Jag fik intro igår, Skara stifts tidning.
Där var min gamle arbetskamrat Jörgen Straarup med utifrån en ny bok. Jörgen är religionssociolog och betraktar som sådan kyrkan utifrån, objektivt.
Från referatet på en sida fastnar en mening:
"Problemet är att allt det där är till för dem som redan är inne i kyrkan" apropå de förändringar i psalmer och bibelöversättningar som skett.
Vi förändrar, men ändrar i grunden väldigt lite.
Ett TV-program om S:t Clara i Stockholm, om att gå ut på gator etc gav en annan vinkel, men i mina ögon samma bild ur ett annat perspektiv. Det som vi uppmärksammar "Bullkyrkan" är egentligen en skillnad i "hur" mer än "vad" och beror på de lokala förutsättningarna. De gör ett strålande arbete - men är ingenting som vi kan "ta med hem". Vi möter utsatta varje dag i varje församling.
Tillbaka till en annan mening från gamle Jörgen "Strunta i gudstjänstförnyelse och organisationsförändringar". Återigen ändrar vi på insidan, möblerar om.
Jörgen och hans forskarkollega vill satsa på utbildning.
Men jag tror att det behöver gå djupare. Det handlar inte om kunskapen i utbildningen. Jag tror att det handlar om en dialog med sin kyrka. Gemensam reflektion där jag får tillgång till skatten i lerkärl, den vi gemensamt förvaltar i gudstjänst och samtal.
Det är som en restaurang. Om man flyttar till nya lokaler, byter möbler, moderniserar, ger rätterna nya namn - men serverar samma mat: då kommer samma gäster.
Styrkan i Svenska kyrkan ligger inte i förändringar och anpassningar, den ligger i kontinuiteten och tydligheten - för det är väl det utbildningen kan hjälpa oss att hitta in i. Bullkyrkan hjälper människor hitta in från ett hopplöst läge på alla sätt, i den gamla församlingen finns det många som också har ett hopplöst läge i relation till tron och kyrkan. Inte alltid från utanförskap, utan oftare från innanförskapet.
"det är de innestängda som måste komma ut"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar