Nu är det inte Coltings nedräkning-inför-döden-klocka jag tänker på.
Det är de gamla, tunga, klämtande klockorna i/vid våra kyrkor.
Jag har haft förmånen att även utanför kyrklig tjänst få ha fönster mot Gustav-Adolfskyrkan i Borås - och fått lyssna till klockorna.
Varje gång det ringer stannar min tid upp.
Helt plötsligt förs jag mentalt in i kyrkorummet, in i gudstjänsten, in i döden och livet, sorgen och glädjen.
Klockorna drar mig till sig. Kallar.
De får mig att lyfta blicken, både konkret och bildligt, från det jordiska.
Klockorna påminner om mötet mellan himmel och jord, både i tid och rum.
"Här, nu", "Här, nu" ringer ut, ringer in, ringer samman.
Samma klocka som markerar den världsliga tidens gång, markerar ännu mer den eviga tidens intrång i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar