Det kändes lite konstigt att gå förbi Folkan och se präster och diakoner vara på väg in.
Eftersom jag inte har församlingstjänst är jag inte kallad/bjuden. Jag vet att vi inte är många, men vi är. Gränsdragningen mellan vigningstjänst och församlingstjänst blir tydlig.
Vigningstjänsten kommer fram vid behov av vikarier till söndagen, vid dop, vigsel och begravning. Här finns inte en pensionsgräns eller anställningsgräns.
Men vid fortbildning och stora möten dras en gräns, av någon för någon. Pensionärer är ofta med -som vikarier i församlingstjänst, men inte utifrån sin vigningstjänst.
1,5 år utan församlingstjänst har lärt mig att se en gräns som jag inte behövde reflektera kring tidigare, eftersom jag var innanför. Men gränserna blir så mycket tydligare när jag hamnar på utsidan.
Kyrkoordningen gör uppdelningen inför val till biskop, ledamot och domkapitel. Där är det församlingstjänsten som gör mig valbar. Även utan församlingstjänst lyder jag under domkapitlet, i kanske ännu högre grad, men har ingen möjlighet att vara med att utse de som ska företräda ämbetet. Jag har varit innanför den gränsen också, med erfarenheten att det inte bara är präst och diakon i församlingstjänst som anmäls.
Hur vill jag att det ska vara? Ja, framförallt ska ingen stå utanför... Inte jag, inte pensionären, inte diakonen i samhällstjänst, inte den utköpte som står utan möjlighet att komma ifråga för församlingstjänst, inte docenten eller professorn vid våra lärosäten... Vi lever varje dag i våra vigningslöften, men olika kallelser, livskriser och mängden födelsedagar gör att vi inte är i anställd församlingstjänst. Men vi är i vigningstjänsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar