"När det stormar.."

Så sjöng jag i söndagsskola, som nying och som scouterna.

Som lärjunge i båten på väg över sjön i storm, är jag liten och rädd.

Idag rustar vi för storm. Den fysiska stormen som vi ser i radarsekvenser, vars verkningar vi ser i TV-inslag från England och Frankrike och i morgondagens rapporter från Sverige.
Stormen kommer. Vi kan bara förbereda oss.

Det som stormar i den kyrkliga bloggosfären är en storm som vi kunde förutse ännu längre i förväg än vindarna som i eftermiddag kommer från sydväst. Kvinnor som präster, biskopar och nu ärkebiskopar bara en konsekvens av 50-talets beslut, liksom än förändring i synen på homosexualitet, skilsmässa, förståndshinder, jämställdhet etc

50-talets beslut tolkar jag som en konsekvens av den nya bibel-exegetiken som gav fler perspektiv, andra vinklar än den svartvita "så står det". När jag fördjupade mig i folkkyrkotanken fascinerades jag av prästerna i slutet av 1800-talet som införlivade den nya bibel-tolkningen, men som inte visste hur den skulle kunna förmedlas till församlingen. Det gick inte att backa teologiskt, men man visste inte hur man skulle förklara det "nya".

Till stora delar är vi kvar i samma spänning idag som då.

Men från vilket håll kommer stormarna. Som boende i Fristad, Borås vet jag att (nästan) alla (väder-) stormar kommer från samma håll - från sydväst. Hemma i Fristad lutar alla tallar, mer eller mindre betänkligt mot nordost efter årtionden av stormar som böjt dom åt samma håll.

I kyrkan kommer nu stormarna från olika håll. Inomkyrkligt, ekumeniskt, från media, internationellt.
Argumentationsträden som lutat åt samma håll i många år går inte längre att luta sig mot. Vi tvingas söka nya fotfästen, nya spjärn för vår tro.

Av lärjungarna var det inte de som satt still i båten som väckte Jesus med bönen att stilla stormen.
Men det är klart, det var de som väckte honom som fick dagens utskällning: "Ni trossvaga..."

Nej, inte sitta still i båten när det stormar. Tro. Tillit. Tillförsikt.
"Gud är stark, men jag är svag. Han hjälper mig att ta nya tag." lyder resten av texten i sången.

Stormen kommer. Det vet vi, och kyrkan är fortfarande ett skepp som bär oss alla.

Men jag fruktar stiltjen mer.