Var leder den smala vägen?

Jag skummade igenom Kyrkanstidnings hemsida och fastnade vid en insändare som varnade för "den breda vägens ÄB-kandidater" och jag förstår vad han menar, eller vad han "far efter". Den "breda vägen" ligger alltid och hotar med sin lätthet, trygghet och inställsamhet.

Men är det säkert att en smal väg alltid leder rätt?

Som kristen är det väldigt enkelt att hitta en smal väg, en nisch, där jag känner mig annorlunda, utanför, speciell, utvald etc. Jag väljer ofta den smala vägen själv i rädsla för att vägen jag går är "den breda vägen".

Många gånger har jag mött människor som valt en smal väg, som är smal enbart för att den inte är den breda vägen. De blir medkristna som jag känner går nere i diket, bredvid den breda vägen, eftersom vägen de valt enbart blir alternativet till den breda, som en spegelbild. Det är svårt att gå för långt bort från den breda vägen, för då kan man inte veta om jag går på den smala...

Även jag har en benägenhet att ge mig ner i diket, eller smyga i buskarna utmed den breda vägen. Jag satt med fickbibeln i gymnasiet för att visa min tro, kanske mer än att läsa/lära. Fler exempel orkar jag inte ta upp för att inte helt göra mig till åtlöje inför mig själv (Gud vet ju redan..)

Idag ser jag att den smala vägen ligger framför mig. I varje beslut, i varje möte, i varje tanke.
Den breda vägen ligger alltid bakom och längre fram. Bakom i form av att jag ständigt det mig om för att utifrån gårdagen bestämma dagens riktning. Längre fram eftersom blicken inte är idag, utan imorgon, var jag trampar idag kan betyda mindre.

ÄB-kritikern vill inte att nästa ÄB ska gå den breda vägen som Svenska kyrkan slagit in på. Han vill att ÄB ska gå den breda vägen som andra kyrkor går, eftersom den vida vägen är smal.

Som pilgrim tar vi ett steg i taget. Och när vi är vilse får vi gå tillbaka till en punkt som vi vet var en del av den rätta vägen. Men gå, det måste vi. Ite