Stormen Sven kom rakt från väster till lilla Fristad. Det gjorde att snödrivorna hamnade på andra ställen än där de brukar. Huset skyddad inte, utan snön lade sig tjock på gångar och uppfart.
Under skottningen blir det lätt att klaga på olika sätt. Snön är tung. Varför gjorde vi gången så bred? Behövs det verkligen en så stor uppfart för bilarna? Varför fick vi inte iväg sakerna till återvinningen innan snön kom? Varför bor vi vid en stor väg som gör att vi får upp all snö från vägen upp på vår uppfart?
Som du förstår for många tankar genom huvudet under arbetet.
Men jag märker trots allt att det inte tjänar något till att klaga, Nu är snön här. Nu måste jobbet göras.
Gången är ju så bred för att jag ska kunna gå bredvid någon - jag får glädja mig åt att det finns någon att gå bredvid och att jag nu får bereda plats för det när jag skottar.
Uppfarten räcker inte bara till våra egna bilar, utan till jul får våra gäster gott om plats när de kommer.
Att skjuta upp saker till morgondagen tjänar inget till - men återvinningen är öppen både imorgon och på måndag... Tid för bättring.
Närheten till vägen gör att vi har 50 meter till busshållplatsen och att det är lätt att hitta till oss.
Det går att vända klagomålet till något att vara tacksam för, eller att ta lärdom av.
Någon sa att man kunde klaga bara på sin längd - eftersom det var en av få saker som du själv inte alls kunde påverka (ännu...).
Sinnesrobönen kan vara en annan hjälp. Varför klaga på det jag inte kan påverka? Det enda jag kan göra är att bestämma mig för hur jag förhåller mig till det som händer.
Det väntar mer snö att skotta när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar