När du vet att det är mer som du inte vet än vad du vet - då vet du mycket.
Så brukar vi säga för att hålla ödmjukheten högt.
Just nu är kunskapen om kyrkan, dess teologi, dess praktik, dess uppgift, dess undervisning, dess ledarskap, dess utträden, dess konfirmander, dess byggnader etc så pass komplex att det inte är möjligt att överblicka.
Istället för att världen öppnar sig, blir det allt mer svårt att se klart.
Istället som ikonen, vara fönster mot himlen, blir inblicken i kyrkan allt mer likt enfasettslipad diamant. Den är värdefull, gnistrar, innefattas ofta i guld, har ett oändligt värde.
Men. Men, är lika hård att tränga in i ibland. Kan vara så hård att den som kommer henne nära rispar sin tro på kanterna.
Men, det går inte längre att se genom hela kyrkan. Ljuset bryts i så många fasetter att ögat ser ljuset, men vi vet inte varifrån det kommer, mer än att det inte är från andra sidan.
Visst är det en vacker bild att som kyrka återspegla det himmelska ljuset i dess olika nyanser och sprida det vidare. Men det blir samtidigt för komplicerat att se helheten, att se var ljuset kommer ifrån.
Ibland behövs tiden att ta ett steg tillbaka, vrida runt prisman eller vandra runt den, för att få fler perspektiv - och inse att jag som bäst kan se hälften av fasetterna. Och som bäst inse att det bara är hälften av kyrkan som jag kan greppa/gripa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar