Det finns stunder då jag inte klarar att se ett program på TV, då det gör för ont. Det hälsar om sprutor (fobi), övergrepp på barn (jag är förälder), operationsscener (usch!) och när det blir för pinsamt och någon gör bort sig i ett program som inte går ur på det.
Igår var det svårt att titta på Halvägs till himlen. Jag fick zappa över några gånger för att slippa se. Det kom för nära, Albins kamp att vara kyrkoherde. För nära för att kunna skratta åt, och jag förstår varför min fru inte vill titta.
Det är inte så i alla pastorat, men jag tror att alla vi som arbetar i kyrkan känner igen sig. Inte hela tiden, inte i allt, men det var inte mycket påhittat igår. Manusförfattarna har bra kunskap om Svenska kyrkan!
Nu gäller det att använda Halvvägs till himlen på ett konstruktivt sätt. Kan de bli undervisningsmaterial i arbetslagsfortbildning? Anledning till dialog med kyrkoråd? Start för samtal vid fikaborden idag.
Finns det inget bra? Jo, Albins hjärta.
Och det är väl vad det i grunden handlar om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar