-Kyrkorna är det sista som man ska ge upp. Kyrkorna berättar att här finns den grundläggande tryggheten och här förs det dialog med Gud, säger evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, i en intervju i tidningen Turun Sanomat.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/finland-arkebiskop-makinen-vill-minska-personal
De korta raderna fick mig att stanna till.
Som kyrka ser vi på oss själva på så olika sätt. Just nu känner jag mig själv en aning förvirrad och har inte några självklara svar. Samtidigt som jag (förhoppningsvis) har utvecklats så har också den kyrkliga geografin förändrats, liksom världen runt omkring.
Begreppet kyrka är i Sverige så starkt knutet till våra byggnader att det är svårt att självklart prata om Kyrkan byggd av levande stenar. Platsen för en dialog med Gud är viktig, oftast mycket viktigare än att vara platsen för gudstjänst och kristen tro.
För mig är kyrkorummet viktigt, kanske för att det är den sista (!?) heliga platsen i Sverige.
För mig är kyrkorummet absolut i sig själv, i sin vigning.
För mig är kyrkorummet platsen för min uppgift som präst, för min vigning.
Visst finns Gud utanför kyrkorummet. Men utan kyrkorummet blir perspektivet litet och smalt och begränsas av oss människor.
Kyrkorummet talar om ett absolut värde. Bortom tid och rum. Bortom statistik och verksamhet.
Tornet pekar mot himmelen. Klockorna kallar. Riktningen mot öster leder mig. Tidslinjen söder - norr sätter in mitt liv i kyrkans liv. Altarbordet och dopfunten räcker Guds närvaro.
Jag vet att det inte är så enkelt. Men jag tror också att det kan vara just så enkelt. En kyrka - en präst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar