Urskuld

I onsdags var det mitt första kontraktsmöte på två år. De flesta var bekanta, medan andra var nya ansikten för mig.
Magnus Abrahamsson talade om sin bok om Brott och förlåtelse.
Ett ord fastnade i mina tankar: Urskuld.

I föredraget i betydelsen att urskulda sig, dvd minska sitt eget ansvar för det jag gjort. Men jag såg också ur-skuld, det vi kallar arvsskuld.

Ursprunglig skuld. Nästan biologiskt när vi säger att det är mänskligt att synda. En urskuld jag inte kan/vill/förmår bryta med.

"Inte jag", för jag urskuldar mig med urskulden, jag är bara ett offer för omständigheter, nästan ett offer själv...

Men, vi kan vrida ordet en gång till:

Att komma ur skuld, det är både förlåtelse från den jag felat mot och en försoning med mig själv med min handling. Det är jubelår! Inte så enkelt som att bli skuldfri till banken, inte att uppväga mitt onda med god kompensation.

Ur skuld. I grunden.