Spåren från kyrkogården

Konfirmanderna fick en kort presentation av kyrkogården.
De gamla hällkistorna, information om gravdjup, askgravlunden osv.

Idag lever vandringen kvar i form av leran på mina skor.
Jag tänker på prästen i Eleanor Ribgy "whipping the dirt from his hands as he walks from the grave. No one was saved". Kyrkogården lämnar spår.

Men till skillnad från kollegan McKenzie så vill jag gärna behålla jorden på handen (ofta lägger jag jorden på kistan med handen och inte med den lilla "spaden") eller känslan från kyrkogården genom löv som fastanar eller lera på skorna.

Det finns en del saker som mår bra av att inte tvättas bort.

För mig blir det allt tydligare att "spåren från kyrkogården" inte leder till graven utan till uppståndelsen.
Minnet av de avlidna är inte lika starkt som hoppet och tron på himmelen.

Psalm 742 "Varför blickar ni mot gravens djup? Han är inte här. Han lever!"

Det som blir sått förgänligt uppstår oförgängligt!