Ny asfalt

har det blivit under sommaren på en del av vägen till Sandared.
På sommaren var det svart, nytt, slätt och tyst.

Nu har isen i en kurva fått (minst) tre bilar ner i diket.

Är det den nya asfalten som verkade så bra och slät som nu visar sig vara för slät så att vattnet inte kan ta vägen någonstans utan blir kvar och flyter på den delen av vägen där "solen aldrig skiner".

Hur som helst var det sandat när jag åkte hem igår - efter det att två bilar stött samman och en fortsatt ner i diket och nu lämnar en lutande lyktstolpe efter sig som varnagel för oss andra.

Ofta blir det så.
Det nya, släta och välfungerande kan helt plötsligt ändra karaktär när det utsätts för nya förutsättningar.
Det som var så bra i en tid blir så dåligt i en annan.

Jag tror att det kan gälla alla delar i livet - och i tron.
Vi har inte möjligheter att i förväg förstå och se alla konsekvenser av det vi gör. Det vi kan se är konsekvenserna av det som är just nu, t.ex. den dåliga asfalten på vägen som nu blivit en trafikfara och måste bytas ut.
Men vad byter vi till? För byta måste vi tids nog.

Det är svårt att veta när tiden är rätt, t.ex när vi helt ska lämna "Fader Vår", ställa om kyrkan för en minskad ekonomis ram, börja ta kyrkor ur bruk och försöka sälja.
Det är lika svårt att veta när vi ska "nyasfaltera", dvs lägga på ett nytt lager/ta bort det gamla. När är tiden mogen för de olika stegen som vi vet att vi behöver ta, men som kräver en "omläggning". Den nya "vägen" blir inte så felfri som vi förespråkare för förnyelse vill att den ska vara, utan den kommer att innehålla sina brister som vi inte kunde förutse. Men vi kan udnersöka noggrannt vilka brister som kan komma.

Den gamla vägen blir dock inte bättre för att den nya vägen har brister.