare, som samlar skarorna till lotterier, traditioner, promenader, midsommar, valborg etc.

Firningsdagar idag är nationaldagen (som ingen vet varför vi firar), valborgsmässoafton som vi firar som vårens ankomst (även om det snöar), 1:a maj som likt internationella kvinnodagen, folknykterhetens dag (som använder Kristi himmelsfärds dag) inte bör "firas" utan snarare uppmärksammas, midsommar där vi firar att det är sommar, för vi har väl glömt bort att vi firar fruktbarhet och så nyårsafton som vi firar istället för nyårsdagen...

Det gemensamma för dessa dagar är att de inte har något gemensamt, mer än att de firas/uppmärksammas. De svarar inte på frågan "varför", ger inte något djup till livet, ingen samhörighet med fler än som står bredvid just då. Det ger något för stunden, inte en tolkning för livet.

Sedan tillkommer de "dagar" som inte förklär sig. Alla hjärtans dag, kanelbullens dag, kalvdansens dag etc. Dagar som ska toppa konsumtionen, vara billig reklam, få något kommersiellt att kläs i nationell angelägenhet.

Den civilia religionens gud är nog fortfarande Mammon. Det som på olika sätt mättar oss med socker, bekräftelse, underhållning, chansen till storvinst, lyckan i ett nytt kök, tröstätande... Guldkalven skapades till att svara mot människans omedelbara behov just nu, för att glömma problemen.

Hur ser vi Mammon? Det är det svåra, men tyvärr är min erfarenhet att han oftast gömmer sig bakom spegeln - även om bilden som träder fram är alltför känd.

Rösten tillbaka

Ett litet virus har huserat på mina stämband i en månad.
Inte bara där, men det är där de klängt sig kvar längst.

Det är först nu min röst bär i sången. Talet var fullt tillbaka efter två veckor, men att sjunga har varit svårt för tonen bär inte. Särskilt de höga tonerna som helt sonika inte kommit ur min strupe.

Det har varit lärorikt att leva utan något som jag tar som självklart. Sångrösten som jag när som helst kan använda i kyrkan, i gudstjänsten, i förberedelser. Jag har många gånger fått ta ett steg tillbaka och fått vara tyst i gemenskapen, både i tal och sång. Det går också, även om det är frustrerande, för jag vill göra min röst hörd. Inte över andras, men tillsammans med dom. Jag vill be med, sjunga med, läsa med i gudstjänsten.
Så jag har känt mig utanför under veckorna. Inte utstött eller avvisad, utan utanför en del av gemenskapen. Att "bara vara" är viktigt, men för mig är det också viktigt att vara delaktig och aktiv. Jag tror faktiskt inte att det finns utrymme för passivitet i gudstjänsten. Planerat utrymme alltså. Som deltagare kan jag aldrig tvingas till aktivitet/delaktighet, men jag kan aldrig med min egen passivitet skapa aktivitet hos andra. Min passivitet kan tvinga andra att göra - men är det den delaktigheten vi söker? Så fort jag är aktiv igen är det naturligt att den andra åter tar ett steg fram.

Delaktigheten ökar inte med min tysta röst.
Delaktigheten ökar inte om jag "släpper fram andra".
Delaktigheten ökar inte genom att jag själv tvingas göra något för att andra står tillbaka.

Det är jag som hela tiden måste använda min röst, "sjunga ut" - tillsammans med andra. Precis som i en kör sjunger vi tillsammans. Den tysta rösten får inte plats i kören, liksom solorösten som vill använda de andras röst som bakgrund till sin egen.
Vi sjunger tillsammans - och nu kan jag sjunga med igen!

Beprövad erfarenhet

I söndags hörde jag på en radiodebatt i skolfrågor mellan Jan Björklund och Gustav Fridolin.

En del av debatten handlade om hur väl förslag hade stöd i forskning. Till Björklunds nackdel blev det att radion intervjuat 2 forskare som hävdade motsatsen mot Björklunds förslag - dvs att det inte var bevisat (snarare tvärtom) att tidiga betyg var bra för skolan/eleverna/resultaten.

Det som fortsätter att snurra i tankarna är inte sakfrågan, utan Jan BJörklunds ord att förslaget "stöds av forskning och beprövad erfarenhet". Just "beprövad erfarenhet" snurrar vidare.

Som ung möter man uttrycket emot sig när man kommer med idéer - och nu som något äldre märker jag att jag själv också talar ur "beprövad erfarenhet"...

Men vad är det?

Beprövad erfarenhet säger:

a) Det är något som har fungerat tidigare
b) Det har fungerat under andra förhållanden än idag
c) Det har fungerat med andra människor, på "båda sidor"

Vi ska inte raljera och kasta bort - men vara medvetna om att det vi säger inte säkert fungerar idag eller imorgon. Vi kan säga att vi idag tycker att det fungerade väl då, men det säger heller inget om hur man uppfattade samma sak just då.

Det som är beprövad erfarenhet idag har ju varit obeprövat försök någon gång.

Även i kyrkan lutar vi oss ofta mot den "beprövade erfarenheten", både när vi planerar för framtiden eller bara vill visa att det gått bra tidigare, kanske någon annanstans.

Verkligheten ligger som vanligt mellan Tes (det vi känner till och kan och uppfattar vara norm och fungerande) och Antites (det som ofta är motsatsen mot det som vi uppfattar finns idag och upplevs inte fungera).

Sanningen? Ja, ve mig om jag tror att jag äger den, men min bön är att sanningen äger mig.

Mysterier

Igår var konfirmanderna, och jag, på besök i Heliga trefaldighets kloster i Bredared.
För konfirmanderna har klostret funnits inom cykelavstånd sedan de var 4 år, men ingen hade varit där tidigare. Möten med munkarna fanns till viss del, dvs i affären eller på bussen - men inte i växlade ord.

Broder Gabriel tog emot oss och berättade och svarade på konfirmandernas frågor.

Det som lever kvar i mig, eller rättare sagt kuggade i det som redan finns i mig var "Mysterier" som en beteckning på det som inte är sakrament, men nästan. Mysterier som något man förs in i, görs delaktig i genom och i sitt liv. Det kuggar framförallt tag i de gånger jag arbetat med I Johanssons mässa Mysterium.

Idag, i Sverige, i vår tid, är ordet mysterium begränsat och avgränsat. Mer tolkat som något man inte begriper och förstår.

Men mysteriet är ju inte obegripligt eller ofröståeligt - när man invigts i det.
På så sätt är ju kyrkan och tron exkluderande, eftersom mysterierna inte finns att plocka gratis från bokbordet. Eller snarare, trots att det finns gratis att ta emot genom böckerna som finns där och väntar.

Det är väl just kyrkans och trons mysterier som konfirmanderna erbjuds att lära sig om, erfara, pröva, ledas in i. Mysteriet gör inte att tron ersätts med vetskap, utan att tron får ett språk och en förbindelse mellan hjärta och hjärna.

Filmen Matrix har de fått se, och jag talade efter filmen om valet som finns: mellan det röda eller det blåa (utan någon politisk laddning, för mig i varje fall, men det är väl Stefan Löven som skulle tänkas använda referensen till filmen i valrörelsen...)

Mysteriet finns där, det vi kan se och ta på, röras av, greppa om.

“It’s five sigma at point two.”

Frågorna "Hur?" och "Varför?" är helt olika.
"Hur?" söker en kedja av händelser, försöker förstå, förutsäga etc.
"Varför?" bryr sig mindre om det som sker, utan mer om varför det sker.

De senaste dagarnas uppmärksamhet kring ljusrester från världens skapelse som Inflationsteorin som arbetades fram av Alan Guth och Andrei Linde för 30 år sedan och som nu fått sina första mätbara resultat talar om världens skapelse utifrån "Hur?".

Men de ger mig många referenser till min tro och frågan om "Varför?".

Att universum expanderade snabbare än ljusets hastighet, just för att det var själva universum som flyttade på sig. Dess fysiska lagar hade ännu inte börja gälla.

För mig blir bilden av något (universum) som är i ett läge och som sedan blir något annat.
"Nu" händer det. Nu, i betydelsen att det inte begränsas av tiden, att det är en punkt som inte sträcker sig lika lång tid som det tar att säga just "nu".

Ju mer jag förstår av vetenskapens kunskaper om universum - desto mer påtagliga blir de existentiella frågorna om "Varför?". Ju mer jag lär mig om "Hur?", desto tydligare blir mitt behov av "Varför?"

"Samhället" - vem är det?

Vem bär ansvaret?

Lite olika pusselbitar tvingar sig samman. Radioninslag om Missing People, en ledare om Ingvar Carlssons bok där frågan om Rättighet och skyldighet lyftes fram, dagens artikel om kommande förändringar i turtäthet för tre av de orter där jag nu har ansvar att leda gudstjänst i.

Vem bär ansvaret för att leta efter den försvunne? Samhället? Polisen? Militären? Släkten? Grannarna?

Hur gör vi när vi så gärna tar stor sked för våra rättigheter, men en kaffesked för skyldigheterna?

Vad händer när bussen går 2 gånger istället för 18? Skolbussarna går - för de som har skolplikt ska till skolan. Men för de andra utan körkort?

Vem lägger vi/jag ansvaret på?

I Sverige har vi haft ett tydligt kontrakt mellan individ och samhälle om att hjälp när vi är svaga, vårda och utbilda utan tanke på betalningsförmåga, att ansvara för rent vatten och avlopp, ansvara för byggande och slötsel av tusentals fotbollsplaner och och idrottshallar. Haft skriver jag, för det vittrar sönder.

Balansen som I Carlsson skriver om är rubbad. Idag läggs hela tiden nya ansvarsområden till, nya sjukdomar som ska ges livslång behandling osv - men det är sällan som vi lyfter av något från samhällets axlar.

För 10 år sedan var debatten flitigare om NGO - Icke Statlig Organsiation, som en möjlighet att göra det som inte Staten/samhället hann/kunde. Bl.a. kyrkan ska gå in och "ta över" - och det är frestande att få en stund i rampljuset när kyrkan åter börja göra det hon gjorde tidigare (skola, vård, omsorg) innan Staten/samhället tog över. Den uppgiften finns alltid kvar. Det finns, tyvärr, alltid fattiga ibland oss...

Men samhällskontraktet behöver skrivas om. Just nu är det Ebberöds bank över det hela, när vi hela tiden försöker att tanka ur mer än vi pumpar in. Kyrkan har alltid sin uppgift riktad mot den minste, jag har alltid min uppgift att älska min nästa - men det är inte längre Kyrkans uppgift att organisera den samhälleliga insatsen, men vi har ett ansvar att lyfta upp frågorna, ifrågasätta, komma med förslag till lösningar, själva söka samverkan för det godas skull.

Låt oss be för alla dessa politiker som ställt upp för att ta ett ansvar.
Låt oss hjälpa dom genom att mer fundera över min skyldigheter än mina rättigheter
Låt oss inse att även jag kan behövas inom den politiska världen.

Prästens lön

I Kyrkans Tidning handlar det om prästens lön.
Jag har inga kloka svar, men det finns några frågor och tankar jag fått, egna och andras.

Är det inte viktigare att fundera på hur man förvaltar sitt "pund" än hur mycket man fått?

Det var inte bättre förr med prästgård och tionde.

I ett hållbart samhälle är inkomster oviktiga - det viktiga är vad jag behöver för att leva, vad som är nödvändigt för mig - så att det också räcker för dig.

Prästen blir ofta ställföreträdare för många områden: Ställföreträdande Gud, Ställföreträdande medmänniska, Ställföreträdande föredöme vad gäller olika moralfrågor, Ställföreträdande troende - och kanske också Ställföreträdande lågavlönad. Ställföreträdande för att visa vad Kyrkan ska/borde göra.

I framtidens kyrka så kommer dagens debatt att vara överspelad. Jag är övertygad om att vi, precis som i Anglikanska kyrkan, har oavlönade präster, att prästgårdarna återkommer (i en mycket mer moraliskt acceptabel storlek). Vi är inte där ännu, men...

I Kyrkan

Det sker något med mig när jag är inne i en kyrka (byggnaden).

Det sjunger i och ur mig. Tonerna är viktiga, klangen, tonerna, ekot, efterklangen fyller ut med sin osynlighet.
Sången är det första som händer mig i kyrkan, ofta tämligen oartikulerat och spontant. Det är som att kyrkan behöver fyllas av tonerna.
Tonen, precis som ljuset, har ju förmågan att fylla hela rummet på en gång (även om ljuset är snabbare). Ett ljus och en röst fyller hela kyrkan.

För mig är inte kyrkan rummet för tystnad, även om tystnaden också är viktig. Nej, rummet är gjort för sången, för tonerna, för dur och moll. Lovsång och Kyrie, psalmer och instrument.

När tonerna kommer fram inom mig är de alltid kopplade till någon del i mässan. Jag både känner och förstår var mina toner hör hemma. Det kan vara en förbön, en lovsång, ett kyrie, en offertoriepslalm, ett Agnus Dei osv. Samtidigt med tonerna kliver jag också in i mässan, både den som har varit och den som är på gång.

Det är en förmån att så ofta få vara ensam i kyrkorummet - för det är då tonerna kommer, mina toner. När vi som Kyrka är tillsammans i kyrkan då stämmer min röst in i Kyrkans lovsång och Kyrie. Det har sin glädje, men stunderna ensam i kyrkan är viktiga för tonerna inom mig.

Tyst

Den senaste veckan tror jag att den viktigaste uppgiften har skötts utan att jag har pratat speciellt mycket.
Det viktigaste har varit att lyssna, att rikta uppmärksamheten mot orden som kommer fram.

Det är mín närvaro som är viktig. Inte för att jag är jag, utan för att prästen är där, att prästen ser och lyssnar, att jag där och då är Guds utsände.

Jag minns en deckarserie i bokform med handlingen förlagd till indianreservat i USA. Polisen var själv indian och tillbringade långa tider i tystnad med anhöriga, vittnen och anklagade.
Det viktiga i den kulturen var att vänta tills man var säker på att den andre hade talat klart, hade fått säga det den ville säga. Genom att vänta in kom mycket ut, gavs ett utrymme som förstod att vissa ord behöver lite längre tid på sig att formuleras både i tanken och i munnen.

Men sedan kommer tillfället då jag ska tala, då jag har uppdraget att förmedla tro, hopp och kärlek.

Sedan...

Digitala inventarier

Jag tillbringade gårdagen i Bredareds kyrka.

Med hjälp av kamera och måttband gick vi igenom de kyrkliga inventarierna, för att de framöver ska få en digital hemvist med fotografier och så mycket historia som möjligt.
Dagens inventariebok är ganska begränsad då det t.ex. står "2 ljusstakar" - vilka två är det?

Precis som när vi storstädar hemma och öppnar lådor som inte öppnats på många år så kommer både känt och okänt fram. Vissa delar har en viktig del att berätta om en kyrka och en församling, medan andra utan speciellt mycket vemod ska tas ur listan.

Men varje sak har sin historia både på vägen till kyrkan och under tiden i kyrkan.
Vissa föremål har köpts in med ett tydligt ändamål, som processionskorset som köptes in av 1969 års konfirmander, som förmodligen hade sett bilder på andra konfirmander som gått till och i kyrkan med processionskorset i spetsen. Nu är dessa personer i 60-års åldern, men kan fortfarande följa Kristus in i procession.
Andra föremål har troligen skänkts mer utifrån ett behov av att man hittat något "gammalt" som man tycker är fint och skulle passa i kyrkan. I Bredared finns två träfigurer som ska ha varit en del av altartavlan i den gamla kyrkan. De står försynt längst ner i kyrkan i ett fönster, och passar nog där fortfarande. När vi tittat närmare på dom, dvs vi ser inte bara två gamla träfigurer, ser vi att det är två personer som befinner sig i helvetet, den ena fängslad vid en sten, bedjande. I sitt sammanhang kan figuren vara en hjälp för tron, men rent konkret lösrykta från sitt sammanhang är det inte så självklart,

Brudkronan har troligen inte använts sedsan 1998, där den står väl skyddad bakom tre lås i sockenkistan.
Fyra av de stora ljuskronorna visade sig vara fyra individer, trots att de för de flesta gudstjänstdeltagare ser exakt likadana ut.

Det finns mycket att upptäcka i det lilla.

Gitarren min

Bredvid mig står gitarren i sitt ställ och har blivit allt mer en del av min förkunnelse.

Dels är det sångtexterna som ger mig själv nya bottnar, nya perspektiv...
Dels ger musiken en betoning av vissa ord, vissa texter...
Dels ger gitarrens strängar en genklang i mina fingrar, i deras rörelse...
Dels når ljudvibrationerna in i mig...

Under många år har jag låtit gitarren stå tillbaka, oftast placerad i sitt trygga fodral, ibland med trasiga strängar under många veckor...

Gitarren kan många gånger bli problematisk för mig som präst.

Det finns, för mig, en risk i att gitarren signalerar det som i olika referat blir "underhållning". Sång och spel blir konsumerad, blir något tidsfördriv, något som ligger på ytan.
Det finns, för mig, en risk att jag själv tar för stor plats från andra som också kan sjunga och spela. Som präst har jag redan ett stort utrymme och risken kan vara att jag med mitt spel och min sång inte får fler att få uttrycka sig i sång och musik i kyrkan.
Det finns, ibland, en olycklig konkurrense mellan präst och musiker. Gitarrspelande präster har inte ett gott rykte hos alla kyrkomusiker.

Men det blir tydligare för mig att gitarren faktiskt är en del av mig.
Jag talar också genom mina fingrar på gitarrens strängar.

En plats för tanken

Det finns de som har en "tänkar-lya". En plats dit de går för att tänka.

Jag har alltid varit fascinerad över de som uppenbarligen kan styra när de tänker. Att de strukturerat kan säga att "nu ska jag tänka", rentav grubblas det också ibland.

Det är avskilda hörn i hemmet. En meditationsplats. En "tänkarverkstad" i form av en friggebod.

En del av mig önskar att också jag kunde styra mina tankar i tid och plats, till "där" och "då".

Men för mig kommer tankarna i sin egen takt. Det är snarare så att tankarna har en förmåga att lysa med sin frånvaro när jag ska sätta mig ner och tänka. Det blir som tomt.

Därför är det bra för mig med datorn som arbetsredskap, för den har resurser som kan avleda min ansträngning i att försöka tänka. Det går att surfa, spela och allmänt frigöra hjärnan från tankar.
Och det är då tankarna kommer och då gäller det att passa på att fånga upp dom, att utveckla dom, spinna vidare, dra paraleller, hitta liknelser.
Så fungerar jag - och jag har lärt mig att leva med det.

Dessutom har jag förstått att jag tänker samtidigt som jag pratar, rent av efteråt också.
Det jag säger är inte processat och fördigt, systematiserat och slutgiltigt.
Orden kommer med tanken och jag hör vad jag säger. Mina tankar blir synliga även för mig själv.
Min tanke är som mitt Lego-byggande, till vissa delar systematiskt, men utvecklas samtidigt i takt med att nya bitar dyker upp, nya möjligheter öppnas. Jag bygger helst inte efter ritning, då är det bara någon annans tanke som ska gestaltas. För barnen är Legobygget ett redskap för leken, för mig är byggandet leken.

Nästan varje gång jag predikar får jag nya tankar, nya upptäckter, nät jag sjunger psalmerna (som jag valt för flera dagar sedan), lyssnar på texterna som kyrkvärden läser (som jag arbetat med en hel vecka). Det blir uppenbart att jag inte blir färdig, att det hela tiden utvecklas, fördjupas.

Livet och Nuet är min "tänkar-lya".

Men jag är ända avundsjuk på de som går till sin tänkarlya, de som sätter sig för att tänka, som statyn Tänkaren.

Luckornas predikan

Det har säkert skymtat fram att jag av och till håller koll på almanackan och namnsdagar.

Även om helgondagarna nu är reducerade till "namnsdagar" så finns det, som i ordet "reducering" betyder, kvar själva essensen av den tidigare kyrkans firande av helgdagar.

Till nyårsdagen var det "luckorna" som  fick vara med. Inte som adventskalender-luckor, utan de luckor där det inte finns något namn för dagen. Förutom Alla helgons dag och Värnlösa barns dag är det fyra luckor, två som har tillägg för dagarna: Jungru Marie Bebådelsedag och Kyndelsmåssodagen, Juldagen som står där självklart och sist (först) Nyårsdagen som nu verkar förlora sitt tema om Jesu omskärelse och namngivning.

Även om Sverige är sekulariserat så lever det kristna året i nästan alla kalendrar och almanackor. Helgondagar och dessa "luckor" som sätter Kristus i centrum.

Här finns evangelisterna: 21/9, 15/5, 18/10 och 27/12

Paradiset 23/12 och 24/12

De vise männen: 6/1

Skara stifts mest kände biskop 16/8 (det är bara en som har ett eget kapell i domkyrkan)

Ibland är det inte så svårt att hitta anknytningar för att tala om tron...