I dagens BT skriver vännen Mikael om kyrkovalet med dess demokratiska underskott.
När jag läste tänkte jag på förväntningar och historia.
Historia att kyrkovalet är en utveckling av kyrkvärdsvalet, förtroendeuppdraget för två församlingsbor tillsammans med prästen. Då handlade det mest om ekonomi, kollekten och väldigt lite om bibelläsning i gudstjänsten och att ordna kyrkkaffe efteråt. Valet var begränsat till en definierad uppgift. Sedan blev kyrkoförsamlingen demokratiserad som den övriga statsapparaten - men det är ändå inte oerhörda förändringar i uppgiften.
Idag talar vi om förtroendevaldas beslut om Vad och ämbetets/anställdas ansvar för Hur. Men oftast så vill de båda grupperna gärna byta. Som anställd vill man bestämma vad som ska göras, prioriteras, fokuseras och förtroendevalda vill snabbare se förändringar på golvet. Generaliserat efter egna och andras erfarenheter.
Ett val ska ju göra skillnad, det är ju själva betydelsen av ordet.
Att få röstar i kyrkovalet beror nog på att man dels inte kan se/förstå vad ens egen röst i valet gör för skillnad i praktiken och dels för att man inser att Kyrkans kärna påverkas inte av kyrkovalet i Svenska kyrkan. Även om det för engagerade förtroendevalda och anställda många gånger är nästintill livsviktiga frågor så påverkas kyrkans kärna marginellt av själva besluten.
Konsekvenserna kan bli stora - men de ser vi sällan i förväg när vi väljer.
Varför kommer så få till Fristad GOIFs årsmöte? Medlemmarna vill inte ändra på något, de vill fortsätta spela fotboll, innebandy, motionera, spinna och träna zumba. De har förtroende för de som är villiga att delta i styrelsens arbete. Att sedan styrelsen behöver/vill ha bekräftelse på sitt eget arbete, att de blir uppmärksammade är inte årsmötets uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar