Ska allt bort?

En dags arbete med att renovera en trappa ställer frågan om det är "tillräckligt" nu?
De gamla heltäckningsmattebitarna på trappstegen är nu borta, men har jag fått bort allt av lim och matt-rester som häftade fast den gamla mattan med träet?

Det är ju så frestande att känna över ytan och tänka "det fungerar nog".
Tyvärr visar livet att det sällan blir så bra när just "det fungerar nog"-tanken kommer smygande. Genvägar...

Nej, allt måste nog bort.

Det är som livet med dess "lim-rester" i form av allt det jag gjort som jag inte ville/borde.
Det klibbar kvar, och även om jag försöker att täcka över misstagen/synderna med en ny yta blir det inte så bra. Det gamla är kvar och gnager sig sakta igenom den fina ytan.

"Du är förlåten"

På vägen hem åker jag förbi byggvaruhuset och köper limtvätt.
Allt ska bort innan den nya gummimattan läggs på.

Inför Guds förlåtelse kan allt tas bort av det som jag brustit i. Det jag bekänner möter Gud med förlåtelse (typ effektivare än limtvätt...). Men det jag inte vill/våga bekänna - där kommer Gud inte åt.

Gud är inte Quick-fix - för oss människor. Det är arbetssamt att bekänna. Det river och sliter, vill så gärna hänga kvar i små bitar som vi inte orkar ta bort.