Vad är det som händer?

Mitt arbete med Svenska kyrkans statistik för snart 20 år sedan gör mig överkänslig för mätningen av antalet människor i våra gudstjänster. Det blir en siffra som vi använder för mått av... Ja, vad är det vi mäter.

Religionssociologiska Institutet som började räkna samman hade ett tydligt mål i att se den "kyrkliga sedens" förankring och förändring. De såg i stora drag, över lång tid - där vi präster inte kunde läsa in våra framgångar/misslyckanden eller hur bra vår information har fungerat.

Inför Jul är det många samlingar i kyrkan som ofta får kommentarer som "Äntligen är det fullt här - det är det inte annars", "Så här borde det vara oftare", "Det är så roligt när det är fullt" osv.

Just att det är fullt är tydligen viktigt, att psalmböckerna tar slut, att deltagarna tvingas upp på läktaren för att få plats. Det är Adventssamlingar, Julkonserter, Skolavslutningar... I samband med en av samlingarna där jag varit med fick jag höra "att på söndag då är det inte så många"med en tydlig underton att det var något fel med söndagens gudstjänst eftersom det inte kom så många då...

För mig finns inte något egenvärde just med att kyrkan är full, eftersom jag bara känner till en handfull socknar där alla kyrkotillhöriga får plats i kyrkorummet samtidigt. Fullt betyder att vi mäter med ett tydligt mänskligt mått och inte ett gudomligt.

Men när människor väl är där - är inte det bra? Ja, om vi har en tydlig vilja att se dessa samlingar som en del av missionen, i att väcka den slumrande tron. Men som präst "får" jag inte andas om detta, utan det förutsetts ske av sig själv (förhoppningsvis även med Guds hjälp), och vi ska vara tacksamma som kyrka att vi "får" vara med.

Det finns det som vi som kyrka ska göra helt utan baktanke - det kallas Diakoni. Vad hjärtat ger till sin nästa, till den minste. Där får vi aldrig ha en baktanke om att det av omtanken ska förväntas ett tack och en gentjänst.

Men uppdragen i Gudstjänsten, Undervisningen och Missionen har inte ens en baktanke - där är det uttalat att vi ska hjälpa till så att något händer. Där ska vi väcka, utmana, förkunna, fördjupa, intressera osv. Gud arbetar via våra händer, våra munnar, vårt arbete - inte enbart i det tysta.

Nu är världen som den är. Inte alltid som vi vill att den ska vara. Ibland är det inte möjligt att nå dit vi vill - men vi ska inte göra de sämre förutsättningarna till något som vi skryter med. Visst är det roligt att skolan vill ha skolavslutningen i kyrkan, att kyrkan "får vara med", men... Mitt uppdrag i morse var tydligt för mig själv. Jag ska genom min närvaro, min prästvigning, med skjorta göra allt i min makt för att ge en bild av tro och kyrka som för någon/några närmare att komma även när det är "tråkigt" i kyrkan, komma för att det i det "tråkiga" och ej fullsatta sker ett gudsmöte. Jag fick predika utan ord.