Ibland tvingas jag tänka efter.
Ibland lyckas jag göra det innan jag pratar - men långt ifrån alltid.
Sorgehussamtal (dvs prata med de anhöriga inför en begravning, appropå "insida") där det inte alls fanns med tankar om kantor - eftersom kompisen/solisten kompade sig själv - eller psalmer, eftersom det var solosångerna som man lagt ner tankar på. Dessutom lite Vikingarna på CD.
Det blev en bra planering, men jag fick tänka till om vad det är som är självklart för mig, för kyrkan.
Jag tror att det finns en styrka i de fasta formerna, i traditionerna - tillsammans med tillämpningen i stunden.
Men det är en lång resa för den ovane att ta in hela insidan.
Jag tror inte att framtiden ligger i att flytta positioner bakåt, förminska, förenkla - för då är det snart inte något kvar.
Jag tror att vi måste vara stolta över formen, traditionen och bjuda in alla till att vara delaktiga, vara med.
Formen kräver sitt innehåll. Stunden kräver sin tolkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar