Jag läser Kyrkans Tidning och ser på bilderna.
Det välfyllda gudstjänstrummet med mycket aktivitet och delaktighet.
Är det Målet med stort M för Kyrkan? Är det med gudstjänststatistikmåttet vi ska mäta?
Känslan av misslyckande och litenhet smyger sig gärna på, både präst, kyrkoråd och församling när man själv jämför bilden i tidningen med hur det såg ut från läktaren i söndags. Det blir lätt att söka fel i val av liturgi, av mässa eller inte, av prästens förmåga, musikerns konservatism/nymodighet, i kyrkorådets oförmåga att prioritera gudstjänsten, i avsaknaden av de anställda, osv.
Mäter vi så finner vi alltid att något är mer och något mindre, något bättre och något sämre, något svagare och något starkare.
De senaste åren har inneburit för mig att jag dels försöker att undvika att mäta och recensera gudstjänsten utan hålla mig till nuet, det som sker, dels att jag numer ser mig själv på den delen av mätskalan som mer visar min begränsning, mina brister, mina tillkortakommanden. Jag tror mig om allt mindre.
Men konstigt nog känner jag mig inte mindre för det. Det är inte mitt egenvärde som påverkas, utan min syn på hur stort värde jag själv bidrar med till det som syns.
Det är i efterhand som vi mäter, bedömmer - men det är inte i efterhand som mitt värde som Per finns.
Det värdet finns bara i nuet.
Mina erfarenheter gör att jag förstår att jag själv måste anstränga mig mer för min nästa, för min uppgift.
Under gudstjänsten är vi alltid 100%!
Det är vi som är här i nuet och möter Den Som Är...
Visst kan vi alltid bli fler, men inget sker om inte vi som är där ser att vi är 100% just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar